Musikal

Sonen sjöng i en musikal i lördagskväll. Den framfördes i en kyrka och det var allahanda olika typer av människor där. Även de av det mer tvivelaktiga slaget. När jag satt där bland alla människor kom tankarna;

Jag undrar om min mamma är här och ser på sitt barnbarn, utan att veta att det är hennes barnbarn.

Jag blev faktiskt ledsen av den tanken. Tänk om....

Tankar kring hundägande och Pluto

Vi har haft en fantastiskt fin höstmorgon här hemma.

Jag känner mej inte som en hundägare längre. Visst vallar jag runt hundarna en aning, ibland längre och ibland kortare sträckor.

Bobbo lös, Pluto i koppel. Så har det
varit ett par månader nu.

En gång i veckan tar jag fram klotången och kortar av naglarna. Jag försöker massera Plutos bakben, ibland  går han inte alls med på det, ibland njuter han. Bobbo kommer och lägger sitt underbara huvud i knät och förstrött kliar jag medan jag glor på tv eller sitter och äter. Men hundarna är nu mest bara här. De är liksom inte en del av alltet. Kanske är det så att jag vill ha mina hundar som mina barn. Jag vill aktivera dem, inte bara ha dem runt mej. Precis som vi åker på judon, cirkus, konståkning eller fotboll vill jag aktivera mina hundar i sök, apportering och trickträning. Jag vill träna lydnad och springa på agilityplan. Jag har aldrig varit en bra mamma på att bara vara. Jag tänkte på det idag. Visst skjutsade jag runt dem, men vi roade oss kungligt i gallerian, där vi räknade, pratade, skrattade och umgicks. Vi diskuterade, förhandlade och jag bara älskar våra långa samtal. Här hemma lärde jag Lilla N hur hon skulle gasa på fyrhjulingen och jag tränade Mittimellan N i att fånga bollar. Jag och sonen spelade schack och långa stunder har jag legat och kramats med dem en och en idag. Men att bara vara, då blir jag tråkig. -Måste ni leka i soffan, gud vad ni babblar, gå in på rummet och lek istället.... så lät jag på kvällen när vi hamnade framför TV:n. 

På promenad i vår älskade skog idag.
Den är magisk och snårig!

På samma sätt är jag med hundarna. Jag tycker om när vi aktiverar oss, när jag får träna, när vi umgås. Som när jag lagade mat blev det lite träning för Pluto, som lärt sej att han får komma in i köket eftersom husse bjuder på gott där när han lagar mat. Men sidär är en gräns som inte är okey. Köket är no-no område när vi äter och lagar mat. Det är bara Bobbo som får vara där. Självklart är det för att minimera eventuella bråk om tappade matbitar. Men under flera månader nu har Pluto valt att korsa den osynliga linjen. I dag tränade jag honom att stanna kvar på sin sida. Då var det kul igen. Efteråt var han super halt. Mindre kul. Jag är rätt tråkig när vi inte gör någonting., Så det känns inte som jag är hundägare längre. Känns mer som jag.... bara har dem. 

För många så är kanske livet med hund är just att bara ha dem. Och de trivs med det. Jag gör inte det. Jag vill mer. Märks det att jag är frustrerad? I några veckor har jag varit så glad över att Pluto tycks ha blivit lite bättre. Han klarar lite mer belastning. Fortfarande går han i koppel, men han går inte lika illa. Men sista två dagarna har han börjat hoppa på tre ben allt oftare. Tvivlet gnager. Ena dagen tänker jag att det är klart han kommer bli bra, det tar bara tid. Andra dagen tänker jag att vi kommer få ta bort honom. Hundar ska inte behöva lida, frågan är bara när. Nu i veckan beslutade jag mej för att behålla honom så länge han visar livsglädje, trots smärta. Jag har också ont i kroppen men älskar livet. Jag skulle inte vilja bli avlivad. Men när han som idag visar tydligt att det inte är bra varken kroppsligt eller själsligt, då snurrar tankarna igen. Hur länge ska man hålla på? Det är enkelt för mej att tänka i de här banorna, för jag har inga planer på att ta bort honom nu. Skulle det vara mer på allvar kanske det skulle vara ännu mer kaos. I bland snuddar jag vid tanken att skaffa en ny hund. Förut, när det inte var aktuellt överhuvudtaget kunde jag sitta och kolla på olika raser, men nu när det kanske skulle kunna vara aktuellt, då vill jag inte ens titta. Men jag kände tydligt idag när vi var ute i skogen att jag verkligen inte vill ha en ny hund. Jag vill ha min Bobbo och jag vill ha en frisk Pluto. Månaderna som gått har gjort att jag mentalt blivit redo för ett reducerat tränings- och tävlingsliv. Jag är nöjd med det. Men jag är inte nöjd med att ha det så här. Att se ens älskade hund ha så ont och tycka att det mesta är jobbigt. Att se ens hjärta leta efter adrenalin kickarna för att få  smärtlindring och för att frigöra uppdämd energi, det känns inte bra.  

Pluto och jag. Love you.

Nu ligger hundarna i vardagsrummet och vilar. Vi var ute 50minuter i skogen idag. Plutos längsta promenad sedan operationen. Bobbo har tränat lite tricks med mej och apportering med Lilla N. Pluto fick som sagt lite vardagsträning. Det har varit en fantastisk höstdag. Ingen av hundarna flyger upp så fort nån av oss rör sej. Det betyder att det är lite nöjda med sin motion. Men till vilket pris för Pluto? Bobbo får ju betydligt mer till vardags än Pluto. Han håller, men Pluto? Min fina, fina Pluto. Hur länge vill du hålla på?

Vad vi har och vill ha mer av

Om jag skulle spalta upp vad jag vill göra i mitt liv så ser jag ganska snabbt att jag redan har många delar i mitt liv, att det finns de jag skulle kunna bli bättre på och de som jag saknar

Saker jag vill ha och faktiskt har:

• Familj 
• ett kärleksfullt liv
• en speciell person som älskar bara mej
• umgås med mina barn
• hundarna
• sköna vänner
• aktivt liv
• bra jobb
• vila
• harmoni

Pink hänger i taket och sjunger. Det var en magisk helg för mej o Marcelo

Saker som jag vill ha, som jag har till viss del, men skulle kunna vara bättre: 

• träning
• en smärtfri kropp
• resa
• pengar
• upplevelser/ äventyr
• kläder

Saker som jag faktiskt saknar helt men gärna vill ha:

• En fungerande, normal kropp
• ett liv på landet med djur; hästar, getter,höns, ankor you name it.
• tid att skriva

Vissa perioder under livet känns det som allt hela tiden går smidigt som vägen, vissa perioder känns det som det är en motig uppförsbacke. 

Senaste två åren har vi haft det ganska tufft;  Cancer, sjukdomar,död, ojämn ekonomi, bilar som strular och massor av annat smågrus som liksom hugger motstånd hela tiden. Inget flyt. Vi har fått kämpa ganska mycket. Samtidigt så betyder vår starka kärlek och gemenskap så otroligt mycket för att vi ska fortsätta känna lycka och harmoni i vår vardag. Klart att vi tacklar det olika i familjen. Vissa tar det hårdare, andra fokuserar på lösningar osv. Men nu önskar jag oss ett år med lite gräddfil. Ett år där vi kan andas ut lite, utan dåliga nyheter som nästan knockar oss. Vi behöver få upp farten och inte bara trampa i motvind. Samtidigt som jag säger det kan jag inte låta bli att tänka att vår familj är så oerhört lycklig lottad! Vi har en så stark och genuin kärlek. Och för att vi har den är vi nästan alltid lyckliga! Men både jag och Marcelo vill framåt. Vill vidare. Vill mer. Vi ser nya mål. Samtidigt som begränsningarna stoppar oss. Just nu är fokus mot en friskare kropp, jämnare ekonomi, lite fler äventyr och resor samt från mitt håll ett och annat tillägg i djurskaran.

Vräka-ur-mej-inlägg

När jag blir arg så släpper inte känslan. Den ligger liksom i bröstet och pyser ut illastinkande rök hela tiden. Det ligger så nära på ytan. Igår blev jag för första gången riktigt arg på mina elever. Idag när vi har lektion känner jag att ilskan pyser upp så fort de gör någonting. Jag blir så förbannad på när de är respektlösa, så jag blir en ilsketant!

Igår snäste jag åt min egen spanskalärare på universitetet. Han skriver och pratar samtidigt. Dessutom skriver han så slarvigt att man inte kan tyda vad han skriver. Jag har jättesvårt för att skriva och ta till mej kunskap samtidigt. Så där sitter jag och skriver i rasande fart, samtidigt förklarar han. Och när han är på väg mot nästa meningen sitter jag och undrar varför det och det ordet är understruket och varför det tredje ordet har en cirkel. Vad är det för fel med 4 sekunders tystnad efter att man skrivit klart?Gahhh!

Två elever tog mej åt sidan idag och och frågade om jag var arg. Sen spred det sej som en löpeld runt hela skolan, elever som jag inte har kommer fram och ger mej en kram och säger att jag inte ska vara så arg. Samtidigt har jag elever som bönar och ber om att det ska bli lugnare och att de är trötta på att samma elever hela tiden förstör. Nu är det ju så att jag verkligen tycker om de här eleverna, både de som stör och de som sköter sej. Så inget är personligt.

Men så kommer man hem och möts av glada barn som saknat sin mamma. Vi sitter i godan ro och pratar och myser. Men så blev jag avsnäst av Marcelo som glodde på fotboll. Uhj vad ilskan bubblade upp igen. Jag blev så arg att jag gick och lade mej. Bättre det än att två ilskna vuxna individer ska stånga oss blodiga för struntsaker som verkligen inte betyder någonting. Nu kunde vi fnysa i varsin ringhörna istället, och jag fick några timmars mer välbehövlig sömn. 

Sista lektionen idag fikade vi och hade super trevligt. Nu ska jag försöka sprda kärlek i bröstet och inte låta den röda ilskan sprida sej mer. För det är lite som Dalai Lama säger - Om man låter den häftiga ilskan svämma över och man tycker att man fått ur sej det man behöver genom att gräla, eller skrika så är den omedelbara känslan skön, för att man fått ur sej det. Men så blir man lika arg snabbt igen när man sitter i bilen en kvart senare och någon dåre blåser förbi på ett farligt sätt. Ilska föder ilska. Harmoni föder harmoni.
Puss på er!

Två sidor av mej

Jazz och jag, araben jag skötte i så många år.

Jag kommer på mej själv att sitta framför hästnet i flera timmar. Scrollar mellan alla kallblod och en och annan ponny. Jag saknar djuren så mycket i mitt liv. Så länge jag kan komma ihåg har jag slitits mellan att arbeta med djur, foto eller som lärare. Det skulle vara så fint att kombinera. Om det skulle gå att kombinera. Just nu sitter jag i ett skede där jag knappt hinner med mina hundar. Skillnaden nu och förra året - jag vet inte,men jag får inte riktigt till tiden. 

Träna hund finns inte just nu....

Kanske är det för att Pluto är skadad och jag inte får gå med honom så mycket. Då blir det också lite mindre för Bobbo. Eller är det för att kroppen är skruttig just nu? Jag vet inte. Mitt hem känns inte som ett hem, det känns mer som en avstjälpningsplats dit vi åker för att inta föda, byta kläder och få några få timmar i sängen. Jag saknar mitt hem. Jag kan sakna tiden när jag gjorde min forskaruppsats. Då var jag hemma, satt och skrev, njöt av alla timmarna som passerade, fick använda huvudet och disponerade tiden hur jag ville. Träna Bobbo mitt på dagen och snodde åt mej lite mer arbetstid på kvällen istället. Men då saknade jag den sociala stimulansen, arbetskamrater. Jag tror jag skulle må som bäst om jag fick både och. Just nu drömmer jag om att arbeta kanske 60% på skolan och 40% med djuren. Det jag funderar på nu är hur jag ska få mocka, sköta, lukta och andas djur och samtidigt tjäna tillräckligt mycket pengar på det så att familjen och djuren klarar sej. Och hur kan jag göra det i tillräckligt liten skala så att vi inte behöver investera sönder vår ekonomi? 

Ormar är roliga djur

Jag älskar att arbeta med djur. Den tysta kommunikationen, tilliten, det lugna i att göra samma sak varje dag, rutinen, tidiga morgnar och att följa årstidernas gång. Andas luften, dra på 

Jag arbetade några veckor med delfiner. Drömmen var att bli tränare.
Men jag insåg att det inte var djuren jag ville jobba med. Men fina är de.

sej bylsiga kläder, närheten, enkelheten. Samtidigt har jag arbetat tillräckligt mycket med djur för att veta att det också är ett slit, aldrig vila och alltid lite oro. Dessutom har jag en man som inte delar min passion, som verkligen inte vill delta och som inte vill vara delaktig och någon form. Men jag slits mellan mina lustar och önskar finna en harmoni mellan alla dessa delar som sliter mej itu.

Lugnet i stormen

Idag har jag varit så stressad att jag fick ont i magen. Rimmar illa med min nyväckta ayurvedasyn på livet. Ska jag vara riktigt ärlig har jag lite simmat ifrån de braiga tankarna. Behöver läsa på lite igen så att jag hittar tillbaka till lugnet och de bra vanorna. Men även om jag inte stressar runt rent fysiskt idag på jobbet så känns det som det åker hiss i magen fyllda av stressmyror så får mej att tappa andan. Jag börjar tänka på alla saker jag behöver hinna, men för att hantera det blir jag nästan för lugn. Så idag sprider jag ett lugn omkring mej trots att jag själv känner mej som ett dödskämpande antilopp fem centimeter från ett lejongap. Jag nästan blundar och väntar på smällen. Så jag ligger där och tankarna rusar, men jag gör egentligen inte så mycket. Lugnet i stormen. Jag förstår att folk går i väggen om de känner så här alltsom oftast. Jag brukar vara den som kan trycka ner stressen, Marcelo brukar vara den som påpekar att jag är stressad, ingen annan märker något. Men idag går det inte. Det knyter sej i nackmusklerna, det gör ont och andningen är lätt och ligger i bröstet. Fy fabian för negativ stress! Nu ska jag titta till vad jag ska göra på nästa lektion, sedan mat. Efter det tar jag resten av dagen. Kanske fortsätter lugnet på ytan, men stressen i bröstet. Men jag ska försöka bryta känslan under maten.

Reflektioner

Får jag bara säga.....

att jag har ännu inte fattat att jag bytt namn!
att jag inte riktigt fattat att jag faktiskt är gift!
att jag  kommer få vara med samma kille ända till jag dör - så coolt!

att jag är orolig för Pluto.
att jag trivs kanon på jobbet.
att  jag har mördande värk i min kropp.
att jag inte hinner allt jag borde.
att jag längtar efter nåt mer.
att jag är otroligt trött av all värk.
att jag får ont i magen av allt ungarna kommer hem och berättar.
att min liv är en blandning av sött och salt.

Tintin is in da house!

Tintin kom in med buller och brak och nu är jag gudmor till världen sötaste prick! Hur underbar som helst. Han var en liten piraya i tio minuter, annars var han bara snäll och go. Mjuk och blank i pälsen och helt fantastisk med ungarna. Äntligen fick jag träffa honom. Det har kommit lite sjuka och ett bröllop i vägen. 

Milou...

Bonus på kuppen var ju såklart att få gulla med guddottern också. Sen är det aldrig fel att få några kloka ord från min allra bästa vän heller såklart. Hon öppnar alltid mina ögon och skänker harmoni, även om hon inte alltid håller med mej..... precis som vänner ska vara. Önskar vi bodde grannar. Så enkelt allt umgänge skulle vara då!

och Tintin.

Nya framtidsplaner????

Jag har börjat hitta ett nytt mål i livet. En ny dröm, en ny plan börjar ta form i mitt huvud, men frågan är om den går ihop med mina andra drömmar och planer. Jag vill inte ta mej vatten över huvudet, samtidigt som jag verkligen skulle vilja testa. Det jag är inne på har jag  noll erfarenhet och kunskap om, men samtidigt känner jag att om andra kan varför kan inte jag? Helat mitt liv har mina planer stoppats av att jag tror att allt måste göras så stort. Nu är planen liten skala och mer lycka. Kanske det kan gå ihop sej då? Men jag är livrädd, samtidigt är jag så redo! Weird kombo! Nu ska jag ta ett år på mej att ta reda på HUR jag ska göra. Sedan ska jag bestämma mej om det är värt det. Är det det så satsar jag!

En kvällstur på cykeln

Det här med att jag har börjat cykla har slagit klang i hela familjen. Marcelo vill ha en cykel nu och barnen vill alltid följa med. I går hakade båda tjejerna på när jag skulle ta en tur så då fick Bobbo också hänga med. Vilken fantastisk kväll det blev! Korna i hagen sprang nyfiket med oss längs staketet, vi hittade två får på vägen, en rädd hund jagade oss och svanarna och deras barn simmade majestätiskt ute på den konstgjorda sjön. Vi tog den jobbiga vägen baklänges och mot slutet blev det lite för mycket för tjejerna. Mittimellan N ville gå i uppförsbackarna och Lilla N ville gå i nerförsbackarna. Lite muttrade jag nog om att det inte skulle få följa med nästa gång, men summan av kardemumman är att jag faktiskt uppskattar när de hänger med. Det hann bli mörkt innan vi kom hem och det var det som stressade mej lite, men själva cyklingen var jätteskön. Luften var varm och behaglig men samtidigt frisk. Det var inte massor av insekter och Bobbo har fattat galoppen och stannar inte kvar vid fläckar lika länge. Så han följde vårt tempo i bra trav. Han springer ju lös.  En liten nätt tur på dryga 8km blev det, och vi var ute i lite mer än en timme. Jag älskar det faktum att jag bekostade mej själv en cykel. Jag är värd det och jag mår så mycket bättre av det. I love my bike!

En vardagkväll

Det blir inte så många inlägg om hundarna just nu. Det händer ju inte så mycket. Vi går våra promenader. Lilla N tränar Bobbo på sitt egna lilla vis ett par kvällar i veckan. Roligast just nu är att få upp honom i studsmattan. Pluto rehabar, det går inte alls bra. Han är otroligt på tårna och vankar hela tiden runt här hemma. Han springer en del på tomten. Lite får han röra på sej, men hältan blir inte bättre. 

Äta gräs är gott

Han medicinerar fortfarande. Men han är glad. Glad och uttråkad. Bobbo har tappat massa kondis. Han orkar träna i en kvart sedan börjar han flåsa och återhämtningen tar längre tid. Promenader orkar han dock med, och de flesta kommenterar att han är otroligt pigg. Pigg och nyfiken. Mitt hjärta.
 Som jag älskar den hunden. Jag blir galen på honom. Han luktar, han tigger, han lyssnar dåligt och har börjat med saker som får mej att tappa hakan, men han har förtjänat det. Hela sitt liv har han gett allt för mej. Lite olater har han råd med! När vi kommer hem har jag inte alltid all tid i världen att motionera jyckarna. Men Marcelo har börjat gå med Bobbo, och barnen tar en dela av Plutos rehabs promenader. Det är första gången i livet som vi hjälps åt med hundarna. En ny känsla! Så när jag kommer hem kan det ibland bli en stund på tomten. Bara göra vanliga saker, Inget speciellt. Ett hundliv i det tysta. Mina underbara killar som gör sitt bästa. Båda två är otroligt viktiga för mej. Mina grabbar. En kväll på tomten.

Jag och min cykel

Jag älskar min cykel. I dag blev det en tur. Den första på en vecka. Ryggen har bråkat och jag var osäker på om jag ens skulle kunna cykla idag. Men jag vaknade och kunde resa mej ur sängen i morse, det har inte hänt på flera dagar! Så nog skulle jag kunna dra en liten repa på eftermiddagen! Jag packade upp cykeln bakpå bilen och åkte in till stan så att tjejerna kunde träna judo medan jag motionerade fläsket. 
Annelie hade gjort samma sak så tillsammans trampade vi runt lite drygt milen. Det var en behaglig runda vi tog, det var bara när motvinden var som värst som det kändes jobbigt. Nu undrar jag igen hur jag kan stå ut att vänta så länge mellan gångerna. Jag tycker ju att det är askul! Jag och min cykel. Vilken härlig sysselsättning jag har hittat! Nu börjar jag sikta mot nästa träningsform, som det ser ut nu blir det ridning efter jul. Kan jag inte skaffa häst får jag väl låna en på ridskolan! I want some power between my legs helt enkelt!

Vår dag

9/9 2013 ---- jag är gift med mannen som varit min i 22 år. Det hade jag inte alls kunnat trott för ett år sedan. Jag är gift. Jag är kär. Och jag åtrår den man som jag nu delar efternamn med. 9/9 1991 blev vi tillsammans på riktigt 

Vi, då i början

efter att ha dejtat lite sedan den 24augusti. Nu är den 24augusti inte bara dagen då vi träffades, den är inte bara Marcelos födelsedag, det är även vår bröllopsdag. Redan från början visste jag att han var en man jag skulle kunna tänka mej att dela resten av livet med. Jag visste att jag skulle kunna flytta ihop, skaffa barn  och gifta mej med honom. Men jag trodde också att jag var för ung för att det skulle hända. Vem har väl hört talas om ett förhållande som håller från det att man är 14 år? Så jag sörjde faktiskt lite att han en dag skulle glida mej ur händerna. Men det gjorde han inte. 

Vi nu, 22år senare

Idag firar vi 22år tillsammans. Förenade. Det som skiljer sej från andra år är att vi nu är gifta och nu finns ingen återvändo. Nu är det han och jag for life. I vått och torrt, för alltid. Vilka underbara ord. För alltid! I dag kommer vi inte träffas. Några telefonsamtal, ord av kärlek. Vår urladdning har redan varit. Det magiska bröllopet. Men idag är egentligen vår dag, den vi firat i alla år. Så till min stora kärlek: Tack för att du förgyller alla mina dagar. Tack för att du gör mej lycklig och för att du är min klippa. Du vet vad jag behöver långt före jag vet det själv och varje dag får du mej att känna mej vacker och åtråvärd. Jag älskar dej med varje liten por i min kropp och jag är så stolt att vara din fru. Älskar dej. Love You!

Elak mamma

I veckan fick jag rycket och blev galen på att ungarna efter tre veckors tjat fortfarande inte lyckas städa sitt rum ordentligt. Jag vet... det är inte optimalt för tre barn i det prylsamhälle vi lever i, att dela ett rum på 12kvm. Det är liksom lite omöjligt att hålla allt på plats. Och när jag tillslut fick psykbrytet så hade tanken legat och malt i nästan en vecka.-Vi strippar rummet i helgen. Inte en leksak får ni ha kvar!Även om jag var galet trött på att hitta knäckta mussleskal, ritpapper, gamla använda strumpor, lego, halsband, ficklampor, hårsnoddar och vattenpistoler i sängarna och i bokhyllan så var jag ändå inte särskilt arg när jag upplyste dem om det faktum att de inte skulle få behålla sina leksaker. Reaktionen blev ungefär som jag väntat mej. De lugnade ner sej när de förstod att jag inte skulle kasta grejerna. I går gjorde vi slag i saken och efter slitigt jobb var de tillslut klara med att få bort sakerna. Enda som finns kvar i rummet är böckerna, möblerna, deras medaljer och några prydnadssaker. Ungarnas reaktion?????? Lättnad. De har liksom varit fast i konsumtionslustan. Ständigt längtar de efter fler leksaker men samtidigt orkar de inte ta hand om de saker de har. Lekarna har också bytt karaktär sedan allting försvann. Nu leker de i rummet istället för att försöka dra ut allt i vardagsrummet. De har hittat på andra lekar och har faktiskt jättekul med varandra. Redan nu har de börjat planera vilka leksaker de faktiskt inte behöver få tillbaka. Bara det viktigaste som lego och lite gosedjur står på önskelistan att få tillbaka än så länge. På fredag får de välja en sak var att ta ner, om de skött städningen av alla dessa kläder de dräller överallt. Kanske är jag en lite elak mamma, men jag står för det jag säger och jag försöker fatta beslut som faktiskt ska underlätta för mina barn. Jag är glad över att de oftast är med på noterna. Fint blev det i rummet iallafall. Och städningen tar nu  mindre än en minut!

Ryggont igen

I natt hände någonting. Det smällde till i ryggen och idag har varit en horribel dag... om man jämför med en vanlig dag. Det har inte blivit ett ryggskott eller ett diskbråck ( efter två stycken vet jag hur det känns!) men ryggen känns otroligt skör. Ett felsteg och det kommer låsa sej, jag känner det. I morse undrade jag hur jag skulle klara av  att jobba en hel dag, nu massor av piller senare och med förstående elever så har det gått hyggligt bra. Jag är så in i norden trött på att ha ryggen hängande över mej hela tiden. Läkarna kan inte säga varför. Naprapaten tror att det har med min struma att göra. Han säger att så länge jag har problem med sköldkörteln så kommer problemen att återvända. Vi kan mota Olle i grind, men aldrig göra en behandling som varar över tid. Samtidigt som jag vill svära över mitt öde så slår det mej att jag är så oerhört tacksam över att jag inte är lika dålig som jag var förut. I dag kan jag träna, eller kanske inte just idag dag men ni förstår, för två år sedan kunde jag knappt sätta mej i en bil. Idag kan jag leka med mina barn men för ett tag sedan kunde jag sitta vid ett bord och pyssla med dem. Att ta emot en boll eller leka hinderbana var helt otänkbart. Så jag är tacksam ändå. Nattens knäck är en påminnelse om att jag faktiskt måste fortsätta sköta mej, inte slarva med det som är bra för mej och att det är en ständig kamp jag för. Att leva normalt med en sjuk kropp. Visst kan jag gnälla, men hade jag inte kämpat så mycket som jag gör så hade jag med största sannolikhet varit mer än dubbelt så dålig som jag är. Och jag tror också att om jag förbättrar mej ännu mer kan jag också bli bättre än vad jag är. Jag bara glömmer bort ibland att jag är tjock och har ont för att jag faktiskt är sjuk, inte för att jag är lat och omdömeslös.

Vardagen inte som förr

Nu har vi kommit igång med det som kallas för vardagen igen. Jag har kommit in i mitt jobb och trivs faktiskt riktigt bra på att vara på två olika skolor. Båda har sina fördelar och man blir lika glad varje gång man känner att något funkar. Nackdelarna på skolorna hinner man inte riktigt med, för man ska ändå till den andra skolan snart. Min superfina, underbara dotter har börjat skolan och blivit  passivt, tillbakalutat tonårstrotsig. Skolstarten var väl inte den bästa. En tjej i klassen var rätt elak varje dag, och det slutade med att Mittimellan N vägrade gå till skolan och bara låg och grät. Många telefonsamtal till lärarna, samtal mellan tjejerna och nu har det rätt ut sej, min dotter och den tjejen är nu bästisar. Tänk så fort det kan vända i ett barns värld. Vad fantastiskt det är! 

Barnens aktiviteter har dragit igång igen. De stora barnen är inne på sitt fjärde år med judon och tjejerna är inte längre nybörjare på cirkusen utan går in i sitt andra år. Den här terminen får de välja lite specialgrenar, och det blir rockring den här gången med plus att de vill börja gå på lina. Jag är tacksam över att de väljer samma saker, för det betyder att de tränar på samma tider och mindre spring för mej! Stora N fortsätter med fotbollen men tjejerna hinner inte med nån fotboll i år, däremot har de börjat alla tre med capoeira. Så nog vet jag att jag lever! Tur att jag har en äkta man som hjälper till med allt skjutsande. För egen del fortsätter jag med cyklandet, och universitetstudierna är inte på en och samma dag längre så jag hoppas hinna med box nästan varje vecka. Vad jag däremot har märkt den här veckan är att jag inte alls hinner med på kvällarna som jag gjorde förra året. Blogga???? var är den tiden? Allt fix är liksom bortblåst. Handla....? Nja...en annan dag.... Sms;en hopar sej i telefonen. Mejlen rasar in. Jag försöker besvara dem så fort som möjligt, eller så fort jag har ett svar. Där kan jag känna lite stress. Men i natt beslöt jag mej för att inte vara stressad. Jag tar hand om det i helgen när jag har tid. Dygnet har bara 24 timmar och jag behöver sova 7 timmar, för tillfället.

 Just nu känns det som jag lever i en liten bubbla. Det är jag, mi marrido och våra barn. Hjulet ska gå runt. Marcelo går en längre promenad med Bobbo, Lilla n får cykla med, Mittimellan N har judoträning, jag skjutsar, tar med mej cykeln och cyklar under hennes träning, Stora N ska till en kompis, han tar sej dit själv. Jag går upp tidigt och rehabar Pluto, tjejerna har cirkus träning medan sonen har judoträning, jag åker emellan, Marcelo lagar mat..... läxorna görs, ett parti schack spelas, vem hinner ta lillasyster till vårdcentralen, är det imorgon du ska tävla, kan jag åka på middag med kompisarna.... ja ni vet. Så om jag är lite bakom flötet, inte svarar på tilltal så vet ni varför. Jag har inte riktigt kommit in i ekorrehjulet än. Jag sitter kvar på mitt rosa moln där jag smakar på Marcelos mumsiga kyssar. En rätt behaglig plats om jag får säga det själv.

Relationer

Jag har varit gift en vecka nu, och vi svävar fortfarande på små moln. Kollegor från båda skolorna har firat med presenter så jag blev helt rörd. Det är häftigt att vara jag just nu. Återigen konstaterar jag att jag har så fina vänner, men under bröllopet och dagarna efter visade även Marcelos vänner upp en mycket mer emotionell sida. Flera stycken har på väldigt kort tid sagt att Marcelo är deras bästa vän. Det värmer mej. För hans tidigare vänner har haft en viss tendens att svika honom. Ingen av dem finns kvar i våra liv alltså var ingen på bröllopet. Manlig vänskap brukar ju inte vara så mycket ord om kärlek och blanka ögon existerar väl väldigt sällan. Men det har de visat upp nu. Och jag som FRU ( älskar det ordet) Marcelo blir så in i hjärtanes glad när han uppskattas. Flera personer har både under bröllopet, och efter, sagt att de är avundsjuka på vår kärlek och lycka. Flera har sagt att vi är deras förebilder och idoler när det kommer till förhållande. Jag har funderat på det där i en vecka nu. Vad är det som gör att vi efter 22år fortfarande är kära i varandra? På riktigt kära. Jag tror hemligheten ligger i att vi är två ganska lika själar som gillar det enkla och står upp för våra åsikter och har i grunden ganska lika värderinga. Allt vårt yttre är ju väldigt olikt, men jag tror nog kärnan är lika. Dessutom har vi valt att inte vara kär i den person som vi vill att den andra ska bli, vi accepterar och älskar den person som den andra ÄR. Det är den största grejen, tror jag. Sedan har vi en fantastiskt stor respekt för varandra och vill att den andra ska må bra. Alltså är det inte viktigt att vinna små dispyter. Det är inte viktigt att få rätt. Vi har ett genuint intresse av att förstå vad den andra vill och menar och är ganska duktiga på att lägga egna sårade känslor åt sidan för att se ur den andres perspektiv.  Utan att egentligen prata om det har vi en pakt om att alltid röra varandra. Det är svårt att gräla när man kramas, det är svår att vara långsint när man får fotmassage.... Vi rör varandra ofta. Vi avbryter oftast våra göromål för att pussas när den andra kommer hem. Vi säger inte JAG ÄLSKAR DEJ när vi inte verkligen känner att vi inte kan stå bakom ordet, och vi kräver inte av den andra att säga orden om vi själva gjort det. Alltså har de orden fortfarande ett extremt laddat värde mellan oss, även om vi säger det minst 8 gånger varje dag! Vi är duktiga på att inte låta små irritationsmoment växa och bli stora stenar. Han kommer inte ställa bort skorna från ytterdörren och jag kommer alltid låta papperskorgen bli överfull..... så är vi, vems ovanor är värst, spelar det nån roll? De ingredienser som jag skattar högst i vår vardag är den respekt vi alltid visat varandra och ögonen som alltid låter den andra veta att den är värdefull. Jag känner mej både vacker, sedd och älskad när han ser på mej.

Flera killar runt omkring mej står på gränsen att bli lämnad av sin partner, och även om några säger att de vet det, så tror jag inte att de vet det på riktigt. Har de verkligen satt sej ner och funderat på HUR de skulle känna om de var tvungna att packa sina saker, sova ensamma och inte ha någon att ringa till? Har de verkligen känt känslan? För om de har de, varför jobbar de inte mer på förhållandet? Jag har flera tjejkompisar som "tjatar" över disken, över att killen inte ska sitta så mycket vid datorn, som uttryckligen säger ifrån när de blir sårade och verbaliserar vad de behöver. Ändå blir det inte bättre. Och sen blir killen förvånad över att de blir lämnade. Det är så  sorgligt. Det är killen som ligger där otröstlig och inte alls förstår vad som hände. När jag säger att Marcelo gör något som sårar 

Det är viktigt med kärlek, tid och respekt i huset!

mej går det ett par dagar, sedan kramar han mej och förändringen är igång. För inte vill man väl skada den som är viktigast på jorden? Det har Marcelo fått mej att förstå. Kompisarna, jobbet och alla andra som drar i en är inte lika viktiga. Vem är det som ska få möta dej med ett glatt humör och busiga äventyr, jo din partner. Det är inte din partner och dina barn som ska möta den uttröttade, irriterade dej. Det är ju de som ska se vem du egentligen är. Och väldigt få är egentligen griniga. De dagar man är det orkar då den andra ta emot, trösta och hålla om. För oss är det så enkelt. Och jag önskar att de killar som finns runt mej också insåg det när de sätter sej framför datorn istället för att sätta sej ner och prata om dagen. Jag önskar att de också insåg det när flickvännen säger nåt som sårar. För då skulle de inte inta försvarsposition och attackera. Då skulle de istället säga; Det där sårade mej jätte mycket, menar du verkligen att....  För mej r det helt otroligt att någon reagerar negativt på när den man älskar mest säger: Jag behöver dej, du är viktig för mej, ta dej tid att se mej för jag vill vara med dej. Rent krasst kanske det är så att man vill att det ska ta slut om man tycker att kompisarna, bilarma, datorn, tv-programmet är viktigare än att titta djupt in i ögonen på sin partner, skåla med mjölk och fnissande äta glass på en onsdagskväll. Jag blir iallafall stolt när Marcelo säger - Det är ju dej jag vill göra det här med. Det är ju bara dej jag vill ha, så strunta i att blogga och kom och sätt dej med mej.

Min bröllopsdag

Det var magiskt. Helt magiskt! Solen lyste, Marcelo var på plats när jag kom, och han såg så lycklig ut. Där och då, när jag stod på trappen och väntade på att få komma in och jag fick syn på honom stå där framme, då visste jag att allt skulle ordna sej. Jag blev helt lugn. Jag blev himlastormande kär igen. Pirret i magen bubblade runt i magen och så kom de välkända tonerna från bröllopsmarschen. Akten hade startat. Stora N gick först med Pluto Mittimellan N gick med Bobbo och Lilla N med den rosa korgen med ringarna. Sedan kom jag i min bröllopsskrud. Några gäster hann jag uppfatta, men allt var som ett rosaskimrande sus. Jag var på mitt bröllop. Mitt och Marcelos. Jag skulle bli hans fru. Han skulle bli min man. För alltid. För alltid. Så himla coolt!

Vi gifte oss borgligt och Annelie startade ceremonin med ett underbart vackert tal. De satte prägel på hela bröllopet. Det blev intimt och nära med mycket skratt. Marcelo fick nervöschock när han insåg att han glömt skriva löftena till mej. Det är så han. Men som vanligt räddade han upp situationen och lovade mej att stå vid min sida tills döden skiljer oss åt. Nu är det han och jag hela livet. Vilka underbara ord! Stora N läste en dikt. Högtidligt stod han i talarstolen, harklade sej och läste sina ord utan att darra på rösten. Inte ett öga var torrt. Vår son är så underbart fantastisk på alla sätt. Själva vigselakten som Silva höll i, den formella delen där vi faktiskt svarar ja är ganska kort i borgliga vigslar. Men allt ramades in så fint av att hon tog det på svenska för mej och på spanska för honom. 
Bobbo hämtade den rosa korgen med ringarna hos Lilla N  och lämnade den till mej. Vi växlade ringar. Hans ring gick knappast på, det var så svullet efter paintbollkriget grabbarna haft på svensexan dagen innan. Men det gick. Sedan fick FRU order om att kyssa sin MAN. Och det gjorde jag. Bästa kyssen. Till tonerna av Bob Marley gick vi ur kapellet. 

Vilken lycka jag kände. Vilken lycka han kände! Det var så rätt. Han och jag, gifta i år. Bästa vi gjort. Klart blev det fest och tal efteråt! Vi dansade linedance, men samma sköna uppsluppna och intima känsla från bröllopsakten höll i sej hela kvällen. Vi skrattade och grät. Till och med Marcelo fällde tårar till alla fina ord vi fick höra. 
Barnen hade dansuppvisning som födelsedagspresent till födelsedagsbarnen, Marcelo och bestman Patte. Vid tolv tiden på natten åkte vi till hotellet och firade vår bröllopsnatt på traditonellt sätt, med champange, choklad, frukt och sex.

Nu är jag lyckligt gift med min man - mi marido

Bilder från festen

 Vad är väl ett bröllop utan fest? Här är ett axplock av bilderna från kameran som cirkulerade runt bland gästerna. 

Party!!!!!  Kolla in Magnus i bakgrunden!

 

Linedance uppvisning med kusin Annelie o faster Ingmarie, sen blev det åka av när alla skulle dansa linedance!

Lägg till bildtext

Mina härligt fina vänner, Jonna, Åsa och Kristin.

Adrian gillade festen trots allt! Firar med att peta näsan på Jaime.... he he

Brudgummen med sin bestman Patte

Jennifer och Micke hade skoj

Alla kände inte varandra, men de lärde känna varandra under kvällen....

Farbror Patte med brorsonen André. Typ lika tokiga.