På´t igen bara!

I måndags var han till salu. Jag funderade till och med på att sluta med hästar. Han har varit så hispig och dum sen jag ramlade av. Och jag känner mej osäker på hur jag ska lösa problemet.


Dagen efter avkastningen ramlade jag igen. Inte av Pepino men av pallen när jag skulle kliva upp. Då slog jag mej rejält och har fortfarande ont. I benet.

Att vila en stund med getterna
 i solen var skönt!

Så i morse hade vi morgonfodringen och jag övertalade sonen att följa med som ledare- ifall det skulle behövas. Mat portionerades ut, stallhästarna släpptes ut, ankor och höns fick mat och vatten, hö, grismat... ja allt som behövdes gjordes.Både getter och grisar ville bli kliade och när morgonbestyren var klara hade kroppen lagt av, så vi lade oss i gethagen, Lilla N, Stora N och jag och vilade i 40minuter innan vi tog in hästarna.


Jag bestämde mej för att vi skulle försöka lämna tryggheten på banan- där jag än så länge kunnat hantera Herr P, mot att ännu en gång testa backträningen. För att känna mej ännu mera säker satte jag på inspänningstyglarna på yttersta hålet. Jag vet att det inte är något man ska rida med, men han får inte samma styrka i att kasta upp huvudet bakåt och bråka. Han är LITE lugnare med dem på. Så för min skull satte jag på dem. Solen strålade och luften var vårvarm. Och idag var han min kille. Idag var han den Pepino som jag känner igen. Det var lite schvung i steget, utan nervositet. Han stannade, behövde tänka och gick sen vidare. Vi travade några steg, han segade ihop- precis som han alltid gör i början. Stora N fick hjälpa honom vid tre tillfällen, bara påminna honom om att gå framåt, men resten klarade vi själva. Vi red öppna och sluta, skänkelvikningar till både höger och vänster. Han arbetade på tygeln, reste ryggen och ryggade i när vi gick i nedförsbacke. Han var alldeles underbar!

Lilla N testade också alla dessa övningar för första gången i sitt liv, utan att få nån större hjälp av mej. Vi hade en genomgång innan vi hoppade upp, sen red hon helt själv. Och lyckades!

Dagar som den här är en lisa för själen och självförtroendet!

Dock skrek kroppen NEJ NEJ NEEEJ. Så det blev starka värktabletter och sömn när vi kom hem efter fem timmar ute i stallet. Men nu vill jag abrarida och rida och rida. Hoppas han fortsätter vara som den kille han varit innan vi drog iväg. Och att vi fortsätter utvecklas från det!

 

 

Kurs med många känslor

I helgen åkte jag till Linköpings hundungdoms nya lokaler. VM mästaren Polina hade kurs i freestyle och jag kunde inte låta bli att åka dit. Det rycker ju lite i mina hundtarmar just nu.
Om själva kursen kan jag säga:  att jag en dag vill kunna det hon kan. Det var mycket som var likt i tänket och träningssätt som engelsmännen och jag skulle vilja få mer smakprov på övningar som hon arbetade med för att få upp hundarna i träningstänket.

Att komma in i den nya träningshallen, se folket jag tränat, stött och blött, skrattat och gråtit med under några år...... det tog mej lite på sängen. Jag har saknat det, jag blev glad att se folket, Margaretha, Erika, Yvonne, Ida, Nathalie, ja det var många som det var kul att träffa igen.

Erica och Oggie

Men när Nathalie och Erika gick upp och visade sina program, för att få tips hur det skulle kunna lösa vissa bekymmer de har, då kom tårarna. Faan vad ont det gör att mina grabbar är borta.  När sedan Maggan kom med den lilla tollarvalpen Filur- sötast i världen och när Ida och Nathalie och jag stod och pratade. Då brast det helt. Tårarna jag kunnat hålla borta i några månader nu, de svämmade över. Sen satt jag med rinnande tårar hur länge som helst. Kranen hade öppnat sej. Det blev för mycket minnen och känslor på en och samma gång. När jag kom hem låg jag i Marcelos varma famn säkert en halvtimme och bara hulkade fram all sorg.

Varma Bobbo, med sitt milda sätt.

Galna Pluto, den funderande bulldozern!

Hur  jag än försöker beskriva dem gör inte ord rättvisa. Att tappa fattningen så jag gjorde förra helgen... hur kan man värja sej för sådant? Jag är glad åt att jag känner. Jag känner starkt men samtidigt vill jag skydda mej för det gör så ont att mista dem jag älskar.

Bilden av mitt döda barn

Lila N och Bobbo

Jag fick bara bilden framför mej. Såg den lika kristallklart som när det skedde. Bobbo låg där död i min baklucka i bilen. Jag såg hur Marcelo lyfte upp honom och hur Bobbo, för en kort stund, såg levande ut igen när huvudet guppade i Marcelos steg när han bar in honom på veterinärstationen. Men som genom ett trollslag så var det inte längre min gamla, grå son som var där. Istället såg jag Lilla N:s bleka, stilla kropp. Bilden av min döda lilla dotter var lika tydlig som när vi tog farväl av Bobbo. Jag kunde känna hennes kalla hud, se de tunna, stilla blå ådrorna i ansiktet. Och jag slet i hennes kropp, försökte skaka liv i henne igen. Men det gick inte. Det kom ett gny ur mina läppar och jag var tvungen att bromsa in. För det var ingen dröm. Inget mörker att vakna upp ifrån. Jag var klarvaken, satt i min bil på väg till min familj. Det var som om min själ desperat försökte simma upp till ytan och kippa efter luft.

Lilla N lever. Hon andas och kramar min arm. Hon dansar till låtarna i Melodifestivalen och när hon ligger stilla rör sej hennes lilla kropp med andetagen. Men bilden finns kvar, som ett ärr i mina lungor. Jag känner det varje gång jag andas in, varje gång jag andas ut.


På kvällen såg jag en film om Tsunamin som slog till i Thailand. Så många liv som bara försvann. Så många barn som aldrig fick leva. Vilken tragedi. Jag har svårt att förstå varför andra drabbas. Vad är det som gör att jag får ha min lycka, mina barn, min kropp, mitt liv intakt? Det är så slumpartat. Jag gillar inte att leva i denna ständiga rädsla att allt ska tas ifrån mej. Den är lika fysisk för mej som mina öron. Jag kramar mina barn en gång till... och en gång till. Och en gång till. Viskar hur mycket glädje de skänker mej, hur stolt jag är över dem och hur viktiga de är för mej, trots att jag gnäller på att de inte plockat undan efter sej.

Vi reste iväg

Vi tog familjen och åkte till Chile. För första gången på nästan 40 år återvände min man och hans föräldrar till landet de flydde ifrån. För första gången fick mina barn se sitt andra hemland, sitt andra ursprung och för mej var det första gången jag fick se de oändliga karga bergen där min man föddes och påbörjade sin levnadsbana. Vi var där. Utanför hans dörr. Vi var inne och åt med grannarna som vaktat och tagit hand om honom när han var en liten parvel. Vi var också där, mitt i Santiago där vår kärlekshistoria tog sin början, redan innan någon av oss has fötts. Presidentpalatset där Allende dog och Pinochet blev diktator. En del av historien som gjorde att familjen till slut lämnade sitt älskade land och kom till kalla Sverige. I en månad besökte vi platser, människor och försökte hitta vår plats i landet och historien. En dag kommer jag berätta mer om vår resa. När jag kan lägga in bilder och sätta ord på våra upplevelser. De går inte idag. Inte heller i morgon. Men här finns historier att berätta. Jag har åter mycket att berätta. Min tysta röst har börjat göra sej hörd igen. 

jag är tacksam

I dag är jag tacksam.
 Jag är tacksam för att solen har lyst i mitt ansikte så jag börjat få färg. 
Jag är tacksam för att fått spenderat dagen tillsammans med min fina familj och tillsammans med vänner.
Jag är tacksam över samtalet jag fått med mitt yngsta barn över en kopp varm choklad runt midnatt.
Jag är tacksam över att vårt hus äntligen har blivit så pass städat så att det nu mest ser ut som vi inte hunnit städa ordentligt, till skillnad mot det katastrofområde det varit de senaste veckorna.
Jag är tacksam över att ha hittat min nyinköpta tröja jag letat efter i två veckor.
Jag är tacksam för min chilenska familj, som verkligen är min familj.
Jag är tacksam över att slippa det gamla kaoset i mitt liv.
Jag är tacksam över att vara älskad.
Jag är tacksam för att jag lever i Sverige. Grattis på nationaldagen.

Fel på mej-igen

Jag är inte så tuff. Inte så tålig. När jag blir ledsen så blir jag så oerhört ledsen. Jag brukar lämna mitt jobb hemma. Inte låta det påverka min vardag. Såklart är det svårt ibland men nästan jämt lyckas jag. Så finns det dagar som häromdagen. Då är det saker som biter sej fast. Som går och gnager som ett häftstift i skon. Spelar ingen roll riktigt vad man gör, det går inte att ignorera. Det påverkar min sinnestämning, min lust och min ork. Jag ältar, vänder och vrider. Det värsta är att jag inte förstår. Inte fattar. Det blev fel. Allt kan gå fel ibland, men när det sägs att det gått fel många gånger, när det antyds att jag är fel många gånger- hur ställer man sej till det?


I ärlighetens namn har jag fått kritik så många gånger förr. Jag blir ledsen men kan ta det. Det jag har så svårt att förstå är när jag upplever att jag får skit för det som den personen själv också gör.
-Jag hatar när folk är sena. Du är sen du respekterar inte mej! Det här är kritik jag har fått av vissa- ingen av dem finns kvar i mitt liv längre. Jag kan köpa det. Jag lärde mej snabbt att inte bestämma ett visst klockslag utan ca-klockslag. Jag brukar vara inom spannet  10 minuter tidig till 10 minuter sen.  Men när samma personer kommer sena ibland eller ännu värre ringer i sista sekunden och avbokar-gång på gång.... då förstår jag inte kritiken. Jag har oftast inte blivit arg för det här... förens de flyger i taket på att jag är sen.


Nu valde jag ett litet exempel som inte spelar så stor roll. Men det finns liknande inom många områden. När jag sårar någon eller får dem att må dåligt så tar jag det väldigt personligt. Och just nu funderar jag om och om igen på hur jag ska kunna undvika att göra det som blev fel när jag ändå inte förstår vad det var som blev fel. För det som det skylls på är egentligen inte orsaken får jag veta. Att relationer ska vara så himla komplicerade! Jag vet att det här förändrade mej. För stunden. På mitt arbete. Antagligen orkar jag inte vara nån annan än mej efter ett tag. Och måste jag det byter jag jobb. Så funkar jag. Jag vill inte omges av personer som inte vill ha mej.


Jag känner sån frustration över att inte förstå. Klart jag vill fixa det jag gjort galet, men som sagt-vad är det som är galet? Kanske är det  svårare att förstå för mej eftersom jag själv har inställningen att blir det tokigt utgår jag ifrån att jag missförstått- miss i kommunikationen och sånt händer- personen sa en sak men menade det inte så hårt eller så frågar jag vad den menar. Jag utgår ifrån att personen menar väl och försöker att ignorera det fram till jag förstår vad som är på G. Men alla är inte så och jag kan uttrycka mej klumpigt så det är klart att jag kan framstå som ett monster....
Åhh - nu ska jag fortsätt med mitt malande i min ensamhet och inte här in public med dej.

Min häst

Min häst.

Min stora fina, lufsiga, lurviga, knasiga, egensinniga och känsliga häst. Jag älskar honom på ett helt galet sätt.

 Han utmanar mej och mina rädslor. Han tvingar min kropp till saker jag inte skulle ha gjort om han inte funnits. Saker som får min kropp att bli starkare och rakare.

 Det finns saker jag vill ändra hos honom. Det finns saker jag vill ändra på hos mej pga honom. Alernativet till Pepino... Jag vill inte ens tänka tanken. Det skulle vara så som det var innan Pepino. Så vill jag inte ha det.

Min häst.

Min vän.

Min rehab.
Min utvecklare.

Min styrka.

Ingen långdistansare

Jag såg ett program i natt. Det var ett program som på nåt sätt kom att beröra mej väldigt mycket. Under natten har det mognat till ett beslut. Jag vet att jag inte riktigt bär hela beslutet i egna händer men jag ska verkligen se till att göra allt i min makt för att det ska bli verklighet. Jag behöver det. Jag måste det.
I början av året har jag redan tagit åtgärder för att komma åt detta håll, men med de senaste veckorna har jag släppt det lite. Jag måste vara fokuserad. FOKUS. Jag vet bara inte hur jag ska klara av att hålla målmedvetenheten  över tid. Jag är ingen långdistansare, inte heller en sprinter. Jag är helt enkel dålig på att följa mina egna beslut. Ändå får jag det jag vill i de flesta fallen. Så någon form av strategi har jag ju. Men den är inte uttalad. Alltså vet jag inte hur man gör. Jag tror att nu, den närmaste tiden handlar det om planering. Håll planen så kanske jag lyckas längre. Alltså ska jag sätta mej ner och planera. Det är dagens mål.


När jag tänker efter är det en hel del jag skulle behöva planera. Jag har en del drömmar och mål som jag verkligen vill genomföra men jag hittar alltid på ursäkter för att låta bli. När blev jag en sådan person? Har jag alltid varit så?


Jag vet att min far är som en humla som flyger från blomma till blomma, stannar liksom inte kvar och härdar ut. Samtidigt flyger han inte tillräckligt långt bort från sin blomsteräng för att upptäcka nya saker - vilket nog är vad han egentligen skulle vilja. Eller så har han bara den synen på sej själv- att han skulle vilja mer - men trivs med den blomsteräng han är på. Jag vet inte. Jag är väldigt nöjd med min blomsteräng MEN jag tar alltid samma blommor. Jag tar mej inte tiden att utforska alla blommorna, jag tar bara de som jag alltid tar och håller utsikt efter fler av de blommor jag älskar. En del skulle skylla mitt beteende på ouppklarade trauman från barndomen. Jag satt mycket och tänkte på det i natt. Jag tycker synd om barnet som var jag. Jag ser på mej som ung och tänker att det var mycket jag velat skona mej ifrån. Helt uppriktigt så är det många år sedan jag var ung och det var synd om mej. Jag har inte många oupplösta knuta. Det finns inte mycket jag måste skydda mej själv ifrån så jag köper inte det. Men klart att beteenden kanske jag har anammat. Måtte jag aldrig påtvinga överlevnadsstrategier till mina barn. Jag hoppas att jag har ändrat mönstret. Jag hoppas jag styr mina barn i en annan riktning men samtidigt lär dem hur skört allting är.

Fröken Stress bor nu här.

Fröken Stress har flyttat in i mitt hus. In i min kropp. Som en tyst liten mus har hon letat sej in utan att någon märkt henne. Men nu börjar jag höra knapprandet, tassandet. Jag känner lukten, närvaron. Fröken Stress gör mej till en dålig människa, en ilsken individ, snäsig och otrevlig. Hon gör mej till den jag inte vill vara. Alltså vill jag kasta ut henne. Men jag vet inte hur. Får inte tag på henne. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag stressar om! Vet du nån stressfångare som kan köra ut henne?

En riktigt bra dag



Fantastisk ridtur idag.
Jag och Herr P.

Vad är en riktigt bra dag egentligen? Jag känner hur det spritter i min själ, det bubblar liksom glädje ut ur hela mej och jag kan inte hejda det. Jag är så in i böveln nöjd, och glad, och lycklig, och tillfreds och NÖJD! Då har det väl ändå varit en bra dag? Eller var det bara delar som var bra? Kanske är det vädret som får mej på så bra humör?


Egentligen borde man väl säga att det är familjen som gör en bra dag. Eller att man varit ute på äventyr och upplevt saker som får mej att vara uppspelt. Och visst älskar jag äventyr, jag älskar att uppleva saker som jag normalt inte gör men jag är så himmelens nöjd med min vardag. Min vardag rockar fett! Nu har jag visserligen lov. Jag går hemma med barnen. Sover mycket. Städar lite, får laga mat flera gånger om dagen men framförallt är jag ganska många timmar i stallet. Att ha häst är så sjukt glädjespridande. Pepino är min ultimata utmaning. Han är en av det mest tryggaste hästarna att hålla på med i boxen. Klumpig som han är kan han trampa på nån fot när han flyttar på sej men värre än så blir det inte. Han ger så mycket kärlek och han rullar sej i så mycket lera att jag varje dag får lång träning i att borsta honom. Armarna värker, axlarna värker av träningsvärk. Sedan ska det ridas och benen får jobba som en galning, balansen likaså.

Mittimellan N skrittar Pepino på banan.

I dag fick Mittimellan N skritta fram Pepino. Och hon lyckades! Det har aldrig hänt förut. Han vill inte gå framåt, stannar eller är livrädd och dansar runt. Men idag fick hon jobba hårt och de tog sej framåt.  Varv efter varv. Sedan hoppade jag upp och vi tränade övergångar i skritt, trav och till och med galopp idag när banan inte var så lerig. Han var fantastisk. Jag är så lycklig. SÅ LYCKLIG! En bra dag i stallet gör en bra dag. Så är det.

Vi löshoppade Shouni efteråt. Det var också rena euforin. Både jag och Mittimellan N var trötta som nyvakna kissungar när vi åkte ut men efter en kort stund var vi pigga och efteråt är det som om energin inte tar slut. Att fylla sin vardag med sånt som gör en lycklig. Det tror jag är konceptet till ett lyckligt liv. Det är en bra dag idag. En riktig bra dag!

Raketer

Det är väl knappt man vågar erkänna det -  men jag gillar fyrverkerier vid nyår. Och eftersom vi bor på landet så anordnas inget lokalt utan man få själv stå för de uppbrända pengarna. Och det gör vi. År efter år. I år var det första gången som i inte hade en skotträdd hund hemma. Så det var med viss vemod jag gick ut för att själv få vara med om uppskjutandet. I vanliga fall står jag inne och glor i fönstret med hög musik och ett öga på Bobbo. Vårt hus är bra på det sättet. Det hörs väldigt lite in. Men inte i år. Där stod jag med min svärmor, barn, man mfl och hurrade med sorg i rösten varje raket som for upp på himlen. Varje bang hyllades med en applåd och grannarnas jubelrop. Att jag fick delta beror ju på att Bobbo dog. Han är borta. Död. Aldrig mer. Så det var inte bara en bra känsla när jag stod där på gräsmattan. Men visst var det fint. Visst var det mysigt. På sju minuter var alla raketer uppskjutna. Det blev mörkt och tyst igen. Nya året hade infunnit sej. Nu är det slut på smällandet i vår by. 

Jag hörde mej för hur de hade gått i stallet. Alla hästarna går ju ute dygnet runt. Men inte en enda av hästarna hade ens lyft huvudet från hölårarna. Vi har fått tag på väldigt fint hö. Nästan som gräs. Mums säger dem!

Bobbo 13 år

Idag skulle Bobbo bli 13 år.

Idag ligger han som förbränd aska i en låda.

Men hans födelsedag blev en bra och fin dag. Han hade velat vara med. Idag hade han velat vara med. Snö, öppna fält, frihet, kyla, springa, många människor, gemenskap. Bobbos dag. Men aldrig mera. Inga fler hundtårtor eller favoritaktiviteter. Idag blir jag varm och glad när jag tänker på honom. Grattis Bobbo!

Julen är här!

 

 

 Idag vaknade jag lite så där med jul-baksmälla. Värkande rygg, trött i ögonen, tung. Otroligt tung. Jag vaknade av att min man kom och pussade mej i nacken och upplyste att klockan passerat in till förmiddag och att de saknade mej. Juldagen är här. Alla presenter är öppnade. Kylskåpet är fullt med rester från julafton. Lite senare kommer de tillbaka, vår härliga familj. Men än råder lugnet. Vi, Marcelo, barnen och jag, åt en lätt frukost ihop, i vardagsrummet där bordet fortfarande står uppställt för att alla ska få plats.
Tomten kom igår. Med en klapp till de stora och två till de minsta. Traditionerna börjar ändras. När jag var liten trodde jag att det alltid skulle vara på samma sätt. Men så dog mormor och morfar. Sedan slutade jag fira jul med mammas sida. Vi som alltid varit tillsammans. Den chilenska julen firades alltid hos Tía Chela och Juan-Carlos. Så dog hon och helt plötsligt var allting annorlunda. För andra året i rad firar vi nu jul hemma hos oss. I vårt  lilla hus i byn, långt ifrån staden. Men de kommer allihopa. Pappa, Grace mina svärföräldrar, Juan-Carlos och Marcos familj. Vi blir många.
 I år började vi med en tradition; julklappsspel. Varken mina svärföräldrar eller Marcelo har någonsin spelat det. Men det blev nästan slagsmål om ett par handdukar, en spade och ljus. Jag plockade åt mej saker jag ville ha, men som de andra glömde bort i jakten på handdukarna. Tillslut, i de sista skälvande sekunderna fick jag handdukarna.

Vår klappvinst i spelet. Böcker, strumpor,
spade, handukar, rengöring,
 lukat gott och mycket mer

Marcelo och jag tillsammans kammade hem flest klappar. Tre personer blev helt utan. En riktig hit i julklappsfirandet. Men till barnens förtret fick de inte vara med.

Men nu är det juldagen. Min man och jag har dansat tryckare i köket, sett på film och kysst varandra, på det där innerligt, ömmande sätt som man kommer ihåg långt efter att våra läppar säras. Det där sättet som betyder kärlek. Jag känner mej älskad. Sonen och jag har städat undan det värsta julstöket från igår. Jag känner frid. Min kropp vill gå en lätt promenad.
Men jag kan inte gå. Bobbo finns inte här och jag förmår mej inte gå våra gamla vägar än. Det gör för ont. Istället tömmer jag telefonen på bilder. Jag fick en ny i julklapp och jag ska säga farväl till en ägodel jag älskat i över fem år. Det råder julefrid i huset. God fortsättning till er alla!

Inägget som tillslut skrevs

Inlägget som aldrig skrevs. Känslan som inte kunde beskrivas. Orden som tystnar innan de nått ut. Allt det där som händer därinne, allt som upplevs som inte syns. Ytan klar och blå, själen solkigt grå. Skrattet ekar ut som klingande glas, glädje och lek och en och annan fanfar. Jag har aldrig varit bra på att dölja det jag känner. Gråt och skratt och sång och tjim, du får det du ser, det finns inget att skämmas för. Men strängen av melankoli kan jag inte förklara. Det där jag aldrig pratar om eller klarar av att få fram. Slår igen min stängda port, låter kronbladen sluta sej tätt, tätt intill. Vårda, ömma, sköta, älska och vörda.

Ingen att snubbla över....



På promenad i under hösten, så många
promenader vi tagit du och jag!
Vad mycket vi upplevt!

Jag är så irriterad över att golven inte är grusiga.

Det kommer inte längre några hårbollar svävande i luften när någon öppnar dörren.

Jag behöver inte fylla på den halvfulla vattenskålen.

Jag stör mej på att jag kan gå direkt och lägga mej på kvällen. Ingen sista kiss, ingen mat som fylls på, behöver inte öppna den snart tomma medicinburken eller förnya något recept.

Nu kan jag åka vart jag vill, när jag vill utan att räkna timmar eller planera om det är okey att ta med sällskap.

Ingen som rör sej brevid mej när jag går från rum till rum.

Sitter jag i soffan kan jag bara rese mej och gå, utan att först undersöka var det är okey att sätta fötterna.
Ingen som rör bollen på altanen.

Sista agilitypasset i juni i år.

Jag märker att bilen åker saktare och saktare ju närmare hemmet jag kommer.
Det finns alltid en ursäkt att vara hemifrån en stund till.

Jag brottas mellan att ta bort alla saker, städa, göra rent och att inte röra någonting alls, bara lämna spåren kvar.




Bobbo busar under tidig oktober.
Fortfarande pigg och viral!

När Bobbo dog häromdagen så slutade världen att snurra. Den stod plötsligt helt still och jag visste inte vad som hände. Rutiner och vanor har nu ändrats. Och visst kan jag sakna dem så.Men det som gick bort när änglarna kom var något större ändå. Medan flickorna sjöng att; allt kan hända på livets väg men jag kan vara trygg för att Gud finns med mej överallt, så upplevde Bobbo sina sista medvetna ögonblick ensam i min bil. När vi kom ut drog han några sista andetag och dog. 
Bobbo var min vän, min kärlek, min stolthet, mitt hjärta och min son. Min första son. Min bäbis. Världen kommer aldrig bli detsamma. Ord kan inte förklara. Så jag är mest stum. Stum och ensam. Drar mej undan. Vill inte delta. Vill inte komma i kapp. Vill inte förstå att jag föresten av mitt liv ska leva utan min röd, vita hälft. Som jag älskar dej Bobbo! One of a kind!

 

 

 

 

 

En kort evighet

Vår första uteritt tillsammans. Jag på Herr P och Stora N
bakom på Salle!

Det goda jag har i livet har två eller fyra ben. Ingen tvekan om det. Idag hände det jag inte ens har föreställt mej. Jag och sonen red ut tillsammans i ett fantastiskt höstväder. Stora N red på Salle och jag red Pepino. Vi tog samma rutt som jag och Lilla N gjorde igår. Med oss hade vi Felix på Raket och Hanna på sin nya häst Sajje. Stunderna är på hästryggen är helt magiska, speciellt när vädret är så underbart och jag får dela stunderna med mina barn! 

Min son, där framme,
jag här på min häst.
Lovely!

Jag och Pepino travade i kapp de andra ett par gånger men annars var det en lugn och härlig skrittur. På samma ställe som rådjuren lekt igår sprang det idag tre unga Bambisar. Hästarna reagerade inte alls. Pepino gjorde ett försök att vända men annars så var han lugn. Stora N strålade som en sol. All stress rinner av mej när jag jag kommer ut sådär. 

Felix tog kort på Hanna längst fram och
Stora n och mej längst bak. Uterittt tillsammans i den
bästa årstiden!

Jag är inte medveten om tid och rum just då. Jag bara är totalt närvarande i stunden.  Det är inte ofta det händer, men just ihop med hästarna eller i intensiva stunder med barnen då är det som universum stannar till och "för alltid" blir en kort verklighet.

Hallelulja!!!

På väg ut att rida tillsammans; Pepino och Lilla Bella, jag och min dotter!

Det har varit så många timmars bearbetning. Jag har vänt ut och in på mitt hästkunnande, frågat om råd och bannat att jag inte löst det. Pepino har inte velat rida ut. Han går ut en bit, sen stannar han, försöker vända, backar, småstegrar, slår med bakbenen, slår med huvudet, hugger tag i bettet, snurrar och skriker till. Det har resulterat i att jag börjat gå ut med honom och ridit hem. Idag skulle Lilla N följa med och jag bestämde mej för att följa den gnagande tanken jag haft ett tag. Jag skulle gå ut en bit, hoppa upp och sedan fortsätta ut. Jag och dottern gjorde i ordning våra hästar och begav oss ut. Det gick bra. Så var det dags att hoppa upp. Men där började problemet. Han skulle vända. Fast jag gav mej inte. Och jag blev inte rädd. Tillslut skrittade han in i skogen. En bit. Sedan började proceduren igen. Och han gav sej även denna gång och fortsatte tillslut framåt. Sedan blev det yttligare ett stopp och en del bråkande. Då försökte han ven bita mej i skänkeln! Lilla N blev rädd när han höll på och trodde att även snälla Bella skulle bråka. Det enda den lilla hästen ville var att Pepino skulle gå först. När vi kom till nerförs backen kom den stora protesten. Vi har haft en där vid ett tidigare tillfälle. Han skrek, snurrade in bland klippblock, sparkade, backade, frös fast. Ja, du förstår scenariot. Lilla N frågade flera gånger om jag var rädd. Hon var det. Men konstigt nog var jag inte det. Och det var som en inre röst sa åt mej när jag skulle mana framåt och när jag skulle låta honom tänka. Tillslut taktade han nedför backen. Det kändes som om han var osäker på om han skulle explodera och springa hem eller om han skulle lyda och gå fram. Det gjorde att vi red nedför backen lite fortare än Bellas ben hann med. Vi försvann runt en mjuk sväng och jag ropade åt dottern att hon snart skulle se mej. Jag vågade inte stanna honom, då hade jag inte fått honom framåt igen! Men vid nästa vänstersväng var jag tvungen att stanna och vänta in ponnyn. Då kom Lilla N gående. Hon hade blivit så rädd att hon hoppat av.

Lilla N gick med Bella
resten av vägen.
Hon berättade allt om olika
svampar och Bella lyssnade.

 Så nu var hon glad och nöjd igen. Pepino vägrade gå framåt, men när Bella gick före så gick även han. Och han gick om Bella. Han var på helspänn men kändes ändå trygg. Där och då kändes det som att nu hade vi övervunnit det värsta. Och det hade vi. Det blev några små tveksamma stopp till men resten av turen blev helt magnifikt underbar! Jag kände hur våra kroppar smälte samman och vi red runt på volter runt ensilagebalarna på fälten, han gick skänkelvikning och när rådjuren lekte tafatt precis framför oss, stannade vi till och njöt av att se de smidiga djuren. 

Lilla N fotade mej och Pepino. Min häst och jag. Så stolt!

Jag red både med tvåhands fattning och enhand. Men han lyssnar mer på skänklarna. Efter WE-kursen har jag tränat in att han ska stanna när jag kniper med knäna. Och han stannade. Jag kände att min sits var mer följsam och smidig än den varit förut och det var en sån fröjd att rida idag. Det var helt otroligt! Vi kändes som ett! Det ger sån lycka. Vilken lycka! Vilken fantastisk stund vi delade. Jag ler fortfarande, så många timmar senare! Det var nästan en religiös upplevelse!

Hemlängtan

Jag längtade hem så galet mycket. Det var som ett enormt gnällskrik byggdes upp i mitt inre. Jag ville likt en treåring bara jämra - Jag vill vara hemma NU!!!! Men det var jag som körde och det var i baksätet som jämrandet om att få vara hemma hördes. Vi hade varit borta en vecka. Jag brukar klara av att vara borta en vecka. Men nu längtade jag hem, hem, hem. Bobbo, den nya kycklingen, Kakan, hönsen och stallet, som jag ville ut till stallet! En vecka till utan mina djur. Det var nästan tortyr. Jag ville hem till familjens lukter, våra saker, vår altan, vår TV, vår luft. Jag längtade hem! Hur bra semestern än varit, hur kul vi än haft, hur positivt det än varit för Marcelos och mitt förhållande så vibrerade hemlängtan i varje liten por i kroppen. Bobbo, Pepino, Lilla Gul, Kakan, Tipptopp och Kringlan. Jag ville andas in deras lukt, röra deras kroppar. Jag gasade på lite mer, men vägen hem tycktes bara bli längre och längre. När vi körde in i vår lilla by var det som om vägen förändrats. Jag tappade nästan andan, snart så.... snart skulle jag kunna andas igen. Solen kikade mellan molnen när jag äntligen svängde in på vår parkering. Jag kastade mej in i huset. Det var som om jag blev tio kilo lättare. 

Lilla Gul mår bra.

Sedan ut till hönshuset. Lilla Gul spatserade runt. Så stor hen blivit. Så kompetent, så söt. Mamma Tipptopp hade sprätt runt i hela hönshuset så bädden var som ett böljande hav. Ankägget var utkastad ur boet, kallt. Antingen död ankbäbis eller inte ett befruktat ägg. Men Lilla Gul mådde bra. Alla mådde bra. Jag blev kvar länge, länge. Kakan kom och hälsade. Fina Kakan. När jag äntligen kunde andas igen svidade jag om till stallkläderna och ut till Pepino.

Herr P.

Det var som om livet återvände i kroppen när jag stod och borstade på honom. Mina fingrar kände alla nya skavanker, ett hästbett där, ett litet sår under magen, insektsbett i skapet. Jag borstade hans svarta man. Jag begravde näsan i hans dammiga päls, mina fingrar grävde sej in i hans man.  Jag var tillbaka. Jag levde igen. jag hade alla bitar på plats. Djuren betyder så galet mycket för mitt välbefinnande. Men hur bra det än kändes saknades ändå Bobbo. 
Så vi åkte över till Marco och Petra och hämtade honom. Han blev så lättad. det var som han också fick luft för första gången på en vecka. Vi satt hemma hos Marcelos bror, barnen badade i poolen, familjen var samlad, vi åt. Jag tog Marcelos hand. Hans starka, trygga, sexiga hand Vi tittade på varandra. Vi kände samma sak. Det var så skönt att vara hemma igen. 
De spända musklerna började slappna av. Axlarna sänktes, hjärtat slog långsammare. Välbefinnandet sköljde över oss i vågor. Det är bara att konstatera att vi skapat oss en vardag som vi älskar mer än alla break.

Här-och-nu moment

Lycka är att rida ut i sommarvärmen på sin svarta häst som med glada, villiga steg bär dej över stock och sten. Jag förstår att det här med häst inte är för alla. Jag förstår att det kan bli för mycket jobb och press. Men jag önskar ändå att alla kunde få uppleva det jag upplever när jag är i stallet. Det är så befriande att vara totalt här-och-nu.  Det är vi två fullt närvarande i stunden utan tankar på framtid, dåtid eller andra störande moment. Jag får hänga med en av mina nyvunna vänner som jag kommit att älska så mycket. I min vardag träffar jag så många som bränner ut sej, är stressade utan att få en paus eller bara allmänt missnöjda med sina liv.
 Att skaffa häst löser såklart inga problem, inte att skaffa hund, barn eller hus heller. Men om man kan hänge sej åt naturen, åt djuren så får man iallafall en dos avstressande medicin varje dag. Jag tror man håller längre då. Jag har hört sedan länge att jag kommer att bränna ut mej. Många varnar i min närhet. Och jag uppskattar deras omtanke. Det betyder att de bryr sej om mej, och det finns inget bättre än människor som bryr sej. Men jag tror att det finns två komponenter i mitt liv som gör att att utbrändheten hålls på stången. Delvis att jag faktiskt lyssnar på kroppen och jag har ett inbyggt varningssystem. Men också att jag har möjligheten att varje dag koppla loss mej från ekorrehjulet, andas och bli ett med Moder Natur när jag är med mina djur ute i naturen eller är uppslukad av vår samhörighet i träning eller närhet. Man tankar så otroligt mycket energi när man mockar, promenerar med hunden, tränar lydnad, agility, ute och skrittar, rider perfekta volter eller vad man nu gör. Det tränar kroppen så man blir trött, på ett skönt sätt, men den andliga energin man får den är ovärderlig. Jag tror att man håller sej mer på banan när man har djuren nära. Speciellt om man kommer ut i naturen med dem.

Vi red över ängar...

..på grusvägar och i skogen.

 Så jo, jag önskar verkligen fler kunde få uppleva det jag gör när jag hänger med mina djur. Oavsett om det är att gosa med hönor, rida ut i skogen, träna agility, mocka eller massera sin hund. Jag hade iallafall en fantastisk tur ihop med Herr P där ute i skogen. Utan att vi bråkade, hade konflikter utan där vi kommunicerade, utmanade varandra och skrattade tillsammans. Vi red i skogen, ute på ängar och på grusvägar. Jag kom hem svettig, glad och med träningsvärk. Tack för det!

Röda gubbar och älskad familj

En jordgubbe i munnen, kasta en gubbe till Bobbo och en i hinken. Jag älskar jordgubbar och idag jagade vi dem på de stora fälten mellan regnskurarna. Fullt av stora, små, saftiga gubbar som bara slank ner i magen utan att protestera. MUMS! Nu kommer vi äta gubbar till frukost, lunch och kvällsmat! 
Tänkte göra kräm också. Husliga jag! Barnen sprang som kalvar på grönbete och deras WAOW och ÅHHH hördes över nejden när de hittade den ena röda gubben efter den andra. Närmare 400kr fick vi betala när hinkarna var fyllda. Det är mycket gubbar det!  Det blir många fina matminnen framöver!

Till svärmor för att lämna av lite gubbar. Men mannen i i familjen gick åt fel håll när vi parkerat.

Hos frisören fick alla nya frisyrer
Bobbo roades av fåglarna.

 En sväng ner till frisören och alla fick sitt hår avkortat. Alla utom Bobbo. De hade fåglar där. De kvittrade vackert. En vacker upplevelse. Hon med finast hår, dotter nr 2, klippte minst och var allt lite besviken att alla andra fick nya frisyrer men inte hon. Ändå är hon vackrast av oss alla. Nästa gång vill hon klippa sej som mej. Hoppas hon ändrar sej tills dess. En misslyckad blekning av håret i morse har gjort att jag inte borde visa mej ute, men det hade vi inte tid att korrigera hos frisören. Så nu har jag en frisyr men förskräcklig färg. Kanske tar det två år innan jag går tillbaka frisören igen. Men det vore ju synd. Är faktiskt lite nöjd. Tillsammans har vi roligt iallafall. Och Marcelo blev jättefin.

Mat hos svärmor, prat och fix med nya mobilen. Sedan besök hemma och jag åkte till stallet. Nu roar Jackie Chan med karatesparkar och spännande intriger. 
Jag tror jag ska gå och ta en rödgubbe! Älskar att inte vara ensam. Älskar att ha en familj. Älskar att vara älskad! Inte en självklarhet för mej. Dagar som dessa, att uppleva världen genom mina och barnens ögon. Det är makalöst. Att få se mej genom Marcelos ögon, det gör mej knäsvag.