Rädd för sängen?

Natten är här igen och jag kan inte gå och lägga mej.

Jag börjar bli rädd för natten igen.

Varför?

Om jag det kunde begripa.

Rädslan tar sej i uttryck att jag inte kan somna om jag går och lägger mej för att sova i min säng. I timmar vänder och vrider jag på mej och undrar när den förlösande sömnen ska komma. Ända sedan tidiga tonåren har jag haft riktiga sömnproblem, men jag har alltid trott att de var relaterade till min otrygga uppväxt. Där sömn kunde betyda att man blev tagen på bar gärning av okända män i sovrummet, knivar, slagsmål och slagord. När jag lämnade allt det där bakom mej tog det ändå lång tid för kroppen att vänja sej vid lugnet. Nu är det snart 17 år sedan jag stängde dörren till lägenheten med värkande kropp och med tårarna strömmande nedför ansiktet. Jag tror knappast jag kan skylla min sömnlöshet på uppväxten längre....

Jag är heller inte rädd för tankarna som kommer när man ligger tyst och hör sitt hjärta bulta i kroppen. Jag är inte rädd för mej. För jag är snäll. Både mot mej och andra. Jag vill inte mej själv illa. Mitt hem har blivit en fristad där jag kan vara trygg. Där Marcelo skyddar mej när jag inte orkar och där jag härskar och bestämmer vem som får komma in och inte. Visst kan min rädsla för att gå och lägga mej bero på att boken jag läser är ap-trist, men jag kan ju välja en annan.

Min rädsla för att gå och lägga sej kanske finns nedärvt i generna, då både min mor, min mormor och även min far alltid haft vissa problem med just sovandet. I vilket fall som helst somnar jag allt för ofta på soffan i sällskap till Animal Planet med kläderna på. Så egentligen har jag inte sömnproblem just nu. Bara denna rädsla för att gå och lägga mej.

Jag har aldrig tagit mediciner för min trötthet. Inte ens när jag inte sov en hel timme på sex månader. Alla jag känner och pratat med som äter sömntabletter verkar, trots tabletterna, lika trött som jag när jag inte sover. Jag vet att kroppen somnar när den är tillräckligt trött. Det har jag över 20 års erfarenhet av. Får man bara ett par timmar sömn per natt kan det ta ett tag, ett år eller så, men tillslut sover man igen. Kanske jag borde pröva att göra det nu?

Eller inte...

Barnfri kväll

Tre små barn ville åka till farmor och farfar.

Med förtjusta skratt packade de sin väska och skuttade iväg hand i hand bort till betongdjungeln. Snälla farmor tog fram sina bästa recept och tillsammans bakade de tre barnen och farmor goda smörgåsar till allihopa. Farfar var på sitt busigaste humör, och med glada skratt doppade han dem i badkaret och sprutade vatten med gamla schampo flaskor på eras magar.

Allt var frid och fröjd. Barnen var glada och i sina mjuka pyjamasar åt de nybakade smörgåsar.

Sen kom det elaka nattmonstret.

Han killade dem under fötterna, skrämde dem runt hörnet. Alla tre barnen blev rädda och började gråta. Farmor och farfar blev förskräckta.De försökte skrämma de elaka monstren. Låsa in dem i garderoberna, men ingenting hjälpte. Tillslut var det bara en sak att göra.

Telefonen ringde och några minuter senare kom mamma på den vita springaren och räddade de små skraja barnen. I mammas famn kände de sej trygga och tillsammans åkte de hem och sov lyckligt hela natten.

Inte rikrigt vad mamma och pappa hade planerat den första natten ensamma i sängen den senaste månaden.......men så är det med tre så sötisar. Och kanske är det bäst sså. Annars kanske det skulle bli en fjärde sötis.....

Tävling

I absolut sista minuten bestämde vi oss för att åka ner till Catharinas agility center för att ställa upp i två agility lopp. Med ren och skär panik monterades barnstolar i lånad bil, tre påsar godis slängdes ihop och fyra stolar slängdes in i Timmys bil innan vi raceade iväg. Som sista ekipage anmälde vi oss till två klasser, sekunden senare var det banvandring. Stora N hann gå ett varv runt agilityplan innan det var dags för honom att tävla för första gången. Bobbo ville till en början inte lyssna på sin lillebror, utan vände sej mot mej. Men när jag gav Stora N en korvbit i handen och sprang av plan igen så var det full fart. Stora N sprang allt vad han orkade och kom ihåg hela banan, hann vinka till sina systrar och styrde sin storebror alldeles strålande. Tyvärr blev det ett litet fel mitt i banan och Bobbo tog hindret från fel håll, men vilket lopp de gjorde grabbarna! Vilket lopp. Gratulationerna strömmade in. Stora N strålade som en sol och annonserade att han var jätte stolt över sej själv, trots att de blev diskade. Eftersom bara en i klassen klarade banan så kom mina grabbar tvåa och fick pris. Delad andra plats med alla andra som blev diskade, men pris och tvåa var dem! Innan sängdags, några timmar senare, lyste ögonen på Stora N och hela kroppen spritte i spänning. - Det är så spännande mamma! upprepade han gång på gång. Han var så lycklig och ser nu fram emot sin nästa tävling. Jag har lovat att han ska få ställa upp i ett lopp till under kanal 1;an, tre tävlingar under tre torsdagar i augusti, innan han får vänta tills nästa år på att tävla igen.

Vi var blöta, vårt tält har ju inte kommit än. Vi efteranmälde oss till sista hoppklassen och blev ute längre än väntat i regnet. Bobbo började halta, men han och jag vann en klass, på tio fel (två hinder fel) och diskade oss i en annan klass. Lilla N kissade på sej två gånger inne i regnbyxorna. Trots det är jag glad över att vi tog beslutet att åka iväg.

Nu ska vi kurera Bobbo ett par dagar, förhoppningsvis är det inte så allvarligt. Tiden till att värma upp var inte direkt jättelång och han blev kall i regnet men han gjorde sitt bästa och jag vet exakt vad jag behöver träna på. När han blir bättre såklart. Tills dess får han fira med allt hundgodis som han vann!

Blåbärs promenad

Jag har tröttnat att gå på vägarna här runt omkring. Jag har tröttnat på lilla barnstigen i skogen, för den är verkligen liten, så idag drog jag ut ungarna igen på lilla trollrundan. I så att säga "riktig" skog. Dagen till ära tog Stora N på sej trollkarls hatten och med risk för regn fick alla ungarna ha regnkläder på sej. En hel del blåbär blev plockade medan jag tränade föremåls sök med Bobbo och jag blir lika förtrollad av vår skog varje gång jag går ut.

Jag gillar det faktum att skogen talar till det innersta rovdjuret inom mej. Jag hamnar i mitt rätta element, även om jag känner med stor tydlighet att jag inte riktigt behärskar elementet. Tror knappt att jag skulle klara mej en månad ensam, utan eld i skogen. Om det inte är blåbärs säsong vill säga, för då skulle jag ju hitta nån slags mat. Men jag kommer till, blir vaksam och det är nåt i mitt innersta som klickar till. Bobbo är i sitt rätta element i skogen. Vatten apportör till trots så är det i skogen han kommer till sin rätt. Tyst, snabbt,smidigt och kamouflerad rör han sej över ris, snår, under granar över bergen och ut i kärren. Det skulle vara häftigt att ta en vecka bara han och jag i skogen, ensamma med bara ett tält. Utan koppel, utan människor, bara vi, djuren, naturen och lugnet. Kanske nåt att tänka på till nästa sommar? För är det nåt som mina barn har tvingat fram i mej så är det just lusten att göra allt sånt som jag drömmer om. Och nu har jag kommit i någon sorts livskris. Jag är inte

riktigt nöjd med det jag har längre. Undrar lite smått om det är så här livet ska gestalta sej för resten av livet. Jag har ju uppnåt nästan allt det jag har strävat efter och nu är det dags för mej att sätta nya mål, nya drömmar, frågan är bara vad de ska bestå i. Då hamnar man i kris, mer eller mindre, för att omdefiniera sitt liv. Jag vet om det. Jag ser fram emot vad som skall komma ur det här. Sakta börjar jag ju göra sådant som jag velat sen jag var tonåring. Jag har engagerat mej i politiken, jag startar snart min yrkeskarriär som pedagog, jag har börjat träna och tävla Bobbo mycket mer igen och till hösten kommer jag att komma igång med min egen träning, på riktigt. Men jag vill mer.

När jag är ute i skogen så kan jag nästan ta på det jag vill. Jag kan känna det på tippen av min tunga.

Jag gläds även att se mina barn i naturens egen lekplats. Lilla N som snubblar över stenar och förtjust vrålar -Båbär så fort ett blåbärsris nalkas, vilket är mest hela tiden. Jag njuter av att se

de stora barnen välja rätt stigar i skogen utan att fråga, för att de börjar hitta, och när vi går vilse resonerar de med varandra för att ta det som känns som rätt stig tillbaka hem. Hela mitt

mammahjärta ler när de pekar ut riktmärken och orienteringsmärken som "hemliga stigen", "älgträdet" och "trollberget" för att veta att de är på rätt väg. Jag vill ge dem den vördnad och respekt som naturen förtjänar. Jag blir nästan lika nöjd när de automatiskt sorterar plast, papper och skräp i rätt behållare. I höst ska jag ta mer chanser att sätta mej och meditera på bergen. Jag har även bestämt mej att börja läsa mer om buddismen, nu när kristendomen svikit mej och jag har avhandlat den religionen i nästan två år. Sen är det judendomen som står på tur. Ska man bli religionslärare så gäller det att vara påläst. Kanske inte så mycket om alla fantastiska historier, utan vad religionen står för, vad den handlar om. En dag kanske jag kan finna vad jag tror på, kanske jag kan hitta min frid, min sinnesro. Fram tills dess så är naturen det mest religiösa jag kan tänka mej.

Blääää

Jag har en klump i magen. Idag måste jag ta itu med saker jag skulle ha gjort för länge sedan. Det skapar alltid lite ångest när jag måste se mina tillkortakommanden rätt i ögonen. Men som min kära kusin säger, bättre att göra det på en gång innan problemen växer lavinartat och blir en enda soppa. Så tänker jag med. Jag bara inte alltid lever efter det.....

Snåltarmen har gått på semester

Nu har jag gjort det. Det som jag pratat om i fem år, men som jag aldrig tagit mej råd att göra. Det är inte livsnödvändigt att ha en, men himla bra när man har barn. Kommer kanske inte använda den så många gånger, det beror väl på, men jag kommer jubla varje gång det regnar och jag har en. Jag har beställt ett utställningstält.

Vad ska jag med det till? Jo, alla ni som inte är agility människor, det är suveränt att kunna gömma sej från både sol och regn under tävlingar. Hund och barn får ett eget kryp in att hållas i. Tältet är litet men underbart att ha när dropparna från himlen strömmar över en medan man sitter och väntar på sin tur att göra entré på banan.

Bild från/www.biodistra.se/indexse.htm

Nåväl, nu har jag beställt en, får vi se när den kommer.

Det ska bli regn i morgon, under tävlingen.

Men jag har ingen bil så jag kommer kanske inte kunna åka.

Oh som jag hade sett fram emot det!!!!

Konst

Hela dagen har flutit på och inget har gått som jag tänkt med. Sent igår kväll kom Marcelo in med olycksbådande min och konstaterade att bilen är i "icke-körbart-skick". Så jag var strandad här hemma hela dagen idag. Alltså blev det inget handlande, ingen agility. Men det har verkligen inte gått någon nöd på oss. Härliga Frida och två av hennes fantastiska barn, jag avgudar dem, var här och hade vernissage efter att vi badat nere vid sjön och fikat på glass. Vädret har ju minst sagt varit strålande.

Många av barnens teckningar är jätte fina som de målar, men jag kan verkligen inte spara på ens en bråkdel av allt de producerar. Så fick jag en idé av Oprah, av alla människor, att istället för att spara på allt så fotograferar man av alstrerna och gör en fotobok så småningom. Jag är heltänd på den tanken. Men jag orkar liksom aldrig göra bra avfotograferingar och de jag gör vet jag inte vart jag ska spara. För boken an ju inte göras förens om ett par år. För det blir ju bara intressant om man kan jämföra år efter år i boken......så tanken fortsäter att tålas tänka på....

Idag blev det blandad kompott och det var Emma som stod för inspirationen för de mindre barnen. Njut av synen för det är intressant konst mina kära läsare. Vem som har målat vad

vet jag dock inte längre......

Jag kan cykla, jag är inte rädd.

Cykeltur nummer två. Stora N utan stödhjul, på den lilla cykeln och Mittimellan N på sin rosa, prinsess springare lyckade ta oss till stallet och tillbaka. Bortblåst är all rädsla och alla tveksamheter från storebrors sida. Han börjar bli en hejare på att cykla på "riktigt". Helt plötsligt ser framtiden lite ljusare ut. Nästa år kan iallafall två cykla ordentligt och vi kan ta längre promenader. Redan i slutet av sommaren kan vi ta oss in till stan och ta längre promenader eftersom två faktiskt kan cykla! Jipee! Jag saknar låånga promenader!

Grannarna applåderade mina duktiga barn och stolt cyklade de backe upp och backe ner. För här ute är det bara backar. Antingen upp eller ner. Denna gång var det också väldigt mycket bilar. Så lite håller jag andan i halsen när vi är ute på vägen. Barn som de är, så klarar de inte riktigt av att hålla sej i kanten hela tiden. Speciellt inte i uppförs backarna då det blir lite vingligt... Men tycker ändå att vi klarar vägarna ganska bra med lös hund, två cykelvingliga barn, barnvagn och mej. Mittimellan N ramlade dock på cykeln två meter från vår uppfart. Tårarna förbyttes till ett stort leende när hon förstod att hon skulle få plåster. Vilket hon tjatat om i flera månader. I det här huset måste man förtjäna sina plåster. De vita byxorna är nog bara att kasta i sophinken, blodiga, och svartsmutsiga som de är. Men jag har två stolta barn, är en stolt mamma och konstaterar att jag gillar att de börjar bli lite större...

Jag har inte bestämt mej

Jag hade bestämt mej. Var jätte säker på min sak. Väldigt säker. Alla argument jag kunde tänkas emot mitt beslut kunde inte stå stadigt utan raserades. Då raddade jag upp dem igen och de raserades. Mitt inte, min kärna berättade för mej vad jag ville. Min inre syn, såg det som komma skall. Jag såg det så tydligt att jag blev förvånad när verkligheten inte var sån, än. Så kom dråpslaget. Mitt beslut spelade ingen roll, familjen sa ifrån och jag blev mer besviken än vad jag först tänkt. på nåt sätt levde jag med att gudarna, andarna eller nåt större skulle visa den rätta vägen. Det var meningen att jag inte skulle behöva gissa hur framtiden skulle bli. Någon annan skulle ta beslutet och jag skulle flyta med.

Men så idag står återigen beslutet i mina händer. Fast nu kommer tvivlen, är det verkligen det här jag vill ha i mitt liv? Är det så här jag vill leva? Är det mitt hjärtats önskning eller är det bara mitt gamla vimsiga huvud som får mej att reagera som jag alltid har gjort? Pallar jag trycket? Har jag pengarna? Har jag orken? För om sanningen ska fram så vet jag inte om lusten är större än det verkliga tålamodet. Vad vill jag EGENTLIGEN? Fördelar, nackdelar. Det är så mycket jag önska åt mitt liv det närmaste halvåret, men vill jag verkligen göra arbetet för det jag önskar? Vill jag träna sju timmar i veckan? Vill jag svettas, få ont, plugga nätter, sköta hem, barn, göra ett bra jobb och samtidigt ha harmoni? Hur ska den ekvationen gå ihop?

Jag vet inte längre vare sej ut eller in.

Jag sitter i ett dilemma......

Vill jag verkligen ha det jag önskar mej?

Tollarspecialen 2010

Så har jag varit på min andra tollarspecial. Det är en tävling där det bara är tollare, alltså Bobbos ras, som tävlar i alla grenar utom lydnaden, där två bordercollies nästlat sej in. Förra specialen tävlade jag i massor av grenar, i år ställde jag bara upp i agilityn. Egentligen skulle vi ha varit med i utställningen med. Fast vi struntade i det när det spöregnade, jag hade ingen barnvakt och Lilla N hade feber hela natten innan, det är ju inte så intressant att få en extriör bedömning att barnens hälsa får stå åt sidan....

Men på lördagen packade jag Bobbo, Tutan, stol, bur, godis, vatten, frukost, boll, vaccinationskort och regnkläder i bilen och tuffade ut till Kolmården där tävlingarna hölls. Det var väldigt mycket tollare och Rut blev genast ett exotiskt inslag i den röd,vita röran. Annars är det mest Bobbo som skapar uppmärksamhet, nu försvann han liksom i mängden...

Buren jag hade med mej är anpassad efter en liten tollare á 22kg, men jag lyckades knöla in

rotweilern á 40kg medan jag värmde upp och tävlade första loppet. Andra loppet fick hon sitta i bilen. Banorna var riktigt, riktigt svåra och till och med hon som kom trea i SM förra året hade problem med vissa linjer i banan. Domarn var ganska kritisk till sej själv efteråt. I medium klassen diskade sej alla utom en och i large så var över hälften diskade när resultat listan sattes upp.

Bobbo var exemplarisk under tävlingen. Dock tappade jag bort banan i ena loppet och i den andra började jag tänka hur jag skulle göra och blev omsprungen av Bobbo så vi kom i otackt. Det resulterade i 10 fel (2 hinderfel, ett i slalom och en vägran) i agility loppet och 5 hinder fel (en vägran) i det andra. Vi var några sekunder över maxtiden eftersom Bobbo inte vågade chansa utan frågade mej före varje hinder om det verkligen var det han skulle ta så vi fick några tidsfel också. Sumam sumarium så är jag supernöjd över Bobbos prestation, en aning frustrerad över min egen men ändå nöjd över att inte blivit diskad. Regnet kom och vi gömde oss under ett paraply jag och min vovve. Det var underbart där under och jagjag njöt att få vara med honom utan de andra barnen igen. Livet med hund är svårt att förklara för de som inte är hundbitna, men det är riktigt, riktigt fantastiskt!

Rut, Tutan, skällde och hoppade medan vi satt och tittade på de andra ekipagen. Hon orsakade

många skratt, men också en varm känsla hos mej att Bobbo verkligen är den bästa hunden någonsin. Jag är så nöjd över min äldsta son och den han är, över vad han kan och vilken fantastisk personlighet han har!

Det gör så jävla ont!

Jag har inte slutat gråta. Mina tårar strömmar fortfarande nedför kinderna och smärtan i mellangärdet känns som hårda knytnävar. Hjärtat i mitt bröst hoppar över ett slag titt som tätt och min kropp är spänd och beredd på att fly eller slåss.

Kommer ni ihåg de rumänska barnhemsbarnen som tv kanalerna kablade ur under 90-talet. Många gånger har jag funderat på vad som har hänt sen dess. Har situationen blivit bättre eller är det samma? I dag på TV4+ såg jag en ny dokumentär, för mej. Den är gjord för tre år sedan och handlade om barnhems barn i Bulgarien. Den var fruktansvärd att se. Det var vidrigt

att titta på de fula, smutsiga benrangel till barn som vaggade fram och tillbaka. Ihåliga ögon stirrade tomt ut medan de hysteriskt stoppade in handen i munnen och sög på den. En hade fått sin tumme amputerad för att hon sög så ihärdigt. På en vecka dog det två barn som var totalt utmärglade, men föreståndaren ansåg att barnen fick bra mat varje dag.

Jag klarade hela dokumentären. Eller rättare sagt från den del där jag kom in i den. Hela tiden hamrade det bilder från hur det var i Sverige för bara 50 år sedan. Eftersom jag läst en hel del om sinneslöa barn, som det hette då, och instutionerna, skolan och de politiska viljorna runt dem vet jag att situationen inte är alltför olik hur de bulgariska barnen har det. Skillnaden är att dessa barn lever i det nu. Vi kan göra någonting nu.

Barnen var i så desperat behov av mänsklig kontakt att det inte går att beskriva med ord. I slutet ser man bilder på barnen som enligt den bulgariska regeringen får adekvat sjukgymnastik, sjukvård, stimulans, mat och omvårdnad. Man fick se den åtta åriga flickan som fått sitt brutna ben spjälat med en träpinne och den blinda pojken som sakta kröp längs med väggen. Det värsta var när reportern satt framför ett antal vaggande, sugande barn och inte kunde låta bli att klappa en av barnen på låret. Det var som en explosion. Barnet upphörde med vaggandet. Hennes händer for som en raket efter den kvinnliga reportens. Fingrarna grep tag i hennes hand, förde upp den vuxna kvinnans fingrar mot sitt ansikte,, de oseende ögonen slöts. Flickan rätade på de skelett smala benen och med en desperation letade hon sej vidare efter reportens arm, sökte mänsklig kontakt. Som ett litet foster kröp hon upp i kvinnans famn och reporten kunde inte hålla tillbaka tårana. Sakta gungade hon den modiga lilla flickan i sin famn medan hon gnolade på en sång. Samtidigt satt det flera likstela, gungande, sugande, frånvarande barn runt

henne. Då brast det för mej, och jag gråter nu med.

Hur kan vi göra så här mot våra barn? Hur kan vi?

Trött igen.

Jag är så trött.

Först undrade jag varför.

Så kom jag på att jag inte tagit min blodtrycksmedikamente på ett par dagar. Så då har jag väl superlågt blodtryck igen. Och då säger de att man blir trött. Och det blir jag. Så det stämmer väl. Får bättra mej lite igen.

Glass är inte det bra för att höja blodtrycket?.......eller var det blodsockret.....

Jag borde städa. Svärföräldrarna ska vara här i morgon och ta hand om mina ohängda ungar. Jag ska njuta av en super låååång dag utan barn. Jag behöver det. Grannen ville rymma med mej. Hon har dock en liten bäbis så rymmandet kan inte vara så långvarigt för henne. Men annars kunde vi ha rymt ut på landet och njutit av hundskall istället för barnskrik. Just nu väldigt lockande!

Sängen känns också lockande.

Kanske borde stänga av ugnen igen och lägga mej, låsa dörrarna och hoppas på att jag fortfarande är tre barns mor när jag vaknar?

Kanske ett par minuter på soffan gör susen....

Bara några minuter, så jag blir pigg igen...

Bara så att du vet....

Det växer! På vår gräsmatta menar jag. Äntligen har gräset börjat spira. På ETT ställe. Resten av mattan är full av ogräs....kul.......

Sandlådan klar! Äntligen! Nu inväntas nästa hög med pengar så att vi kan fylla den med sand.

Mina tjejer är inne i den värsta trots-och-sur perioden hitintills. Men jag ska överleva. Jag ska överleva....

Kusin är med i bloggtävling. Klart ni ska hjälpa henne att vinna, hon är bäst men också värd vinsten. Rösta här! Har ni missat bloggen hittar ni till Sachiko om ni klickar på namnet!

Här hemma är det dragkamp mellan de som vill och de som inte vill. Själv är jag neutral, som Sverige ungefär...?

Rut är en alldeles underbar rottis. Önskar att fler hundar vore som henne. Bäst är förstås Bobbo. Han är både snyggare, duktigare, roligare och mer fart i. Men om man skulle ha en hund till vore Rut den perfekta hund-nr2-hunden!

Ruts lillmatte och lillhusse är just nu och tävlar i ungdoms SM i simning. Behöver jag tillägga att vi är superstolta här hemma?

Inatt har Marcelo snarkat så alla Mars-människor har hållt sej vakna. Jag har sovit på soffan.

Jag har haft ont i magen i två dagar nu. Bläää.

I dag kickar Tollarspecialen igång!!!!! I morgon ska vi tävla och dagen efter är det utställning. Idag ska jag över och registrera honom. Massor av snygga tollare, massor av tollarmänniskor jag inte pratat med på flera år. Det ska bli en kul helg hoppas jag!

Pluto

Nu har vi varit och hälsat på honom. Den lugna, fina, lite tokiga Pluto. Hunden som ingen vill ha. Hans energi var jätte mjuk och återhållsam. Stora N och Pluto klickade direkt med varandra. Hans mjuka skinn smekte mina handflator och visst blev jag inte överstormande kär. Jag har ju inte tagit hem honom. Men jag tror att han kan bli en perfekt hund för någon som vill ha en snäll och trevlig hund att jobba med. Bobbo struntade i den lyhörda valpen, och Pluto var jätte duktig på att läsa hans signaler. Så finns det någon därute som kan ge honom ett hem, ett hem som passar en kraftfull ras men en lugn individ så ring Norrköpings Hundcenter!

Slutet för Isabella

Vi började bygga en sandlåda åt ungarna sedan kom dom. Mia och Alexandra för att hämta hem sin syster och dotter till Halmstad igen. Vi grillade en sista gång och de sov en natt här allesammans. Dagen efter spenderade vi i Söderköping med att luncha, gå i affärer, titta på båtar och äta glass på Smultronstället. Stockholmskusinen kom med ner för att hälsa på ungarna, dela ut godis och frosta ner isen med familjen. Det gick väl sisådär.... Han kom dock hem till oss och hoppade lite i studsmattan innan han åkte tillbaka till Stockholm. Familjerelationer är inte alltid så lätt, fråga mej som har ett oerhört komplicerat förhållande till min familj. Jag hoppas att han håller i och vågar ta steget till ett samtal som kan smälta isen. Det vore trevligt att vara en någerlunda hel familj igen. För allas skull.

Alexandra har ju inte varit här på ett tag, men ungarna älskade henne direkt. Precis som förra gången. Personligen tycker jag att det är jätte kul att de vill vara en stund med oss varje sommar. Det livar upp. Jag älskar barnen därnere, även om några är mer eller mindre busiga så är de oerhört fina barn och ungdomar och jag älskar att ha dem i vårt liv!

Semester och Cykel

Vi har varit på semester i Dyhult. Det var alldeles underbart och det borde vi göra oftare. Ungarna har ridit och det märktes att de var ringrostiga och en aning nervösa. Men framförallt var det god mat, goda samtal och en hel del vila. Stora N tränade järnet och lärde sej cykla en aning osäkert utan stödhjul. Han var jätte stolt. Som tack fick vi låna med oss den lilla cykeln hem så att han kunde träna. Första turen nerför vår backen slutade i katastrof, trasig cykelhjälm och sönderskrubbat ansikte. Nu tränar vi på att cykla utan stödhjul på hans egna cyklar. Det går sakta framåt men innan sommaren är slut så fixar han det. Frågan är bara hur han kommer att se ut.....

Uppdateringar kommer....sen...

Jag vet att jag inte varit så duktig på inlägg sista dagarna, men i morgon ska jag uppdatera lite mer, eller idag blir det för klockan är nu över ett på natten....

Cykel olycka, semsterdagar, besök i mängder med nattgäster, sandlådebygge, fredsmäkleri, glass och träning inför tävling är några av godbitarna som hänt de senaste dagarna. Det har varit späckar med "det verkliga livet" och jag har varit

alltför trött för att blogga nåt vettigt mitt i nätterna, så därför har jag låtit bli. Dock så har de flesta gästerna lämnat huset och morgondagen ska ägnas åt Bobbo, Bobbo, och åter Bobbo, samt lite handling och återhämtning. Jag och barnen ska mysa bara vi och jag ska ge mej själv lite egentid framför datorn när huvudet fortfarande är någerlunda med..... Tills dess läs inlägget under och hjälp till att rädda en liten hundsjäl. Kram på er!

Hjälp, hjälp, hjälp.

Jag har i gott syfte kopierat denna bild från tomik.se.

Syftet är gott för jag har fått en vädjan att ta denna lilla valp i min omvårdnad eftersom han blir avlivad snart. Jag vet inte så mycket om honom bara att polisen lämnat in honom på Norrköpings hundcenter och att han fått varit ensam runt tio timmar om dagen. Polisen betalar dock inte så länge för foder och plats och är ingen intresserad så dör denna söta tydligen mycket mjuka och glada kille. Kanske tar jag mej en sväng förbi där i morgon. Risken är ju att man blir förälskad, men Marcelo säger nej till en hund till. Just nu ingår inte en hund till vardagen här hemma. Visst finns planerna och jag letar ras fram och tillbaka, velar ändrar mej och kommer hålla på så ett bra tag till. Tanken är ju att skaffa en LITEN hund om cirkus ett/två år. Pluto är fel ute, till fel husse, fel blandning, fel storlek, fel tidsperiod....... Är ni intresserade så kontakta mej eller ännu bättre Hundcentret och Tina Krulle så kanske vi kan rädda den underbart söta kille....

Vattnet runt min kropp

Ljuvliga latar dagar nere vid sjön, det är vad vi lever på just nu. Det är fantastiskt att bo så nära sjön, som i år haft hög lvalité på vattnet, ingen alg blomning än så länge trots det fina vädret. Ungarna går i simskola varje morgon och idag...klarade min son att simma tio meter bröstsim och sen även ryggsim UTAN hjälpmedel! Numera hoppar han från bryggan ut på djupt vatten och tar sej själv till stegen och upp igen. Mammatårarna strömmade nedför mina kinder i morse.....sån är jag. Löjligt stolt. Han är bara fem år. Nervbanaerna har inte riktigt växt ut som de ska än och att kunna simma med både armar och ben samtidigt är nåt man räknar med att de ska klara vid 6-7års ålder. Men han fixar det redan nu. Jag är stolt som en tupp! I morgon är det prisutdelning med alla de märken som barnen lyckats ta.

Vi firade med att gå ner till sjön och bada efter lunchen. Vi förberedde oss med att bada dagen innan och vi kommer att fortsätta bada när vi har tiden.

Jag vet inte vad det är med vatten som får min kropp att må så bra. I flera år förvägrade jag mej den underbara känslan att vara omringad av vatten. Bara för att jag skäms för min kropp. Vid vår badplats trängs man aldrig. ett, två sällskap samtidigt är väl ungefär vad man får räkna med en riktigt solig dag. Idag var vi helt ensamma. För barnens skull har jag släppt alla hämningar och slänger ut min feta kropp i det varma vattnet. Jag älskar känslan att guppa på vågorna, flyta runt i stillhet, ligga på rygg och titta upp på molnen medan vattnet runt öronen gör att jag hör min kropps inre signaler, hjärtat som bultar, saliven som sväljs andningens eko.....

Jag hatar att vara för varm, och vattnet kyler min heta kropp så att temperaturen blir behaglig, vattnet ger mej svalka. Jag känner ren skär lycka. Nej det är kanske fel ord. Jag känner

ren skär förnöjdsamhet. Jag är så himmelens nöjd när jag är i vattnet. Och det är jag inte så ofta annars, helt, komplett 100% nöjd. Min lust att hoppa från bryggor har försvunnit, jag lever på att flyta runt någon timme och att dela de stunderna med mina barn. Om några månader är det is på vattnet, och då åker vi skridskor igen....

Nu städar vi till Smurfhits. Pizzan är på väg och vi hann bada när det var soligt, när vädret blev sämre åkte dammsugaren fram. Inte illa att tajma planeringen så bra!

Bara massa bilder

Lite härliga bilder från dagen, Eftersom jag älskar bilder, älskar djur och mina barn kan jag inte låta bli att dela med mej litegrann... Jag hoppas din sommar är lika bra som min!

En bra dag i Kolmården

En alldeles lagom varm dag för Kolmården idag! Eftersom Isabella är här från Halmstad så är ju ett sådant besök en nödvändighet! Jag måste få säga att delfin showen är riktigt, riktigt bra i år!

Lilla N var skrikig i största allmänhet, så hennes glass slet jag från händerna och kastade i papperskorgen tillslut. Sån är jag. Passar det inte, ska man inget ha. (men man känner sej lite hård oxå). Ibland känns det som jag är världens gnälligaste mamma på mina barn. Men jag blir vansinnig på gnälliga ungar, och Lilla N är en gnällspik med temperament. Däremot tycker jag inte hennes utbrott idag förstör hela dagen. Det är så det är att ha barn, resonerar jag och glömmer liksom bort det dåliga- Ända tills det händer igen och jag undrar vad jag gör för fel eftersom hon ständigt och jämt skriker och vägrar gå, och inte vill ha glassen hon får, eller sitter på fel sida mamma eller....ni vet....Stora N och Mittimellan N gick hela vägen runt utan hörbart gnäll. Klart de var trötta men de pinnade på och tyckte att ALLT var roligt. Isabella sa inte så mycket men hon var ändå nöjd med dagen. Förutom gull med får och grisar, en

avkopplande stund bland sälar och en stunds stirrande på apor så hanns det med att åka delfin express, Mittimellan N visste inte om hon skulle gråta eller skrika av förtjusning. Själv stod jag på trygga

land och vågade vägra åka (eftersom jag är så höjdrädd) Däremot kastade vi alla in oss i gruvan medan Lilla N mässade; -Jag våga n´te (jag vågar inte) medan hon kröp och drog mej framåt i den skumma gruvan. Alla de stora barnen hoppade trampolin och åkte det som en gång (kanske fortfarande är) var den längsta rutchkanan. Jag gillar att det finns så mycket att göra och trots att det var vårt tredje besök på sex veckor så gör vi nya saker varje gång....förutom pannkaks ätning som barnen anser är obligatoriskt i parken.... Trollen fick besök och vi

försökte skapa vindkraft. En heldag till denna underbara sommar. I morgonbitti är det klädsim!

Separation?

Det sägs ju att småbarns åren är tuffa och att efter ca 2-3 år så sker de flesta separationerna. I vårt fall är vår yngsta nu två år och visst har det varit lite slitningar på vårt förhållande. Marcelo tycker så klart att vissa frågor är viktigare än vad jag tycker och ibland lider vi båda av att vi får för lite tid för varandra. Jag tror att förhållande frodas när de består av närhet, intimitet och skratt. Under ett par år nu har vårt förhållande bestått av sömnbrist, penninga hets och full fokus på barnen. Periodvis, eller om sanningen ska fram väldig länge, har jag varit dålig på att bekräfta Marcelo som man. Han har tagit det som en man. Men åren går och efter ett tag är det inte riktigt lika roligt längre. Jag har sett det på honom, jag har gjort små försök att vara bättre, men har inte lyckats hela vägen. Jag stör mej på att han tar förgivet en del saker, att jag står för allt här hemma och att han bara kommer och förväntar sej full service.

Flera par runt omkring oss står på randen till separation. En del har redan genomfört den. Tanken har föresvävit mej, men jag vet ju att det är Marcelo jag vill ha. Han säger samma sak till mej. Sista dagarna, efter ett hårt slag i magen utdelat av mej, till min kära sambo, har han varit lite låg. Jag tyckte väl att han fick rycka upp sej och ta det som en man. Men så slog det mej att det är inte så vårt förhållande är. Vi väntar inte ut den andre. Vi värnar om varandra. Vi tar hand om varandra och lyfter den som är låg. Vi boostar upp den andres självförtroende och blåser liv i varandras självkänsla. Jag visste att nu var det min tur att stötta mannen JAG älskar.

Det är mitt jobb att få honom att vilja vara snäll mot mej. Ger jag honom behöver jag inte vänta, då får jag tillbaka på en gång. Och Marcelo är fantastisk på att ge. Allt jag behöver göra är att bekräfta honom. Då försvinner rynkan mellan hans ögon. Då rätar han på kroppen och svarar på tilltal.

I tre år har jag velat ta tid på tu man hand med honom nere vid vår härliga sjö. Vi har alltid barn runt oss, så det har inte gått. Men mitt i natten, när Patte var i huset tog vi våra morgonrockar och gick tysta hand i hand ner till sjön. Vi tog ett nattdopp, vi pratade, skrattade och började hitta tillbaka till närheten igen. Myggorna åt sönder oss men det svala vattnet skakade liv i

våra trötta kroppar. Det blev början till att vi ska bli en enhet igen. En enhet som inte innefattar föräldrarskap utan bara oss. Vi behöver varandra. Vi behöver le i smyg, hålla handen, stryka den andres kind utan krav utan tabu. Nakna inför varandra tror jag vi återupptäckte oss igen.

Bada, bada, bada

Vi får inte nog av vår svalkande, men inte kalla sjö. Isabella, Stora N och Mittimellan N roade sej kungligt. Lite regn kom det men bara några få droppar en av dagarna vi var nere. Jag hoppas på regniga nätter för gräset skull, annars får värmen gärna fortsätta så här ända till mitten av augusti!

Våra grannar har fått en liten bäbis och hela familjen kom ner gjorde oss sällskap vid sjön. Mina tjejer är mer inne på bäbisar än något annat. Mittimellan N drömmer ju om att bli en "ballerina med bäbisar i magen" när hon blir stor. Just nu ska grannarna till sjukhus i Stockholm med sin nyfödda och jag håller tummarna att operation och efterkontroll får högsta betyg.

Mobbning på hög nivå.

Dagarna rinner iväg så fort och jag hinner inte skriva allt som ryms i mitt huvud. Mestadels badar vi och försöker hitta någon svalka i värmen. En och annan promenad i skogen får vi också tid med, men mest bråttas jag med hunger och icke-lusten att laga mat. Det är inte roligt i denna värme med att äta eller fixa käk. Dock behövs det för blodsockerhalten både hos modern, fadern och de tre barnen. Vi ahr fått besök från Halmstad, Patte och Isabella ockuperar barnens rum och barnen ockuperar vårt rum. Jag tror alla längtar efter att gästrummen ska bli färdiga. Den vanligaste kommentaren i vårt hus just nu är -Jag vet inte. Tre små ord som är väldigt förekommande från barnen från Halmstad. I bland undrar jag vad de lär sej i skolan. Egna åsikter? Eget tyckande? Eller att hålla käft och hålla med....... Det här är ett fenomen jag studerat under flera år, hos flera årskullar och hos flertalet tjejer just. Alla från Halmstad. Alla med resultatet att jag mobbar dem så att när de svarar; Jag vet inte, börjar de själva skratta och rodnar. Isabella är det senaste offret. Vi får väl se hur länge hon står ut med tortyren här på öst sidan, Sveriges framsida när mamma Åza, den blivande pedagogen får retats klart!

Bobbo klarar värmen relativt bra. Han fixar lättare sök övningar i skogen och lite

halvlånga promenader. Mestadels spenderar han tiden här hemma på tomten eller nere med oss i sjön. Han är suverän att ha med sej överallt, eftersom han struntar i andra människor och djur. Dock struntar inte andra hundar i honom så blir det fler hundar nere på stranden platsar jag honom. Häromdagen kom en liten westie ner med matte och husse. De hade lina på sin hund, men

han var typ lika ointresserad av oss som Bobbo är av andra människor. Jag älskar att vi har en arrangerad badplats där hundarna är så välkomna som de är. För oss boende är det riktigt, riktigt nice!