Emma konfimeras

Fina Emma. Älskade Emma. Bästigaste Emma! Äran jag känner över att få ta del av familjen Jimenez Nybacks barn är mäktig. Från de kom ut som små skrynkliga russin till stora  kompetenta unga vuxna. Det är häftigt att se den resan och få ta del av det. Det var Emmas tur att konfirmera sej. Och det gjorde hon med pompa och ståt i Kolmårdens delfinarium. Emma hon som testat tusen olika aktiviteter och blev bäst av alla på dans. Emma som dansade tills kroppen gick sönder- två gånger - Men som hon gjorde det! Emma som kom fel i skolan, valde att byta och slog sej in på en skola där sånna som hon får öknamn för att hon står för den hon är.En brud som inte tar skit men med ett enormt fint hjärta. Jag är så himla stolt över den hon vuxit till att bli. Nu gör hon omstart, blir ledare och försöker leva upp till det epitet hon fick av sina vänner på konfirmationslägret - FÖREBILD.

Cykla till vännerna som tar mej för den jag är.

Min cyklande trio!

Vi skulle ta en fika med mina bästa vänner. Jo jag har några kvar, trots tre års misshandel av dem. Sist jag träffade dem var två veckor tidigare på en grand fika-delux på Brunnen. Nu skulle vi till en annan stad och äta våfflor på det mysigaste fiket i 1800-tals miljö. Det var varmt, en av sommarens första varma dagar faktiskt. Kallt det varit i år! Jag beslutade mej för att vi skulle cykla in. Barnen var snabba på att gilla idén. Mittimellan N ändrade sej efter 5km. Hon hade varit på cykelläger någon dag tidigare och musklerna var fortfarande trötta. Men hon blev tyst, trutade med läpparna, som hon gör, och fortsatte trampa. Det är väldigt sällan hon gnäller! Det blev en varm och väldigt trevlig cykeltur. Mestadels cyklade vi på vägar utan cykelbanor och Lilla N fixade det alldeles galant. Stora N drattalade omkull ordentligt en gång när han försökte ta sej över en trottoarkant som var alldeles för hög. Men några tårar senare var han uppe på cykeln igen. Det tog 1½timme att ta oss till fikastället. Barnen var glada att vara framme. Jag var svettig men väldigt nöjd. Väl där fick vi sällskap av bästigaste Anna och gulligaste Jenny. I fler timmar satt vi i solen åt våfflor, drack och tog en kaka. Riktiga vänner är såna som tycker om en för den man är, inte för den man vill vara. Anna och Jenny har aldrig velat att jag ska förändra mej. De kräver inte att jag ska prestera. Har det blivit missförstånd frågar de vad sjutton jag menar. De utgår alltid ifrån att jag menar väl men att det kan komma ut fel. 

Min Anna och min Jenny. Finaste vännerna!

De jublar när jag ringer och låter mej vara när jag stressar sönder. De lyssnar när jag pratar och fyller tystnaden med anekdoter så jag ska hänga med. De erbjuder saker men kräver aldrig att jag ska delta. Anna och Jenny är riktiga vänner.  När jag satt där i solen kom aldrig orden över mej. För hur skulle jag uttrycka att jag är så evinnerligt tacksam över dem utan att låta klyschig? Istället satt jag och bara njöt av stunden. Jag njöt verkligen. De är så vackra mina vänner. Vackrare än alla andra!

Det låg träd i vägen. Vi fock lyfta cyklarna över.

Jag fasade lite för hemvägen. Tänkte att det skulle bli en del gnäll och den värsta backen av dem alla lockade på oss. Men det gick bra. Vi tog en liten annan väg. Den var någon kilometer längre och bjöd på svårigheter som nerfallna träd. Vilket äventyr försökte jag entusiasmera mina tre avkommor. Den äldsta föll för knepet, tjejerna såg inte riktigt lika roade ut. 1timme och 40 minuter senare hade vi även klarat den lååååååånga backen och kom hem som trötta, mätta och varma små grisar. Gissa om det var skönt att duscha!



PS: Jag vill bara säga att jag har fler bästa vänner som är minst lika fantastiska. Vet inte vad jag gjort rätt här i världen för att förtjäna dem. De är inte glömda men inlägget handlade om stunden jag hade med Anna och Jenny.

Trött och annat.

Jag vet att jag nämnt det förut men jag är så otroligt trött. Och det har jag varit hela den här julledigheten. Idag finns det så mycket jag måste/borde/vill göra. Men energin finns inte där. Jag är helt slut. Det är dessutom så jobbigt att vara så här trött! Det liksom tar på krafterna att vara trött. Helt sinnesförvirrat! Och jag har tänkt hela dagen; snart ska jag gå en promenad med Bobbo, då blir jag piggare, eller, om en timme åker jag till stallet, då vet jag att jag blir piggare. Men så orkar jag knappt resa huvudet från kudden och jag kan inte sluta gäspa. Herre jösses, hur ska det bli när jag börjar jobba igen????

Vi har fått en ny häst till stallet Aaron. Välkommen tycks ju alla säga....eller? 

Pepino jagar iväg en bockande Aaron.

Igår var jag och hälsade på en vän. Första gången på över ett år jag åker hem till min kompis på ett planerat besök. 

Molly och Bobbo

Molly och Bobbo lekte inte direkt med varandra men det var ett kärt återseende i början. Sedan struntade de i varann. Jag och Jonna struntade inte i varandra och det var så skönt att få ett par timmar och ta igen allt som hänt sedan sist. Behöver tanka mera..... men hur ska det gå när jag är så trött????????? GÅ ÖVER NU!

Summering av 2014

Det här har varit ett av de värsta åren på evigheter. Jag trodde att det skulle vända 2014. Vi har haft en liten uppförsbacke med dödsfall i familjen, översvämningar och annat ett tag, så på nyårsafton för ett år sedan var jag full med kämparglöd och glädje inför det nalkande året. Men som sagt, det blev det värsta på många, många, många år. Det känns som människor i vår yttre omgivning har gjort allt de kan för att krossa oss. Och när vi mött misshandeln av vår familj med öppenhet och pacifistiska metoder har de svarat med att sparka oss i ansiktet. Jag som skulle söka balans det här året har istället varit i min största obalans sen mannaminne. Mycket av det som har hänt är sådant jag inte lagt ut på bloggen, det är för privat. Det är för jobbigt. Så stressad och icke-glad som jag varit under året var det länge sedan jag kände mej. Och inte ens det som varit riktigt bra har lyckats lyfta mej. Men som alltid har jag verkligen samlat på mej sådant som skapar lycka i mitt liv och i år har jag äntligen förstärkt en bit som länge varit ett litet tomt hål. 

Kakan och Smulan som bäbisar. Nyinflyttade hos oss.

•  Djuren. Det började i januari när jag hittade till stallet igen. Jag blev medryttare och började på ridskola. Ett av de bästa besluten jag tagit.  I början av sommarlovet fick vi hem våra höns och våra ankor, vilken skillnad de gör! Lagom mycket jobb och stora doser av sinnesfrid och lycka. I slutet av sommaren kom Pepino in i mitt liv och det lade en pusselbit på plats som saknats sedan Gandos försvann från mitt liv 1993. Kärlek på riktigt. Jag tror verkligen att det är djuren som ändå hållt mej på banan det här året. De väger upp allt det dåliga vi levt med vecka ut och vecka in. 



Pepino min stora älskling.

• Arbetsmässigt har det här varit ett kanonår å ena sidan, och lite sämre å andra sidan. Jag fick chansen att vara på en skola och undervisa i de ämnen som jag brinner för. Jag är äntligen i mitt rätta element på en enhet jag älskar och trivs på med bra kollegor och en bra chef. Väldigt viktigt med en bra chef. Men pluggandet under hösten har tärt en hel del på min ork och koncentration så den personliga utvecklingen blev inte riktigt vad jag hade tänkt mej. Jag vill göra ett ännu bättre jobb, och jag nådde inte riktigt dit jag ville. Och det frustrerar mej. 

• Pluggandet under året har varit för jäkligt! Inget har gått min väg och jag tror det beror på allt annat som hänt under året. Jag är så trött på att plugga nu så det är svårt att få saker på plats. Men jag har slitit som en galning för att försöka hinna med allt det jag skulle hinna med. Har misslyckats. jag sliter fortfarande. Det har gjort att jag beslutat mej för att ta  sex månaders uppehåll. Kör jag bara på kommer jag fortsätta misslyckas. Nu får vi se om jag lyckas slutföra det jag håller på med. Har lite kvar. Det ska vara klart före den 12 januari tänker jag. Sedan ger jag tillfälligt upp. Den press jag har känt har varit helt makalös. Den har verkligen bidragit till att året kan summeras som dåligt!

Partikongress i Gbg

• Politiken. Ett av det roligaste jag har gjort. Vilket år! Vad jag har lärt mej. Vilken lycka och glädje det har varit. Men nu är det slut på det roliga. Och jag sörjer. Hur mycket slut det är har jag inte riktigt bestämt mej för än. Yttre  krafter har förstört så mycket och jag sörjer och sörjer.

• Familjen. De är mitt allt. Min passion, min lycka, min kamp. Jag gör allt för er. Ni är viktigast av allt.

• Vännerna... har jag några kvar, höll jag på att skriva. Jag har misshandlat mina vänskapsband. Har inte tagit mej tid för dem. Ibland hör de av sej för att visa att de finns, men jag har inte haft energi och ork att bekräfta dem. Jag vet att ni finns där och jag ska göra mitt bästa för att plåstra om såren och heala det som jag misshandlat under året. Men jag vet också att banden är starka och att ni alltid finns kvar.

Nu är min älskade Pluto i himlen.

• Hundarna har tagit mycket fokus det här året på ett sätt de inte gjort förut. För ett år sedan cyklade jag en mil med Bobbo, Idag går vi max en timmes promenader i behagligt tempo. I början av året förbättrades Plutos skada avsevärt och han kunde börja vara hund igen. Vi fick en del bakslag men då vilade vi och sedan var vi på det igen. Det var inte så många incidenter mellan hundarna och Pluto kunde jag ha med överallt. Bobbo kom in i en räddhets-period när han började förlora hörseln och det gjorde att han mådde bättre av att stanna hemma än att följa med överallt. Vi tränade en del, mest apportering och föremålssök. Jag närde en liten dröm att kanske kunna starta Pluto i en lydnasdklass men märkte ganska snart att han inte fixade det. Allt var verkligen frid och fröjd här hemma tills dagen när Pluto klev ut innanför dörren och svängde runt för att titta på mej som kom några sekunder efter. Dagen då korsbandet i andra bakbenet gick av. Det slutade med att vår älskade vän fick somna in för alltid för drygt en vecka sedan. En smäll som verkligen känns i hjärtat. 

• Kroppen har levt sitt eget liv. Och det kommer den väl fortsätta att göra. Jag har inga som helst förhoppningar att jag kan påverka den i någon riktning i fortsättningen heller. Men den bär mej framåt och möjliggör det jag vill, så mer än så kan jag nog inte kräva. Sen är det som det är. Ont, omöjligt, besvärligt och stundtals vidrigt.

Jag kan inte påstå på nåt sätt att jag ser tillbaka på 2014 på ett positivt sätt. Jag känner mej bitter för första gången på över 20år. Jag är arg över människors dumhet och jag är besviken på hur andra försöker förstöra för mej och min familj. Varje gång vi haft ett dåligt år brukar jag säga att nästa år blir det bättre.... men det blir alltid mer skit som kommer över oss. I år säger jag inte det. Den här gången säger jag ingenting. Klart vi kommer drabbas nästa år med så den som lever får se hur summeringen blir 2015. Helt klart är att det går lite upp och ganska mycket ner. Och vi börjar året med en svacka och bitter eftersmak.

Sista rycket nu!

Attacker mot Telia har lämnat oss nästan helt utan internet, vilket skapat stor oreda i mina studier. Jag är nu inne på sluttampen. Tyvärr tror jag inte att jag kommer klara av det. Det är alldeles för många uppgifter jag inte hunnit göra, för många analyser som är lite för slarviga, för att jag försökt hinna med allt. Jag hinner inte allt. Idag, alldeles strax ska jag börja på den hemtenta som tar en vecka att göra..... den ska vara klar i morgon. Livet kommer före, sjuka barn, jobb och det nya ansvaret inom kommunen. Skolan blev nerprioriterad. Men jag gör det jag ska. Kämpar mej igenom, lämnar in sent på en del och rättar det som behövs. För mej slutar egentligen skolan i morgon. Då skulle allt vara klart. Men jag kommer gneta på en vecka till. Göra det sista, slita och gråta en sista gång. Jag biter ihop och vägrar att ge mej. Medelmåttan som jag är. Jag lyckas inte jämt och det är bara att böja på nacken och erkänna sina förluster.  I dag sitter mina vänner och skålar. De träffas, umgås och gör allt det där som man egentligen ska. När det här är över, ska jag skicka ett stort förlåt till mina vänner. Ni är värda mer. Men först ska jag göra det som jag gjort den senaste tiden, gneta på, riva mitt hår, bli duktigare, säkrare och samla på mina högskolepoäng! Håll tummarna för mej!

Bra människor och de man kastar bort.

Det finns människor som man förstår ganska direkt att det här är en person jag inte får släppa. Och det finns människor som är kvar i ens liv alldeles för länge. När Marcelo lämnade mej efter den där första natten förstod jag på en gång att det var ett misstag. Jag visste att han skulle kunna förändra mitt liv, vara betydelsefull. Det tog lite drygt två veckor att få honom tillbaka och sedan dess har han varit min. Han är fortfarande för viktig för att släppa. Jag har människor i min omgivning som sitter i en annorlunda sits. Bra människor som har partners som inte alls är bra för dem. Eller vänner de borde ha släppt taget om för länge sedan. De förändrar också liv men på ett negativt sätt. Marcelo uppfyller allt jag behöver. Jag vet att både han och jag får kritik för att vi inte lever efter det jämställda förhållande som är så politiskt korrekt just nu. I går kom han hem till ett dukat bord, maten färdig. När vi ätit flyttade han från en stol till en annan. Jag plockade undan och serverade honom en kall dricka i fåtöljen på altanen. Sedan satt vi där tillsammans och jag slogs av tanken att jag trivs med att få min man att känna sej välkommen hem. Jag tycker inte att det är fel att skämma bort den man älskar och visa i handling att den är viktig, efterlängtad och älskad. Det han gjorde för mej senare på kvällen ligger eoner långt mycket bättre än vad lite bortskämd stund efter jobbet någonsin kan göra. Men utifrån är det en del som reagerar. För nu ska man hjälpas åt hela tiden. För mej handlar det aldrig om att få ut en rättvis andel ur ett förhållande, varken från sin partner eller sina vänner. För mej handlar det om huruvida man är viktig eller inte. Om den andra uppskattar och sätter värde på den man är och det man gör. Är jag viktig är du mån om att göra mej glad. Är jag inte viktig är du mån om att se till att jag gör dej glad. 

Jag har aldrig riktigt förstått varför man behåller människor i ens liv som inte gör livet bättre. Jag förstår att man behöver en period att förstå, försöka förändra, analysera och fasa ut en person, och det kan ta lång tid. Men när man vet, då är det bara dåliga ursäkter som gör att man behåller den andra i sitt liv. Men varför vill man vara med en person som inte vill vara med dej? Vänner som suger, partners som kräver och familjemedlemmar som krossar - jag anser att man mår mycket bättre utan dem.

Jag har kompisar och vänner som jag fasat ut, jag har själv blivit utkastad, jag har lämnat relationer och jag har uteslutit familjemedlemmar - och själv blivit utesluten. Det är en del av livet. Det böljar fram och tillbaka. Men i slutänden  är man bara skyldig sej själv ( och sina barn) att skapa sitt eget liv. Skapa sin egen lycka. De som finns runt mej kan vara en del av den lycka eller olycka, relationsmässigt, som jag försätter mej själv i. Det är inte kul att bryta med någon, det gör ont. Men om det gör ont att vara med någon.... vad är skillnaden?

Marcelo var en person som jag tidigt, tidigt visste att jag skulle kunna gifta mej med och skaffa barn med. Jag trodde aldrig det skulle hända, vi var för unga. Men Marcelo och hans familj har stannat kvar och de förändrade mitt liv, de ger mej hela tiden all den kärlek och omsorg och stöttning jag behöver. Jag visste att ha var en människa jag ville ha i mitt liv och han kräver inget mer av mej än att jag ska ge honom kärlek, frid och en säker famn. Resten ger jag honom för att han är viktig för mej och för att jag vill göra honom glad. Den känslan stannar kvar så länge han visar att jag är viktig och försöker göra mej glad. Och så fortsätter vår cirkel, att visa den andra hur viktig den är och försöka göra den andra glad. Lyckan, den får vi skapa själva. Man kan aldrig göra en annan människa lycklig, man ska aldrig ha det ansvaret, men man kan vara en del av det som gör någon annan lycklig. Och du Marcelo är den viktigaste komponenten i min lycka!

Ett farväl

När det händer så händer det så oväntat. Ett telefonsamtal, ett kort möte och sedan är allt svart. Borta. Som finns inte mer. Jag tänker på alla förtvivlade familjemedlemmar, jag tänker på alla frågor och hoppas de får svar. Sorgen har flyttat in i vårt hus igen. En vän är förlorad och himlen är mörk och dyster. Jag tar min älskade i handen, orden finner ingen tröst, för en gång skull är tystnaden tröstande nog. Respekt till er alla. Kärlek och mod. Vila i frid kompis. Hoppas du hittar i himlen det som fattades här på jorden. Nu är det du som fattas för alla här.

Fika hos vänner

Kärlek är allt som behövs!

En kopp té, lite kärlek och en komiker. Ibland behöver man tanka vänskapskärlek. Tur att jag har världens bästa vänner.

Tintin, en riktig komiker

 I går fick jag lite kärlek hemma hos Kristin och komikern Tintin. Kan man annat än att lé och känna sej lite nöjdare? 

Ett samtal och en kopp thé

En kopp thé, ett samtal i det lilla huset
med den vita soffan.

Ett samtal, en kopp thé, en vänlig blick och lite lugn, det kan vara rena himmelriket ibland. Jag smet hem till Jonna häromdagen. Den vita soffan i det lilla huset med de stora thémuggarna. En vän som lyssnar, en vän som ger. Inget lullull, inga tycka-synd-om-blickar, bara jag-är-här. Vad skönt det är. Jag behövde komma ifrån. Jag är helt slut. Prata en stund, men inte älta. 

Molly ville sitta i knät.

En kall hundnos i ansiktet, skogen och lugnet. Jag är så oerhört tacksam för de vänner jag har. Idag kom Kristin. Och alla barnen. Bullrigt, vänligt, livfullt, trygghet. Jag behöver olika saker olika dagar och jag får det jag behöver av mina vänner. Vissa dagar undrar jag hur jag ska stå ut. Vissa dagar undrar jag över hur jag så snabbt som möjligt ska ta mej på fast mark igen. Men dagarna pickar på. Igår fick jag ta timme för timme. Inte se delar av dagen utan bara nuet. Jag vill göra bra. Fixa. Laga. Mina barn är mitt liv. Min man är mitt syre. Just nu stryper ni syret och förstör mitt liv. Jag vill att den här erfarenheten ska vara över. Jag vill titta tillbaka i backspegeln och kunna säga vad lärdomen har varit. För snälla säg att vi lär oss nåt av det här!

Lördagsträning

Oj vad mycket häst det blir nu på bloggen, ändå känns det inte som om det är hästarna som dominerar mitt liv. Igår, lördag var det dags för mej att rida på ridskola igen. Då träffade jag en kär gammal bekantskap som jag faktiskt har saknat, Dijana. Hon var sitt vanliga sköna själv. Vi pratade länge ända tills det var dags för mej att börja rida och hennes stora smittande leende lyste i ansiktet hela tiden. Jag fick testa en ny häst men redan när jag klev upp på morgonen visste jag att ridningen inte skulle bli enkel. 

Barnens egna bilder
medan jag red....

Ryggskrället värkte något så vidrigt. Inte blev det bättre av smärtstillande. Så jag vet inte hur mycket ridning det blev, mest åka häst..... Flera gånger ifrågasatte jag OM jag verkligen skulle rida, även under lektionen, men jag märker ju också att jag sakta men säkert blir starkare. När musklerna börjar jobba mjukas jag upp och jag blir starkare. När jag rider är det inte alltid ryggen som egentligen är värst, utan det strålar ner i benen när jag använder sätet. Det gör mej helt matt. Den stackars häst jag red och jag var helt i osynk och när lektionen var slut kunde jag visserligen röra mej, men jag var helt färdig. 

Ridbyxor och ridskor bland skridskohjälmar
och skydd, från en sport till
 en annan på en timme!

Barnen är ju alltid med när jag rider. De sitter i kaféet för att inte störa och igår smygfotade de varandra medan jag var upptagen, så nu vet jag, det är katterna de leker med när jag leker häst! Från stallet in i ishallen, konståkning står på schemat och jag försöker stretcha min stela lekamen. Ridkläder och skridskohjälmar, vi lever i olika världar vår familj, från ett område till det andra. Och det har sin charm. 

På kvällen var vi bjudna på barnkalas, men när vi kom hem lade jag mej i sängen, sedan kom jag inte upp. Hur mycket jag än försökte mjuka upp musklerna kunde jag knappt röra mej. Jag ville bara gråta. Jag skickade ett sms och senare på kvällen fick Stora N någon form av magkramper och sprang på toa. Tur kanske i oturen att vi inte kunde gå..... Jag sov och stönade ända fram till sju på söndagsmorgonen. Träna, vila, bygga, heala. Jag känner mej som en elitidrottskvinna ibland, allting kretsar kring hur jag ska hinna träna och vila så att kroppen blir  bättre. Planering, planering, planering. Men resultaten tar så oändligt lång tid på sej! Det jag tycker nu dock, är att träningsformen är så mycket roligare än vad jag tyckt på länge, länge!

Kompis- och hästmys

Igår fick jag chansen att äntligen träffa två av mina bästa vänner. På dagen var jag, Pluto och ungarna hos Åsa och min guddotter och på kvällen var vi hos Kristin och min tredje lilla guddotter.

Vi umgås inte lika mycket, vi riktigt nära vänner,längre. Det har varit en busy höst och det är pestigt att inte få vara med dem som man gillar allra mest. Pratar jag med mina andra kompisar är det samma för många, men de bästa vännerna finns ju alltid kvar och när man väl träffas är det som man aldrig skiljts!

Kaninen Maximus var oerhört intressant!

När vi var hos Åsa fick Pluto följa med. Vilken svikare man känner sej som att stänga dörren om Bobbo och åka! Men jisses vad de smällde inne i stan. Pluto reagerade inte en enda gång och blev inte ängslig så det var skönt att se. Däremot blev Maximus en stor hit. Förut har inte Pluto brytt sej om andra djur så mycket, fåren var lite läskiga och katter undviker han, men kaninen Maximus orsakade enormt stort intresse. Samtidigt som Pluto var jättesöt i sin nyfikenhet vet jag inte om det är den utvecklingen som jag gillar. Jag uppskattade ignorera-fasen!

På kvällen åkte hela familjen, utom hundarna över till Kristins fina familj. Nikki var också där. Barnen anordnade dansshower i Nikkis regi och mina två tjejer uppskattade oerhört mycket att få vara med den "stora" tjejen på 10 år. Marcelo, min osociala man, och Mattias tycktes ha rätt trevligt när jag och Kristin kom hem, för hon och jag åkte till stallet utan barn. 

Jag och fölisen. Super mysigt!

Bara hon och jag. I stallet, med massor av gosiga hästar. Det fanns en ganska stor fölis, en nordsvensk, som Kristin försökte pracka på mej. Hon var helt underbar!  Men jag ska inte ha häst nu. Jag ska ha en inriden häst när och om jag skaffar häst. Däremot var det mer än fantastiskt underbart att få stå där i stallet med en hästmule på kinden och höra hur andra hästar sakta tuggade hö och slog med sina svansar. Jesus Kristus vad jag har saknat detta! Vilken tur att jag ska åka och titta på häst idag!

Det hela började för några dagar sedan. En annons, jag fastnade och nu kanske, kanske, kanske jag och ungarna får en varsin häst att låna någon/några dagar i veckan i samma stall. I dag ska vi åka dit och titta vad det kan vara för något. Jag är uppspelt, nervös, förväntansfull och fylld med farhågor. Det vore så fantastiskt att bli med häst igen. Men tänk om hästarna inte passar oss eller om ägarna och jag är för olika? Eller om de ska ha hutlöst mycket betalt? Om några timmar vet vi. Balans, balans, balans, det är det allt handlar om. Därför blir det ingen träning för mej idag. Jag tar fasta på ayurvedan - känn efter och rätta sej efter känslan. Kroppen berättar vad den behöver. I dag behöver min kropp spagetti och köttfärssås och en massa hästmys!

Den 28 december

Bobbos sista dag som 10-åring. Vi cyklade i den vårvarma luften den 28 december 2013. Dryga milen runt tillsammans med barnen. Bobbo var glad. Bobbo var pigg. Det var en bra sista dag som 10-åring.

Sedan åkte jag till min bästa vän. Hon skaffade ju valp i somras. Tintin och Asti är så gulliga tillsammans. Så vill jag också ha hund en dag. Det var länge sedan Bobbo och Pluto låg sådär tillsammans. Mys.




Idag tänker vi lite extra på Chela som idag skulle ha fyllt 73år. Nio månader sedan hon lämnade jordelivet och oss i familjen.

Kul är jobbigt

Det finns så mycket som är kul i tanken.... men som mest är jobbigt i praktiken. Att gå på konsert till exempel. Askul i tanken, vilken grej, men ganska jobbigt företag att ta sej för och dessutom tycker jag oftast att bara en av sju konserter var värda mödan. Så jag är inte superupphetsad över konserter. Det är ganska kul att gå ut.... eller? Nja, jag vet inte jag tycker all denna möda och så blir det lite blasé, förfesterna däremot brukar vara kul! Jag är nog inte så lättroad längre. Men i år ville jag fira min fördelsedag, och det blev ju perfekt efter att jag lyft på locket om min nya titel, som jag fortfarande är megastolt över. 

Annelie, Anna och Jonna . my team mates!

De flesta kunde inte komma men vad gjorde väl det när de som kom också drog med sej mys, skönkänsla, skratt och glädje? Jag och Marcelo, sonen och vännerna möttes upp för att tävla i en trekamp i biljard, minigolf och bowling. Jag drack cider, Marcelo såg till att killarna vann biljarden medan Jonna och Anna räddade upp minigolfen, så 1-1 innan vi gick in på bowlingbanan. Vi kämpade ända tills sista svettdroppen men det var lite oklart vem som vann. 
Tillslut visade det sej att trots Marcelos 5 strikar på slutet så vann vi tjejer och fick ta hem bucklan. Vi firade med plankstek och Marcelo gav mej min första tequila sen julfesten förra året. Jag hade det riktigt, himla supermega trevligt! Lagom med bestyr innan, massor av skratt och hemma i soffan mätt och belåten vid tio på kvällen. Jag fick blodad tand och minns med välbehag när vi en gång i tiden träffades regelbundet och försökte lära oss biljard. Det blev nästan ett löfte att vi ska ses igen och göra om det. Realistiskt insåg vi att innan jul hinns det inte med, men fler såna här träffar blir det sen! Det var något som var roligare i praktiken än vad tanken hade trott!

Jag och min make, tröttnar aldrig på att säga det!

Tintin is in da house!

Tintin kom in med buller och brak och nu är jag gudmor till världen sötaste prick! Hur underbar som helst. Han var en liten piraya i tio minuter, annars var han bara snäll och go. Mjuk och blank i pälsen och helt fantastisk med ungarna. Äntligen fick jag träffa honom. Det har kommit lite sjuka och ett bröllop i vägen. 

Milou...

Bonus på kuppen var ju såklart att få gulla med guddottern också. Sen är det aldrig fel att få några kloka ord från min allra bästa vän heller såklart. Hon öppnar alltid mina ögon och skänker harmoni, även om hon inte alltid håller med mej..... precis som vänner ska vara. Önskar vi bodde grannar. Så enkelt allt umgänge skulle vara då!

och Tintin.

Gbg weekend

Fyra brudar på resa med tåg och lokaltrafik, kan det annat sluta med katastrof, skratt och skön stämning? Och precis så var det när Jonna och jag tog vår yngsta döttrar ( ja, Jonna har ju bara ett barn så det är ju hennes äldsta oxå) och åkte X2000 till Göteborg för att sova på ett slott.

Hallen i slottet

Vi hade bokat sovplats på ett litet slott strax utanför Göteborg där cykeluthyrning, badplats och lekplats fanns. Dessutom ingick god slottsfrukost och det fanns lunch att köpa. Allt detta till priset av endast 700spänn  var för två nätter. Kanoners!

Klart vi skulle åka på en superhet dag, kanske årets varmaste, med barnvagn, väskor och två trötta små barn. Men vad gör väl det? Livet är ett äventyr! Allt började gå fel när vi väl var framme i Göteborg. Vi skulle åka buss till slottet, men hållplatsen var indragen! Den var borta och tjejerna i informationen visste inte var vi skulle gå av istället. Efter 20 minuters förvirring kom vi på rätt buss, med rätt typ av kort och med båda barnen. Vi lyckades pricka rätt hållplats men hade en bit att gå. Svetten dröp om oss och nu längtade vi till att få bada! 

Slottet var fint men slitet

Vi kom fram till receptionen och skulle få tillgång till rummet på en gång. Men då började strulet. Jonna skulle betala drygt 900kr och jag 1100. För att få det priset vi blivit sagda var man tvungen att bli medlem för 350kr per person. Och hur vi än räknade om så stämde inte priset. Det lönade sej inte alls att bli medlem. Men nu var vi här och vi betalade. Sedan frågade vi om cykeluthyrningen, men se det gick inte, den hade de inte haft på flera år! Och när vi frågade efter sjön så visade det sej att den var 20 minuters promenad bort. Barnen började bli hungriga och vi frågade efter lunchtider. Då bytte de personal. Och lunch serverade de INTE denna månad. Då lackade Jonna ur och efter en del dispyter kompenserade de oss med gratis frukost..... så summan av kardemumman blev att slottet som erbjöd lummiga 

Slottsfrukosten var kanoners!!!

cykelturer, lunch och närhet av badplats och lekplats visade sej erbjuda god frukost, rum men inte så mycket mer. Badplatsen låg ca 35 minuters promenad från slottet och lekplatsen såg vi aldrig. Men i slutänden, vad gjorde det? Vi badade i två dagar, köpte hem vindruvor, fetaost och cider till rummet. Vi skrattade, hade roligt, pratade 

Även badkrukan Jonna badade när det var så hett!

Vidruvor o feta MUMS!

Edith njöt av vattnet hon med!

och pratade och pratade. Jag fick sova nära min lilla argbigga, fika med min bästa vän och jag fick äntligen krama och leka med Edith. På söndagen åkte vi in till Göteborg, åt mitt inne i stan, åkte ut till Slottsskogen och lekte på Plikta, red ponny och 
klappade djuren på Barnens Zoo. Vi hade en riktigt mysig tjejsemester och redan nu börjar vi planera vart vi ska åka nästa år. Strulet i början är nog det som gör att vi kommer att komma ihåg vår första semestertripp tillsammans i många år. Åh vad vi kommer att skratta åt eländet! Vi får bara hoppas på att det nästa år inte alls blir på samma sätt utan att det löper på finfint!

Jonna och jag. Bild tagen av Lilla N.

Minisemester

Jag och dottern var i Tallinn tidigare i år. Då besökte
vi denna badanläggning.

Det gick inte som vi tänkt oss. Egentligen skulle vi ha bokat för länge sedan. Men det bidde inte så. Jag och Lilla N ska på minisemester tillsammans. Jag och Mittimellan N åkte ju till Tallinn, jag och Stora N ska till London i oktober och jag och minsta dottern skulle till.... västkusten. Men det finns inga stugor att hyra! Visst är det med lite kort varsel. Men ändå! Jonna och Edith ska med. Att hitta roliga aktiviteter för två 30+are en 5åring och en 1åring.... det är inte helt lätt. Men jag tror jag hittat det ultimata semestrandet för oss. Men det gick inte att boka online, så nu inväntar jag svar på mejlet och hoppas att det finns plats för oss fyra. Gissa vad som kommer få hänga med???? Jo CYKLARNA!!!! Kan det bli en bättre vaccation? HA HA HA. Cykel, dotter, underbar vän och förträffliga Edith! Jag kommer skratta hela semestern! Om det nu finns plats för oss. Så håll tummarna!

Jan Lundh en människovän

 I dag fick vi det sorgliga beskedet att en fin, fin människa inte längre finns ibland oss. Våran Janne, pappa, son, vän, tränare, medmänniska har valt att släcka lågan på sitt ljus. Och vi som står bredvid är chockade, arga, ledsna och undrar om det funnits något vi hade kunnat göra annorlunda.

Janne är i huvudsak mina barns Janne. Han var deras judotränare under lång tid och även om vi inte tränat för honom den senaste tiden så har han en särskild plats i våran hjärtan. För mej var han allra främst en humanist, en människovän, barnens beskyddare och en fantastisk medmänniska. Hans hjärta var stort och med sina skånska, skorrande RRRR hade han alltid ett skämt på lager, ett vänligt ord och han hade alltid tid för barnen och modet att säga ifrån när han tyckte att vi vuxna var orättvisa mot våra småttingar.

Det vi föräldrar slogs av var hans enorma kärlek till sin son. Janne hade så mycket kärlek i sitt hjärta och varje gång hans blick nådde sin sons gestalt så strömmade kärleken och lyckan över att få vara pappa till A ut som blixtrar. Mina tankar, våra tankar, går till A idag. Vilket kval, vilken sorg han måste känna. Vi som kände Janne och A genom judon och inte så mycket på det helprivata planet hoppas att A aldrig kommer tvivla på sin fars kärlek och att han aldrig kommer känna skuld eller undra vad han hade kunnat göra annorlunda. För enligt Janne så fanns det inget bättre barn än just hans son.

Därför kan jag vara arg på honom, för att han lämnat sin son som är i en så känslig ålder ensam med alla frågor och känslor. Hur kunde han göra det när han är en så känslosam och älskande individ? Man gör inte så mot sitt barn. Och det smärtar så djupt att han trots sin enorma kärlek och beundran över sitt barn, valde, trots att han visste hur ont det skulle smärta i A, så kunde han inte se en utväg, så han valde att ta sitt eget liv. Vad var det som gjorde så ont? Jag känner så mycket sympati och sorg för hans smärta. Det måste ha varit så hemskt för honom, annars hade han inte valt att göra så här. Han hade inte valt den utvägen. Jag kan fortfarande inte förstå. Det är en vecka sedan det hände. Men det var idag vi fick veta.

När jag berättade för barnen blev det helt tyst. Hur förklarar man ett självmord för så små barn? Mittimellan N började gråta, Stora N satt helt stum och stirrade framför sej. I sitt inre fick de hemska bilder om knivar, blod och trasiga hjärtan. Jannes hjärta måste ha varit trasigare än vi trodde, men inte så som barnen började se framför sej. Så vi pratade om hur det kan ha gått till. Sanningen är att jag vet inte. Lilla N tittade på sin systers tårar, det såg ut som om hon inte visste om hon skulle skratta eller börja gråta. Men tillslut sken hon upp och så sa hon;
- Då är ju Janne uppe hos tía Chela. Då kan ju de hälsa på varandra. Och båda är ju snälla så då kan de lära känna varandra och vara snälla mot varandra!
Sedan följde en diskussion om hur stjärnor pratar med varandra där uppe på himlen. Tårarna avstannade och istället för en ledsam stund så blev det en glad minnesstund över en oerhört fin människa. Barnen har fått konfronterat döden mycket nu de senaste månaderna. Och det sätt de gör det på, genom sorg och glädje är fantastiskt att få ta del av. Men hur sorgligt vi än tycker att det är, hur mycket vi än kommer sakna honom så har Janne en familj, sin son, sin fd fru, vänner och släktingar som lider oerhört mycket mer än vad vi gör. Det är de jag tänker på. Deras tårar jag känner i mitt sinne, deras förlamning och jag hoppas de kan hitta ur sitt svarta hål en dag om en snar framtid. Janne är en person att sakna. 

Vi saknar dej.

Min bästa vän

Jag har många vänner. Jag är lyckligt lottad och kan verkligen säga att jag har många vänner. Fina vänner. Bästa vänner. Vänner som finns i vått och torrt. Vänner som inte springer bort. I dag fyller en av dem år.

Kristin, Krisse...... vilka resor vi gjort tillsammans. Vilka upplevelser vi har. Du är en människa som alltid ser till att jag utvecklas. Du ger mej nya vyer, öppnar dörrar jag inte ens visste att de existerade.  Jag älskar dej så in i norden mycket att det går inte att beskriva.

Du är så perfekt på många sätt och du har så många mindre lyckade sidor och den kombinationen gör dej så himla mänsklig och underbar! Vad jag älskar hos dej är att vi kan växla från skratt till gråt. Berätta dödliga hemligheter och ösa ur oss allt det svarta utan att vi tycker synd om varandra. Ditt öra är bara ett telefonsamtal iväg. Jag har ringt dej när jag inte har någon annan att ringa till. jag har skrikit  vrålat och du har accepterat att jag inte förklarat varför. Ingen är som du. Vi har varit vänner, blivit besvikna och sårade av varandra, skrattat tillsammans och alltid, alltid stöttat varandra. Därför vet jag att vår vänskap håller. Den är för alltid. Vi har gått hela vägen. Du tar mej för den jag är. Utan att jag behöver rättfärdiga mej själv. 
Med dej kan jag vara jag och inte skämmas för det. Du är så otroligt ícke-dömande. Du är så otroligt kärleksfull. Din personlighet ligger så långt bort från min, vilket gör att jag ständigt kan ha dej som förebild, men din själ ligger så otroligt nära min att vi alltid är nära. Du är min bästa vän, gudmor till mitt barn, mitt hjärtas beskyddare. Vad vore jag utan dej? Förstår du hur viktig du är? Fattar du hur underbar du är?  Din glans lockar till sej så många människor men jag undrar hur många av dem som ser det strålande ljuset du bär inom dej. Det där hemlighetsfulla som är så vackert och helt oemotståndligt. Du är inte bara snygg och charmig nu är du även 37år! Vi ska bli kvinnor ihop. Du och jag. Ett steg närmare 40. Hoppas provet gick bra idag. Hoppas du hann städa och hoppas din familj firar dej med all den kärlek du är värd. Älskar dej så otroligt mycket!

Party

Ingela 40år med sin älskade Minttu

I går var det fest. Ingela fyllde 40år och det firades med en dunderkalas ute i obygden i Fyllingarum. Och jag var bjuden! 
Klart jag åkte dit! Det bjöds på god mat, och de hade fixat så fint med glutenfritt så jag åt av allt i ren tacksamhet. Med tanke på hur mycket de bjöd på så är det horribelt mycket mat som passerade magsäcken igår. Så idag när det var dags för frukost fick jag i mej ett par skedar yoghurt. Undra om jag kommer kunna äta på hela veckan, så mätt är jag! Ingela är ju en galet, knasig person och det märktes på festen när alla galet, knasiga vänner ställde till med allehanda uppträdanden, sånger och sketcher.

Incidenten med polisen spelades av bästa vännen, Ingela gömmer
ansiktet i händerna och skäms...

 Jo, vi får väl erkänna att efter några cider stod vi också däruppe med våra leksakshundar och gick fot med alla dessa konstiga kroppsrörelser som hon tvingar oss att utstå under träningarna. Vi skrattade mycket och länge under kvällen. Men mycket energi gick åt lite mer ..... hmmm... kvinnliga problem. Jag har mens. Har haft det i några dagar. Men under gårkvällen bestämde sej syndafallet för att komma. Att resa sej var som att kissa på sej. Många turer till toaletten, trippla bindor och ändå bekymmer...... ja, det tog lite fokus kan man ju säga. Men.  men...  Vi i stadsgänget åkte gemensamnt hem med Bibban. Ingela sa så snälla saker till mej strax innan vi åkte vid midnatt och de ska jag processa under dagen, känner jag.

PAAAAARTY!

Jo då, vi var oxå uppe med våra jyckar och uppträdde. Härliga tjejer!

Min vän, älskade människa

Vänskap handlar inte om att hålla med varandra i allting, eller att tycka likadant. För mej handlar vänskap om att respektera och tycka om någon även när den visar sina sämsta sidor eller tycker helt annorlunda mot en själv. Jag har en vän som inte håller med mej så ofta, men hon förstår mina utgångspunkter. Jag ser i hennes ögon att hon fattar var jag kommer från. Jag ser när ljuset blir annorlunda, hennes nästan osynliga nickning av samförstånd. Sedan behövs inte mer. Ord blir överflödiga.  Det är som om kärleken, harmonin, samförståndet omgärdar oss båda. Jag kan inte förklara det. Ingen förstår mej som hon gör. Hon är min Gud. Det är så skönt, det där ordlösa. Jag kan slappna av, som jag inte kan med någon annan.

Min härliga, skämtsamma vän som alltid bjuder på sej själv!

Min vän och jag har haft styrkan att älska varandra, såra varandra, stöttat varandra, blöts, gnatat och verkligen vågat utforska varandras styrkor, svagheter och själar. Vi har gråtit i varandras armar, vi har skrattat så vi nästan kissat på oss. Vi har festat och delat sorg, smärta och glädje med varandra. Jag är inte rädd att visa mej stark eller svag inför henne. Jag är inte ens rädd att säga fel, för hon ger sej inte förens hon förstår vad jag egentligen menar. Vi har aldrig svikit varandra, men vi har varit grymt sårade och arga då och då under de 26åren vi känt varandra. Och jag tror inte man kan vara riktigt, riktigt bra vänner förens man har visat alla sina sidor, fula som vackra. Tillsammans med min vän har jag upplevt fantastiska små äventyr, träffat härligt, udda människor upplevt intima stunder som alltid lever kvar. Min vän och jag har för länge sedan passerat alla hinder. Vi har även gått igenom några av de mest tabulagda saker som man inte får göra mot sina vänner, men vi älskar varandra. Bara det, att jag kan säga att jag vet att jag är älskad av henne är helt fantastiskt! Och jag, jag älskar henne. Forever!