Skrivandets kärlek

Det var länge sedan jag hade en dator och kunde njuta av att bara sitta och skriva. Jag bloggar glest, just för att jag inta har möjlighet i vardagen att sätta mej framför skärmen och drömma mej bort i bokstävernas värld. Förr älskade jag att sväva bort på en ocean av ord, liknelser, affirmationer. Jag smekte varje bokstav på tangentbordet som en mamma smeker sitt barn eller som en älskare smeker sin kärlek. Då flödade meningarna ut från fingrarna, fantasin fick arbeta i några minuter innan nya världar öppnade sej via mina händer. Drömmen om att bli författare dödade jag för länge sedan. Prestationsångest och jantelag har satt sina spår. Idag drömmer jag inte om att publicera en bok längre. för jag vet inte vad den ska handla om. Jag älskar berättelser, riktiga berättelser som för en bort, som får en att tappa tid och rum, lite som en bra streamad TV-serie en kall vinterkväll.
Men nu sitter jag här. En sommarkväll med datorn i famnen och formar ord i min pågående dagbok. Mina ord som kanske en dag söker rätt på mina barn eller barnbarn. Ord som kanske en dag ger en mer bred bild av mej än den som barnen lärt känna som sin mamma. Det är inte hela jag. Bara en del, en sida av en komplex människa. Men jag njuter av att få smeka tangenterna igen, forma ord, meningar och helheter av små, pyttesmå beståndsdelar som varje bokstav är.

Lusten kryper på igen.

Sommarlov. Strålande sol i flera dagar. Jag hänger med ungarna hela dagarna. Marcelo gjorde ett gästspel och kom hem några dagar nu. Snart kommer han hem och har semester på riktigt. Vad fort vi människor kan ändra rutiner. Från att ha varit uppe i varv och arbetat, tagit hand om hem och hushåll, stall, barn och haft trehundra aktiviteter har vi nu legat på stranden, vid poolen, tagit ett varv till stallet och umgåtts med vänner. Jag slappar och tar igen mej, samlar kraft till hösten. Det är bara några veckor kvar till ekorrehjulet startar igen. Jag vet inte om jag längtar eller försöker skjuta upp det. Varje dag här hemma känns som tre dagar. Jag har svårt att förstå att det bara är 2½vecka sedan jag gick iväg på semester. Än har vi inte gjort något. Bara varit. Sitter nu på altanen, under tak, det har kommit några regnskurar. Jag känner för att börja skriva igen. Men jag behöver mycket lust till det för att det ska bli bra.. Det är svårt att hitta berättelsen i fingrarna. Jag kan inte hitta på själv, den måste flöda ut för att det ska bli bra. Och när jag väl börjar skriva vill jag göra det i flera timmar. Men kanske jag skulle kunna läsa in mej på det jag skrev för två år sedan. Innan pluggandet tog 100% av min energi? Annars har jag en hel del att göra under dagen. Det mesta innebär att förstöra pengar. Kul att handla, mindre kul att pengarna sinar. Men det är ju så det är. Nu öppnar jag dokumentet. Sätter på lite te och börjar läsa vad som hände sist när jag skrev!

Nattligt skrivande

Marcelo undrade om jag hade vänt på dygnet när han vaknade vid fem i morse och hittade mej skrivandes vid datorn. Min bäbis vill komma ut. Jag måste skriva. Jag har så mycket att berätta, vill komma vidare, komma till själva poängen. Även om det känns som om texten flyter på så blir jag förvånad över att sidoantalet inte är mer. Jag har hunnit med mina tio planerade sidor. Är uppe på 15 sidor på tre skrivtillfällen. Men det känns som jag skrivit så mycket mer. Jag längtar efter att få testa min berättelse på andra människor. Jag vill att de ska läsa för att jag ska få feedback. Jag hamnar så lätt i mitt eget berättande så att jag inte riktigt kan läsa det som faktiskt står. Men än så länge har jag skrivit för lite. Berättelsen har inte satt fart ännu. Jag är så sprudlande glad för det här!

Jag skriver igen!

Jag har börjat skriva igen. Det var länge sedan något skönlitterärt kom ur mina fingrar. När jag var yngre skrev jag jämt. Jag har pärmar fyllda med halvklara noveller, färdiga små kortberättelser och storslagna bok idéer. Men så tog berättandet slut. Karaktärerna försvann, de ville inte längre berätta om sina liv för mej. Istället blev mina papper fyllda av rapporter, skoluppsatser, akademiska analyser och till slut en magisteruppsats. Mycket kan man säga om det, men så särskilt kittlande för fantasin är det inte att brottas med vetenskapliga begrepp och analysmetoder. Men så har jag gjort några försök under åren att attackera en berättelse som aldrig blev klar. Men det blev inte heller bra. Men nu i veckan kom hon tillbaka under ett nytt namn, samma historia och hon vill få den i tryck. Jag berättar hennes historia nu. Det är inte helt smärtfritt. Lite får jag kämpa, för jag vill vara sann mot den forna idéen. Men samtidigt hänförs jag av att kunna skriva igen och är villig att låta berättelsen ta mej dit vi hamnar. Den här gången vill jag inte att historien ska dö. Mitt mål är att skriva 10 sidor i veckan de närmaste 10 veckorna. Sedan får vi se var vi är. Det är en lång väg att vandra och vi ska igenom ganska många passager Emma och jag. För det är det namnet hon gett sej själv den här gången. Kanske kommer det att ändras. Jag gillade när hon var en Sandra. Om vi förhandlar kanske hon kan heta det igen, min huvudkaraktär. Att skriva var mitt livsexir när jag var yngre. Men det är så många sidor jag tappat hos mej själv, skrivandet, fotograferandet, naturmänniskan i mej.... Jag vet inte om jag vill ha tillbaka alla delarna. Jag är rätt nöjd över att delar hos mej har tappats bort på vägen. För att överleva gäller det att ha kort minne..... iallafall om man levt som jag har. Jag kan inte påstå att jag kommit in nåt flow än. Men när historien hittar ut flödar den på. Jag måste bara få till meningarna i början. Kommer inte det sitter jag och stirrar på skärmen. Just nu är vi lite osams om vilken hundras som kusinen Lina ska ha. Hunden har inte nån större roll i dramat, men den är en viktig länk i historien. Eftersom vi inte kommer överens har jag än så länge vägrat skriva hur den ser ut. Emma hämnades genom att ge Lina två hundar. Så nu är det lilla problemet dubbelt. Från början var det en bearderocollie, och jag har gått med på att ändra hundras. Men det ska vara en större hund, Emma vill ha en liten hund. En vit hund, propsar hon på... vi får se vad det blir tillslut. Jag är bara lycklig att Emma/ Sandra är tillbaka. Även om hennes resa är lång och smärtsam känner jag en tillfredsställelse att få skriva ner hennes berättelse. På två dagar har jag fått 8 sidor gjorda. En övergång är inte smidig så den måste skrivas om, men det som händer kan berättas så det får jag jobba lite på. Men jag skriver! Jag lever!