Betygsättar tider

Nu är det betgsättar tider. Jag var så arg när jag rättade ett geografiprov i slutet av förra veckan. Jag rättar en sida i taget i proven och då blir det svårt att se helheten när man rättar närmare 50 prov. Det var speciellt två frågor som fick mej att flyga i taket. Men idag när jag gjorde en preliminär betygslista insåg jag att över tio elever i en klass har höjt sej sen förra årets geografi. En del så mycket som två till tre steg alltså från E till B. Då kanske man inte ska vara så missnöjd..... tänker jag. Men förutom det jobbar jag nästan dygnet runt. Och så kommer det vara den här veckan. Hjärnan fungerar knappt länge. Nästa vecka sätts betygen och jagandet efter kompletteringar upphör för det här året. När väl sen alla matriser är ifyllda för alla ca 300 betyg jag satt, då ska jag sova!!!

Nattjobb

Nu har jag suttit halva natten och planerat morgondagens lektion. Klockan är snart halv fyra och om två och en halv timme ska jag gå upp. Jag som häromdagen skällde på en kollega för att hon gick upp vid fyra på morgonen och började arbeta.... jisses. Jag frångår alla mina principer. Men ganska kul är det. Att planera i fred. Och vara hemma. Men bäst är att vara på jobbet.  Hoppas nu bara jag kommer ihåg allt jag ska göra på lektionen i morgon. Ljus får jag inte glömma! Vi ska börja med kort sagostund i dunkel.....

Deadlines igen!

Nu sitter jag här med inlämningsuppgifter igen. Fortutbildning i historia. Familjen sover, jag är framför datorn. Jag läser, skriver och lämnar in. Det känns både roligt och lite skräckinjagande. Jag är så trött på att jaga deadlines sen jag pluggade förra omgången och det sitter i än. Men nu är jag igång i alla fall. Jag tror det är en kurs som får mej att tänka, sånt gillar jag. Kursen går via Forum för levande historia. har du aldrig varit inne där gå dit och titta. De har massor av aha-moments!

Sommarlov

Jag har sommarlov nu. Eleverna har lämnat skolan och jag slipper ställa klockan på ringning. Istället för att möta en massa andras barn umgås jag istället med mina egna. Jag började sommarlovet med att bli dundersjuk. Jag har inte riktigt återhämtat mej än. Men jag har klippt gräsmattan. Jag har till och med städat huset. Och jag har faktiskt umgåtts med mina vänner. Och så klart har jag varit i stallet. Men inte riktig så mycket som jag velat. Det är först de sista två dagarna jag har börjat få luft när jag andas, så orken har varit lite sisådär med. Men nu är det sommar. Vi badar, tittar på serier, pratar, umgås, shoppar lite. Inga måsten. Inga krav. tar dagen som den kommer. Nu är det sommarlov på riktigt!

Fel på mej-igen

Jag är inte så tuff. Inte så tålig. När jag blir ledsen så blir jag så oerhört ledsen. Jag brukar lämna mitt jobb hemma. Inte låta det påverka min vardag. Såklart är det svårt ibland men nästan jämt lyckas jag. Så finns det dagar som häromdagen. Då är det saker som biter sej fast. Som går och gnager som ett häftstift i skon. Spelar ingen roll riktigt vad man gör, det går inte att ignorera. Det påverkar min sinnestämning, min lust och min ork. Jag ältar, vänder och vrider. Det värsta är att jag inte förstår. Inte fattar. Det blev fel. Allt kan gå fel ibland, men när det sägs att det gått fel många gånger, när det antyds att jag är fel många gånger- hur ställer man sej till det?


I ärlighetens namn har jag fått kritik så många gånger förr. Jag blir ledsen men kan ta det. Det jag har så svårt att förstå är när jag upplever att jag får skit för det som den personen själv också gör.
-Jag hatar när folk är sena. Du är sen du respekterar inte mej! Det här är kritik jag har fått av vissa- ingen av dem finns kvar i mitt liv längre. Jag kan köpa det. Jag lärde mej snabbt att inte bestämma ett visst klockslag utan ca-klockslag. Jag brukar vara inom spannet  10 minuter tidig till 10 minuter sen.  Men när samma personer kommer sena ibland eller ännu värre ringer i sista sekunden och avbokar-gång på gång.... då förstår jag inte kritiken. Jag har oftast inte blivit arg för det här... förens de flyger i taket på att jag är sen.


Nu valde jag ett litet exempel som inte spelar så stor roll. Men det finns liknande inom många områden. När jag sårar någon eller får dem att må dåligt så tar jag det väldigt personligt. Och just nu funderar jag om och om igen på hur jag ska kunna undvika att göra det som blev fel när jag ändå inte förstår vad det var som blev fel. För det som det skylls på är egentligen inte orsaken får jag veta. Att relationer ska vara så himla komplicerade! Jag vet att det här förändrade mej. För stunden. På mitt arbete. Antagligen orkar jag inte vara nån annan än mej efter ett tag. Och måste jag det byter jag jobb. Så funkar jag. Jag vill inte omges av personer som inte vill ha mej.


Jag känner sån frustration över att inte förstå. Klart jag vill fixa det jag gjort galet, men som sagt-vad är det som är galet? Kanske är det  svårare att förstå för mej eftersom jag själv har inställningen att blir det tokigt utgår jag ifrån att jag missförstått- miss i kommunikationen och sånt händer- personen sa en sak men menade det inte så hårt eller så frågar jag vad den menar. Jag utgår ifrån att personen menar väl och försöker att ignorera det fram till jag förstår vad som är på G. Men alla är inte så och jag kan uttrycka mej klumpigt så det är klart att jag kan framstå som ett monster....
Åhh - nu ska jag fortsätt med mitt malande i min ensamhet och inte här in public med dej.

Back to vardag igen.

Kaos på skrivbordet
efter tio minuter på jobbet!

Så var jag tillbaka in i vardagen igen. Eleverna, kollegorna, det rena skrivbordet som blev kaos på tio minuter. Två har slutat, några var sjuka. Tre långa lektioner och god korvstroganoff till lunch. Vi hade möte vi språkkollegor, planerade de kommande aktiviteterna. Men mycket ojade vi oss över alla lektioner som försvinner nu på vårterminen pga röda dagar och schemabrytande aktiviteter.





Back in business

Nu startar även vardagshjulet med Familjen Ab. Vem hämtar, hur dags slutar du, kan du skjutsa? Det är cirkus och det är fotboll. Det är matlagning men det jag ser framemot mest är att komma ut i stallet och jag hoppas jag orkar rida. Första arbetsdagen efter lovet kändes lite förvirrande, lite lost liksom men ändå skön. Nu taggar jag rättning medan barnen tränar!

Förbereder ett steg

Nu skulle jag ju sova. Men jag fastnade med paddan.  Det började egentligen med att jag har ett barn som inte riktigt, riktigt är nöjd med sina träningar. Jag har fått för mej att friidrott is da shit. Så leta klubbar, träningstider mm. Hittade orientering, som ett annat av barnen vill börja med. Kolla upp det. Sen fungerar inte riktigt judoträningarna. Många timmar och inte speciellt entusiastiska barn. Så där någonstans började jag kolla upp andra kampsportträningar. Karate var inte deras grej. Då kom de gamla Kung-fu känslorna in i kroppen på mej. Jag vill med!  Jag vill börja träna igen. Men vilka alternativ har jag när jag har så pass ont som jag har?  Och när ska jag få tiden med så mycket att göra varje vecka? Det är cirkus fyra dagar i veckan, konståkning, dans och hästar. Men jag fastnade på nätet. Träningar och tider. Så nu har jag skickat en förfrågning. Nu får vi se. Om jag får plats. Om jag klarar det med min onda rygg, brutna händer, värkande muskelinflammationer. Än sjunger the fat lady. 2016 blir början på en smärtsam tid, har jag beslutat. Hela året ska göra ont. I både kroppen och i alla gamla vanor-tarmen. Nytt, nytt, nytt. Nytt gör ont. Men som ayurvedan säger det gör ondast i andetaget mellan två steg, då du är i ett tomrum och lämnar det gamla och innan det nya blivit färdigt. Just nu står jag på mitt trygga steg, har beslutat mej för att ta ett nytt men inte påbörjat lyftet med foten än. När 2018 kommer så ska jag flyga! Banne med mej jag ska faktiskt flyga!

En vanlig vacker måndag

Jag kommer hem i mörkret. Stjärnorna lyser upp vår tomt och vårt hus  med tusende kraft, men de är för långt borta för att vara något annat än bara lysande mönster på den mörka kvällshimlen. Tia Shelas lampa lyser i barnens fönster. Det ljus hon lämnat kvar sedan hon lämnade oss i cancern. Jag öppnar dörren, jag känner att händerna luktar häst. Inet tassande kommer mej till mötes. TV:n står på med låg volym, en svensk kommentator berättar vem som tog emot en passning. Badrums dörren står öppen och ljuset är tänt. Jag ser någon strumpa på golvet och förstår att barnen inte plockat undan kläderna efter att de duschat. Fast jag bad dem. Marcelo sitter i soffan. Hans mörka huvud lutar lätt nedåt. Svaga snarkningar hörs. Han sover min fina man. I väntan på mej. Redo att lysa upp och le när han får syn på mej. Men jag låter honom sova. Bobbo ligger bredid soffan. Han sover han med. Som en liten ande svassar jag tyst runt i huset, tömmer torktumlaren, fyller den på nytt, fyller på Bobbos kvällsmat, sorterar tvätten, plockar undan en upp drucken Cola flaska, lägger in en sked i diskmaskinen. Jag är hemma med min familj, men ingen vet att jag är här. Jag går ut på altanen flyttar över Tipptopp till Kringlan som ligger och ruvar på ett ägg. Inte ens nu vaknar Bobbo, eller Marcelo. Två av sängarna i barnens rum är upptagna. Lilla N har lyckats övertala sin syster att få sova i hennes säng. Tätt ligger de tillsammans. Hon tycker inte om att somna när jag inte är hemma. Tidigare i kväll skjutsade jag dem till karateträningen. Jag hejade på dem när de tränade slag och sparkar. Lilla N kan inte sluta skratta när hon tränar. Mittimellan N är mer fokuserad på att göra rätt. Stora N ringde och frågade om jag kunde hämta honom hos kompisen, jag manade på honom att gå. Han behövde göra läxorna. Sedan åkte vi tjejer och handlade tillsammans. Mjölk, bröd, leverpastej, frukt och ketchup. De vanligaste varorna var slut där hemma. I dag föll det på min lott att laga mat, trots att Marcelo var hemma. Han var upptagen med att meka bil. När vi kom hem hade Stora N glömt TV förbudet. Han hade glömt att göra läxorna också. Så medan minsta barnet hoppade in i duschen började jag med maten och jag började hjälpa de två stora med läxorna. Tillsammans arbetade med strukturer för att skriva. Mittimellan N hade redan gjort läxan en gång, men jag godkände inte den så idag fick hon skriva om allt. Kanske lite hårt, men hur ska de annars lära sej. Båda gav mej kramen och var nöjda med sina berättelser. Vi åt tillsammans och sedan plockade vi undan middagen. Jag hjälpte Lilla N med matte och sedan manade jag på dem att plocka undan kläderna innan jag åkte till stallet. Klockan hade blivit sent. Återigen letar jag häst i hagen med pannlampa. Turligt nog kommer han när jag ropar på honom, dock inte i galopp och i mörkret är det svårt att veta om han är på väg eller inte. Han var lerig idag. Väldigt lerig. Han hade rullat sej vid lunchen fick jag veta. Men jag gnodde på honom. Skorna är borta. Jag måste få tag på en ny hovslagare i morgon. Det bara är så. En och en halv timme efter att jag tagit in Pepino släppte jag åter ut honom i mörkret och kom hem till stjärnorna och det sovande huset. En lång måndag är till ända. På jobbet gick det som det ska. En ledsen förälder, en elev som sa fel sak till en annan och flera andra som presterade bra. Jag blev tillfrågad och jag sa vad jag tyckte. Ombokade möten och stressen lös med sin frånvaro. Nu väntar en god bok och kudden ropar frågande efter mej. I morgon är det en ny dag. 

Njuter av mina elever

Satt just och tittade på filmer som mina sjuor gjort på spanska. Jag vet att jag inte ska jobba på min semester men jag satt och väntade lite och klickade då in mej filmerna som jag inte hunnit titta på. Åh vad jag skrattade av stolthet och glädje! Vilka elever jag har!  Jag blir så glad. 

Inte så att jag längtar efter att få börja jobba igen, semestern har ju knappt börjat, men jag har inget emot att gå tillbaka till jobbet i höst!

En dag kommer jag längta tillbaka.

Det är jag och böckerna nu. Den sista uppgiften som måste bli klar nu. För denna kurs. Sen har jag tre kurser till som saknar lite inlämningar. Men den här kursen vill jag bli klar med. Klara av. Lyckas med. Få mina poäng. Beta av. Känna att jag lyckats med. Jag har ju inte lyckats med mycket förra året. Men så skönt det skulle kännas om jag faktiskt rodde i hamn just den här! Så ikväll ska jag bli jobba med den. Känna mej nöjd, läsa igenom, göra klart imorgon och skicka. Jag skriver om språk och dialekter i det spanska språket. Spanien har ju tre språk och ett otal dialekter. Vad är skillnaden och hur påverkas utlänningar av det faktumet? Jo, det är en del, som ni förstår. Till mitt pluggande har jag min kopp te. Tog en bit 70%ig choklad. Känner mej tillfreds. Huset är städat. Bobbo ligger vid mina fötter. En dag, när jag inte behöver plugga någonsin mer i mitt liv, kommer jag tänka tillbaka på den här stunden, när böcjerna svämmade över mitt databord, mörkret, téet, Bobbos sällskap och koncentrationen, kampen att få till det, och jag kommer att sakna det. Nu känns det nästan lite avlägset, men jag vet att det kommer att ske. Nu dyker jag. Dyker ner i koncentrationen, ner i uppgifterna. Se ya!

Summering av 2014

Det här har varit ett av de värsta åren på evigheter. Jag trodde att det skulle vända 2014. Vi har haft en liten uppförsbacke med dödsfall i familjen, översvämningar och annat ett tag, så på nyårsafton för ett år sedan var jag full med kämparglöd och glädje inför det nalkande året. Men som sagt, det blev det värsta på många, många, många år. Det känns som människor i vår yttre omgivning har gjort allt de kan för att krossa oss. Och när vi mött misshandeln av vår familj med öppenhet och pacifistiska metoder har de svarat med att sparka oss i ansiktet. Jag som skulle söka balans det här året har istället varit i min största obalans sen mannaminne. Mycket av det som har hänt är sådant jag inte lagt ut på bloggen, det är för privat. Det är för jobbigt. Så stressad och icke-glad som jag varit under året var det länge sedan jag kände mej. Och inte ens det som varit riktigt bra har lyckats lyfta mej. Men som alltid har jag verkligen samlat på mej sådant som skapar lycka i mitt liv och i år har jag äntligen förstärkt en bit som länge varit ett litet tomt hål. 

Kakan och Smulan som bäbisar. Nyinflyttade hos oss.

•  Djuren. Det började i januari när jag hittade till stallet igen. Jag blev medryttare och började på ridskola. Ett av de bästa besluten jag tagit.  I början av sommarlovet fick vi hem våra höns och våra ankor, vilken skillnad de gör! Lagom mycket jobb och stora doser av sinnesfrid och lycka. I slutet av sommaren kom Pepino in i mitt liv och det lade en pusselbit på plats som saknats sedan Gandos försvann från mitt liv 1993. Kärlek på riktigt. Jag tror verkligen att det är djuren som ändå hållt mej på banan det här året. De väger upp allt det dåliga vi levt med vecka ut och vecka in. 



Pepino min stora älskling.

• Arbetsmässigt har det här varit ett kanonår å ena sidan, och lite sämre å andra sidan. Jag fick chansen att vara på en skola och undervisa i de ämnen som jag brinner för. Jag är äntligen i mitt rätta element på en enhet jag älskar och trivs på med bra kollegor och en bra chef. Väldigt viktigt med en bra chef. Men pluggandet under hösten har tärt en hel del på min ork och koncentration så den personliga utvecklingen blev inte riktigt vad jag hade tänkt mej. Jag vill göra ett ännu bättre jobb, och jag nådde inte riktigt dit jag ville. Och det frustrerar mej. 

• Pluggandet under året har varit för jäkligt! Inget har gått min väg och jag tror det beror på allt annat som hänt under året. Jag är så trött på att plugga nu så det är svårt att få saker på plats. Men jag har slitit som en galning för att försöka hinna med allt det jag skulle hinna med. Har misslyckats. jag sliter fortfarande. Det har gjort att jag beslutat mej för att ta  sex månaders uppehåll. Kör jag bara på kommer jag fortsätta misslyckas. Nu får vi se om jag lyckas slutföra det jag håller på med. Har lite kvar. Det ska vara klart före den 12 januari tänker jag. Sedan ger jag tillfälligt upp. Den press jag har känt har varit helt makalös. Den har verkligen bidragit till att året kan summeras som dåligt!

Partikongress i Gbg

• Politiken. Ett av det roligaste jag har gjort. Vilket år! Vad jag har lärt mej. Vilken lycka och glädje det har varit. Men nu är det slut på det roliga. Och jag sörjer. Hur mycket slut det är har jag inte riktigt bestämt mej för än. Yttre  krafter har förstört så mycket och jag sörjer och sörjer.

• Familjen. De är mitt allt. Min passion, min lycka, min kamp. Jag gör allt för er. Ni är viktigast av allt.

• Vännerna... har jag några kvar, höll jag på att skriva. Jag har misshandlat mina vänskapsband. Har inte tagit mej tid för dem. Ibland hör de av sej för att visa att de finns, men jag har inte haft energi och ork att bekräfta dem. Jag vet att ni finns där och jag ska göra mitt bästa för att plåstra om såren och heala det som jag misshandlat under året. Men jag vet också att banden är starka och att ni alltid finns kvar.

Nu är min älskade Pluto i himlen.

• Hundarna har tagit mycket fokus det här året på ett sätt de inte gjort förut. För ett år sedan cyklade jag en mil med Bobbo, Idag går vi max en timmes promenader i behagligt tempo. I början av året förbättrades Plutos skada avsevärt och han kunde börja vara hund igen. Vi fick en del bakslag men då vilade vi och sedan var vi på det igen. Det var inte så många incidenter mellan hundarna och Pluto kunde jag ha med överallt. Bobbo kom in i en räddhets-period när han började förlora hörseln och det gjorde att han mådde bättre av att stanna hemma än att följa med överallt. Vi tränade en del, mest apportering och föremålssök. Jag närde en liten dröm att kanske kunna starta Pluto i en lydnasdklass men märkte ganska snart att han inte fixade det. Allt var verkligen frid och fröjd här hemma tills dagen när Pluto klev ut innanför dörren och svängde runt för att titta på mej som kom några sekunder efter. Dagen då korsbandet i andra bakbenet gick av. Det slutade med att vår älskade vän fick somna in för alltid för drygt en vecka sedan. En smäll som verkligen känns i hjärtat. 

• Kroppen har levt sitt eget liv. Och det kommer den väl fortsätta att göra. Jag har inga som helst förhoppningar att jag kan påverka den i någon riktning i fortsättningen heller. Men den bär mej framåt och möjliggör det jag vill, så mer än så kan jag nog inte kräva. Sen är det som det är. Ont, omöjligt, besvärligt och stundtals vidrigt.

Jag kan inte påstå på nåt sätt att jag ser tillbaka på 2014 på ett positivt sätt. Jag känner mej bitter för första gången på över 20år. Jag är arg över människors dumhet och jag är besviken på hur andra försöker förstöra för mej och min familj. Varje gång vi haft ett dåligt år brukar jag säga att nästa år blir det bättre.... men det blir alltid mer skit som kommer över oss. I år säger jag inte det. Den här gången säger jag ingenting. Klart vi kommer drabbas nästa år med så den som lever får se hur summeringen blir 2015. Helt klart är att det går lite upp och ganska mycket ner. Och vi börjar året med en svacka och bitter eftersmak.

Sista rycket nu!

Attacker mot Telia har lämnat oss nästan helt utan internet, vilket skapat stor oreda i mina studier. Jag är nu inne på sluttampen. Tyvärr tror jag inte att jag kommer klara av det. Det är alldeles för många uppgifter jag inte hunnit göra, för många analyser som är lite för slarviga, för att jag försökt hinna med allt. Jag hinner inte allt. Idag, alldeles strax ska jag börja på den hemtenta som tar en vecka att göra..... den ska vara klar i morgon. Livet kommer före, sjuka barn, jobb och det nya ansvaret inom kommunen. Skolan blev nerprioriterad. Men jag gör det jag ska. Kämpar mej igenom, lämnar in sent på en del och rättar det som behövs. För mej slutar egentligen skolan i morgon. Då skulle allt vara klart. Men jag kommer gneta på en vecka till. Göra det sista, slita och gråta en sista gång. Jag biter ihop och vägrar att ge mej. Medelmåttan som jag är. Jag lyckas inte jämt och det är bara att böja på nacken och erkänna sina förluster.  I dag sitter mina vänner och skålar. De träffas, umgås och gör allt det där som man egentligen ska. När det här är över, ska jag skicka ett stort förlåt till mina vänner. Ni är värda mer. Men först ska jag göra det som jag gjort den senaste tiden, gneta på, riva mitt hår, bli duktigare, säkrare och samla på mina högskolepoäng! Håll tummarna för mej!

Vi gör det här

Jag var fem timmar i stallet idag. Hjälpte till att bärga lite hö, longerade en bråkande Pepino, smörjde sadlar och träns. Kom inte hem på glatt humör. Istället kom jag hem med en en vansinnig lust att få vara själv. Ville inte umgås med någon. Ville låsa in mej i min kokong och stänga ute alla ljud.  Hela veckan har jag varit yrslig, haft migränhuvudvärk och en diffus känsla i kroppen. . Jag ville inte laga mat, jag ville inte ta ansvar. Så barnen fick städa sitt rum så de kunde titta på TV sen. Och  så smög jag in i mitt rum och lade mej på sängen. I mörkret. Ensam. Jag njöt. Samtidigt visste jag att det bara var en liten stund, för sedan väntade matlagning, nattläggning, disk, hundar och plugg. När jag låg där i sängen beslutade jag nästan att skita i dagens universitets uppgift. Vad spelar det för roll, det funkar ju iallafall inte! Jag blev arg. Uppgiften är gjord. Behövde justeras lite men jag ville inte. Vägrar. Marcelo kom hem. Barnen ordnade spa. Jag vägrade delta. Jag låg i min säng. Sedan lagade jag mat. Barnen ville ha lite mammatid och de fick det. Marcelo fick mej att börja le igen. Han sa kloka ord och somnade. Jag gav hundarna lite rastning och nattade barnen. Och till slut justerade jag skoluppgiften och skickade iväg den. Men de där två timmarna i sängen, helt själv de var så välbehövliga. Under några minuter tänkte jag att problemet med en stor familj är att man aldrig kan vara riktigt ensam. Jag har ju så stort behov av det. Nu tänker jag istället, det bästa med en stor familj är att det alltid finns någon som knuffar upp dej ur dina mentala svackor. Att kramas och skratta med min familj var precis vad jag behövde idag. De kom in i min ensamhet med värme, kärlek och ljus. de påminde mej om att jag inte behöver bära allt själv utan vi gör det här tillsammans.

Attityd förändring

Jag tog helgen off. Jag har inte lyft en enda bok, inte skrivit en rad, knappt ens tänkt på pluggandet. Istället ägnade jag helgen åt vanliga saker som att rida, träffa folk, rengöra hönshuset och titta på TV. Nu när det är måndag och jag måste götta ner mej i skolan igen läste jag igenom de förra inläggen och känner inte alls igen mej. Så farligt är det väl inte att plugga???? Det är ju till och med lite roligt! Jag kommer sitta halva natten nu för att ta igen förlorad tid, men det känns inte så farligt. Tänk vad lite normalt liv kan förändra attityden! Kanske känns det så för de senaste uppgifterna har blivit godkända och slutet närmar sej? Hur som helst är det så underbart att vara glad och plugga!

Ser ni bocken där till höger? Det betyder att uppgiften är godkänd. Jag har några sådanna här nu
och det är jag så glad över. Men jag har några kryss också och de måste jag göra om. Men jag är glad över de uppgifter jag lyckats med!

Idag blev jag ilsken

Jag är så arg. Idag är jag riktigt arg! Det hände på vägen hem. Ilskan liksom bara rann över mej. Den kom först i en liten stril och sedan som en flod. Jag blev förbannad, men det finns ingen att ta ut ilskan på. På jobbet var jag glad, sedan blev jag trött. Sedan supertrött och så kom ilskan. Det är så mycket jag inte hinner, sånt som är viktigt att hinna, men jag har det inte i huvudet. Det bara är borta. Sen kommer påminnelser och arga mejl. Jag har glömt, inte hunnit, inte gjort. FAN! Det enda som hela tiden existerar är denna vidriga stress att få ordning på nästa uppgift, hinna jaga nästa inlämning. Är det meningen att det ska vara så här?Flera timmar försvinner på skolan när jag egentligen kunde gått ut med hundarna, varit i stallet eller vilat upp mej. Nu jaga, jaga, jaga. Och tyvärr har jag ingen att agera ut mot. Stackars barnen ska ju inte lida så där kan jag inte ta ut det och det är ju inte Marcelos fel.... men vem kan jag då skälla på? Ingen, så därför blir jag tyst. Ensamvarg. Låt mej vara! Fy vale, när jag är klar med den här terminen ska jag ta ett långt uppehåll. Klarar jag detta blir det flera års upphåll. Snälla GUD ge mej flera år. Nu tillbaka till böckerna.

Sex veckor kvar!

Min glädje

Hur kan man leva i paradiset och ändå inte vara lycklig? Det är något jag har frågat mej många gånger. Men jag börjar ana det nu. Det var så skönt att nu på morgonen åka ut i stallet med intentionen att rida. Men lyckan i bröstet, glädjen fanns inte där. Så jag gjorde om planerna. Följde känslan och vi gick ut på en promenad istället. En promenad utan mål i den höstklara luften. Vi tränade en del, satte nya mål och det dystra lättade en hel del. Inte förrns efteråt borstade jag av honom och så släppte jag ut honom i hagen igen. Då återkom det mörka molnet. Jag har svårt för att andas. Måste ventilera ur min stress någonstans och det blir här. Här i bloggen. Marcelo kallade mej monstermamma igår. Han frågade när jag skulle komma tillbaka. Jag är ingen monstermamma, men jag är inte den mamman jag är. Inte den frun som jag är. Han sa att han såg att jag försökte, men att det inte gills när jag försöker. Det måste komma inifrån. Mina ansträngningar gills inte. Hans sätt att säga saker är  inte alltid det bästa men om man stannar upp och lyssnar på det han  menar så har han ofta rätt. Han bad mej ge upp. Han vet att han inte kan kräva det av mej. Han vet att han inte kan påverka mej till ett sånt beslut. Och därför älskar han mej. Han älskar mej för min envishet och för att jag går min egen väg. Han avgudar mej för samma egenskaper som gör honom galen. 

Min blöta filt

Och även om han inte kan få mej att ge upp så är han det bästa jag har, han får mej att fundera ut nya lösningar, se problemen ur nya synvinklar. Alla borde ha en man som Marcelo. En människa som alltid försöker se till ens eget bästa. Bara man lyssnar. Men han kräver aldrig. Jag lever i paradiset, men jag är inte glad. En blöt filt ligger över mej. Jag har svårt att andas och jag är oändligt trött. Ger jag upp nu är det förgäves och det kommer komma tillbaka. Gör jag mitt bästa men misslyckas har jag iallafall försökt. Lyckas jag är det över. Sex veckor kvar. Sex veckor kvar.

Jag hatar långsiktiga mål!

Vet ni vad. Jag vill inte längre! Jag är så dödstrött på den urjobbiga känsla av halvpanik och småångest hela tiden. Jag är fed-up!Jag är hemma på höstlovet, lejat ut mina barn för att få tid och energi till att plugga ordentligt. Det enda jag känner för att göra är att krypa upp i soffan och äta ostbågar. Jag kan inte ens njuta av det fina höstvädret! Jag känner att jag är grinig och mest vill jag bara gråta hela tiden! Njutningen att pricka av uppgift för uppgift har lite försvunnit. Visst var det skönt att lämna in i tid igår. Men jag känner en så stor motvilja att sätta mej på seminariet idag. Jag vill inte ens öppna böckerna. Och jag vet, det är bara att stå ut...bla bla bla....men jag brukar våld på mot min person när jag gör saker som inte är lustfyllda. Det går emot min natur! Jag kan inte förklara det. Det bara är så vidrigt att fortsätta traska när hela mitt sinne säger stopp. Och jag hittar ingen som förstår mej. Ingen som kan säga att de delar bördan eller förstår vad jag går igenom.  Samtidigt är det en sån fånig grej. Det är ju inte direkt ett trauma att plugga.... men just nu är det ett trauma. Inte själva pluggandet utan att tvinga sej själv att gå hela milen. Jag hatar mål! Jag hatar långsiktiga mål! Jag hatar att må så här. Usch... nu måste jag fortsätta. BLÄ!

Check!

Jag vill bara säga det; JAG KLARADE DET! Med två minuters marginal fick jag in texten på boken som varit omöjlig att få tag på. Men jag fixade det. Vid sjutiden i kväll tänkte jag; Nä jag skiter i det. Jag struntar i att ens försöka. Finns inte en chans att jag klarar uppgiften. Men jag hann klart. Morgondagens seminarium är dock en HELT annan fråga. Nu ska jag bara stolt lägga mej i sängen och sedan får jag vänta på rättningen. Antagligen får jag lite bakläxa. Men för varje uppgift jag faktiskt GÖR så har jag tagit ett litet steg på vägen. En bok kvar, en resumé, två seminarium, tio forum att kommentera och en reflektion kvar i just denna kursen. Sen är det bara hemtentan och komplettering av uppgifterna som jag inte klarar innan jag är helt, helt, helt klar med 

Bobbo vid mina fötter

kursen. Det känns som en lättnad! Den andra kursen är lite värre, men kanske också lite bättre. Jag vet inte. Där är det en hel del kvar, men än så länge har jag klarat allt där. Jag är så grymt stolt att jag hann idag! Jag ler. Jag har inte lett på flera dagar. Nu ska jag ägna grabbarna lite tid. Kisspaus, mat, gos, medicinering och lite kärlek. Ingen delar mitt pluggande så som Bobbo gör. Han är med mej hela tiden, vid mina fötter, nära och närvarande

Idag ville jag ge upp

Idag skulle jag åka till stallet och mocka ur lösdriften Jag skulle rida igen. Jag skulle läsa kommentarerna de andra skickat på min text och jag skulle förbättra den och skicka in den till min lärare. Ännu en uppgift skulle checkas av. Av det här blev det bara kaos, tårar  och massa ohörbart svammel. Det började med att ryggen bråkade så mycket med mej under natten att jag vaknade varje halvtimme. klockan ett var det omöjligt att somna om. Jag låg vaken till sex på morgonen, väcktes av mannen klockan sju för att Bobbo kissat inne. Första gången. Jag förbannade mej själv att jag inte tvingat ut honom vid fyra tiden när jag varit uppe sista gången. Det var bara att gå upp och torka. Men jag var så komatrött att jag slocknade ganska snabbt, med Lilla N:s knän i ryggen. Vaknade inte förens halv elva på förmiddagen. Hade fått sms om att mockningen var uppskjuten. Tänkte då börja plugga lite innan jag åkte till stallet. Då hade datorn fått fnatt, det gick inte att logga in. Jag kom inte åt något av mina dokument. Men jag tänkte att det reder sej, dokumenten finns ju på högskolans inlämningsmapp. Men ack så fel jag hade. Den var borttagen! Jag fick ett hysteriskt anfall. Tjöt som en gris. Jag hatar verkligen när allt går emot mej när det gäller pluggandet. Barnen blev oroliga och jag försökte skärpa till mej men det gick inte. Jag var helt otröstlig. 
Tillslut gick jag ut en sväng med hundarna för att tänka på annat. Det var varmt och skönt ute och även om jag oroligt kontrollerar Bobbo hela tiden så fick jag iallafall ordning på min sinnesstämning. Jag fick helt enkelt sätta mej ner och göra om allt en gång till. Det här betyder att jag inte kommer bli godkänd - har väldigt svårt att tro att jag skulle lyckas med det. Men jag har ändå lämnat in och jag har något att utgå ifrån när jag ska bättra på min rapport. Underbara grannen kom in och lyckades få tillbaka det dokument som jag skrivit förut och tillsammans med den gamla skrivelsen och den nya fick jag ändå till något som var ganska ok.

Idag kände jag verkligen för att ge upp. Pappa sa åt mej igår att göra det, Marcelo skällde lite varsamt häromdagen att jag tar på mej för mycket och borde tagga ner. Idag hade det varit så enkelt att lyssna på dem. Idag var jag den mest misslyckade människan i världen. Kanske borde jag lyssna på dem. kanske borde jag ge upp. Men sanningen är att jag VILL INTE ge upp. All denna ångest, frustration som jag hitintills har känt skulle då vara förgäves. Jag har två månader lite drygt kvar. Jag har klarat nästan  halva kursen. Jag vill bli helt klar. Jag vill inte ha det här 
hängande över mej, vill inte behöva göra om detta om ett år. Sanningen är att jag vill inte vara en som ger upp. Jag har gett upp allt i hela mitt liv. Har aldrig slutfört någonting, förutom min lärarutbildning. Jag tänkte att jag nu vänt trenden, inte längre följer mönstren från den uppväxt som jag haft. Men det skulle vara så enkelt att efter en vecka som jag haft säga att tyvärr jag pallade inte. Frågan är bara om jag skulle orka leva med mej själv då? Den där gnagande känslan av att svika mej själv. Skulle jag stå ut med den eller skulle jag börja förakta mej själv. När allt tagits ifrån mej är det bara min självkänsla som finns kvar. Jag förmår mej inte gnaga på den. Så jag kämpar lite till. Jag gråter en skvätt till och jag beslutar att jag kan ge upp en annan dag, men den dagen är inte idag.

Lättnad!

Jo du sörrö hörrö, jag fixade även denna uppgift i tid. Jag vet ju inte om jag är godkänd, men innan klockan var 12 så fanns dokumentet på plats och nu under kvällen har jag lyckats göra instuderingsfrågorna. De tror jag kommer behövas under onsdagens prov. I morgon är det examinerande seminarium. Steg för steg tuggar jag mej igenom kurserna. Nedräkning pågår. Fem moduls uppgifter kvar i ena kursen 4½ kvar i den andra, varav en är en hemtenta. Sedan har jag salstentan i den tredje kursen och den sista rättningen på inlämningsuppgiften i den fjärde kursen. Varje vecka ska jag igenom ett eldprov och jag ska klara alla uppgifter och hinna läsa all litteratur. I natt höll jag på till halv fem. Gissa om jag var mör på jobbet. Men eftersom jag har världens bästa elever och jobbar på världens bästa jobb så gick det kanoners ändå idag. Men så pratglad var jag inte. Däremot var jag snurrig i huvudet. Superspinn. Steffi varnade för den berömda väggen, jag misstänker blodtrycket. Förhoppningsvis är det bättre i morgon när jag har fått sovit en natt. Jag har en ganska slapp dag på tisdagar, mycket planeringstid, och det är på både gott och ont. När jag kom hem idag däckade jag som en klubbad säl. Jorden snurrade runt, runt och jag var tvungen att lägga mej ner. Marcelo kom hem med chinamat och jag kunde sätta mej till dukat bord. Stora och Lilla N gick ut med Pluto och det enda som återstod för mej var att sätta mej och plugga igen. Sitta stilla i en stol funkar hyggligt bra. Nu är jag klar med uppgifterna för den här veckan. Kommer ni ihåg miniångesten jag fick igår? Idag känns det mycket bättre, det känns som en seger att jag lyckades. Den stora drömmen är ju att jag fixar allt. Det är som en vacker blomma som slår till ibröstet när jag tänker på att möjligheten finns att när tomten kommer så är jag klar. Klar som på riktigt klar. Min tid. Bobbos tid, Plutos tid. Pepinos tid, Barnens tid. Då blir jag jag igen på riktigt. Ska bara sova ett halvår först! Och det ska jag göra nu med. Hamna isäng före halv elva på kvällen, har det någonsin hänt tidigare?