Ingen långdistansare

Jag såg ett program i natt. Det var ett program som på nåt sätt kom att beröra mej väldigt mycket. Under natten har det mognat till ett beslut. Jag vet att jag inte riktigt bär hela beslutet i egna händer men jag ska verkligen se till att göra allt i min makt för att det ska bli verklighet. Jag behöver det. Jag måste det.
I början av året har jag redan tagit åtgärder för att komma åt detta håll, men med de senaste veckorna har jag släppt det lite. Jag måste vara fokuserad. FOKUS. Jag vet bara inte hur jag ska klara av att hålla målmedvetenheten  över tid. Jag är ingen långdistansare, inte heller en sprinter. Jag är helt enkel dålig på att följa mina egna beslut. Ändå får jag det jag vill i de flesta fallen. Så någon form av strategi har jag ju. Men den är inte uttalad. Alltså vet jag inte hur man gör. Jag tror att nu, den närmaste tiden handlar det om planering. Håll planen så kanske jag lyckas längre. Alltså ska jag sätta mej ner och planera. Det är dagens mål.


När jag tänker efter är det en hel del jag skulle behöva planera. Jag har en del drömmar och mål som jag verkligen vill genomföra men jag hittar alltid på ursäkter för att låta bli. När blev jag en sådan person? Har jag alltid varit så?


Jag vet att min far är som en humla som flyger från blomma till blomma, stannar liksom inte kvar och härdar ut. Samtidigt flyger han inte tillräckligt långt bort från sin blomsteräng för att upptäcka nya saker - vilket nog är vad han egentligen skulle vilja. Eller så har han bara den synen på sej själv- att han skulle vilja mer - men trivs med den blomsteräng han är på. Jag vet inte. Jag är väldigt nöjd med min blomsteräng MEN jag tar alltid samma blommor. Jag tar mej inte tiden att utforska alla blommorna, jag tar bara de som jag alltid tar och håller utsikt efter fler av de blommor jag älskar. En del skulle skylla mitt beteende på ouppklarade trauman från barndomen. Jag satt mycket och tänkte på det i natt. Jag tycker synd om barnet som var jag. Jag ser på mej som ung och tänker att det var mycket jag velat skona mej ifrån. Helt uppriktigt så är det många år sedan jag var ung och det var synd om mej. Jag har inte många oupplösta knuta. Det finns inte mycket jag måste skydda mej själv ifrån så jag köper inte det. Men klart att beteenden kanske jag har anammat. Måtte jag aldrig påtvinga överlevnadsstrategier till mina barn. Jag hoppas att jag har ändrat mönstret. Jag hoppas jag styr mina barn i en annan riktning men samtidigt lär dem hur skört allting är.

Ett hem igen

Elsa

Idag kom Elsa hit igen. Hon är rätt ofta här eftersom husse Alex ofta är här. Men i natt ska hon sova hos oss. Jag funderar mycket på vad skillnaden är att öppna bakluckan när jag kommer ut till stallet och släppa ut Elsa, mot att inte göra det? Vad är skillnaden att ge Elsa kvällsmat mot att inte göra det? Vad är skillnaden att planera morgondagen med tanke på att vi har en hund i huset som måste motioneras? 


Jo det har jag analyserat klart idag. Huset känns mer som en familj då. Vi är mer kompletta. Familjen är hel igen. Att höra tasstrampen mot golvet, dunsen när hon lägger sej ner, de där bruna fina ögonen som suktar efter kärlek och en liten klapp..... Alla barnen har lekt och levt upp med Elsa idag. Det gör en himla stor förändring. Det är som om allt är bra nu. Fast hon bara är till låns över natten. Bara för att det är mysigt.




Elsa är med i stallet. Alltid lös. Även när vi löshoppade Pepino.
En dag har vi en egen hund igen som får vara med överallt, precis som Elsa.

En dag kommer vi skaffa hund igen. Då vill jag att det blir min stallhund som följer med var jag än går. Precis som Bobbo. Skillnaden nästa gång är att jag skulle vilja ha den som arbetskamrat också. Jag hoppas den drömmen slår in. Men än kan jag inte skaffa hund. Tårarna för Pluto börjar komma allt oftare. Sorgen över honom slår nu, snart 1½ år efter hans död. Bobbo är bara ett bottenlöst hål ännu.


En dag ska jag skratta och glädjas över en egen hund. Tills dess njuter vi av Elsa!

Summering av 2015

År 2015 har passerat. Året då kroppen till slut inte orkade mer. Nu har kroppen gett upp, resignerat och sitter med händerna hängande vid sidorna  och säger att jag fixar inte det här längre. Jag hade fler skov än vad jag haft på länge. Kroppen gör ont. Men trots det har jag gjort så mycket som jag velat så länge.



Turkiet i februari

2015 var året då jag och Marcelo började resa igen. Bara han och jag tillsammans på äventyr. Vi var i Turkiet och vi var på Gotland. På våra resor lärde vi känna ett gäng härliga människor från Sveriges olika hörn och vi fortsätter hålla kontakten. Vad härligt det är att hitta människor man trivs med! Tillsammans med familjen var vi i Legoland. När jag var liten drömde jag om att få åka till Legoland. Men det var för dyrt. Nu var jag där med mina barn och det var en fantastisk dag i parken. Vi var i vårt älskade Danmark. Dit återvänder vi ofta. Som vanligt så fick vi en fantastisk semester där innan vi åkte vidare mot västkusten i Sverige. Nu sparar vi för vår livs resa som ska ske i år. Oavsett var vi åker i framtiden tror jag inte någon resa kommer vara så känslosam och viktig som den vi ska göra i år.

2015 började med att jag hade förlorat en hund. Pluto.


Lilla Gul levde några veckor bara.

2015 slutade med att jag förlorat två ankor, två höns, en kyckling och min äldsta son Bobbo. När Lilla Gul - kyckling dog mittframför ögonen på barnen pga elaka kråkor tyckte jag det var så hemskt. När jag kom hem fanns inte hens lilla kropp kvar. Allt var borta.

Kakan

Och när jag hittade fjäderhögen av Kakan...... tre djur på fyra dagar som bara försvunnit, allt som fanns kvar var en stor fjäderhög......  vi var så otroligt ledsna att vi knappt kunde prata om det. Och lite så känner jag med Bobbo med. Jag städar undan hans saker, pratar fåordigt om honom.


Bobbo fick jag ha i 13 fantastiska år.

Jag gråter inte riktigt. Jag klarar inte riktigt av att hantera förlusten av honom. Och just därför går det ganska bra ändå. Men det här nya året är det första året utan hund sedan många, många år tillbaka. Jag är glad att jag hann åka förbi Bobbos uppfödare i somras på semestern. Jag är glad att jag hann träffa henne och att hon fick se honom en sista gång. En sista gång.... usch jag ryser vid orden.

Pepino

2015 var första året som jag gick in i som hästägare. Det finns mörka kvällar jag önskat att det var ljusare, det finns sena kvällar jag önskat jag haft mer ork och det finns dagar jag önskat att kroppen inte gjort så ont. Men att ha häst som kräver att jag rör på mej, att ha en häst som tycker om att stå och gosa - det har gjort så mycket gott för mej. Det är inte många saker som gör mej så lycklig som stallet. Jag har under året testat beridet bågskytte, WE, bruksridning och häromdagen åkte jag snowracer bakom häst för första gången. Jag har gjort saker under året som jag inte ens drömt om att jag skulle göra och det får mej att känna mej levande. Det håller mej vid liv.


2015 var ett annorlunda år med mina älskade ungar. Barnen hade sina svårigheter och deras annars så lugna och jämna (?) humör har åkt berg-och-dalbana under hela året. Som mamma har jag slitit mitt hår och kämpat och kämpat för att ge dem verktyg, kratta manegen och låta dem lära sej av smällarna livet erbjuder. Det är inte helt lätt att vara mamma. Och hur mycket jag än njuter av föräldraskapet och tackar alla gudar över att jag fått mina tre barn så räcker inte det för att vara en bra mamma.

Mittimellan N på Carina och Lilla N på Bella.

Jag vill vara den bästa mamman. Jag vill ge barnen alla förutsättningar jag kan för att de ska växa upp och göra bra val och får vara så lyckliga de kan. Det här året har varit många vägval och jag vrider mej om nätterna och undrar om jag har gjort rätt varje gång. Samtidigt njuter jag av närheten vi har, förtroligheten - vi pratar om allt och hitintills har vi löst de flesta vägbulorna. Men det är inte förens de är vuxna som jag får svaret om jag gjorde rätt. Lång väntan. Längtar inte dit heller. Vill njuta av dem nu.

Stora N och jag vid starten på SMACK.

2015 gjorde jag mycket med barnen som jag längtat efter. Vi cyklade mycket tillsammans och allt kulminerade i ett cykellopp som jag och Stora N gjorde tillsammans. Det var magiska timmar i sadeln ihop med min 10-åriga son. Jag och barnen red också ut tillsammans. Något jag drömt om sedan de föddes. Nu gjorde vi det. Och vi åkte på cirkus turnée. Att uppleva ihop med barnen är ett av det allra bästa jag vet!

 

Lycka är....

Lycka är när jag frågar barnen hur deras arbetsdag har varit och de bubblar om dem när de berättar om allt spännande de har gjort under dagen
- Mamma vi har gjort t-shirtar och jag gjorde streck!
- Vi bakade kakor och jag gav mina till Victor.
- Matten var jättekul, men det hände en tråkig sak i dag.....
...NEJ STOPP...  Det skulle ju inte ha hänt nåt. Allt skulle ju vara bra. Klump i magen. Vem har sagt nåt... Vem har gjort nåt?
-.... Kommer du ihåg att vi skrev berättelser på datorn? Hela mitt arbete försvann så jag fick skriva om allting!
Jag vet att allt är bra när deras fokus ligger på skolarbetet. För är det något mina barns pedagoger är duktiga på så är det att mata deras kunskapstörst. Mina barn älskar att lära sej! 
Sedan var det stort bonus för sonen att en av hans vänner stod upp för honom inför de andra och fick de andra att vara sjyssta. Det var en stor dag idag.  Och nu kan jag slappna av igen. Världen är vacker!

En kort evighet

Vår första uteritt tillsammans. Jag på Herr P och Stora N
bakom på Salle!

Det goda jag har i livet har två eller fyra ben. Ingen tvekan om det. Idag hände det jag inte ens har föreställt mej. Jag och sonen red ut tillsammans i ett fantastiskt höstväder. Stora N red på Salle och jag red Pepino. Vi tog samma rutt som jag och Lilla N gjorde igår. Med oss hade vi Felix på Raket och Hanna på sin nya häst Sajje. Stunderna är på hästryggen är helt magiska, speciellt när vädret är så underbart och jag får dela stunderna med mina barn! 

Min son, där framme,
jag här på min häst.
Lovely!

Jag och Pepino travade i kapp de andra ett par gånger men annars var det en lugn och härlig skrittur. På samma ställe som rådjuren lekt igår sprang det idag tre unga Bambisar. Hästarna reagerade inte alls. Pepino gjorde ett försök att vända men annars så var han lugn. Stora N strålade som en sol. All stress rinner av mej när jag jag kommer ut sådär. 

Felix tog kort på Hanna längst fram och
Stora n och mej längst bak. Uterittt tillsammans i den
bästa årstiden!

Jag är inte medveten om tid och rum just då. Jag bara är totalt närvarande i stunden.  Det är inte ofta det händer, men just ihop med hästarna eller i intensiva stunder med barnen då är det som universum stannar till och "för alltid" blir en kort verklighet.

En hjälte som tystnar av barnens svek

Jag har inte ett barn som är mobbad. Det är ingen som står och väntar på att han ska komma till skolan så att de kan få fortsätta reta honom, fortsätta trycka på hans knappar, fortsätta att hävda sej på hans bekostnad. Ändå får jag ibland låta honom följa med mej till jobbet istället för att låta honom åka till sin egen arbetsplats, en låg- och mellanstadieskola i min del av Sverige. Jag följer ibland med in i klassrummet och tittar på dem som sitter runt min son. Där är de, människorna som får min son att må så dåligt att han drömmer mardrömmar och gråtande håller mej i armen och bönar att få slippa gå tillbaka. De ser ut som vilka barn som helst. Blonda lintottar som skrattar, brunbrända, tunna barnben som trummar som små pinnar när de snabbt springer över skolgården, tillsammans. Flera par ben tillsammans.  Det är inga monster som befolkar klassrummet. Inga små djävular med tre-tandade högafflar. Jag tittar på dem och undrar hur kan det bli så tokigt? 

Jag har en son som varje dag räknar upp vilka roliga ämnen han har i skolan. Han kommer hem och stolt berättar om allt från virkning till naturexpriment eller hur FN arbetar i världen. Min son älskar alla ämnen. Han älskar att lära sej och känna sej kompetent. Trots det vill han inte gå till skolan vissa dagar. Och det beror på att  i hans närhet finns vissa som inte alltid behandlar honom på ett sjysst sätt. Och ju mer utsatt han blir, desto mindre förståelsen får han för andras fel och brister och det resulterar i att han till slut hämnas - inte alltid på de bästa sätten. Det jobbar vi med hemma. 

Men så sitter han här hemma vid matbordet, mellan två vuxna som älskar honom så mycket, och som försöker råda honom hur han ska balansera på den steniga väg han går och jag ser i hans ögat att han inte alltid förstår vad vi säger, att han missförstår våra råd. Jag ser hur han arbetar så hårt på att försöka komma underfund med alla fel han gör, vad han ska göra annorlunda, hur han ska tuffa till sej i vardagen samtidigt som han inte ska bry sej om vad barnen i skolan säger och gör. Ibland kramar han mej hårt och gråter. Utan att han kan förklara varför.

Min son har valt att inte umgås med några av sina kompisar mer för att de kallar  andra för fegisar och idioter. Han försvarar när de försöker tracka ner på lillasyster trots att han själv blir galen på henne och han försöker så hårt att inte sparka och slå tillbaka när tjuvnypen kommer under fotbollsspelet på rasten eller när de leker jaga.

Det är klart att allt det här gör ont. Ont på ett sätt som är svårt att förklara, även dagar då det går relativt bra. Min son är inte mobbad, det är ingen som står och väntar på honom för att göra taskiga saker. Ändå får han höra att den och den är välkomna på festen. - Men du Stora N får inte stå här för du får inte komma på festen!
Han får höra att han är en fegis för att han inte vågar klättra lika högt som de modigaste och de är duktiga på att berätta hur dålig han är i fotboll trots att han är bättre än de flesta.

Min son var en kille som stod upp när de andra var taskiga mot någon. Han ställde sej på de svagas sida. Men hans röst har tystnat. Hans huvud är böjt och hans ögon stirrar sorgsna neråt utan att tårarna rinner. Jag undra hur ett  samhälle tysta kan tittar på när tioåringar kallar varandra för horor och bögar. När ord som håll käften och idiot blir slentrian och bara på skoj. Jag undrar vad det är som gör att vuxna accepterar att barn i deras närhet får skratta eller komma med nedlåtande ljud när man inte lyckas, men inte backar upp det med beröm när någon gör något bra. För jag tror inte vi vuxna gör det av elakhet utan av någon annan anledning. Jag vet bara inte vad.

Jag gråter för jag ville ge mitt barn en bra uppväxt med fina vänner som visade honom vad kärlek och kamratskap är. Jag ville ge honom en familj som stöttar och älskar honom överallt annat. Jag ville ge honom en meningsfull fritid där han kunde växa och utvecklas efter sin egen förmåga och få självförtroende att rakryggad gå ut i framtiden som det bästa han kan bli. Jag gråter åt min egen oförmåga att skydda honom från de som inte är kamrater, jag gråter för att att han dag efter dag får höra att han inte duger och familjens ord som säger motsatsen ändå inte kan reparera tankarna i han huvud att kanske, kanske har de andra rätt. Kanske, kanske duger han inte...

Jag har en fantastisk son. En hjälte. Men han har börjat glömma det.....

Det gör så ont

Jag  vet att det blir väldigt mycket hästinlägg just nu. Men det beror ju på att jag tillbringar väldigt mycket tid i stallet. Ridningen och stallsysslorna är ju min träningsform ihop med cyklandet. När sommarlovet startade var ryggen så paj att det tog mej en timme av stretching varje morgon för att jag skulle kunna röra mej ordentligt. Nu har jag både cyklat och ridit flera gånger i veckan och ryggen påminner mej ibland att den inte mår bra men det är mycket bättre. Istället har jag nu muskelinflammationer och kramper i muskler. Visserligen är det " bra" smärta men jag måste säga att jag är evinnerligt trött på att ha ont. Varje dag runt fem-sex hugget behöver jag lägga mej ner och vila alternativt sova för att kroppen behöver vila. Bara ligga och låta muskler och ligament återhämta sej. Den delen tycker jag är fanatiskt tråkig. Att jag som är under 40år hela tiden behöver planera för att ha en fungerande kropp. Just därför blir det många hästinlägg, för i stallet mår jag bra både kroppsligt och mentalt.

Första gången jag rider ut med ett av mina barn.
Lilla N rider på Bella.

 I stallet hänger jag ju inte heller bara ensam utan alla barnen är involverade på ett eller annat sätt. Idag red jag och Lilla N ut tillsammans, bara hon och jag. Jag red på Pepino och hon på Bella. Det är första gången jag rider ut tillsammans med något av mina barn. Jag kommer ihåg när de var små och jag kunde längta efter tiden vi kunde cykla och rida tillsammans. Nu är jag där och jag tycker det är en välsignelse att få den här tiden tillsammans. Lilla N är ganska rädd för ridning. Hon har inte balansen i trav eller lärt sej att hantera galopp.  Hon vill mycket men får ofta panik på hästryggen. Därför var det med stor skepsis som just hon fick följa med på en lång skrittur idag. Men det gick hur bra som helst. Ömsom regnande det ömsom var det superhett i solen. Pepino var lite ömfotad efter att hovslagaren var där i tisdags men han var pigg och öronen spetsade framåt, förutom när jag flipprade med kameran för då undrade han nyfiket vad jag gjorde däruppe på hästryggen.

Jag sitter på Pepino och Lilla N och Bella
kommer bakom. Mor/dotter aktivitet!

 Bella är ju världens bästa ponny när det kommer till ridningen så hon skrittade på i sin egna takt, travade ikapp Pepino ett par gånger och skötte sej exemplariskt. Jag är glad att jag får dessa stunder med mina barn, med hästarna. Jag tror att ungarna kommer blicka tillbaka på detta när de blir större med mycket kärlek och värme. För vi har kul ihop. Det är
iallafall det jag försöker trösta mej med när jag senare under dagen behöver vila min kropp och blir en tråkig mamma som inte aktiverar dem så mycket.

Har vi en bra familj då?

I vår familj är vi inte så bra på att leka tillsammans. När vi umgås gör vi det under aktivitet. Jag har funderat mycket om det gör mej till en bra eller dålig förälder. Överlag har jag funderat mycket över min föräldraroll de sista veckorna. Jag tycker inte att jag är på topp just nu. När sedan barnen råkar ut för saker och man får gå bortom sin egen gräns då är det så himla svårt att veta om man gör rätt. Hur kan man veta det? Barnen säger ju såklart att de älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar.... men det gjorde jag med i den åldern. Det är ju ingen värdemätare. Ett sätt att verkligen få nära kontakt är att ha kvalitetstid med barnen. Men vad är då det? Är det att titta barnen i ögonen och lyssna på vad de har att säga? Eller är det att spela spel med dem. Vad händer då när det uppstår konflikter kring vem som vinner och förlorar? Är det fortfarande kvalitetstid fast två gråter och en tjurar? Det var länge sedan vi spelade spel tillsammans nu. Just nu rör vi mest på oss tillsammans. 

Våra fem cyklar. Vi fem i familjen.

Hela familjen tog och cyklade tillsammans häromdagen. Vi tog en tur tillsammans i makligt tempo. Det var fint väder. För mej var det en härlig stund. Men Stora N minns turen som jobbig och smärtsam. Han slog i pungen i stången på den nya cykeln han fått av sin farbror. Kvalitetstid? Kanske för tjejerna, men inte för sonen. Trots att vi var tillsammans allesammans. 

Tömkörning av Pepino med barnen och långt upp
till höger Bobbo som är med oss i eftermiddags solen

Tjejerna och jag är mycket ute i stallet. De hjälper mej så gott de kan med Pepino. Mittimellan N har blivit riktigt duktig på att tömköra den stora svarta. Vilket orsakar avundsjuka hos lillasyster. Då fick hon testa att tömköra honom på vägen tillsammans med mej i helgen. Men då gick han lite för fort och hon tyckte det var svårt att hålla reda på tömmar och när man skulle svänga, så hon var inte superimponerad. Själv tycker jag dessa stunder, oavsett om de är lyckliga eller inte är väldigt mysiga. Men hur kommer tjejerna att minnas tillbaka på det här? Så som jag själv minns skräckfärderna i skogen med pappa för att plocka svamp? 
När sonen spelar match är hela familjen där. Pappa Marcelo är tränare, jag hejar och vrålar från publikens och tjejerna leker och handlar i kiosken. Sonen förlorar, blir superarg och har svårt att ta vare sej beröm eller kritik. Har vi det bra då som familj?

Lilla N försökte förklara på sitt allra bästa sätt hur ont det gör i henne när jag är borta. Hon satt med tårar i ögonen och förklarade hur liten och obetydlig hon känner sej när jag är iväg på möten eller jobbar över. Som vuxen tycker jag att jag inte är borta så mycket. Kanske tre, fyra kvällar i månaden. Då får hon umgås med sin älskade pappa. Men då kämpar hon med ledsenheten i bröstet och försöker återigen förklara att det inte spelar någon roll. Hon känner sej ändå liten och oviktig. Hur kan man som vuxen svara på det? Det är hennes känsla. Tycker hon att jag ger henne det hon behöver då? Är jag en bra mamma när jag trots detta fortsätter vara borta? Eller sonen som tycker han får skulden för allting och förstår inte alls varför man inte kan vråla till sina systrar att de är otrevliga och själviska allt vad han orkar tre cm från deras ansikten för att de inte städar så som han tycker att de ska städa. Inte hjälper det att skälla på honom. Inte hjälper det att förklara, resonera, vädja, hota eller att vara tyst heller. Då känner jag en lätt hjälplöshet. Alla andra familjer tycks ta sina konflikter med ro. Syskonen är alltid sams och de älskar varandra hela tiden och stöttar alltid de andra. När mittemellan dotter önskar att hon vore ensam barn, då gråter mitt hjärta. Och när sonen tittar på mej med vädjande ögon och ber att bara han och jag ska resa bort idag, nu, på en gång, då känner jag mej så misslyckad och undrar om det jag egentligen är värdig det här jobbet. Att vara mamma till mina tre juveler är ett uppdrag någon större än mej skulle ha fått. De är värda sin vikt i diamanter, jag hoppas att jag kan lära mej vårda dem på rätt sätt.

Att cykla tillsammans är ett av det bästa jag vet! Min fina familj! Är jag verkligen värdig dem?

Det känns så himla rätt!

Amelie fotade oss på väg ut. Först Elin och Raket, bakom Nalle och Zerra
sedan Felix och Aron som inte syns. Lite till vänster jag och Pepino
och bakom oss Salle och Kenneth.

I går var en sån där dag när jag hann med allt. Jag var på jobbet utan att stressa, åkte hem, fick med mej kompisar till barnen, lagade mat, städade undan i huset, satt och vilade på altan och åkte ut till stallet. Jag åkte själv. Visst älskar jag när barnen är med, speciellt när jag bara får med mej en i taget. Men ibland är det skönt att bara få vara ensam där ute. Särskilt nu när värmen börjar komma, solen lyser och trots att det är kväll är det fortfarande ljust. I helgen bestämde vi oss för att rida ut tillsammans. Pepino behöver fortfarande lite 

Jag fotade oss från ryggen på Pepino.
Det här är ett av det bästa jag vet!

övertalning för att bege sej ut, så jag passar ju såklart på att rida ut när vi får sällskap. Utöver det så är det ju mycket trevligare att rida med sällskap när man ska ut. Att sitta på hästryggen i sällskap med andra stora hästar. Flera ton med muskler som lyder oss små människor i ett vår-färskt landskap. Det är både spännande och avkopplande. 

Elin försökte fota mej och
Pepino från hästryggen. Mitt
lilla yrväder. Fina svarta.

När jag födde Stora N kom en massa tankar om vilken typ av förälder jag ville vara och vilken typ av människa jag ville vara. En av de slutsatserna jag kom fram till var att jag ville förverkliga mina drömmar, så att jag kunde vara en förebild för barnen - allt är möjligt. Pepino är en av mina drömmar. Att få honom har vänt om så mycket i mitt inre liv. 

Mina favoritkillar. Tillsammans, precis som jag älskar!

Jag älskar verkligen den hästen! Igår tömkörde jag honom själv. Från sommarhagen till ridbanan. Väl där gick vi slalom, i missformade volter, ryggade och andra formationer. Han var så himla duktig! Bobbo fick följa med ut till stallet och han gjorde oss sällskap på grusvägarna. Förutom att han inte hör så bra så är han himla smidig att ha med sej i stallet.Så igår kväll fick jag egentid med mina favorit bästisar. Det är så jag får nypa mej i armen ibland. Hur hamnade jag här? Att följa sina drömmar, hitta det som är bra för en kan göra att man ibland hamnar på villovägar men när man hittar rätt så känns det i hela kroppen. Det här.... djuren...Pepino, Bobbo, natur, sol, vind, kärlek, kroppsarbete det känns så himla rätt!

Barnens vänner

Att dansa och ha kul ihop är viktigt!

Har jag rätt som mamma att ha åsikter om mina barns kompisar? Såklart jag har det om kompisarna inte är bra för dem. Men om kompisarna bara inte är riktigt bra kompisar? Jag har åsikter om två av mina barns kompisar. Jag gillar kanske inte dessa vänner så mycket. Men det är inget fel på dem. De bara.... jag vet inte. Jag gillar dem inte. Så jag biter ihop. Jag försöker lära barnen att stå upp för sej själva och inte bli besvikna när samma kompis för femtielfte gången sviker dem, säger taskiga saker eller sviker ett löfte. Var det så att vara ung? Att man fick ta lite grus i hörnen och att man fick lära sej att bli besviken ibland för att få komma åt den där åtråvärda närheten med en kompis ibland? Jag kommer inte riktigt ihåg. Jag hade en bästis i lågstadiet. Hon svek rejält i mellanstadiet. Som vuxen kan jag se att hon var klar med mej och att hon ville ha större utrymme. Men jag har inte förlåtit henne än. Det gjorde så ont. Sedan hittade jag mina nuvarande vänner i sexan och sjuan och sedan dess har vi hängt ihop. Mer som unga. Lite mindre sällan nu när vi bor så att vår vardag inte rullar in med varandras. Men jag har fortfarande svårt för barn som sviker. Därför tänker jag att ungarna reder ut det där själva. Men jag står som ett rasande, darrande

Som vänner ska man hjälpa varandra.

 mammamonster och vill så gärna förbjuda ungarna att vara med varandra eftersom de gör mina barn ledsna. Men jag säger bara:
-Du vet att X gör så här ibland. Och jag vet att det gör ont. Då har du två val. Antingen accepterar du att X är så här och umgås med hen ändå. Eller så säger du ifrån och är med andra som hellre vill vara med dej.
Men det är inte helt lätt för mina barn att bryta heller. De umgås i gäng och då får de liksom vara med alla. Och när det är bra är det så väldigt bra. I grund och botten är alla ungarna härute bra barn. Men, ändå. Barn är barn. 

Jag jobbar hårt på att syskonen ska bli bästa vänner.

Samtidigt vet jag att är det någon gång i livet jag kan påverka vilka mina barn ska vara med så är det nu. Det är nu jag lär dem hur de ska låta sej behandlas av kompisar och omgivning. Det är min grund nu som ger mej kontroll över tonårskompisarna som jag då inte kommer ha ett dyft med att göra. Att tro att man som förälder kan påverka sina barn i den mest rebelliska tiden i livet är bara att kasta pärlor åt svin. Det är nu vi lär ut mönster, närhet och förtroende. Har vi lyckats så gör barnen rätt val för sej själva senare i livet. Klart det kan bli tokigt ändå, men förhoppningsvis hamnar de å rätt köl igen sen. För mej handlar om det om självkänsla. Tycker man om sej själv låter man sej inte behandlas på ett dåligt sätt. Men som mamma kan jag heller inte kratta vägen de ska vandra. De måste lära sej av sin samtid, sin omgivning och sina egna misstag. Så jag biter mej i läppen. Säger något ibland men låter dem själva välja. I slutänden handlar ju livet om de val man gör. Då kan inte jag göra valen åt dem.

Mor och son 10år

Jag har varit mamma i 10år.
Kommer fortfarande ihåg den där känslan när han låg i min famn det första dygnet. 
Jag var häpen.

Jag var hänförd.

Idag är Stora N min son. En mammagris som är på pricken lik sin far. Jag är så stolt över att få vara mamma till honom. I ett decennium har han funnits i mitt liv. Det har gått så fort, men ändå känns det som livet började när han kom. Hur var det innan? Jag firar att jag varit mamma i 10 år lika mycket som vi firar hans födelsedag. Min son, mitt mirakel, mitt första barn. Älskad ända från de svarta, smutsiga tånaglarna till det kortklippta vax-friserade hårspetsarna. Större fötter än mej. Större huvud än mej. Bättre på matte än mej, snart lika lång som jag. Han är här nu. Sovandes några meter från datorn. 10år. Undra om han sover några meter ifrån mej om 10år till? Min underbara unge. Han är magisk.

Min äldsta flicka fyller år.

Nu har klockan slagit över midnatt så nu gäller det väl inte riktigt längre, idag är ju igår, men jag som inte gått och lagt mej än, för mej är det idag.

För ett år sedan fyllde min mellersta dotter 7år. Då önskade hon sej vänner i skolan. Det var det enda hon ville ha. Hon önskade det så hett att hon bad mej att inte köpa några födelsedagspresenter. Idag, ett år senare fyller hon 8år. 

Bästisen Pelle o Mittimellan N dansar till Wii

Det firade hon med att ta med bästa kompisen Pelle hem efter skolan. Hennes innersta önskan om att få vänner slog in. Idag har hon vänner som hon älskar att hänga med på skolan. Jag visste att det skulle ordna sej, hon är den mest älskvärda personen jag någonsin träffat, men det känns ändå skönt att titta i backspegeln och se vilken förändring det blivit. Just då var just ensamheten så stark, utanförskapet så påtagligt. Nu känns det som en evighet sedan. 

Jag tittar på min äldsta flicka och slås av hur stor hon blivit. Det är påtagligt hur långt håret blivit, hur kompetent hon blivit och vad hon skjutit i längden. Hon känns nästan som en mini-stor. Jag känner att jag måste krama ur varje droppe av den här tiden. Det går så fort. Snart kommer hon vara tonåring och inte intresserad av sin gamla morsa längre. Jag hinner inte riktigt med! Hon är en gåva i mitt liv. Och jag vill inte förlora en dag med henne. Hon lär mej 

Kokbok och förkläde-lyckan är gjord!

så mycket om tystnaden, om modet. Det är som om hennes själ är upphöjd och förstår saker som vi vanliga inte gör. Jag älskar henne så mycket att det är bultande i varje nerv i kroppen hela tiden.

Tänker fortfarande på hennes jubelskrik av lycka när hon öppnade paketet med kokboken och hur hon vild av glädje hoppade upp och ner av lycka när hon insåg att tygstycket hon vecklade ut var ett förkläde....... Helt underbart!

Min bästa gåva

Jag älskar att fota mina barn. Och även om de driver mej till vansinne ibland - när de vägrar klä på sej vinterkläder på vintern exempelvis, eller när de äter över hela köksgolvet eller inte kan låta bli att leka vilda lekar som är farliga eller innebär trasiga saker, på ställen där det inte lämpar sej - kan jag inte låta bli att förundras över att jag fått tre så fantastiska ungar. Helt ärligt stannar jag upp i
bland, tittar på dem och tänker att att föräldrar i världen är nog  lite avundssjuka på mej för att mina barn är allt det man önskar sej hos barn. Min roll som mamma är att guida dessa underbara varelser genom labyrinten till vuxenheten, förstärka alla deras positiva sidor och jämna ut deras mindre  och även ibland lite skadliga beteenden. I det ligger att älska dem gränslöst och låta dem veta det. När jag fotograferar mina barn försöker jag fånga deras personlighet men också relationen de har till omvärlden. Visst ställer jag upp dem, ganska ofta faktiskt, för annars skulle för många bilder vara suddiga, de rör ju som galningar på sej, men jag försöker göra det på ett sätt som är i synk med vem de är. Och jag tycker om att betrakta barnen genom bilder. Förra årets barnbilder ligger nu inlåsta på en kraschad hårddisk och jag kan inte visa dem här, men här är tre bilder på mina fina ungar, två från gårdagens skridskoåkning och en från förra hösten. Ingen av dem är arrangerade. Det är så här jag hittar dem. Kanske de inte kommer bli något stort och omvälvande, men jag vet att alla tre har kapaciteten. Och blir de inte stora i den stora världen, vet jag att de kommer göra skillnad för den omvärld som finns just runt dem. Vid första anblicken är det kanske inte extraordinära. Men de som känner mina barn vet att de är så fantastiskt kloka och har så mycket att berätta som förändrar. Tar man sej bara tiden och lyssnar förstår man att de är en välsignelse i livet. Annars kanske man kan missa att växa som person, för de tre får en att växa. Med det sagt vet jag att andra barn också har fördelar som mina barn inte har. Mina barn är sällan bäst på någonting.
 I jämförelse är de bättre medelmåttor jämfört med de specialister de omger sej av, cirkusartister, judokombatanter, fotbollskompisar, skridskoåkare osv. Men jämfört med andra barn är de bättre än de flesta. Även i skolarbetet går det bra. Mina barn är ganska bra på det mesta men framförallt är de omtänksamma och gör sitt bästa för att alla ska ha det bra. Tillsammans har vi haft ett tufft år bakom oss. Jag hatar alla som försöker förgifta deras själar och leda dem bort från spåret av deras destination. Att vuxna människor agerar på detta sätt och rättfärdigar det inför sej själva - det är horribelt. Men som föräldrar försöker jag och Marcelo ge barnen en mjuk landningsplats när de blivit skrämda av stormen och vi försöker vara trygghetens röst som guidar dem genom paniken. Mitt jobb som mamma är den viktigaste rollen jag har. Att jag får vara mamma till dessa tre är den största gåvan jag fått

Hur ska jag kunna?

Det värsta är barnen. Hur kan man ge dem det beskedet? När jag inte vill vara stark och jag vet att mina tårar gör dem oroliga. Det värsta är att jag är naken inför deras tårar. Jag kan inte vara stark. Kan inte vara den där trygga hamnen som är min roll. Jag vill gråta med dem. Lika orättvist som de tycker att det är, tycker ju jag med. Och visst kan vi gråta tillsammans. Men något gick sönder i mej och jag vill inte, klarar inte riktigt med deras sorg. En stunds sorg, sen får det gå över. Men så kan man ju inte säga till dem. Det värsta är att jag blir tafatt. Ska jag trösta eller låta dem vara? Mitt eget hjärta blöder. Det gör ont. Så här står jag ensam i stormen och håller mina barns händer. Jag trotsar stormen kniper ihop ögonen och håller tills knogarna vitnar. Som mamma måste jag. Min uppgift är att uppfostra dem att klara allting här i världen. Och det är ju inte enkelt, men väldigt mycket enklare än när man själv stormar lika mycket. Jag borrar ner hälarna, vägrar att låta vinden ta mej eller mina barn. Jag hittar ingen rättvisa i det här. Hittar ingen mening. Men det är så livet är. Jag vet att det bara är att förhålla sej till det och fånga stunderna av glädje och acceptera det jag inte kan ändra på. Men medan jag går sönder ska jag lära mina barn samma sak. Om jag lyckas????? Det får jag veta om 20år. 

Nu när de lagt sina trötta huvuden på kudden och somnat får jag en stund för mej själv att reda i känslor och sånt. Önskar jag hade Marcelos hand att hålla i och hans famn att krypa in i. Istället får jag lägga mitt huvud i knät och få en blöt hundnos mot kinden. En tass om min skuldra och en djup, avslappnande suck. 

Närvarande mamma

Det finns ingen värre känsla än när man känner att man inte räcker till som mamma. Jag ser på barnen att vi inte är den familj som vi brukar vara. Jag märker att jag ibland viftar bort dem med blicken naglad vid Ipaden. Jag blåser kortare tid på deras knän och pratar oftare om hur vi måste hjälpas åt med hushållssysslorna. Jag dövar det dåliga samvetet med att det bara är en övergående period. Allt blir bättre efter jul. Blir det det? Kan jag lova mej själv det? Kan jag lova barnen det? Jag tar mej tid att sätta mej i soffan och mysa tillsammans med familjen och godispåsen. Jag lurar in det ena barnet in i sovrummet där vi ligger och kramas och pratar om livet, om vännerna och om framtiden. Men det räcker inte. Jag är inte närvarande som jag brukade vara. Allt oftare ligger tjejerna nerkurade med paddan mellan sej och tittar på Frost eller någon annan film. Sonen har passiviserats med TV;n som den ständiga följeslagaren. Hur blev det så här? Jag har tillåtet det ske såklart. För när jag i mitt vuxenliv gör vuxensaker så måste barnen roa sej själva en stund. En stund blir två, tre, fem, tjugo, trettio stunder. -Jag vill inte att du ska plugga mer, sa Lilla N åt mej idag. Ändå har jag inte rört böckerna på tre dagar. Jag har låtit berget av plugg växa för att jag skulle jobba lite på att vara en närvarande mamma. En mamma som lyssnar och tar mej tid. Jag var så bra på det förut. Nu ser jag de sårade blickarna, ensamhetens droppe i blicken. Jag hatar varje sekund av det. Då kan jag ge upp allt. Vill kasta allt i sjön, skita i det. Men det går inte. Jag varken kan eller vill det. Jag är så nöjd när jag stryker allt fler av uppgifterna på schemat. Jag är så nöjd varje gång jag ser ett godkänt betyg. För jag vet att när jag har lyckats så blir jag klar och blir jag klar så blir jag fri. Då kan jag vara den närvarande mamman igen. Jag bara hoppas jag inte tappar bort henne på vägen.

Törstig

Det är kväll, jag är törstig. I morgon börjar alla mina barn i skolan igen. Maken ska jobba. Jag ska till läkaren. Sonen har gråtit halva kvällen, dottern började sympatigråta. Jag är verkligen törstig. Vi firade av sommarlovets sista dag med glass, Stor glass, supergod glass på känd glassrestaurang. Maken snarkar nu sittandes i soffan med sonen i knät. Jag är vaken. Döttrarna sussar gott i sina sängar, hamstrarna äter och hundarna vilar. Ensam vaken. Och väldigt törstig, och mätt. Nästan lite illamående. Träningsvärken är helt otrolig. Det värker ta mej sjutton överallt. Men i morgon ska jag röra på mej då kanske lite lossnar. Jag vet inte om jag ska väcka mannen och gå och lägga oss eller låta honom sova i soffan. Vet inte om jag själv vill somna så jag vaknar till den nya veckan. Jag trivdes den här veckan. Det var en bra vecka. Vill jag verkligen ha en ny? Jag har bloggat lite politik. Det blir en del tänkande kring det nu. Valet närmar sej. Samtidigt ska jag undervisa i politik och vara neutral. Jag är oerhört mån om att försöka vara neutral, men självklart kommer jag misslyckas. Så fort du har en åsikt kan du inte förhålla dej till den utan att visa det. Men målet är att eleverna inte ska veta vilket parti jag röstar på eller företräder när de går till valurnorna fredagen den 12 september. Jag ska upp tidigt i morgon. Jag ska orka med en morgonpromenad före frukost. Sedan ska jag följa mina tre barn till skolan. Hand i hand ska jag gå med Lilla N in i klassrummet. Hon har redan förutspått att skolan kommer bli katastrof. Jag ska ha möte med frita om Lilla N. Undra ved de vill. Sen ska jag ha möte med Lilla N;s lärare. Jag tycker verkligen inte om henne. Verkligen inte. Behöver jag vara professionell i det? Eller kan jag få vara en känslosamma förälder? Nej för dotterns skull är jag leende och tyst. Jag ska möta Mittimellan N;s nya lärare. Åh vad jag hoppas att hon kan rädda min dotter. Hon som flera gånger vägrat gå till skolan, snälla säg att den nya fröken ser henne! Sean är jag med sonen en stund. Jag har fått brev hur allt ska gå till, men jag har ingen aning, har glömt det jag läst. kanske bäst att leta rätt på lapparna igen? Nej nu måste jag verkligen dricka. Bäst att sluta skriva. Behöver sömnen. Ska bara leta rätt på lapparna först. Godnatt!

Sju år

I dag är det sju år sedan som jag blev mamma för andra gången. Min stolthet och föredöme föddes med ett smidigt kejsarsnitt utan komplikationer. Hon stal mitt hjärta och hon har det fortfarande. Ingen av mina andra barn kan få mej att känna mej så naken och hjälplös som hon kan. Hennes själ måste skyddas och hennes stora sorgsna ögon.... de tar död på mej. Jag är maktlös mot hennes känslor. Vi är så lika hon och jag, kanske är det därför jag är känsligare med min fantastiska dotter, än med de andra. Jag älskar henne inte mer, bara annorlunda. Jag är så stolt över att få vara mamma till henne. Det är en gåva från gudarna och jag försöker förvalta den väl.
 Idag beställde hon ärtsoppa och pannkakor, hon ville dekorera tårtan ihop med sin lillasyster och hon var överlycklig för sina presenter, nya örhängen, ridhjälmen, regnjackan, de nya skorna som hon läääängtat efter enligt henne själv och en tripp inne i leksaksaffären som slutade med en ny dagbok och en klibbig kobra. Kobran sover nu på kudden bredvid henne. Hon är för härlig!


I vår familj är mellanbarnet den diplomatiska mellan ensambarnet jag, lillebror, Marcelo och sina syskon som det bara skiljer ca 1½år mellan. Hon drar ett tungt lass och just nu har hon det oerhört jobbigt med sej själv. Enlitn Mittimellan N är det bästa som hänt som 6-åring var Tallinn resan, ta hål i öronen, att få rida och att få vara i Halmstad. Det värsta var att vara utan vänner i skolan. Vad svarar man på det? Enda önskan som 7-åring hon hade var att få fler vänner. Jag önskar hon hittar det hon söker efter. Min tjej, mitt hjärta. Jag är iallafall glad för varje sekund jag får i hennes närvaro. Hon får mej att känna, växa och leva. Jag ska försöka fortsätta ge henne stabilitet, trygghet, värme, kärlek och bollplank. Jag ger henne mitt liv, jag ger henne min tid. Sju år tillsammans.

Stockholm with kids

Igår morse 07.54 satte jag mej på tåget med mina tre juveler. Klockan 20.55 återkom jag till samma station med tre minimonster. Timmarna däremellan spenderade vi Stockholm. Syftet med resan var att stoppa blödning i örat jag får av Lilla N:s alla frågor hur människan kom till. Hon nöjer sej inte riktigt med mina svar. 

En ap-människa

Och egentligen hur lätt är det att förstå hur jordens amöbor kunde omvandlas till dinosaurier och människor? Men på Naturhistoriska riksmuseumet har de en jättefin utställning som lite mer bildligt förklarar  utvecklingen. Och vi for dit via tåg och tunnelbana. Mittimellan N tappade bort vårt mellanmål  utanför spärrarna på tunnelbanan. Lilla N var tvungen att gå på toa tre hundra gånger varje gång vi äntligen tagit oss upp på övervåningen på museet ( toan var i källaren - typ ingen hiss). 

Mammutskelett

Cosmonova filmen var jätteintressant för Stora N - Lilla N hatade den. Det var så varmt att periodvis trodde vi att vi skulle svimma. Alla barnen tappade bort sina upptäckarpaket under alla turer mellan vind och källare. Mittimellan N kladdade in sej, stolen, bordet, de som satt bredvid oss samt väggen med mat under restaurangbesöket lite senare på eftermiddagen. Stora N höll på att fälla en kille med tre glas dricka när han dansade runt  på golvet i samma restaurang. Vi tog oss till Kulturhuset för att avsluta dagen med lite läsning och lite pyssel. Men vissa saker händer bara i Stockholm, säger jag!!!! 

De älskade att arbeta med sten!

Det var fullt i biblioteket så det var kölappar för att få komma in!!!! Efter en halvtimmes väntade var det vår tur, då fick vi reda på att det stängde en timma senare. Men den timmen spenderade de väl som stenhuggare. De fick en varsin natursten och började jobba koncentrerat med att göra mönster, halsband med runskrift och Lilla N har påbörjat en dödskalle. En liten saga hann vi också med innan vi blev utkastade. Vi var nära att missa tåget eftersom Mittimellan N inte ville gå fortare än en snigel inne på Stockholms Central. När vi väl kom fram fanns inte vår vagn. Så vi bytte upp oss till förstaklass och 
fick 20 säten för oss själva. Vilket var tur, för under 2 timmars tågfärd satt inte barnen stilla mer än max 90 sekunder i taget. De for mellan sätena, sprang ner på toaletten på nedervåningen, lekte hemliga klubbar och skrattade. Det gjorde inte jag. Jag hade gett upp.

Överlag hade vi en bra dag i Stockholm. Det är alltid ett äventyr att åka med mina barn. De har så mycket energi och påhitt i kroppen så det blir sällan tråkigt. Men visst är det ett pyssel att hålla dem i situationer då det krävs att de är stilla. Många gånger undrar jag hur andra mammor lyckas hålla sina barn så stilla, men inte jag. Häromdagen kom jag på varför. Alla stillasittande barn spelar! Antigen på telefonen eller nåt Nintendo eller så. Mina barn får inte det. Både på gott och ont. De är kreativa, positiva med mängder av fantasi, men som sagt lite svåra att ha i vissa situationer. En dag kommer jag nog falla till föga och låta dem spela, men inte än, inte än. Jag älskar att resa med mina barn, även om inte varje resa är superlyckad och rosenskimrande. Vi skrattar mycket, skojar mycket och lär verkligen känna varandra när vi är iväg. Men framförallt lär mina barn mej hur jag funkar. De sätter fingret på mina knappar och gör mej mer medveten om mina bra och dåliga sidor. De har lärt mej hantera stress på bättre sätt. de har lärt mej hur viktig maten är för mej. De har lärt mej hur mycket jag behöver vara själv och vilket enormt behov jag har av fysisk kontakt för att må bra. Och varje lärdom som jag tar till mej har gjort att jag blir mer balanserad och mer glad i vardagen och kan mota katastrofer i grind. Mina barn är min häftigaste resa.

Jag vägrar leka med barnen!

Leker, det får de göra med sina syskon o kompisar!

Jag är ingen lekande mamma. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det, att jag aldrig leker med mina barn. Ensamungen i mej vill bestämma alldeles för mycket, styra leken, för att det ska bli roligt. Så var det när jag var liten, så är det nu. Det var en kollega till mej som lite viskande erkände att hon hatade att leka med sina barn som fick mej att inse att, nej, jag leker aldrig med mina barn.

Vi tränar hund tillsammans

Vi cyklar tillsammans.

 Däremot spelar jag spel, målar, pysslar, utövar sporter, går på upplevelse promenader där jag lär ut fysik och biologi, jag bygger, tränar, lär dem träna hund, filosoferar och tar med dem ut på äventyr. Det gör jag. Men leker. Nej. Inget leka doktor, ta spruta i armen, eller leka häst där de rider och jag snällt går på alla fyra..... inte min grej. Däremot att träna cirkuskonster i 

Vi läser tillsammans

vattnet, ut och cykla och springa, spela schack eller basket, det är liksom mer min grej. Vi är olika som föräldrar. Mina barn får leka med varandra och sina vänner. Jag är mamma och ger dem erfarenheter, kärlek, uppfostran och kloka ord!

Tankar om balans och lite fotboll

Helg i huset. Är fortfarande arg och besviken över att resultaten inte visar sej så snabbt. Jag vill börja må bättre nu. Eller kanske borde jag inte vara så frustrerad? Jag har ju fått mer lust till träning, och jag har tränat mer nu än vad jag gjort på flera månader. Min lust att läsa har åter ökat och nu tar jag tillvara på de stunder jag kan med att ta upp boken som intresserar mej. Jag har också ökat lusten till att träna hundarna och längtan efter att få umgås har ökat. Projektet med min bok som verkligen kom igång men somsedan helt avstannade har börjat böka i huvudet igen. Så lusten har ökat. Och jag mår ju bättre i kroppen, är mer medveten, har börjat sätta upp mål som är lustfyllda, så någonting händer. Men jag har svårt att vara nöjd med det när de stora delarna fortfarande inte blir bättre. 

Stolt far kramar Stora N

I lördags fick Stora N glänsa på fotbollsplanen. Hans lag hade sammandrag och min son fick dela kaptensbindeln med Emil. Det var också bara de två som gjorde mål i de tre matcherna. 

Delar av suporterskaran

Hela familjen var på plats och Marcelo märkte till sin förvåning att han trivdes med de fotbollsföräldrar som var och hejade på vårt lag. Det är oftast svårt för min kära sambo att trivas. Men det gick bra. Som vanligt var det han och jag som vrålade mest vid sidan av plan, men de andra tog snart efter och tillslut var vi en hel del som tjoade och skrek. 

Leia

Söta Leia var där, och Enzo och Johans labbe och Max´jack russelvalp och såklart Pluto och Bobbo. Det var de enda hundarna jag såg. Vi från byn var de som hade med sej våra fyrbenta vänner. Lantisarna...... det är vi det. Men kul hade vi. Sedan somnade vi sött till Eurovison finalen. Det är jobbigt att vara på fotboll!

Husse med Pluto och Bobbo,