Varmt i luften, varmt isjälen

Att inte må bra i kroppen men ändå kunna njuta av dagen..... Jag kan göra det ibland. Just nu strejkar hela kroppen. Men solen sken, det var plusgrader och det kändes som vår. I stallet var det lugnt. Elin var där. Fina, lilla Elin. Med det främmande språket, svenska, men annorlunda från mitt. Jag älskar att lyssna hur hon betonar stavelserna. Vilka uttryck hon har när hon säger orden. I dag valde hon att vara med mej. Hon tog lilla svart,

Yogi. Red honom på fältet medan jag longerade stora svart, Pepino i solens mjuka strålar. Luften skön. Det kändes som det gick att andas igen. Gräset var fuktigt gul, brunt. Min kille gjorde vad min kille gör. Arbetar på, protesterar, utmanar mej, låter mej inte ha tråkigt.  Han är stor, han är vacker. Han gör min själ så mycket nöjdare.

Idag var inte bara luften varmare, idag blev atmosfären, livsglädjen lite varmare. Halt och lytt lämnade jag stallet. Hel och glad var själen när jag styrde hem mot min familj.

Ett under!

Jag har träningsvärk. Ryggen har fått muskelinflammationer igen eftersom jag använder kroppen  vilket betyder smärta direkt. Jag ska inte säga att allt gör mega ont men det är liksom inte jätteskönt. Så idag tänkte jag vila kroppen. Pepino skulle  få gå ut på riktigt grönbete- äntligen. Så jag gjorde det som börjar bli en vana. Jag hoppade upp barbacka, men denna gång i bara grimma, för att rida bort till sommarhagen. Det här var något jag bara drömde om för ett par år sedan! För utomstående kanske det inte alls känns som ett mirakel, men för mej är det just det- ett under! Dels att jag har min egen häst som jag faktiskt kan rida barbacka på. Men också att jag kan sitta på hästryggen utan sadel...... herregud jag kunde knappt hålla balansen med sadel när jag började rida igen.  Nu gör jag det. Visst är det vingligt som tusan när Pepino inte själv håller 100%  balans ex om han tittar bakåt, svänger osv. Men jag rider ut det med. När han går framåt i lunkande takt känner jag mej helt säker! 

Att kroppen börjar hitta tillbaka är helt fantastiskt. Att nervbanorna hittar sina spår och börjar fungera... jag kan inte beskriva vad det gör med mej. Träningsvärk och inflammationer gör ont men bakom det finns det en kropp som lyder igen. Den häftigaste känslan ever!

Vi är i fred, men sårade...

Jag är inne i ett skov. Jag har det inte bra. Jag är hormonell just nu. Trött. Irriterad. Har ont. Jag tar slut. Det går inte förklara tröttheten som väller över mej. Inte ens när jag mår bättre kan jag riktigt förstå hur illa det kan vara ibland. Nu är det ibland.

Jag har slutat deala med kroppen. Jag har slutat försöka sluta avtal. Jag är inte ens arg när det inte går längre. Jag vet att det är så här jag lever. Varför skulle det inte hända mej? Det händer så mycket hemskt många andra, varför ska jag inte få min del? Mina dåliga perioder påminner mej om hur mycket värre allt faktiskt kan bli. Jag har ett bra liv. Jag har det bra. Men jag kan inte leva så här. Det är inget liv. Visst är familjen bra och utan dem har jag inget liv, men utan hälsan finns inget kvar. Ingen energi att uppskatta, ingen ork att göra det roliga, inget kvar att ge dem man älskar. Jag har beställt tid hos läkare igen. Ännu en. En ny. För de gamla som var bra, de stannar ju inte kvar. Byts ut. Sedan börjar jag om. Igen. Alla tvivlande blickar. Rycken på axlarna. Mina tårar, min svaghet. Men jag får inte ge upp. Min kropp är inte frisk och jag fixar inte att göra den frisk på bara vilja och glädje. Den är trasigare än så. Jag föraktar svagheten jag bär. Extra kilona jag har men jag älskar mej själv. Trots allt har jag slutit fred med kroppen. Vi för inte en kamp mot varandra längre. Vi lever i symbios och vi väljer att försöka vara snälla mot varandra. Jämka lite. Jag behöver ta hand om mitt slott. Ge den lite extra pushning på vägen, komma med uppmuntrande ord en heja ramsa eller två. Så att hon står ut tills den rätta läkaren slutar lägga huvudet på sned och rycka på axlarna och istället hjälper min kämpande kropp att överleva natten. Så imorgon ska jag hitta på en ny ramsa. I morgon ska jag ta hjälp av de som kan mer än jag, hålla kroppen i någerlunda skick tills jag kan få hjälp på riktigt. Vad det är som är fel????? Det kan ingen förklara....... Så det är jag och kroppen som håller varandra ihand, sluter fred och försöker hjälpa varandra.

 

Väggen har väntat 15år, den får vänta att tag till.

Kroppen är nere i en svacka. Jag behöver sova och sova och sova. Men jag kan inte. Jag har cravings, öronen blossar igen, muskelinflammationer blossar runt i diverse delar av kroppen och jag har utslag i hela hårbotten. Jag har försökt att lyssna på kroppen och lyda dess vilja men det har inte gett så bra resultat. Det har inte ens varit särskilt kul och avslappnande att åka till stallet, för det enda jag har önskat är att få åka hem och sova. Så två dagar den här veckan stannade jag hemma och lade mej på sängen efter jobbet. Så klart resulterade det i att jag slocknade som en liten bäbis och sov som i koma. Men efter det har det faktiskt varit lite bättre. Det gjorde jag nästan varje dag i somras - sov middag! Det är rätt många runt mej som är på väg in i väggen. Det är skrämmande tycker jag. Och eftersom så många är på mej, och har varit de senaste 15åren om att jag är på väg in jag med så är det klart att man tänker till. Men jag tror att det är väldigt stor skillnad på att ha mycket att göra och vara stressad.

Vid något tillfälle läste jag om att forskarna kommit fram till att det är inte stressen i sej som är farlig utan det är när man aldrig återhämtar sej som det blir tokigt. Jag är världsbäst på återhämtning! Eftersom jag har en sjuk kropp och jag hatar att vara sjuk måste jag hela tiden balansera så att jag håller mej frisk i kropp och själ så gott det går. Lyssnar jag inte på signalerna tar det stopp och då kraschar kroppen och jag bli sängliggandes. Ligger jag i sängen blir jag invalid pga ryggen. Därför får det inte gå så långt. Så visst har jag späckat schema men jag kan också lägga mej och sova och strunta i alla måsten. Jag kan ta helger utan att städa och springa på alla aktiviteter och glo på film flera timmar i sträck. När jag planerar mina dagar planerar jag även in vila. Därför tror jag att jag har så svårt att förstå när folk säger att de inte kan stressa ner, att de inte kan låta saker vara. För det är klart att det är ett aktivt val. Jag var väldigt stressad ett tag. Inre stress. Då bestämde jag mej för att sluta vara stressad. Jag kommer i håg så väl hur jag ett halvår senare satt hemma i vid köksbordet hemma hos Kristin och nästan skrek ut min förtvivlan över att jag stressade fast jag inte visste varför, att jag inte kunde bli av med den. Hon lade sitt huvud på sned och sa att hon visste hur det kändes. Sen tittade hon mej djupt i ögonen, hon har fantastiska ögon, och så sa hon -Det är svårt, men du kan.
Det är klart jag kan! Och det var klart att det gick. Men den gången var det extra svårt. Idag kände jag en släng av den  där inre stressen, i morse. Och vad konstigt det kändes att liksom se sej själv utifrån.Vilken annorlunda människa jag blev. Vad ful jag var med de där vilda ögonen, spända käken, maniska rörelserna och gälla rösten. Det var nästan så jag började skratta mitt i eländet. Det tog mej en timme att släppa stressen. 

Min trasiga kropp kan jag inte heala själv. Mina skov kan jag inte förhindra. Men det betyder inte att jag är på väg in i någon vägg. Tvärtom. Jag är faktiskt väldigt snäll mot mej själv. Jag hoppas du också är det mot dej.

Jag behöver hjälp.

Jag är i stort behov av återhämtning. Kroppen är sjuk, hostar och är trött. Jag är liksom aldrig riktigt pigg. Känns som jag ligger ett steg efter hela tiden. Jag hinner inte med det jag behöver och vill; hem, jobb, djur, barn och man. Men ibland kan jag sätta mej tillbaka och undra när ska alla hinna med mej? Jag kan bli arg på att jag ska hinna med saker när sakerna inte hinner med mej. Huset städas, men nog sjutton gror det igen någonstans, på övervåningen, i tvättstugan, ute på tomten..... Jag behöver semester. Lägga mej på sofflocket och ta dagen som den kommer. Bara vila upp kroppen.
Nej egentligen är det inte det jag behöver..... jag behöver hitta en läkare som kan rädda mej. Jag löser inte den här problematiken själv. Men jag försöker. Jag är arg på att det inte finns läkare som är intresserade nog. Arg på att jag i så många år får gå obehandlad. Arg på att de tittar på mina fel och rycker på axlarna och säger att de inte vet vad de ska göra. Hur kan det få vara så?

Under tiden lever jag mitt liv. Under tiden försöker jag så gott jag kan. Bränner mej ibland. Men jag ger inte upp. Får bara svackor ibland. Det som irriterar mej är att jag inte är toppen på det som är jag. Jag är bara 60% av mej. Jag kan så mycket mer, men det funkar inte. Det går inte. Jag förmår inte att prestera, vara jag. Fredagkväll. Jag vill bara hem och sova. Dra täcket över huvudet, sätta på en halvbra film och somna innan förtexterna är slut.  Jag längtar efter mörkret, tystnaden, ensamheten. Jag skulle vilja se framemot att ta in Pepino och gno rent hans kropp, hälsa på den nyfödda killingen, laga god mat med min man och skratta och mysa med barnen i soffan. Det är ju sånt jag tycker om. Men jag längtar inte efter det. Jag längtar efter mörker och tystnad. Sova. Sova lite till. Vila. Vila tills jag är trött på att vila. Men jag kan inte vila länge nog. Jag får aldrig nog. Så jag behöver hjälp. Hjälp att bli mej igen. Personen som vilar och blir pigg. Personen som med full kraft går in och slutför saker. Personen som längtar efter att gå ut i skogen med sin hund och inte gå på slät asfalt för det är minst jobbigt. Det här jag är nu är så inte jag!

En del som skett

Hej på er!
 Det har hänt lite sen sist. En tripp till Turkiet, dottern har tillfälligt hoppat upp en årskurs, en kär arbetskollega slutar på jobbet och influensan har invaderat mej. Eftersom jag fortfarande inte är frisk är det nog mest mina täppta näshålor och bihålor, febern och den ömmande kroppen som det är mest fokus på just nu i mitt liv. Orken är inte den bästa, men jag försöker att jobba och jag försöker att hinna med hemmet och djuren. tack och lov har barnen hjälpt till att gå ut med Bobbo och stackars Pepino har fått lite trickträning och blivit lite borstad de här dagarna. Jag hoppas kunna ta en sväng på hästryggen nu till helgen. Isen har ju börjat försvinna lite lätt. Så kanske det går... 

Att bli lite småsjuk och att bli sjuk så att kroppen värmer upp ett helt rum är två helt skilda saker. Jösses vad dålig jag blev med närmare 40graders feber och svimfärdig. Det är inte ofta. Men det är många som varit sjuka och influensan har gått hårt här i Östergötland om man får tro tidningarna. Jag tycker alltid att det är vidrigt att vara sjuk när jag blir det, men ibalnd när man är frisk kan man nästa längta efter att få  bli lite sjuk så man får krypa ner i soffan och strunta i omvärlden, glo på lite dålig film, somna och inte ha ansvar. Jag beslutade för några år sedan att tillåta mej själv sånna "sjukdagar" ibland. Självklart när man ändå är ledig. Men just bara strunta i att laga mat, städa eller göra några måsten. Trodde jag hade förhandlat bort sjukdom på så sätt. Man jag hade tydligen fel. Nu måste jag snyta mej.

Ömmande kropp- sen ska jag...

Jag behöver verkligen strecha. Det ska bli dagens stora uppgift. Streching. Jag vet inte om min kropp är som andras kroppar, jag hör aldrig att någon annan som ställer sej och strechar bara för att de dör om de inte gör det. Jag vaknar varje morgon med ryggvärk och rumpan är i hopdragen, axlarna helt kompakta och knappt uträtbara.

Ha ha, mina starka, vackra muskler.... under allt fett, gör ont
och behöver behandling. 

 Nu har jag dessutom tränat överkroppen en del, verkligen inte mycket, men en del och då blir det ännu tydligare. Igår körde jag
Wii Sports i 1½timme. Idag ska jag se om jag kan köra lite dans och när jag är så där lagom trött då ska jag strecha igenom hela kroppen. Det är ett helt företag att göra det. Mycket smärta och lite resultat men ändå så himla skönt. Jo, jag är tacksam för att jag har en fungerande kropp, skulle jag vara förlamad så skulle jag längta efter den här kroppen. Jag kan ju gå, rida, jobba, tänka osv. Men i hemlighet önskar jag mej en kropp som de flesta andras. En som svarar lite mer när man arbetar med den. Och kanske lite mindre ont/stel/öm. Men så är inte fallet och då får jag leva med den kropp jag har. Och idag står streching på programmet. Idag vägde jag mej på kul. Det var inte kul. Men ett litet, pytte minus iallafall. Det tar jag igen till frukost. dansa och strecha gör jag senare, efter stallet. Bobbo berättar just att han verkligen behöver få jobba lite. Ska bli kompis. En kortis innan stallet sedan lite mer efter lunch. Efter det har jag lovat skridskoåkning. Och just det, akut behov av att handla är vi idag, det får bli efter skridskorna, för jag har jag verkligen lovat ungarna. Allt för att behaga alla. Men sen SKA jag strecha......

Ridningens smärtfulla värld

Sist jag red så blev jag avkastad och bröt handen. Smärtan i handen har varit vidrig under den här tiden. Det har gjort att jag haft svårt att rida igen. Men visst har jag skrittat lite och tagit ett par travsteg vid ett par tillfällen. Det som hänt när jag inte ridit är att ryggen har blivit väldigt mycket sämre. Lite panikartat har jag konstaterat att jagmåste rida igen. Ridningen är min rehabilitering! Geisha försvann iväg, kom tillbaka och lämnade oss. Jag hade ingen häst att rida på och det stressade mej en aning. Så kom han ju förra veckan, Pepino, den svarta gurkan.

Första gången jag red på Pepino innan han kom till oss.

 Han är fullt ridbar och återigen har jag en häst att träna min rygg på. Sedan han kom har han varit en aning stressad och jag har valt att vänta tills han anpassat sej lite till den nya miljön. Som det ser ut nu rider jag och Elin ut på Pepino och Salle på fredag. Första gången. Det ser jag verkligen framemot. Men augusti har ju kommit, skolan sätter fart snart och med det alla aktiviteter. I går var det dags att börja på ridskolan igen. Där har jag inte ridit sen slutet av mars. Jag vet inte varför jag var så nervös, men det kändes lite oroväckande. Kanske för att jag senast red en unghäst som inte alls klickade med mej. I går fick jag Candy och vi red ett otroligt roligt pass. Men man kan ju säga så här..... det är inte bara ryggen som lagt ner sej under de senaste fyra månaderna.... alla muskler i hela kroppen var helt ostyriga. Att galoppera kändes som ett maratonpass, jag blev helt färdig! Traven är den bästa gångarten för mej, gärna rida-lätt.

Här red jag Candy i mars i år

 Men jösses vad det kändes! När jag skulle hoppa av höll benet inte på att ta sej över ryggen på stackars Candy och jag vågade inte hoppa av för jag var osäker om benen skulle bära mej, så istället hasade jag ner tills jag tryggt kunde falla den sista decimetern. Benen höll. Det var ont men skönt. Men sen fortsatte ont, ont, ont. Jag strechade hemma men sen somnade jag i sängen och kroppen var helt färdig. Barnen började bli hungriga men jag kunde inte röra mej! Nästan en timme tog det innan jag kom ur sängen. Sedan gick det ganska bra. Lite överkänslig och öm. Sömnen jag fått var... obeskrivbar. Kan inte komma ihåg när det var så skönt att sova sist! Nu på morgonen har jag träningsvärken från helvetet och det sitter som ett band av smärta och orörlighet runt höfterna och svanken..... härligt att rida? Vad tänkte jag med? Jag vet att det kommer bli så här ett par gånger. Jag kommer lida järnet ett par veckor, men belöningen är en starkare rygg och att vardagliga saker som att sätta sej i bilen, resa sej från sängen, sitta på en stol inte längre blir ett projekt. Jag läste igenom gamla inlägg från i höstas och mindes då hur livet såg ut innan ridningen. Det var inget liv. Det var bara ont, mer eller mindre på ett dåligt sätt. Nu gör det ont men det gör mej starkare. Jag kommer pipa och jag tycker just nu väldigt synd om mej själv, men det är träningsvärk. Det är EN låsning i ryggen som orsakar detta. Bara jag tar mej tid att gå på behandling blir det bättre. Och med ridning flera gånger i veckan kommer snart kroppen vara starkare och mer funktionell. Att rida gör ont. Men att inte irda gör farligt ont!

Ny läkare, nytt försök

Mina tankar är röriga och en aning ostrukturerade. Jag kommer inte ihåg saker jag borde. Jag har ökat ett kilo i vikt i år och just nu har jag en låsning i ryggen och den gör så att nerverna löper amok och jag är hyper, och jag menar HYPER känsla för beröring. Jag har alltså ont i hela kroppen hela tiden. Jag kan dämpa det med värktabletter. Men inte få bort det. På måndag gör jag ett nytt ryck. Ny läkare, nya utredningar, nya möjligheter. Denna värld jag lever i av att ständigt kastas mellan att blotta sej, visa upp alla fulheter jag har för att sedan bli ignorerad eller bli klappad lite på huvudet och inte tagen på allvar. Det är så jävla jobbigt. Jag fasar för måndag. Jag längtar efter måndag. På det stora hela har jag ett bra liv, men när hälsan sviker är det så..... begränsande. Jag blir lite tjurig när jag har ont. Jag är väldigt fokuserad att klara av saker vilket gör att jag ignorerar andra runt mej. Jag glömmer, det mesta. Jag kommer inte vidare liksom. Men det är bara jag som är ansvarig för mitt liv och jag måste fortsätta leta efter svaren. Måste fortsätta leta efter hälsan. Men ibland måste man få krypa ihop och vila mellan dusterna. Jag hade så stora förhoppningar inför läkarbesöket i april. Men där hände INGENTING. Jag har inte ens fått provsvaren. Rädd, tveksam, hoppfull och blottad känner jag mej. Konstigt att de kan forska på stamceller, isolera dna-strukturer, genmanipulera men inte ge mej hjälp när jag har vanlig förekommande sjukdomar!

Sätta diagnos på sej själv

Ibland är det inte bra att ligga och och surfa runt under natten. Eller det kanske är det. Eller inte. Jag vet inte. För varje år som går så känner jag i varje cell hur hela kroppen försämras. De stora sakerna blir bättre. Smärtan är under kontroll när det gäller rygg och fötter, men inte helt bra. Men jag menar att något försämras på en annan nivå. Det är något som är fel på mej, och ingen tar mej på allvar. Så har det varit hela mitt liv. Ingen i läkarvården tar mej på allvar. De viftar bort mej som en irriterande fluga och jag känner mej så liten, så liten. 
Alltid bestämmer jag mej för att klara det själv till slut. För det är mitt liv och jag måste ju leva livet. Det är ingen annan som lider av att jag lider, det är jag. Så jag slår bort mina symptom, kämpar och
tappar orken. I går när jag surfade runt lite, mest för att ha kul, så hamnade jag på en sida där berättelserna är så snarlika mina egna. Stor trötthet, ont i leder, fötter och tappar andan väldigt fort. Huvudvärk, svårt att sortera information och en aning glömsk. Irritation, viktökning och till och med, och det här har jag ALDRIG stött på förut, ständiga menstruationer. Jag har mens hela tiden. Uppehåll någon dag och mens igen. Alla hade samma sjukdom som jag har diagnostiserats med, men som läkarna nu vägrar medicinera för att mina prover har blivit så bra, struman. Struma där man behöver en kombinations medicin, inte bara Levaxin som jag har fått ätit förut. Struma som min naprapat tjatat om att är upphovet till mina rubbningar i nacken som ger ryggproblemen. Struma som ger mej trötthet och irritation och kanske är struman även det som gör att när jag pluggar så fastnar inget. Min glömskhet, den är vidrig, jag glömmer allt och tappar tråden.  Historierna jag läste inatt....Alla delade de mitt liv, mina symptom och min förtvivlan. Och det gör mej så arg. Varför ska människor behöva lida när det finns svar? När det finns förklaringar, bara att läkarna är restriktiva och ignoranta. Det är så mycket som hade kunnat vara så mycket bättre. Provsvaren visar inte min sjukdom för att det ligger på cellnivå. Det går inte att mäta. Igår satte jag en diagnos på mej själv. Kanske är den rätt, kanske är den fel. Men nu vill jag hitta en läkare som är villig att ta mej på allvar, som lyssnar och är intresserad. På riktigt. Jag har vänt mej bort från Landstingets vårdcentral och idag ringt till en privat på orten där jag bor. Om två timmar ringer de upp och just nu ligger mitt hopp och all min sårbarhet blottlägger framför dem. Mitt blödande hjärta och all min rädsla för att bli huggen ligger i mina utsträckta händer som jag försiktig ger fram till dem. Ingen förstår hur jag kämpar varje dag. Hur mycket jag tyst lider, hur mycket jag vill skrika ut all frustration och smärta. hur mycket jag skulle vilja ge upp, ge upp. Inte ens mina närmaste orkar lyssna, orkar förstå, orkar engagera sej. Inte ens jag orkar. Mina dolda sjukdomar tar död på mej, de tar knäcken på mej och de förändrar min personlighet.

Stjärnsmällarna

Lägg till bildtext

Jag är så trött. Jag behöver sova så mycket mera. Allt jag överhuvudtaget kan skjuta upp, det skjuter jag upp. Jag skapar min egna sfär runt mej. Snart får jag återhämta mej, snart får jag ligga och läsa en tidning, ta sovmorgon, ladda batterierna. Tre arbetsdagar kvar, sen sommarlov. Jag har lovat att jag ska läsa en bok i sommar. Men framförallt behöver jag återhämtning. Vila, sova. Helt galet skulle jag vilja kalla det senaste året. Jag har knappt sett mina vänner sen vi gifte oss i augusti. Pressen på mej har varit enorm. Marcelo säger att den kommer från mej, det kanske han har rätt i. pappa gnäller att jag blir för uppslukad i det jag gör. Har han ens rätt att yttra sej? Han som varit frånvarande i allt som har med familj att göra och är totalt uppslukad av arbete? Kanske det är hans fel att jag är som jag är???? Jag håller inte med, jag är inte för uppslukad. Jag bara försöker fullfölja de åtaganden som jag tagit på mej..... som mamma, lärare, fru, människa och politiker. Men visst behöver jag hitta en bättre tidsstruktur, så jag hinner med utan att bli pressad. Därför funderar jag på att schemalägga allt pluggande och då också alla barnens aktiviteter och mitt eget tränande. Min kondis har blivit för jäklig sista månaderna. Allt stillasittande pluggande har inte alls varit bra för muskelmassa, kondis och välbefinnande. Nu kommer det bli mer träning i höst. Sommaren ska jag bara återhämta mej. Det finns stunder där jag blir rädd för karusellen jag sitter i. Samtidigt är det just här jag vill vara. För det var verkligt länge sedan jag var så tillfreds med livet som jag varit de sista åren. Ödet har kastat katastrofer över oss, men vi har knipit ihop ögonen i stormarna och fortsatt framåt. Vi har rett ut alla, en efter en och den senaste stjärnsmällen är äntligen över. Den har påverkat oss alla men samtidigt har vi fått kvitto på att vi gör rätt. Kanske är det den som knockat mej så mycket det här året? Kanske är det den som påverkat mej och mina tankar och känslor så till den milda grad att jag är helt utmattad? För den har varit närvarande varje dag, varje minut ända sedan januari.
 Handen, all smärta och bakslaget har också spelat stor roll för allmäntillståndet. Plutos skada har varit en ren punktering för mej. Så egentligen är det nog inte mina åtaganden som gjort mej så trött som jag är. Utan det är allting sammantaget. 

Två av dessa kommer snart hem till oss!

Kommer ni ihåg hur jag för ett tags sedan ville få mer balans med mer djur i min värld? Nu håller jag på att skapa den världen för mej, kycklingar är på väg hem till mej, ankorna väntar på att få klara sej utan mamma så två kan komma hit, jag letar häst men hittar inte den jag vill ha, men den kommer. Hästarna finns dock i mitt liv och hamstrarna har faktiskt varit ett lyft. Jag försöker fylla livet med glädje, så det dåliga inte riktigt får plats. Och nu har vi gemensamt puttat ut en dålig sak i vårt liv. Jag bara hoppas att det inte kommer en ny stjärnsmäll på ett par år....

Ont

Helvetes jävlar vad ont det gör! Första dagen utan gips och jag är på väg att krypa ur skinnet. Det värker upp till armbågen. Jag blir galen!

Nygipsad

-Vilken kul form din hand har, sa läkaren när de klippte bort gipset och snabbt satte på ett nytt.
Jo svullen och missfärgad var den. Men på tisdag åker gipset och jag får en skena istället. Jippi!

Bruten hand

I stallet med strumpa över gipset. Gick sisådär.

Det är inte helt lätt att ha en bruten högerhand. Allt från att torka sej på toa till att köra bil är ju lite mäckligt. Men det går överraskande bra ändå. Jag åkte till stallet två dagar efter benbrottet med Lilla N. Det gick inte alls. Smärtan var för hög och jag fick be om hjälp hela tiden. 

Lilla N red stora Carina första gången

Visserligen kom dottern ut på en liten tur, men det var inte min förtjänst! För att göra livet lite mer komplicerat så har vänsterhanden också ballat ur.Sju sekunder pallar den något innan den är så bortdomnad och värker att den är helt obrukbar. Med andra ord känner jag mej lite oanvändbar just nu. Lite expedierad. Den värsta värken börjar dock lägga sej i högerhanden så nu kan jag börja använda tummen. Så det finns hopp om det! En vecka efter att jag bröt mitt första ben var jag uppe och röntgade igen. När de började dividera om operation förstod jag för första gången  hur allvarlig min fraktur är. Benen ligger väldigt illa trots att de dragit dem till rätta. 

Handen är inte tjock pga gips. Har
inte gips på  ovansidan. Det är svullnaden
som gör handen desformerad o tummen blå.

Det beslutades dock att vi skulle avvakta och hoppas på att kroppen gör ett bra jobb ändå. Att plugga borde ju vara e pice of cake men det involverar så mycket skrivande så jag har dragit en hel vecka på det med. Bra strategi va? Gör så lite som möjligt att du blir mer stressad.Kan man skylla dumt huvud på bruten hand?

Gipsad

Lite komiskt att förra inlägget handlar om att jag behöver rensa i kalendern och nu kommer det här inlägget handla om att jag har blivit begränsad i att göra saker....

Igår åkte jag ut till stallet och  hade en tanke att rida på ridbanan med Geisha. Men det var en annan ryttare på plats  istallet och vi bestämde att rida ut. Kvällen var helt underbar och den nya sadeln var väldigt mycket mer bekväm än den gamla. Vi hade en trevlig skrittur och sen kom vi till fältet. Till en början allt bra... sen inte så bra. Vi hann trava fyra, fem steg innan Geisha sänkte huvudet och blev lite tittig. Sedan slog hon med huvudet och gungade med baken. Sen kom en liten bockning. Sedan lite mer. Jag gjorde verkligen ingenting utan att sitta kvar. Sedan började hon bocka och röra sej sidled. Hon kastade en blick på mej och bestämde sej för att jag skulle av! Jag funderade på om jag kunde hoppa av men jag hade inte en chans. Rodeohästen G gjorde processen kort och efter fyra bockningar flög jag av i det mjuka gräset. Geisha rörde inte en fena. Hon kastade sej över gräset och betade frenetiskt. Jag tog henne och hon såg nöjd ut. Jag kände verkligen ingenting. Ingen rädsla, ingen smärta. Bara ett lugn. Sedan skulle jag dra upp stigbyglarna och kände lite smärta när jag använde högerhanden. Jag skakade lite på handen. Såg att den började svullna. Men smärtan blev värr och värr. Jag kände hur det knäppte i benet i handen och när jag kände på handen kändes inte benet helt.
-Jag tror jag bröt handen, sa jag högt.

mitt brutna ben i handen som vållar så mkt ont!

Jag gick varvet runt och kände hur handen svullnade mer och mer. Väl i stallet drog jag av sadeln och trodde jag skull skrika sönder rösten av smärta. Jag  fick av träns o fick ut Geisha i hagen. Sedan lämnade jag allt och åkte upp till akuten. Att växla gick inte med högern så det var inte helt enkelt att åka in. Väl där kostaterades att ett ben låg fel och i handen och läkaren fick dra benet tillrätta innan de gipsade handen i kobraställning. Nu gör det ont. Jag känner benbitarna knäppa när jag vrider på handen och fingrarna bultar.

Det är första gången jag blir gipsad. Jag känner mej ganska lugn fortfarande men jag vill upp på hästryggen igen. Problemet är att jag inte vet varför hon bockade. Jag vill inte att det ska bli en vana. Jag är mest rädd att skada ryggen igen. Det gör såklart att en osäkerhet smyger sej in. Därför vill jag upp. Minst tre veckor ska jag vara gipsad. Vet inte hur mycket stall jag kan göra under tiden, men i morgon ska jag ut igen. Nu vet jag inte hur rensad kalendern blir men nog blir jag handikappad ett tag. Mitt stora bekymmer är att jag ska skiva en uppsats på spanska. Skriva enhänt är varken snabbt, effektivt eller särskilt enkelt. Så nu sätter jag fart!

Drömmer om en snygg grabb

Herkules

Det finns tre killar jag gärna skulle vilja köpa. Yoga, Gandalf och Herkules. Alla har funnits till salu ett litet tag. Jag hoppas annonserna  står fast. Gärna ända tills jag får en slant. Första dutten peng går till annat. Men sen så!  Sen blir det andra bullar! Alla är tinkrar o väldigt speciella. Nu längtar jag efter en ordentlig ridtur. Men det lär dröja ett tag. Influensan har totalt knockat mej här hemma. Orkeslös och eländig det är jag det. Men drömma orkar jag!

Nattsudderi

Plugg i bok, på datorn och egna anteckningar. Allt på spanska såklart.

Jag sitter här med mina böcker och läser om Spaniens historia. Drottningar störtas, presidenter faller och kungar tillsätts. Det var länge sedan jag faktiskt tog mej tid att plugga ordentligt. Så jag ligger efter fruktansvärt mycket. Men i helgen ska jag försöka ta ifatt det mesta. Dygnet har bara 24timmar och jag hinner inte med allt. Just nu är det vardagen och djuren som dominerar. Och jag märker nu när jag sitter här med böckerna igen att jag faktiskt trivs med pluggandet, även om det är en stressfaktor också. Men jag tycker om det akademiska. Jag tycker om tankegångarna, analyserandet. Men jag lider över att dagarna bara är sju i veckan och timmarna är begränsade. 

Cyklingen har blivit ett bra sätt
att motionera nu när tiden tryter
Även om Lilla N vill gå mycket,
vilket är bra för Pluto och hans ben.

Den värsta smällen får hundarna ta, känns det som. Jag hinner inte riktigt med dem, och Pluto klagar högljudd och Bobbo lite mer påträngande. Jag måste hitta balansen, men den är så svår. Mitt andra nyårslöfte - balans. I dag åkte vi faktiskt inte på några aktiviteter. Dottern har fått inflammation i bröstmuskeln och kylskåpet ekade tomt. Så jag tog min yngsta dotter med på handling och lite hamsterjakt. Hon sparar till en egen hamster och idag var vi och kollade vad de finns för sorter och vad de kostar. Jag hade en tung dag på jobbet idag. Och morgondagen är jag inte alls upplagd för. Men jag hoppas det blir kul. Jag hoppas det blir bra. Jag hoppas att sexorna som kommer för att prova på spanska är nyfikna och skötsamma. Jag hade hellre haft mina egna elever. Dags att hoppa i säng. I morgon ringer klockan halv sex för att hundarna ska hinna komma ut ordentligt. Klockan är snart midnatt. Idag kom ett brev på posten. Jag ska röntga nacken och ländryggen nästa vecka. Jag mår mycket bättre och jag tror inte det kommer synas något. Som vanligt. Men visst har jag fortfarande ont. Kanske ger det nåt, men ridningen har gjort underverk med ryggen. Jag älskar verkligen ridningen. 

På hästryggen i söndags på min Geisha.

Både den på lördagarna som ger mej dunderträningsvärk och de stunder jag får med Geisha. Hon är ju öm i benen och i söndags satt jag på henne igen för att skritta ut en sväng. Ju längre vi kom destå bättre blev hon. Men hon ska nog inte riktigt ridas än. Vi fortsätter med promenader ett tag till. Tjejerna hade ridlektion på varsin häst i lördags och helgen har gått i full kareta så det blev verkligen ingen vila. Kommande helg blir lite lugnare. Jag ska till och med hinna träffa mina bästa vänner. Och plugga. Och träna hundarna. Och umgås med barnen. Och rida. Och städa. Och ge kärlek till min man. Och städa tomten. Och gå på årsmötet. På två dagar.... balans?

SJUK, NU?

Nej, nej, nej. Jag vaknade och kände att jo men visst, nu är jag sjuk. Ont i halsen, täppt i näsan och bomull i huvudet. I dag är det rid-dag. Ska till ridskolan och träna, jag tycker ju det är så skoj! Sedan är det kalas för Mittimellan N:s kompisar. Sent om sider, bara 1½månad efter hennes riktiga födelsedag. Men det har ju varit lite mycket några veckor nu, av förekommen anledning. Skridskokalas står på schemat. I morgon ska hon till ett annat kalas och jag MÅSTE plugga. Har inte börjat än!  Sedan börjar ju jobbet på måndag och varje eftermiddag har jag något inbokat. Det är socialnämnd, tandläkare, universitetet, jag ska på utbildning och har en del möten. Veckan är så späckad! Jag har verkligen INTE tid att vara sjuk nu! Jag har tagit en Ipren och hoppas att jag kan dölja kroppens tunghet. Förhoppningsvis blir det inte värre än så här. Hatar att vara sjuk när jag inte har tid!

Konstigt läkarbesök

En gång träffade jag en läkare som hette Vera Störgren. Hon såg ut som sitt namn. Jag undrade hur hon skulle kunna hjälpa mej. Hon blev min hjälte sen. Läkaren jag träffade idag hette Dan tror jag. Helt normalt namn... men..... helt normal???? Nja? Han blundade när han pratade. Han hade de mest konstigaste teorierna och var.... lustig. Han ansåg att motion var helt onödigt. - Ät en sockerbit och spring en mil, kroppen är ju bra konstigt konstruerad, sa han. Så motionen kunde jag strunta i, det är väl kanske bra för systemet och ha lite muskler men annars är det inget bra med motion...... tror jag har en kompis eller två som skulle älska hans kommentar. Nåväl han har beställt röntgen till nacke och rygg. Han gav mej någon medicin till öron och till eksemet i hårbotten. Sedan hade han den mest lustigaste teorin jag hört när det gällde att få mej att minska i vikt. Han erkände själv att det var så konstigt att dietisterna blev arga när han sa det. Men tydligen har det snappats upp på Sahlgrenska eller Karolinska sjukhuset och en studie har påbörjats. Teorin hade han fått från sin fru. Låter inte vettigt men jag ska prova. Eftersom min kropp är lika galen som hans teori så är det väl bara att prova. Jag börjar på måndag. Måste införskaffa en våg. Att ha med. Alltid. All mat ska nämligen vägas. Hela tallriken upp på vågen. Spelar ingen roll vad det är för mat. Allt ska vägas och sedan ska jag äta mindre mat i vikt. Jag som hatar allt sånt. Men jag ska ge det en chans. För som han sa 
- Det finns ingen som kan hjälpa dej med det. Sedan kliade han sej i huvudet och sprang ut och slog på nätet om mina konstiga menstruationer. Kom tillbaka och sa att han behövde tänka. För vem skulle han skicka mej till - Det gäller ju att hitta nån som är intresserad, annars händer ändå inget. Sedan försvann han. Kanske kommer också han bli min hjälte? Just nu känns allt bara konstigt.

Inte frisk

I morgon ska jag till läkaren. Jag är lite nervös. Mest för att inte bli tagen på allvar.  Jag är rädd för att han ska säga som de flesta andra att allt ser bra ut och inte kunna komma med svar. Ta några prover till och sen händer ingenting. Jag har fajtats med sjukvården förr. Jag tycker inte om att beskriva alla mina tillkortakommanden. Jag ser hellre allt jag faktiskt fixar att göra. Men jag kan mindre och mindre. Snart kan jag ingenting. Och dit vill jag inte, till Landet Ingenting. Tanken är att jag ska kunna vara i stallet, kunna ta mina cykelturer, starta ett cykellopp detta år, kunna träna mina hundar och jag drömmer också om att tävla Pluto igen. Men det beror mer på honom än på mej. Jag kommer aldrig ta mej till ett SM med honom, men jag drömmer om att finnas med i startlistan och göra en bra tävling. Jag drömmer om att orka vara jag igen. 

Jag cyklade innan snön kom tillbaka. Delvis för att jag saknat att cykla, men mest för att jag visste att priset för att gå en längre promenad med hundarna skulle vara för högt. Jag skulle ha för ont. Så jag cyklade långsamt med båda hundarna lösa. De bestämde takten, eller Pluto bestämde takten. Det tog en evighet. I början ville han springa brevid cykeln, men sen drog han på när det gick för långsamt, men jag fortsatte ta det lugnt. Efter 1.5km började han sacka efter. Men steget var kvikt och piggt. Han haltade ingenting och vi gick på en del ställen, cyklade på en del. Det blev ingen träning för mej, bara lite uppåt puls i några få backar. Men jag hade heller inte onaturligt ont efter vår tur. Det har gått två dagar efter vår cykelfärd. Snön har kommit tillbaka. Pluto är stel 
när han legat ner, haltar av gammal vana. Men så fort han gått ett par steg eller när vi rör på oss försvinner hältan och steget är lite längre. Klart han fått träningsvärk. Kanske känner han av skadan. Men hundarna var glada efteråt. Pluto behöver träna upp sina muskler och bara jag inte förivrar mej och belastar honom hårt för snabbt nu så tror jag att han kommer bli bättre. Så har det varit hela den här rehabresan. Träna-halt-bättre. Träna- halt-bakslag-bättre. Men jag tycker det är hemskt att jag måste överväga hur jag ska träna mina hundar för att kroppen inte räcker till. Att det gör ont på onaturliga ställen- rumpan, korsryggen, axlarna, handlederna, hälarna. Sedan kommer huvudvärken. I morgon ska jag gå till doktorn och säga att jag är för sjuk för att vara frisk, men jag är för frisk för att bli klassad som sjuk.
Gör nåt åt det. Gör mej frisk nog att vara frisk!