Trickutmaning 26

Bobbo är med i  trickutmaningen. Nu är det inte så stor utmaning för honom att hämta fem föremål så därför lade jag utmaningen i snön utomhus efter lite träning. Han var lite trött i benen men jobba det älskar min underbara son. Jag brukar inte vara med på utmaningen, sist var det när han skulle öppna en skåpsdörr, hämta en flaska, lämna över den till mej och stänga skåpet. Då var också Pluto med. Men just för att dagens utmaning låg mer rimligt till så filmade vi och lade ut på fejjan. Nu får vi se om vi vinner eller inte. Hur som helst är det kul att jobba med sin hund. Bobbo och jag har ju även börjat på kurs. Filmverktyget strular nu så jag kan inte lägga upp en film om hur arbetet fortskrider men det kommer. Då ska ni få veta om K9 nosework. Tills dess får ni njuta av någon minuts Bobboapporterar fem föremål och hålla tummarna att han vinner!

Min födelsedag

Jag har fyllt år. Jag har börjat mitt 38-åriga liv med att inte alls må bra. Illamående, yrsel och ett allmänt tillstånd av bläää, skulle jag vilja beskriva det. Födelsedagen innehöll dock alla de små moment i vardagen som jag faktiskt älskar. Familj, jobb, politik och stallet. Jag fick en del fina presenter men den som jag blev mest förvånad och gladast över var sonens. Han skrev en låt till mej. Han har knappt lärt sej spela gitarr men han satte sej ner och knåpade ihop en melodi för att försöka beskriva hur viktig jag är för honom. Några ord hade han inte hunnit få till än men vad gör väl det? Kunde inte låta bli att lägga ut den här på bloggen. Stoltaste mamman i världen, det är jag det!

Filmning

Jag går kurs, Kurs i att filma och redigera med elever. Vad det ska sluta med är väl att film ska in i undervisningen mer, trots att vi inte har någon teknik i skolan. I dag är andra tillfället. Sist gjorde vi en film i lera, i söndags ägnade jag mej åt att göra min grabbar till filmstjärnor. Eftersom sonen är med kommer jag inte lägga upp filmen här, men jag är himla spänd på att att se hur den blir när jag klippt ihop den. 
Storyn i korta drag handlar om att Stora N leker i skogen, halkar nedför ett berg och kommer inte upp, Bobbo kommer, hämtar ett rep och räddar Stora N. Filmen blir ca fem minuter lång. Jag tycker att det är himla sköj att pilla lite med film igen. Jag saknar film- och fotolivet en del. Men jag hinner inte. Jag hinner ingenting. Därför tänker jag att jag ska tillåta den delen blomstra lite inom jobbet. Och vem vet, kanske jag kan börja klippa ihop lite lerfilmer i kortfilmsformat och lägga ut på nätet. Man vet ju aldrig. Om tiden finns... om ca fem år eller så......?

Dogtornado

Jag roade mej med att filma de första två tillfällena som Pluto fick testa dog-tornadon. Han älskar när jag plockar fram den. Och det gör Bobbo med. Men som sagt, jag vet inte hur mycket hjärnjumpa det är längre... Jag som sa till Maria när jag köpte den - Kommer min lite korkade vovve fatta den här?
Japp, det gjorde han!

Dags för promenad?

Så här ser det ut när hundarna inser att vi ska ut och gå. Det är nära att de går ut på vägen i förtid. Men det är bi no-no. Ska de lämna tomten måste de gå fot. Det är så jag lärt dem att inte lämna tomtgränsen när det passerar människor, hundar och bilar fast vi inte har staket. Jag tycker bara att de var så söta så jag ville filma lite....Killarna som inte går ihop.

Promenad

Bobbo o jag i februarisolen. Därbakom kommer en häst.

Igår tog jag på mej min sköna stegäknare och lyssnade till det härliga tickandet när stegräknaren räknade på. Pluto var helt förvirrad när Bobbo inte var med och ville knappt lämna min sida. Men han haltade åtminstonne inte! När jag sedan gick med Bobbo slog det mej hur olika de är när vi är ute och går. Pluto studsar lite framåt, kommer tillbaka, går vid min sida. Jag får ge frikommando igen och då studsar han lite framåt, kommer tillbaka och går vid min sida. Bobbo däremot han är mer självständig och näsan är hela tiden påkopplad. Han fastnar på fläckar, springer och kissar och är medveten om mej lite sisådär omedvetet hela tiden. Han är mer upptagen av sitt eget. När vi går tillsammans härmar Pluto Bobbos beteende och springer och nosar. Det är kanske ett tecken på att jag måste gå med dem en och en lite mer! Jag filmade faktiskt deras olika sätt med mobilen och lade på lite sköna salsarytmer. Kolla in själva vettja!

Men hur gick det med stegräknandet? Jo hela tiden så upphörde tickandet och när jag varit ute i 2 timmar så hade räknaren bara kommit upp i 4000 steg. Vilket jag vet INTE stämmer. Min stegräknare som jag varit så glad åt, är trasig! Jag hade faktiskt en sörjestund åt det faktumet. Jag gillade den jättemycket! I morgon börjar ju tävlingen och jag fick helt sonika åka och köpa en ny. 

Min nya räknare

Jag valde en som man kan hänga runt halsen eller i fickan. I dag ska jag testa hur många steg det blir med den nya räknaren. Den här räknar ju dessutom antalet kalorier. Jag undrar om den känner av de enorma backarna vi har här runtomkring! 

En seglare ute på isen

Hursomhelst är det underbart att gå här i omgivningarna när solen är på så strålande humör. Jag var på väg att gå över sjön på vägen hem, men vågade inte riktigt pga plusgraderna som varit i några dagar. En seglare var dock ute och gled på isen. Jag älskar verkligen vår lilla by!

Fotträning

Igår hade jag sånt träningssug. Helst ville jag träna agility, men det är ju lite svårt helt själv utan inomhusträning. Vad jag verkligen behöver få till är fotgåendet ( förbenta Ingela, hon har fört in ett nytt tankesätt och nu är jag inte längre nöjd över att hundarna bara går fot. Nu börjar jag tänka att träningen ska leda till höga poäng. Helt underbart, men besvärligt för en lat hundägare som mej). Pluto går i dubbla spår, dvs att bakbenen inte går rakt bakom frambenen. De går liksom i ett ytterspår jämfört med fram. I lydnaden kanske man kommer undan med det lite grann men i HTM blir det icke godkänt direkt. Så det finns två anledningar till att jag vill få bukt på hans fram- och bakben. Problemet är att jag inte riktigt ser själv när han går bra och när han inte gör det. Jag hamnar liksom i den där onda träningscirkeln som jag var i för ett år sedan, jag kommer inte vidare, Kan inte tänka utanför ramarna. Ändå har jag sprängt de gamla. Men jag fastnar ändå. Jag skyller på kylan, på isen, på snön på belöningsplaceringen och allt annat. Vad det än beror på ( mej såklart) så kommer jag inte riktigt vidare. I går tog jag sonen och lämnade sjuklingarna ( tjejerna och trött pappa) hemma för en lång promenad med hundarna. I början var Pluto jättekartig och gick med svansen högt i skyn. Inne i vår grannby stannade vi vid fotbollsplanen och tränade dirrigeringar med Bobbo och fotplaceringar med Pluto. I slutet bad jag Stora N att filma oss så att jag kan se hur han går. Jag ser ju inte Pluto med stora tjocka jackan. Grymt irriterande. Vad som är roligt är dock att Pluto försöker och försöker. Han ger inte upp, och det gör inte jag heller. Nog ska vi väl fixa att starta trean till augusti! Det är 8 månader kvar. Då borde Ingela fått ordning på oss! 

Vad jag vill att Pluto ska göra är att gå med huvudet vid min höft. Jag vill att han ska titta upp på mej och gå rak i kroppen bakåt. Det betyder att benen går i ett spår efter varandra. Redan när han sitter så ser man att han är som en banan i "överkroppen". Han är fortfarande lite för långt ifrån mej för att jag ska tycka att det är optimalt, men steg för steg har jag jobbat in honom närmare min sida. Han tycker det är lite otäckt och jag måste respektera och övervinna hans rädslor. Inte kräva lydnad. Samtidigt älskar han att träna och är otröttlig. Så här såg det ut i går efter ca 20 minuters traggling.

När vi gick hemåt var inte Pluto lika kartig. Jag tror han började frysa, men han fick ingen köldkramp och han skakade inte. Hundarna fick en rejäl promenad och vi var ute i 2½timmar. Det är lugnare mellan grabbarna igen. de har krockat flera gånger och hamnat i situationer som de förr har blivit spända och rykt ihop om. Men sista dagarna har det varit lugnt och efter gårdagens promenad har de sökt lite tröst i varandra. Bobbo är lite harig och rädd här hemma sen snön rasade nerfrån taken. Jag är är mer avslappnad och har börjat kunna njuta av Pluto litegrann igen. 

Vittrings träning

Jag har börjat träna vittringen med Pluto. Antagligen kommer jag få bannor av Ingela när hon börjar traggla med oss när våra lydnadsträningar börjar igen. Men jag kan inte låta bli. Jag kör Yvonne-style. Pluto är som alltid lika positiv och det är verkligen kul att träna med honom. Annorlunda mot Bobbo, men enormt rolig ändå. Stora N fick filma lite med mobilen när i tränade. Det är kul att ha och jämföra med när momenten verkligen sitter. Innan idag har jag bara testat att köra vittringen en gång, och då med bara en vittringspinne. Idag testade jag med tre pinnar. Vid ett tillfälle tar han en annan pinne i munnen och spottar, men annars är det klockrent 100% rätt när han återvänder till mej. Jag är så stolt över honom!Tanken med den metod jag använder är att han ska koppla på näsan och inte bara apportera. Därför lägger jag ut godis runt pinnarna som han först tar innan han väljer att apportera den pinne som jag hållt i. Det gör att han går in i övningen med näsan först. Och just nu tycks det funka.

Dagens trick nr 9

Så nu har jag skickat in mitt bidrag till Dagen trick.

Vet inte om de blir riktigt godkända då jag tar ett steg in och hjälper Bobbo när han ska stänga. Jag vet att har jag sagt det några gånger till er att han blir som tokig och går upp i stress när vi tränar. Det är en stor avvägningen när vi håller på. Kanske han är på väg att bli senil, kanske inte. Vissa saker funkar och vissa inte alls. Men han är mitt hjärta och min stora kärlek så han får vara med och ha roligt så länge han vill. Men jag lägger upp ett klipp där ni kan se hur han ibland blir. Vurpan han gör är inte bra för hans kropp. Han fick jätteont och blev låg och ville inte alls jobba vidare på närmare en timme. Stackars gammel killen!

Sedan har vi då klippen som jag skickade in som dagens trick. Vi har tränat vid fem tillfällen och det märks att momenten inte riktigt sitter, meneftersom det börjar närma sej deadline fick jag filma det vi har. Och ska jag vara riktigt ärlig är jag stolt över hur bra jag faktiskt kunde träna hundarna i den här utmaningen. Någonstans på vägen tappade jag bort mej och det dåliga självförtroendet kom och knackade på ryggen. Men så såg Stora N vad hundarna gjorde och blev mäkta imponerad och upprepade - Waow. Helt otroligt flera gånger. Då slog det mej att ja, det är faktiskt bra. En bra början. Jag tänker vara stolt över mina grabbar.

Sedan har jag försökt att träna Rut lite granna. Gick lite sisådär. Det märks att hon inte är van att tänka ett steg vidare själv. Hon stod mest fixerad vid godiset och helt paralyserad. Med många hjälper fick jag henne att putta på skåpsdörren, men hon fattade inte själv vad hon gjorde och blev mer stel i väntan på belöning. Vi får helt enkelt börja med ett enklare trick....

Microträning

Alla hundbloggar lägger nu för tiden upp små träningsklipp. Och jag vill inte vara sämre. I dag har verkligen gått i träningens tecken. Vi har tränar freestyle i en timme, och försökte köra vårt program till musik för första gången sedan förra tävlingen. Det gick käpprätt åt HELVETE. Men utan musik gick det bättre. Sedan prövade vi två nya positioner till Htm. De gick okey, för att var andra gånger vi provar. Däremot så hade han svårt att gå i fot. Han plogade som bara den. Men, men. Kanske är han lite trött idag? Han ligger helt utslagen på golvet. Men så fick jag en idé och var tvungen att prova den. Sen körde jag lite bakdelsträning. Tänkte först fota men så filmade jag en liten snutt istället. Han är trött för energinivån är ju inte så hög. Men kul är det att inte bara filma färdiga moment utan också vägen dit. När vi började idag kunde han inte snurra runt alls på pallen. Skulle jag hålla i så snurrar han nog själv om ett par dagar.

Kan ju tyckas tråkigt att Bobbo inte får försöka. Men jag har testat med honom. Han går bara upp i stress när han inte förstår. Han har ju blivit pensionerad av en anledning......jag tror ju att han börjar bli lite senil. Allt nytt är jättesvårt, allt gammalt är väldans enkelt. Jag får visa film på honom en annan gång!

Fantastiska hundtrix

Ungarna skrattade så de kiknade när de såg det här klippet. Jag å andra sidan fick en hel del att tänka på. Mycket av det har vi påbörjat, men inte avslutat. Kanske sånt jag ska pilla med under vintervilan? Försök ni med!

Vad säger ni? Vilket trick ska vi börja med?

Hämta tidningen?         Rulla?                 Vinka?                

Backa långt bakåt?     Fånga frisbee?       Korsa tassar?               Göra kullebytta?         Hoppa hopprep?    Åka skate?  

                        Gå med tassar på fötter?

Slalom baklänges mellan förarens ben?       Självständigt kryp?    

Gå in i bur?    Rulla boll?    Städa?            Blåsa bubblor i vatten?

Nelis bilder från igår

 Kära kusinen fotade och filmade med sin kamera igår när vi tävlade. Jag lägger även upp filmen där Pluto kör hoppklassen. Det ser bättre ut än vad jag tänkt mej. Felen uppstår efter halva banan. Han drar in i tunneln vid slalomen och sedan är han på väg ut mot belöningen. Men när han fokuserar igen så är det faktiskt inte så illa! Jippi!

Varning bara; sänk ljudet när ni tittar. Det brusar rätt duktigt.


Tack snälla Neli för att jag fick framförallt filmen på Mittimellan N:s debut! Den kan vi ju inte göra om.

Plutos debut

Pluto debuterade i aglity i går. Det var en inofficiell tävling på Catahrinas agilitycenter. Det jag gillar är att det finns en blåbärsklass, alltså en enkel klass för nybörjarförare eller nybörjarhundar För ett år sedan smygdebuterade jag och Pluto i en sån klass. Då kunde han inte alla hinder och hade inte tagit mer än fyra hinder utan belöning. Nu är han ju lite mer erfaren. Men fortfarande väldig grön. I går debuterade han i alla tre klasserna; Blåbär- hopp- och agilityklass.




Blåbärsklass:
 Det var en enkel och rolig bana som gick nästan helt runt i cirkel. Lite 3 formad kanske. Pluto laddade på startlinjen, tjuvstartade inte och var hel tänd! Han har ju som bekant haft lite trubbel med däcket. Det har släppt, men däcket på den här tävlingen såg helt annorlunda ut och han såg det inte ens utan hoppade genom kedjorna. Jag fick vara oerhört övertydlig och sätta fingret på vart han skulle hoppa. Så då fattade han, men 5 fel hade vi skaffat oss. Sedan kom en tunnel och ett hinder. Där gick det lite fort. Och så strulade det lite på slutet. 10fel. Men jag är ändå nöjd! Han hade hindersug, sökte hinder och var oerhört lycklig! Vi kom på en 6:e plats, slagna av Mittimellan N och Bobbo. Men vad gör det? Jag var jätte nöjd över honom. Lite irriterad på mej för att jag inte har listat ut hur jag ska handla honom på bästa sätt än. Men det kommer!



 Tack snälla Linnea för att du filmade!!!!


Hoppklass:
Jag kommer inte ihåg så mycket faktiskt. Jag försökte hjälpa Stora N så mycket med banan att jag inte riktigt visste var jag hade mej själv. Det blev 5 fel någonstans och sedan diskade vi oss. Slalomen strulade lite, han ville inte gå klart den men då hade vi redan diskat oss så jag tog inte om utan räddade från där vi var hela tiden. Långa vida svängar är hans största bekymmer. Men han går snabbt och får vi bara träna lite så kommer det ge resultat!


Agilityklass:
Det kände så bra, så bra. Han hade lärt sej däcket nu och jag behövde inte vara tydlig. Jag kände tydligt att han hade sug mot hindret och jag litade på honom och han fixade det! I slalom tog han det mycket lugnare och försökte inte slarva. Det var som om han visste att han inte skulle vinna på det. Han hade hindersug och sökte hinder genom hela banan. Tyvärr så pass mycket att när jag kom lite fel och ropade tunnel letade han upp en annan tunnel och stack nosen i den. Diskade. Men vi fortsatte. Han var snabb och han var med. Det var jätte kul. Sedan kom upploppet. Då hade han lärt sej att belöningen låg därborta. Så han passerade ena hindret utan att ta den. Visserligen kom han tillbaka direkt när jag kallade. Men just flera hinder i följd är väl det jag tragglat mest med honom och så funkade det inte nu. SUCK!

Bild från en träning

Men överlag kändes tävlingen bra. Han fick erfarenhet, förstod lite vad det handlade om. Det positiva är hans sug på hinder och att han faktiskt söker. Förut kunde han springa över ett hinder utan att märka det om han fick för sej att en belöning var på väg. Nu letade han och ville göra rätt. Och visst blev det en hel del fel. Men felen ligger i oerfarenheten och hans enorma, enorma vida svängar. Om ett år tror jag han kan vara med och konkurrera med 0 felarna, om vi bara tränar tillräckligt. Positivt var även att han var stensäker på kontaktfälten. För honom funkar ju att stanna, Bobbo kör runnings. Jag måste såklart nöta mer, men han var riktigt säker idag och det glädjer mej.  Så även om facit är 10 fel och 2 diskade lopp för kvällens tävlingar så finns det mycket positivt att plocka med sej hem. Nu ska jag glo på lite agilityfilmer och börja grundträna handling på riktigt!

Plutos debut klass 2

Pluto fick debutera i klass 2 i freestyle 1 maj. Livet är som det är och programmet hade inte direkt repeterats till musik. Så dagen innan tävling upptäckte jag saker som att svårighetsgraden var ju inte enorm.... Vi har inget distansarbete. Vi upprepar samma rörelse MÅNGA gånger. Men det var försent att göra något åt det. Så vi åkte till Linköping och jag försökte intala mej själv att det var ok hur det än skulle gå. Jag försökte tona ner mina förväntningar. Pluto startade först.
 Medan vi dansade där ute på plan så dök samma tankar upp efter varje moment; är det inte mer än det här? Vad ska jag göra nu? Jag måste hitta på någonting!!!! Plutos rörelser var för kantiga. Han var med nästan hela programmet ändå kändes det så tomt när vi var klara. Tomt. Jag kunde liksom inte vara nöjd, trots att jag inte kunde sätta fingret på vad det var som var fel.


I efterhand så gick det inte så tokigt. Han gjorde vad jag kunde förvänta mej av honom. Vi måste vidareutveckla programmet och slipa på rörelserna så att de blir tajtare. Vi fick lite låga poäng och kritiken att programmet hade för låg svårighetsgrad. Jag håller med. Men jag tror att det beror på min brist av förtroende att Pluto kan någonting, som gjorde att jag gjorde det så lätt.  Vi slutade på en sjunde plats av över 20 startande, så så pjokigt var det inte. Nu har vi något att jobba på! Pluto fick burkmat som belöning och det var nästan bättre än bollen!


Tack snälla Neli och Bobo för att ni skötte filmandet och fotandet!

Pluto breakar

Film från min misslyckade tävling

Hur gick då själva tävlingen........
Bobbo bad om hjälp i slalomen båda gångerna. Han var lyhörd, snäll och bra på alla vis. Efter agilityloppet var jag säker på att vi tagit en pinne. 50 starter senare insåg jag att rätt många varit felfria och snabba. Sen kom tanken, vad hände egentligen i slalomet? Jag kollade in videon och insåg att vi fått fem fel. Besvikelsen jag kände går inte att beskriva. Då kände jag på allvar att jag skulle skippat åka hit. Det var inte värt det. Bobbo var jag fortfarande lika nöjd med. Jag vet att han inte gör det för att strula till det. Det är nåt dom är tokigt, jag hör honom och nästa projektblir att beställa tid hos Tina när lönen kommer, för att kolla om han har ont i ryggen eller nåt. Han strechar inte lika långt ut som han brukade göra. Så kanske, kanske....

Hopploppet var liksom det som skulle rädda tävlingen. Jag insåg direkt var luringen låg. Efter slalomet. Jag funderade ut en jätte bra plan, och tänkte att vi förlorar tid på den men vi kommer fixa svårigheten. Som ekipage har vi problem med snabbheten. Jag är för långsam, Bobbo börjar bli äldre och han anpassar sej efter mej. Alltså måste vi sasta på att göra så gott vi kan. Så jag taggade upp min jycke till den milda grad att han ylade innan start!!! ( Han låter aldrig!) Och det kändes som det gick bra.  Det kändes som starten gick som planerat. ( på filmen sen såg jag nerslaget, andra någonsin för Bobbo på tävling.)Vi klarade luringen (trodde jag) och jag kände inom ja där satt den... då kommer han runt hindret på nåt sätt. Och han tvekar men är för laddad och tar hindret åt fel håll. Diskade. Diskade. DISKAD! Men va faan! Jag laddar om och vi kör klart. Detgick bra i loppet, egentligen. Men det var just den lilla detaljen, diskningen. Gråtfärdig. Ville hem. Ingen bra dag.

Nu är det många som diskar sej, får fem fel osv. Det är inte hela världen. Det är bara en tävling. Inget viktigt. Vad jag känner är att tiden med Bobbo börjar rinna ut. Jag har inte så många försök på mej. Han blir äldre, kroppen skröpligare. Och jag skulle så gärna lyckas lite med honom i grenen han älskar. Han bryr sej inte om titlar eller vilken klass han tävlar i. Han tycker om att jobba och att vara med mej. Så träningen och tävlingen är egentligen bara ett sätt att få välbefinnande. Men innerst inne vill jag flytta upp honom till klass 2 innan han inte orkar hoppa längre. Och där i ligger min besvikelse på en tävling där båda loppen egentligen gick väldigt bra.

Hundarnas tävlingsprestation

Att anmäla Pluto till en freestyletävling nu var mest på skämt. Han kan ingenting. Jag har tränat lite för lite för att sätta ett helt program och Pluto behöver belöningar hela tiden. Men jag ville se hur han fixar en tävlingsplats, störningar och att behöva prestera under press. Sen var jag även nyfiken på att se hur han reagerar på min nervositet. Så med ett program i lugnt tempo under en minut tänkte jag bara prova. Jag hade verkligen inga förväntningar på resultat. Vid ett tillfälle tänkte jag att kanske, kanske han kunde få bra poäng OM han presterade bra. Men utformningen av programmet är inte det bästa. Den är rätt ensidig faktiskt, och de poängen är lika viktiga som hur han utför rörelserna. Så den tanken slängde jag ifrån mej och lade fokus på att ta reda på hur han skulle fixa hela tävlings situationen.

Bobbo anmälde jag till tävlingen med ganska gott självförtroende och tänkte att jag skulle få så pass höga poäng så att vi kunde ta vårt andra och tredje diplompoäng i freestyle och att Bobbo skulle erövra en titel. Dessutom var det en HTM-klass så där skulle vi ta vårt andra diplompoäng. Jag åkte till Karlstad för Bobbos skull. Ja, eller mest för min skull såklart!

Plutos debut var långt mycket bättre än vad jag förväntat mej. Han var med, kunde fokusera och presterade precis vad man kunde förvänta sej. Innan allt kom igång var jag lagom road över att ha startnummer ett i Plutos första tävling! Men det gick ju bra och jag var jätte nöjd över min valpiga vovve! 

Bobbo hade startnummer 15. Även om min hejjarklack gav mej applåder när programmet var slut var jag jätte missnöjd. Bobbo presterade inte alls vad jag hade önskat! Om det berodde på mej och min nervositet, som ändå var under schakt, vet jag inte, men det gick inte alls bra. Han var inte alls med mej, och visste helt plötsligt inte hur man gör när man snurrar. Men det gick inte så katastrof så att jag var helt under isen.

Döm min förvåning när Pluto slog Bobbo i första klassen! Jag fick massor av beröm för Plutos program, det var originellt med roliga varianter av rörelser och Pluto hade utfört allting bra. Härligt flyt, gulligt program, härlig utstrålning, var några av domarkommentarerna! Så Pluto fick uppflyttningspoäng. Han får nu starta i klass 2. Trots att han ingenting kan! Bobbo däremot hade för många missar. Den mest svidande kritiken var dock att ... föraren tar bort fokus från hunden.... Det var samma som en domare i Linköping gett kritik för. Vi fick också beröm för många saker, men poängen räckte inte till diplompoäng. Jag var helt stum. Jag var så besviken. Pluto slog Bobbo i sin första tävling! Och det lyfte min otroligt besvikna känsla. Men jag hann knappt andas ut innan de meddelade att HTM-klassen skulle börja. 

Jag hade inte hunnit sminka av mej, inte gått banan. Jag fick panik. Det var meningen att det skulle vara paus och två klasser före mej. Men alla de hade strukit sej, så nu var det min klass igen! Snabbt som attan bytte jag om, gick igenom programmet på plan två gånger innan jag rusade ut och börja värma Bobbo. Åza startade med Ice och jag tittade litegrann. Sedan var det vi. Jag gick ut, klappade igång publiken och så var vi igång. Efter första rörelsen hade jag ingen aning om var jag skulle. Vilka rörelser jag skulle göra eller hur långt det var kvar i musiken. Med viss desperation improviserade jag så gått jag kunde. Den snabba farten tog ut sin rätt, kroppen svarade inte på när jag krävde mer av mej själv så jag rörde mej för långsamt. Bobbo märkte av mina svårigheter och började tveka i rörelserna. Då släppte jag allt. Det var skit samma. Vi körde bara på. På någerlunda rätt ställe hamnade vi i slutpositionen och jag kunde belöna min hund. Jag var helt slut. Kunde knappt andas och undrade varför jag var så slut! Domarna däremot tyckte att vårt program var Kul =0)(fatta att domaren gjorde en smily), ett härligt program med många tempoväxlingar. Så de gav poäng nog för mitt andra diplompoäng! Dessutom vann vi klassen. Äntligen var vi på banan igen. Om åskan började under programmet vet jag inte, men sen vällde den in över oss och tävlingen fick ta ett stopp.

På eftermiddagen var det dags för mina hundar att starta i freestyle igen. Nu fick Bobbo startnummer ett och Pluto 16. Under pausen diskuterade jag med mina medtävlanden vad jag borde ändra på så att jag inte tog fokus från Bobbo. Så med en kvart kvar innan startsignal ändrade jag mitt program, gick in, fick med mej Bobbo på ett härligt sätt och vann äntligen mina efterlängtade poäng. Jag var super nöjd! 





Pluto var lite mer disträ den här gången men skötte sej jättebra. Så ingenting förberedde mej på den chock jag fick när en av domarna diskade oss. På prisutdelningen stod jag och tittade misstroget på domarpoängen, noll, 0.... jag fattade ingenting. Det var den danska domaren som gett poängen på "utförande". Annars hade jag skapliga poäng, den andra domaren gav mej 7.8....... Jag tog ett snack med den danska domaren. Hon hade bedömt att mina vantar på planen var en leksak. Pluto hade nafsat efter dem, väldigt lite, men ändå nafsat mot vantarna vid två korta tillfällen. alltså var vantarna en belöning. Jag köper vad hon säger, även om jag inte håller med. Och jag har lärt mej en läxa. En nyttig sådan. 

På kvällen kom jag hem med två trötta hundar, tre stycken diplompoäng och två placeringar. Det är faktiskt inget att vara missnöjd över!

En dunder tävling

I går rullade jag och två av barnen upp med hundarna till Södertälje för att starta Bobbo i hans tredje officiella tävling. Det regnade konstant. Turligt nog var det ett fint sommar regn, men vi var riktigt genomsura om fötterna när vi rullade hemmåt åtta timmar senare. Mina fantastiska ungar hjälpte till att resa tältet, sedan roade  de sej med att leka med ungarna i granntältet, och med varandra. Stora N fick även äran att filma när jag tävlade. Första gången han höll i filmkameran, och det märktes, men han gjorde så gott han kunde och då är jag nöjd.


Själv var jag rätt mör i kroppen efter de senaste dagarnas bravader. Jag var trött efter att ha tvingats gå upp klockan halv sex så nervositeten hann likasom aldrig sätta sej i kroppen. Tur var väl det! Först ut var det agilityloppet. Domaren blåste och precis när jag skulle starta skrek tidtagaren; NEJ. Uret hade slutat fungera i vätan. Några minuters väntan blev det innan jag kunde ge Bobbo start tecknet. Tur att han är trygg!!! Trots att jag försökt trötta ut honom med en tuff uppvärmning och en hel del spingande i apporterings övningar kändes han lite rörig i hjärnan. Han flöt inte på. Så jag fick jobba en hel del med honom. Tempot var inte så högt men han tvekade över hindren, tog inte sats och kämpade på. Men jag hade satt som mål att bli felfri. En microsekund höll jag andan när han hoppade av gungbrädan lite för tidigt. Men han klarade sej. Gungbrädan är det enda hinder Bobbo är rädd för. Vi kämpade i mål och vi blev felfria. Jag blev kanon glad! 

Bobbo, placering 1:a!

Sedan följde ekipage efter ekipage som diskade sej eller fick en massa fel. I slutändan var vi tre som hade klarat ett felfritt lopp. Och jag hade bäst tid! Så vi vann! Bobbo vann. Jag vann. Helt otroligt! Vi har nu tagit vår första pinne i agility. Hur skönt det känns är svårt att förklara.










Lopp nummer två var hopploppet. Jag hade startnummer 31. Redan från början var det två stycken mega snabba hundar som nollade sej. Så jag visste att någon vinst skulle det inte bli i detta lopp. Men jag satsade på att nolla oss, och sen hoppas på att det skulle räcka. Men när det började bli min tur så kände jag på Bobbo att han var med mej. Så då taggade jag upp honom, för att få upp farten. Det fick bära eller brista tänkte jag. Banan kändes kanonfin och jag visste att jag inte skulle göra några större handlingsmisstag. Vi var med, både min hund och jag! Vi startade och Bobbo flöt fram! Han ökade farten. Jag stannade på avstånd och han litade på både mej och sej själv. Det gick undan. Det kände som ett av de bästa loppen vi gjort. Allt stämde! Så kom han i full fart mot slalomen. Jag visade in honom och var beredd på att släppa. Sen känner jag, eller ser, på en microsekund att nej det här funkar inte. Och Bobbo märkte med, men farten var för hög. Han hoppade över första porten. 5 fel var ett faktum. De två sista hindren gick lika bra som de första. Vi kom i mål och jag var så ledsen att jag inte varit tydligare. Tvingat in honom i första porten. Att jag inte använt hela kroppen som stöd för min älskade vovve. Jag bara visste att vi hade fått en pinne till annars. Men efter ett par timmar är det det loppet jag bär med mej. Allt stämde så fint mellan oss. Det kändes så bra! Vilken kanonhund jag har! Och jag får se att den här tävlingen var riktigt lyckad för oss. En pinne och ett drömlopp. Det är inte illa pinkat på en förmiddag. 


Jag var även tacksam för att nervositeten jag kände i Jönköping inte alls infann sej. Då var det inte kul att tävla. Allt kändes så hemskt. Men igår var det så där kul som jag brukar tycka på de inofficiella tävlingarna. Så i morse öppnade jag tävlingskalendern och anmälde mej till fler tävlingar. Jag avr på vippen att anmäla Pluto också till en agility. Men vi är inte redo, så det är bara slöseri. Däremot anmälde jag båda hundarna till lite freestyle när jag ändå höll på. Jag tycker ju att det är riktigt roligt det här!

Jönköping

I går var det dags för en av våra första officiella agilitylopp. Dagen var strålande vacker, vindrutetorkarna gick sönder på bilen, vi satt i trevligt sällskap och förutsättningarna var riktigt bra. Men så kom den. Den otäcka, svarta nervositeten. Den var vidrig. Värre än jag kom ihåg den. Vissa flschbacks fick jag från förr, när jag ofta tävlade lydnad och var kräk färdig. I går var det värre. Först ut var hopploppet. Jag fick startnummer 45. Två hundar innan mej bubblade gråten upp. Jag ville gå från tävlingen. Hade jag kunnat skulle jag ha storbölat. Men jag bet ihop och med tårar i ögonen gick jag ut på plan. Känslorna var för stora. Klarade inte av att hantera dem. Det kändes som om jag sprang med axlarna uppe vid öronen. Men Bobbo går att lita på och han gjorde sittlopp. Vid tunneln släppte jag honom för tidigt och började dra mot nästa position. Han blev då osäker och bytte tunnelingång. Men jag fick stopp på honom men 5 fel var ett faktum. Efteråt tyckte jag inte ens att det var kul. Nervositeten frätte sönder magen. Jag var illamående och kände mej som om jag gått in i en strid. Genast försökte jag gå bort den otäcka efterkänslan. Det lyckade sisådär.

Hopploppet:

Efter hoppet var det dags för agilityn. Jag såg två svårigheter. Tänkte ut en plan, tvekade in i det sista. Kollade och kollade hur de andra gjorde och beslöt tillslut att hålla mej till planen.  Det blev tokigt, men inte som jag förutsätt. Det är på slutet när det ser lite krockigt och halvdant ut. Men vi fick inga fel där. Däremot hoppade han ett kontaktfält.Och jag SÅG att han trampade på fältet. Jag till och med jublade när han klev av. Snacka om att man ser vad man vill se. Han missade, utan tvekan! 5 fel.

Agilityloppet

När jag kom hem kände jag mej äntligen nöjd över dagens prestation. Nervositeten hade äntligen försvunnit. Vi diskade oss inte och det var mitt huvudmål. Mitt andra mål var att få 0 fel. Det missade jag ju, men inte med mycket. Bobbo gick jätte bra, jag stapplade runt på banan, var sen och stel. Förhoppningsvis är jag på en bättre sida om två veckor när det är dags igen i Södertälje.

Agility med Bobbo

Min faster och kusin.

I dag tävlade vi två lopp. Jag och min älskade Bobbo. Min kära kusin Annelie och min faster kom ner och tittade. Det kändes så stort. Jag vet inte varför det var så stort idag. Annelie har ju varit med flera gånger. Skillnaden var kanske att de kom frivilligt efter jobbet. Att de tyckte jag var viktig nog att tittas på. Jag kände mej viktig. Och det var en underbar känsla. Nästan så jag blev lite tårögd faktiskt. I vilket fall som helst uppskattade jag timmarna de lade ner på mej och min hund jätte mycket.

 Bobbo var jätte duktig. Han gjorde precis det man kan förvänta sej av honom. Nu hänger det på mej. Banta 40 kg, gå smidighetsträning och få bort hälsporrna så kanske jag också rör mej lite bättre och blir snabbare. För det behövs om jag ska hålla Bobbo och Plutos tempo. Att bli filmad var jätte nyttigt. Varför spretar jag så dant med fingrarna? Och jag behöver bli snabbare i bytena. Men om ni blundar för min tjocka mage och otympliga springstil så kan ni njuta av en underbar Bobbo som presterar fantastiskt. Hade vi varit lite snabbare hade vi vunnit. 

Placeringen står längst till höger.
Tiden blev 37.53. Det är vi!

Nu fick vi två hedrande tredje platser med noll fel. Ingen disk. Och jag är jublande lycklig!



Jag kunde inte lägga upp filmerna nu. Men kan jag det i morgon uppgraderar jag inlägget då. Tack snälla Annelie för att du filmade och fotade.