Till min kära

En som står mitt hjärta nära har det jobbigt just nu. Jag älskar henne. Jag älskar hennes trygga armar, hennes välbekanta profil, jag älskar ljudet av hennes röst och hennes ironiska ögonbrynshöjning.

Det senaste året har hennes smarthet nått nya dimensioner. Hon har gått mil i djup snö, genom stormen och hon har kommit så långt. Men alla kroknar ibland. Alla vill ge upp kasta sej handlöst mot de dödliga vålnaderna och låta dem göra vad de vill. För det är enklare. Enklare än att böja huvudet, dra upp axlarna och ta ett steg till i den rytande stormen när kroppen är så trött att den inte orkar mer. Hjärnspökena kan få den starkaste viljan att slakna.

Nu tror jag mer om henne. Frågan är bara om hon tror mer om sej själv.

Jag vet inte vilken djävul som hemsöker henne just nu. Jag slits mellan viljan att lägga mej i, veta allt, trösta, lyssna och respekten för att en person till att förklara för kan bli för mycket. Ibland orkar man inte med all välvilja.

Jag ska ta ett snack med andarna och våra hjälpare och fråga vad som är på gång. Jag ska be för henne och jag ska tända ljus, skicka energi. Min kärlek räcker inte långt men den finns.

Kram Sachiko!

Smittsamt!

Jag har en sjuk dotter, en riktigt sur son, en astrött sambo och en liten dotter som pendlar mellan bus och ilska.

Mitt humör måste smitta av sej. Så varning. Håll er borta!

Vi slocknade som små ljus, utom den minsta, efter skolan idag. Hon roade sej med diverse lekar i sin ensamhet. Skönt att hon verkar kunna roa sej själv även utan syskon. Fast det vore väl konstigt annars med två så starka ensamvargar till föräldrar.

Jag fick en del kompletteringar. Eller mest saker jag skulle ta bort. Så det får jag fixa på torsdag, eller måndag eller nåt.

Lunchrapport

Jag sitter nu i halvtid på examinationen. Halva gänget är avklarade jag står snart på tur. Jag vet redan nu att alla får kompleteringar, vilket betyder att ingen av oss är godkända. Frågan är bara hur mycket jag får. Nåväl jag ska alldeles strax få domen. Plus alla andras kritik. Jag skrev ju mitt på mindre än 14 timmar, de andra skrev sitt på två veckor. Viss skillnad.....my bad.

Vårvädret är ju lysande så det piggar upp min dystra sinnestämning. Glömde sätta på mej stegräknaren i morse så jag behöver inte ha stegtävling idag. Också positivt.

Håll tummarna för mej!

Tränings medicin

Ok jag är lite deppig, lite nere. Det har väl inte varit svårt att missa. Självklart går det mest ut över Marcelo. Vi har knappt pratat med varandra de senaste dagarna, av ren självbevarelse drift. Det som är så häftigt med min sambo, mina barns far är att han kan se över att han blir sårad. Han kan trots att han känner sej åsidosatt acceptera att barnen kräver enormt mycket av min uppmärksamhet och att han lite kommer i sista hand här i familjen. Han blir inte mindre sårad, men han förstår och det uppkommer inga gräl. Nu märker han att blott hans närvaro får mej att ilskna till. Jag fräser så fort han öppnar munnen. Han stönade lite när jag sa att det skulle ta en månad innan jag blev mej igen, men nu håller han sej borta från mej. Är tydlig med när han kommer hem och vilka planer han har. Säkert är han lite konfunderad. Smart nog frågar han inte om jag är arg på honom. För egentligen är det ju inte hans fel. Han är man nog att klara av det här. Lite sexigt faktiskt!

Men vilken skillnad det blev i mitt humör efter träningen! Nu har jag dessutom varit ute med Bobbo långa svängen ( nej den är inte så lång, tar ca 50 min att gå själv och ca 90 min att gå med barn, därav namnet). Helt plötsligt är alla destruktiva tankar borta, mitt mörker har lättat, nu är jag bara dyster. Bättre än terapi! Rekommenderas varmt till alla! Träning alltså!

Nu ska jag duscha.

Sen ska jag plugga.

Dålig vana jag fått att sitta på sena kvällar och nätter. Det får vi ändra på till nästa kurs.

God natt!

(snart är det spöktimmen, då ska schasa ut alla otyg)

Hund på rymmen!

En lydig hund är en lycklig hund. Bobbo kommer att vara olycklig under en lång framtid. Vår tomt har inga staket. Han har aldrig dragit förut. I dag var han borta! Puts väck.

Två gånger de senaste dagarna har vi misstänkt att han lämnat tomten men inte haft några direkta bevis. I dag hittade Marco honom springandes på vägen - hem iallafall- medan jag sprang runt i grannskapet och ropade. Bobbo kommer inte få vara lös på tomten på bra länge! Sedan blir det terror handlingar för att se till att det inte händer igen.

Nej jag slår inte min hund, men en och annan granne kommer få kasta nycklar i asfalten när Bobbo är för nära gränsen och tror sej vara oövervakad. Han tycker nämligen inte om det klingande ljudet. Kanske, kanske kommer han få vara lös igen i mitten av sommaren. Förhoppningsvis får vi även upp staketet i sommar, och det förenklar ju saker och ting en hel del!

Det värsta med när hundar bryter mot reglerna är att man inte kan meddela dem att konsekvenserna blir värre än att hålla sej på vår tomt på över 4000kvm. Det finns berg, träd, lera, ved, kuperad mark, en dunge stoooooor blivande gräsmatta massor av harar, fåglar och mat som ligger utlagt i den djupa snön. Om man bara kunde förklara att nu gäller restriktioner på utomhusvistelsen kanske han skulle stanna hemma och villigt följa med när vi väl går ut. För att göra saken värre kommer han numera få gå kopplad. Jag vet nämligen att det har gett resultat förr i tiden när han dragit på hare eller katt under promenaden. Sju år gammal börjar han protestera.

Jag vet att felet är mitt. Jag tränar inte som jag ska, går inte ut som jag ska och kelar inte som jag ska. Han är den som fått satts på paus när jag tappat orken. Så tro inte jag lägger skulden på honom. Det är hos mej problemet tillkommer. Men jag MÅSTE få lata mej någonstans, måste få känna så här ett tag för att jag ska komma vidare. Det går över, frågan är bara när. Jag slutar fungera om jag tvingas till saker jag inte har energi till, och gör jag det, slutar, vet jag inte hur länge det tar att komma tillbaka. Ett halvår är ganska länge i en hunds liv, men med tanke på att många hundar lever som promenadlimpor och sällskaps hundar hela livet, att vissa hundar får stryk eller elaka arbetsmotoder så har Bobbo det ganska bra. Inte lika bra som förut, men jag jobbar på att bli bättre för fullt.

Jag blev bara så trött när han drog. Och ledsen. På mej.

Måndag IGEN!

Helgen har sprungit förbi. Märkte knappt att den var här. Kanske lyckades jag övertala Maggan om att ha en freestyle kurs snart så att jag kan ta med min älskade Bobbo på en inspirationstripp. Jag ska nog sätta mej idag och lägga upp tävlingsschema för agilityn den här sommaren. Kanske det kan få upp mitt goda humör, min lust, min vilja, min ork? Annars var helgen extremt lärorik där beteendet hos oss däggdjur kunde härledas till våra gener, vilken kontroll vi har och vilken stress vi sätts under. Vi fick lära oss att nästan 100.000 älgar skjuts varje år. Att de sköt två vargar för mycket under höstens jakt och lämnade ett antal vargvalpar ensamma att svälta då de sköt mamma och pappa.

David pratade om det olagliga i tvångsparning och hur de lärda tvistar om vilken vargart som hunden härstammar från. Vi har fått se bilder hur en häst ser på sin omvärld, och pratat om att djurskyddet för grisar och kor är på väg att tas bort.

Jag undrar hur alliansen tänker. De försämrar djurskyddet, våra matdjur (kor, grisar mm) ska inte ens behöva få lite halm i den minimala boxen. De svårt sjuka ska inte få ersättning. Helst inte arbetslösa heller.De vill sänka minmi lönerna ( typ McDonalds, städjobb mm) så att man inte klarar sej på att jobba 8 timmar om dagen för minsta försörjning, de lägger inte pengar på att reparera dåliga vägar, istället byggs nya på andra ställen i Sverige, de tillåter avskjutning av varg, ja det finns mycket som är märkligt. Men hur hade de tänkt vinna valet på det här? Visst har de rätt många bra punkter också. Nya betygssystem i skolan, lägre skatt så man får lite extra i plånboken om man jobbar......sen kommer jag inte på mer just nu.....men det finns mer. Det måste det göra.

Nu vet inte jag om jag tycker att alternativet med sossar, vänstern och mp är så superlyckat. Sossarna kommer få alldeles för mycket att säga till om, men jag tror det är ett bättre alternativ till det samhälle jag ser framför mej. Ett samhälle där man går till skolan, lär sej saker, pluggar vidare, får jobb, skaffar barn, kanske blir sjuk får ersättning och hjälp att komma tillbaka till arbete, av en sjukvård som faktiskt fungerar! Inte behöva ha sina barn för länge på dagis, ha ork att ta hand om sin familj och pengar nog i plånboken att betala räkningar och kanske till en semester. Blir man av med jobbet så finns det ersättning att få ( A-kasse avgifterna var ju det som alliansen först gick ut med och erkände att de gjort fel på) tills man hittar ett nytt jobb. Pensionerar sej, så har man tid och pengar att göra det man förut inte hunnit. Vagga barnbarn och sen få en anständig vård med sin partner på ett ev boende innan man får en trevlig lite gravplats på nån kyrkogård, eller få askan sprid i en flod eller så.

Nåja det här är ingen politisk blogg men nog bör vi tänka till åt vilket håll vi vill gå. Speciellt om vi får cancer, får ett svårt sjukt barn, blir arbetslös, bryter ett ben efter svininfluensan (det får man inte i dag om man varit sjukskriven en viss tid, då måste man nämligen gå till socialen, som inte tar emot en eftersom man haft en för hög inkomst när man arbetat. (Dessutom måste du först sälja ev bil, hus eller andra tillgångar innan du kanske kan få ersättning för den tid du inte kan jobba). Vi måste fundera på hur säkert det ska vara för våra barn att gå till skolan eller parken, det är inte för inte som många i USA hämtar och lämnar barnen i skolan eftersom kidnappningsrisken är så stor. Vi kan hamna där. Skolskjutningar eller gamla medarbetare som kommer in på en arbetsplats och skjuter kollegor, det kan vara hos dej om ett par år. Politik är det som får dessa enstaka fall att bli många eller få. Demokratin i Sverige såg inte ut som den gör idag när jag föddes. Den har ganska radikalt förändrats, och den förändras hela tiden. Så även om det inte känns som om det spelar någon roll att rösta så gör det det. Du spelar roll.

Oj det blev tungt en måndag morgon.

Jag säger ju att jag är en dysterkvist för tillfället!

matgästerna som försvann

Först skulle de komma, sen backade jag ur, sen var några av dem här. Då skulle alla komma, och jag var på, sen avbröts allt och jag kom hem till mej och matgästerna var försvunna. Jag gillar när man kana vara sej själv och inte vara så knusslig!!! Vi äter ihop en annan dag!

I åtta timmar har jag suttit på en stol och lyssnat på föreläsare som pratat om genetiska variationer och hur det kan få en individ att reagera olika på stress. Bland annat depression. Jätte intressant. Men min avbrutna svanskota gillade inte stolen eller alla timmar av inaktivitet. Nu laddar jag för sju timmar i morgon igen.

Glöm inte att flytta FRAM klockan till sommartid i natt!

Glöm inte att släcka alla lampor om en kvart. En timme i mysigt mörker för oss alla i miljöns tecken!

Officiellt meddelande

Ok nu är jag deprimerad!

I takt med att snösmältningen fortskrider och ljuset svämmar över oss blir jag allt olyckligare. Min vårdepression har kommit för att stanna ett par veckor. Nej det är ingen klinisk depression, bara vanlig nedstämdhet. Nej jag tar inga mediciner. Jag surar. Så förväntar ni leenden från mej, vänta till slutet av april.

Jag hatar snön som ligger i drivor. Jag hatar all snöslask, jag hatar att vi inte har gräsmatta på 90% av tomten. Jag hatar att jag är oinspirerad och tråkig!

Planer för dagen

1. Äta frukost
2. Gå promenad med Bobbo
3. Åka och handla mat och skor till Stora N
4. Lunch
5. Ta hem all mat
6. Vila
7. Städa
8. Plugga lite i allafall
9. Äta
10. Busa med barnen
11. Titta på TV
12. Kramas med Marcelo
13. Sova

Ok kan jag lyckas hålla mej till planen? Det slutar oftast med att något havererar....

Jipiiii, pengarna har kommit!!!!

Va????? Är pengarna redan slut???????

Otroligt men jag är FÄRDIG!

Jag hann! Helt otroligt! Trodde faktiskt inte att det var möjligt men nu är den inlämnad uppsats pm:et och jag tror det gick skapligt. Häxorna på vinden är helt otroliga i sina granskningar så chansen att jag blir godkänd i första rundan är väl minimal, men den blev inlämnad i tid och jag slipper vänta till nästa termin för att göra klart uppgiften! Nu är jag trött, trött, trött och en aning hungrig. Så nu ska jag värma mej lite mat och försöka slappna av i kroppen som känns som en fiolsträng.

Till Pelle; Jag har alltid någon minut över att blogga. Dessutom var det kanske den andepausen som gjorde att jag orkade arbeta vidare. Man skall aldrig förakta en kvinnas prioriteringar. När man blir mamma får man allting gjort, det är det som är så bra med oss. Vi gör hela arbetet på en fjärdedel av tiden. He he he tebax! =0)

Nattrapport 01:22

Jag pluggar än. Till min stora förskräckelse upptäckte jag att pm:et ska vara inlämnat i morgon klockan 12.00. Jag hade klockan fem i kväll fortfarande inte börjat skriva på skiten. Det låter inte så farligt, 10 sidor inledning, syfte,teori, metod, material och tidigare forskning. För alla er som ALDRIG skrivit en vetenskaplig uppsats på D nivå kan jag meddela att bara syftet på typ två meningar kan man pillra med i två veckor. Jag avsatte 1½timma till mina fyra rader. Kommer nog återkomma till den flera gånger till. Natten är lång! Sen kan jag meddela att man inte kan skriva en enkel rad utan att ha referenser i vilken bok man har hittat den slutsatsen i. Sidnummer måste vara med tillsammans med författarens namn, förlag och vilket år boken publicerades. Det jobb jag nu helt hysteriskt försöker sätta ihop på 14 timmar ska egentligen ta tre veckor att göra...... det säger lite om vilken knipa jag sitter i. För jag måste ju hinna läsa en massa för att kunna jämföra olika teoretiska studier......

Jag har fått ihop sex sidor hitintills, just nu är hjärnan bara för trött för att förstå vad det är som saknas och hur jag ska formulera det. Ska validitet stå med i metod eller ska det sparas till ett annat kapitel? Blir uppsatsen skriven ur ett maktpespektiv eller skulle den bli skriven ur ett sociokunstruktionistiskt perspektiv? Jag ni ser, det är inte det enklaste att vara jag.

Det värsta är att varje liten bokstav, varje ordval och punkt kommer att granskas av häxorna på vinden. De kommer sitta med sina oskyldigt blå ögon och blonda hår och stirra på mej med illimarisk blick innan de kastar sej över varje liten kommatering och med hård ton i rösten fråga vad jag menar med det, hur kan jag veta det och varför har jag inte skrivit så här istället?

Jag längtar efter sommarlov!

Jag måste få vara arg!

Igår var jag arg. Inte jätte arg, men tillräckligt arg. Varför i hela världen är det inte tillåtet för mej att vara arg, upprörd eller ologisk då och då? Alla andra får ju vara det och det ska jag acceptera, förlåta och gå vidare. Jag ska låta dem vara ifred, förstå och behandla alla jävla människor som om de vore porslinskatter. Nu blir jag arg igen!

Nästan hela mitt liv har varit samma visa. När jag för en gång skull fräser ifrån så reagerar omgivningen med chock, de blir förstummade, förbannade och tycker att jag är svinet nummer ett här i världen. Det gäller en del vänner, flera släktingar, min far, och till och med min sambo. Jag ska ALLTID hålla lugnt humör och uttrycka mej avvägande och korrekt, med rätt ton i rösten att inte förglömma. Annars blir det liv i luckan, och den sårade får kräkas ut elakheter och behandla mej som de behagar och önskar. Men det måste jag ju förstå eftersom de blev arga! Fan jag har kanske lite mer skinn på näsan än många andra. Jag kanske har ganska stor förståelse för irrationella beteenden men jag är mänsklig med fel, brister och inser inte alltid när jag trampar i klaveret. Varför ska det då bli sånt jävla liv? Varför inte bara kommentera att jag verkar sur idag. Kanske fråga varför jag är så arg? Kanske låta saken vara tills i morgon? Nej, kompisar och släktingar har lämnat mej för gott när jag i ilska och sorg uttryckt mej plumpt. Men ursäkta, hur många är INTE plumpa när de är arga på riktigt?

Jag har tagit att bli slagen, spottad på med ursäkten att de varit på fyllan, och det måste jag väl förstå?

NEJ!

Jag har blivit baktalad, blivit kallad för öknamn. Människor har försökt att såra mej genom att dra upp min taskiga barndom ( men se den går inte, där är jag immun. Det är nämligen inte mitt fel!), de hackar på mitt utseende, mina tillkorta kommanden och till och med blivit påhoppad för att jag har idéer för vad jag vill göra. Men det ska jag ju acceptera. För de råkade bli arga.

Jag är trött på att människor sätter mej på en pedistal och försöker tillskriva mej sidor som jag inte har. Jag är trött på förväntningar om att jag ska vara felfri. Jag är inte det. Ibland är jag arg, men jag kastar mej inte över andra människor och biter huvudet av dem för det. KAn jag få vara det eller?

Annars är jag faktiskt inte intresserad av att få vara i ditt liv!

Blöder

I närmare 30 år har jag haft mens till och från i mitt liv. Ändå blir jag nästan lika chockad varje gång den kommer. Borde jag inte känna igen symptomen? Ingen lust att träna, ingen lust till motion. Vill mysa i filt på soffan. Vill äta godis. Vill ligga och tycka synd om mej själv.....

Tanken slog mej faktiskt igår att jag betedde mej som om det vore dags för mens. Men ändå blev jag fullt förvånad när jag idag upptäcker att så var fallet. Efter flera månader av konstig månadsblödning så hade jag väl fått för mej att jag inte skulle få skiten på bra länge. Men så var inte fallet. Nu är den här.

Faktum är att jag inte vet om jag är lättad eller arg. Mensen är ändå ett tecken på att kroppen fungerar någerlunda normalt. Det har den ju inte gjort på ett tag, så det är ju ett positivt tecken. Sen är det ju aldrig roligt med allt kladd. Dessutom blir man ju ilsken vid mesn, så då får jag väl vara arg?

Mycket blir det...

Idag ska vi sätta upp utställningen, mina elever och jag. I morgon ska vi ha handledning på universitetet om uppsatsens första del, på 15 sidor, ska vara skrivna till nästa vecka. Detta inkluderar bara förord, inledning, arbetsmetod osv. Jag har inte haft tiden att ens börja skriva, så jag kommer inte gå på någon handledning. Jag kommer i panik skriva hela morgondagen. Frågan är bara vad jag ska skriva.... har inte en aning! Problematiskt eftersom vi bör ha läst igenom ett antal forskar uppsatser, litteratur och gått igenom teoretiska forskningsmetoder.....

Man kan väl säga att morgondagen börjar på universitets biblioteket...... Ja just det så har jag examination på osndag eftermiddag, tills dess ska vi också skriva X-antal sidor med referenser.... Men natten är lång.

Håll koll i tidningarna i morgon så får ni kanske läsa om mina underbara elever. NT ska nämligen komma i eftermiddag när utställningen sätts upp.

Jag anser....

Jag älskar mina barn, alla fyra.

Jag hatar kladd.

Jag hatar att jaga vid påklädning eller när man ska gå.

Jag ogillar när någon kissar på sej.

Jag ogillar när syskon bråkar.

Jag är missnöjd när Bobbo drar från tomten.

Jag är missnöjd när jag är för mätt.

Jag är för trött för att det ska vara hälsosamt.

Jag är för fet för att det ska vara hälsosamt.

Jag älskar min sambo.

På upptäckt i vårsolen

Foto från gårdagens promenad då vi undersökte hur blötsnö känns, åt vilket håll vatten rinner. Hur det låter att gå på grus, hur det känns att gå i snö. Vi hoppade i vattenpölar, gjorde barr-båtar och lyssnade efter ljud.

Vårtecken

Jag ser gungorna!!!!!! Nu har snön sjunkit så pass mycket att gungorna har kommit fram, för bara två dagar sedan syntes de inte alls! Vallen utanför dörren har också märkbart krympt. Snart kommer alla hundbajsar lysa kladdigt bruna mot det vita och jag får gå runt med en påse och plocka upp de jag ser, som jag inte kommit åt när jag sjunkit ner i den djupa snön, medan Bobbo lätt sprungit ovanpå. Det har sina nackdelar att vara tung.

Solen lyser! Idag ska jag ta en vår promenad med alla mina barn. Vi ska titta på allt grus som ligger på vägarna och prata om hur det kommit dit. Vi ska jämföra ismängden nu och för en vecka sedan. Vi ska lukta och försöka känna igen dofter vi inte känt sen innan vintern. Vi ska lyssna på vindens brus och fåglarnas lockrop. Mina barn älskar att lyssna och identifiera ljud. Ett flygplan, en liten fågel, skor mot asfalt osv. Vi ska prata om vad som händer med all snö, vart den tar vägen och vi ska planera vårt lilla växthus och bestämma när det ska bli dags att plantera våra blommor i den.

Jag har inget emot regn så länge den smälter vår snö. Jag längtar efter vårens första fulhet när gräset är blött, platt och sunkigt. Jag gillar de överfulla vägarna som mer eller mindre liknar grusvägar ett par veckor innan gruset samlats upp för att användas nästa år. Jag älskar vårsolen starkt, klara sken som bländar ögonen och jag älskar det faktum att vintern äntligen, äntligen börjar ta slut. På SMHI sa de att våren skulle komma till oss den 25 april. Jag tror inte det har varit minus grader i natt. Sist jag tittade på termometern stod +6.7c så kanske kommer våren på utsatt tid. Eller någon dag senare. Men den är på väg!!!!!

Hoppas vintern blir lika fin nästa säsong igen!

Lycka är att vara jag!

Ibland älskar jag i mitt liv så mycket att jag tänker att alla borde vara avundsjuka på mej! Om alla förstod hur bra jag har det, vilket härligt liv jag har skulle nog många häpna.

En dag.

Nästa dag undrar jag varför alla jävligheter drabbar mej. Hur kommer det sej att jag inte lyckas slipa bort de där värsta kanterna som jag fullkomligt avskyr hos mej själv? Men just nu. Just idag kan ni häpna. För nu älskar jag att vara jag!

För många år sedan, innan barnen rasade in i våra liv,hade jag stunder för mej själv som var heliga. Jag låste in mej i min kokong av värme, kände mej trygg, slapp och nöjd. Oftast efter en period av hiskligt mycket jobb eller annat hektiskt i mitt liv. Jag gick inte ur morgonrocken på en hel helg och gjorde jag det så kunde jag och Marcelo gå omkring nakna en hel dag. Det händer inte längre. Jag har fortfarande samma behov att få vara ensam. Själv, utan någon, utan att svara i telefonen eller öppna dörren. Utan att gå ner till affären och handla eller ta en lång promenad. Så ibland blir jag frustrerad. Jag blir som en tekittel som tjuter att vattnet kokar. Tyvärr hjälper det inte och jag och Marcelo har fått försöka hitta andra sätt att få vår dos av själviskhet.

Så idag efter handlingen kom vi hem 2500 kr fattigare och med två sovande barn.

( men snygga skor hittade jag!) De fick sova i sina jackor, själv lade jag mej med Lilla N i soffan och tillslut blundade även mina två små, blå. Dåliga program rullade på TV:n och livet blev sådär himla härligt igen! Nu har vi alla vaknat, maten puttrar i ungen och på spisen. Jag går omkring i myskläder i ful frisyr, hela glasögon och behöver inte överanstränga mej för att få en god måltid i min sömniga kropp. Jag har stängt av alla mammakrav; Jag behöver inte leka med barnen, det räcker att jag bara är här. Jag behöver inte gå ut och gå, Bobbo får roa sej bäst han vill på vår snöiga tomt. Balsam! Det är balsam för själen. Till och med en tre barns mamma kan få ha det riktigt, riktigt skönt en fredag trots att alla barnen är hemma.

Det är så skönt att vara jag!

Fisa bäst jag vill

Jag känner mej som en ny människa. Efter en dusch och ett par timmars sömn är jag på mycket bättre humör. Trots det har morgonen inte vaknat på sin bästa sida. Linserna har gått sönder vilket betyder att jag måste använda mina trasiga glasögon för att se någonting. Jag vaknade av att ryggen värkte så jag var beredd att ringa ambulans tills jag var helt vaken och insåg att jag låg och sov på mage. Inte bra för min aj aj rygg. Mittimellan N klagade över att hon ville kräkas och när jag tillslut masade mej upp insåg jag att klockan inte passerat sju. Ändå känns det lite lättare idag. Lite bättre. Jag har inga direkta måsten på hela helgen. Än så länge är det bara ett fåtal aktiviteter inplanerade, vilket ger mej massor av tid att bara ligga och tanka energi. Marcelo är bortblåst så inga oväntade besök dyker upp. Huset är mitt och jag kan ligga och fisa bäst jag vill. Jag känner på mej att det här blir en bra dag!

tankespår

Jag längtar. Jag verkligen längtar efter nåt. Men jag vet inte vad det är.

Våren?........nä

Godis?........ehh nej.

Kärlek?......har jag redan.

Sova?...........såå trött är jag inte.....

Pengar?.........jo visst tack, men nåt annat vill jag ha.

Barnfri helg?..............kanske, men då längtar jag ju efter barnen. Vi har ju inte träffats lika mycket nu ett tag.

Snösmältning?.......JAAAAAAAAAAAAAAA, men det är inte det.

Det luktar bajs om min hand. Trots att jag har tvättat den med tvål två gånger efter att jag bytte blöja på Lilla N. Blääää. I dag har jag fått massor av beröm igen. Kul....eller nåt. Jo det är det, men jobbigt att ta emot. Jag skulle vilja vara uppe sent en kväll. Kunna äta i ensamhet, glo på halvkassa program eller nåt jätte bra. Dricka lite cider (alkoholfri eftersom barnen är hemma, även om vi nu fått hem stark cider med blåbärs smak?????), äta lite morotsstavar med dipp. Ohhh, det ska jag köpa, det låter gott. Fredagsmys med morotsstavar, det var länge sedan. Det får vi satsa på i morgon. Då ska vi åka och handla. Tidigt, så vi slipper alla människor som åker efter jobbet. På söndag ska jag få fika hos grannen. Hon är gravid så jag ska inspektera magen. Jätte kul för tjocka henne, jag är bara glad att jag inte är på smällen. Eller TÄNK om jag skulle vara det. Man kan ju aldrig riktigt veta förens mensen kommer. Men troligheten att är mindre än noll, men tänk om. Vad skulle jag göra då? Gråta? Skratta? Lida? Pust! Tre långa sista månader, stor som ett hus, uppskuren igen, felsydd igen, mjölkstockning, ständigt blöta tuttar, blöta tröjor, lukta sur gammal mjölk. Svartsjuka barn, Stora barn som vill göra en sak, en liten bäbis som inte kan göra någonting.......Nej jag skulle föredra att vara en bra mamma till tre barn. Så då går jag och är det nu!

Trötthets gnäll av 33åring...

Idag fick vi lite sovmorgon. Jag och mina tre knoddisar kommer behöva hela sommarlovet för att ta igen oss efter denna långa maratonpärs som den här terminen har erbjudit oss så här länge. Skulle kännas som lite lyx att ha möjlighet att sjukskriva oss alla under en vecka och bara vara hemma. Vakna sent, gå och lägga oss sent, knappra god mat, kramas, spela spel, pyssla lite. Jag saknar att pyssla med mina barn. Nu är det mest de som har tiden att rita medan jag lagar mat. Själv får jag inte riktigt vara med.

Ok jag känner att jag är trött och tjurig. Jag vill inte. Blääääääää......Snön är ful, det är tråkiga isgator överallt så att ta en promenad med Bobbo här hemma är förenat med livsfara. Vi har snödjup som är över 140cm på altanen, på gräsmattor och utanför ytterdörren. Jag tycker inte det här är roligt längre!!!!! BAJS!

Spana in brudarna

I den gruppen jag tränar i är det allehanda kvinnor i olika åldrar som kör, och en o annan gubbe som vågar sej dit ibland. Prestationsångest existerar inte men jag, som den brud med koll jag har, spanar såklart in vissa viktiga saker.

• Vem är tjockast? Gillar inte när svaret faller på mej. Inte ens när jag är näst tjockast. I bland undrar jag om jag är fetare än personen som jag klassar som tjockast, och att jag lever i förnekelse. Det är inga uppmuntrande tankar, men att träna är uppmuntrande.
• Nästa sak att kolla in är vem som har sämre kordination än jag. Och vem som är sämst på det. Förlåt jag vill bli en bättre människa men jag känner ett lite ...haha...när den snygga tjejen är hon som är sämst. Precis som om jag skulle bli snyggare för att jag är duktigare än henne. Idiotiskt, men sån är jag. Är det nåt jag har gjort i mitt liv så är det att träna, så rörelserna kan jag väldigt bra. Sen orkar jag inte riktigt ta ut dem hela passet, eller göra alla armhävningar, men kondisen ska det bli bättre med. Det är ju därför jag är där.
• Under träningens gång faller alltid mina blickar på nån av tjejerna som ser bra ut, har en kropp jag skulle vilja ha, har ett klipp i stegen som jag beundrar eller bara är väldigt duktig. Då känner jag att det är just som hon tjejen där som jag skulle vilja bli. Hon blir min förebild för kvällen.
• En annan sak att kolla in vilka som inte riktigt orkar hålla igång hela passet. Vi möter varandras blickar, ler och känner oss inte ensamma om att vara helt slutkörda. Det är jätte skönt att ha hemliga förbundsvanter som är i lika dåligt skick som en annan!

Det är skönt att se tjejer i samma ålder med hängande bäbismagar och med den välkända post- graviditets obalansen som jag har. Jag har hittat en träningsform som är billig, rolig och lättillgänglig som jag faktiskt kommer iväg på minst en gång i veckan ibland flera. En början, en början.

Jag tog av mej stegräknaren när jag kom hem efter passet. Jag vill inte få FÖR många steg att försöka klå i morgon. Lite drygt 12 500 blev summan för dagen. Nu ska jag duscha.

Städ ångest

Sonen har svårt att andas, så det blev inget sim. Istället kom jag hem och upptäckte till min STOOORA fasa att parkeringen var full av bilar. Det betyder gäster. Pulsen började slå. Tankarna for i 300. Hur katastrof såg vårt hem ut?????? Jag vet hur rörigt det var igår kväll. Jagf vet att jag struntade i att plocka ihop. Jag vet att jag försov mej i morse...... Vilka var det. Vem satt vi mitt köksbord och fikade?

Timmen extra jag fick har jag ägnat åt att panik städa undan det värsta från gårdagen. I lördags var det fint, igår katastrof. I dag skäms jag. Varför lyckas alltid gästerna pricka in den dag man tänkt att just idag skiter jag i att det ser ut? Nåväl. Grabbarna har varit här förut. De har prickat in dåliga dagar förut med. Sånt är livet.

Snart är jag uppe i 8000 steg. Idag ska jag träna så då kommer jag nog få en bra dagsranson. Jipee!

Sleepy sunday...not.

Så var det den söndagen.... ni som hängt med vet vad jag skulle göra idag. INGENTING. Sova. slappa, glo på TV, gosa med barnen. Nu är klockan tio på kvällen och jag kom precis hem. Varför är det alltid så här i mitt liv? Vad hände? Hur blev det så här?

Jag har haft en suverän dag, så jag klagar inte. Min son gjorde debut som tiger på skridskobanan. Han ramlade en gång, men det gick jätte bra ändå. Jag är oerhört stolt över världens bästa snart-fem-åring. Dessutom var alla vänner där så jag fick tillbringa hela dagen i mina vänners goda sällskap. Efteråt blev det en tripp på Maxi, där vi hördes, märktes och hatades av alla. Det var Åsa och jag och fem sjövilda ungar, två vagnar och en ettåring som förnöjt tittade runt på spektaklet. Vi blockerade alla gångar. Grabbarna lekte boxare bland bröden och rallarsvingarna träffade både varandra och andra. De skattade så de höll på att kissa på sej. Medan den ena då sprang på toaletten började de andra ha springtävling i gångarna. Så fortsatte det hela Maxi runt. Utanför Ica lekte de apor och katter på alla möbler och hoppade i sofforna medan jag och Åsa var nöjda över att få konversera med varandra. Jag tror hela varuhuset drog en lättnads suck när vi kom ut bland bilarna och röjde istället. Vi planerar en återträff nästa vecka, kanske på City Gross denna gång?

Sedan har min skröpliga vän fyllt 87 i veckan, (läs 37 år) så då snodde jag ihop lite pannkakor efter promenaden med Bobbo innan vi rullade hem till henne. Genast förvandlades mina söta, rara barn till allt det jag inte tycker om hos barn; Gnälliga, ouppfostrade, smuliga, struliga och väldigt mycket tjatande om att få åka hem. Jag vet inte vem som var mest lättad när vi åkte, barnen eller Nettan.

Men jag har en teori. Nettan klagar på att alla barn som kommer hem till henne är ouppfostrade ungjävlar som borde veta hut...... Den en gång så barnkära kvinnan har blivit en barnhatande sur......(vågar inte skriva ordet, hon läser ju här ibland!) när barn vistas i hennes lägenhet. Det har smittat av sej på hennes en gång så fromma dotter som alltid förr glatt låtit barnen leka på hennes rum. Idag stod det flera lappar om att barn under tio år INTE VAR VÄLKOMNA! Det kan väl inte vara så att det inte beror på barnen? Kanske atmosfären i lägenheten kryper ner i ungarnas öppna sinnen och fräter in i deras gnällcentra...... I förra lägenheten, i samma område var det alla hundar som blev förbytta i deras hem. Hmmm en gåta......

Nåja jag älskar min skröpliga vän, mina gnälliga barn och min totalt utslagna sambo. Jag älskar min fantastiska pipande hund, även om jag blir förvånad över att han alltid tappar hörseln och uppfostran i Nettans hem han med.... Jag älskar att komma hem till mitt hem som var städat i morse, men nu ser ut som en katastrof plats efter en mindre tornado. Det är så skönt att veta att jag är jag, mina vänner är som dom ska, mitt hus kommer alltid bära spår av mej och min slarviga familj och att Bobbo efter snart ett decennium av träning fortfarande bevarar sin egen personlighet och vilja.

Det enda jag inte gillar är att här ute på landet har vi ett snödjup på 1,4m. Vi har glansis på vägarna och sanden lyser med sin frånvaro. Nu längtar jag efter lera och asfalt. Jag längtar efter fågelkvitter och solsken.

Nu ska jag ha en date med sängen. I natt hoppas jag kunna få behålla min karl i den också.....

Allmän uppdatering

Jag hör köttbullarna puttra i stekpannan. Det till och med låter gott. Jag är rasande hungrig.

Det har varit lite mycket sista dagarna. De närmaste veckorna lär inte bli lättare. Inte mindre att göra heller. Måste hitta ett system att få i mej mer mat. Är ständig hungrig och får aldrig tid till mellanmålen som är så viktiga.

För allmän kännedom till dem de berör. Min telefon fungerar igen!

I går satt jag och min äldsta dotter och planerade höstens aktiviteter. Det kan kännas lite tidigt kanske, men nu så smått börjar avslutningarna, i morgon på skridskorna och sedan rullar det på fram till sommarlovet.

Alla barnen vill fortsätta simma. Så då gör vi det. Stora N vill absolut fortsätta med skridskor så då är måndagar och lördagar bokade. Kören är ett måste för mina tjejer, onsdagar och Stora N älskar sin fotboll, också onsdag. Mittimellan N älskar dansen mest, men vi ska nog byta ställe och då blir det på tisdagar, som förut varit heliga åt tennisen. Men den hoppar vi över. Ett år iallafall. Tills Lilla N kan börja, så får vi se om lusten tränger på även för de större. Så måndag, tisdag och onsdag bokade. Jag ville börja på judo med mina tjejer, men om de inte ändrar dag är det helt omöjligt att få till schemat och jag har så smått lovat Stora N att börja med karate, som är på torsdagarna....... Kommer vi palla det här i höst? Vi får väl se. Så länge lusten finns så är det väl bara att köra. Själv kommer jag i den mån de går fortsätta träna måndag och torsdag kväll. Utöver det ska jag bygga på lite träningsdagar på luncher och så, tänkte jag. Vem har sagt att det är stiltje i mitt liv?

I morgon är det en tre timmar lång skridsko show med min son. Jag är stolt men också lite orolig. Han kan inte all moment, och även om jag inte bryr mej om han ramlar eller tappar bort sej är jag mest rädd att han ska bli ledsen och skämmas om nåt händer. Han är trots allt bara fyra år, snart fem, men inte än... Familj och vänner sluter upp och ska heja. Jag har köpt blommor och kexchoklad, så jag gör mitt bästa att han ska känna sej nöjd med sin uppvisning. Det blir den första i min mammahistoria. Första gången i mitt liv, som ett av mina barn ger en föreställning, visar upp någonting och jag är stolt som en tupp, som min mormor jämt sa. Det pirrar lite i magen och jag börjar inse att barnen växer upp hiskligt fort. Nästa år har alla barnen passerat tre år. Jag fick dem ju nyss....

Trötthet och stegräknare

För mej är det en sensation varje gång. Jag kan inte hjälpa det. Efter flera månader av att gå i koma, efter ett oändligt slit till att försöka tvinga kroppen till att göra saker den inte alls känner att den klarar av så går det så mycket lättare! Idag efter skolan. Efter nästan tio timmars arbete orkade jag ta hand om tvätthögen som legat på hallgolvet i två dagar. Jag orkade baka med barnen, laga mat, plocka in disk och faktiskt fixa i ordning i hela huset minus vårt sovrum. Så i morgon är det dammsugning och skurning som finns kvar. Kroppen värker inte, det är inte svårt att andas och jag vill inte lägga mej ner att dö. Ett barn är duschad och klar, en står inne under vattnet just nu. I morgon är vi lediga och väldigt upptagna, men det känns bra. Efter två veckor är jag mer inne i arbetet på skolan och tröttheten är inte överväldigande.

För vanliga människor kanske det inte är så strävansvärt att bara vara "trött" inte totalt slut. Men för mej är det ett lycko piller att bara vara trött. Det är svårt att inte göra saker som finns i perfirin som att hälsa på farmor, ringa barnens mormor, börja skotta fram förrådet som ligger platt som en pannkaka med alla saker under sej. Det gäller att hushålla med krafterna och just nu är jag som du. Det vill jag fortsätta vara.

Igår var jag ute och gick horribelt mycket, det finns inte en chans att jag kommer upp i 12 600 steg idag. Jag grämer mej. Egentligen skulle jag stå och svettats på ett pass just nu och fått massor av steg på min räknare, men Marcelo som har jouren var tvungen att dra i väg. Så jag kommer inte ens ut på promenad med Bobbo. Så mina futtiga 6000 steg får räcka för idag. Ett par hundra till blir det väl innan sängdags men vad hjälper det? Under helgen får stegräknaren vila, för jag blir manisk att öka hela tiden men på måndag åker den på och jag kämpar vidare mot min starkare och hållbarare kropp!

Jag städar inte...(gnugga gnugga gnugga)

Är det inte konstigt att alla säger att det inte är viktigt. Att man måste lära sej att slappna av och strunta idet.....men sen samtidigt slänga ur sej kommentarer som tar tillbaka det som nyss blivit sagt. Jag pratar såklart om städning. Om jag säger att jag inte städar så gör inte jag det. Jag plockar undan det värsta, det som vi dragit fram, men städar det gör jag inte! Städar jag så menar jag det. Då dammsugs det torkas lister, skrubbar toaletter osv. Det här försöker jag göra en dag i veckan, inte mer. Första dagen plockar jag undan allt, andra dagen städar jag allt. Det betyder två städdagar i veckan. Inte mer. Ibland är det med andra ord riktigt stökigt hemma hos oss. Som igår när min älskade Kristin kom på besök. Den rena tvätten låg i en gigantisk hög lite längre in i hallen vid garderoberna. Bobbos korg har gått sönder en aning och material från den låg i entrén. Det stod lite disk i köket, en filt låg och skräpade i soffan och några få leksaker hade letat sej ut ur barnens rum. Kristin skrattar hjärtligt åt min vånda och bryr sej inte. Men då skäms jag ändå. Fast att jag inte behöver. Herre min skapare jag är väl en tre barns mor som håller igång mer än 12 timmar om dygnet för tillfället! Jag går upp på morgonen packar en liten minifrukost barnen vill äta i bilen innan frukost på dagis. Jag drar hemifrån klockan sju på morgonen, jobbar hela dagen, hämtar barnen runt fem!!!!! Sedan är det aktivitet eller mega, super trötta barn som ska fixas till, mat lagas samtidigt som barnen har attacker av mamma-saknad eller trött-på-varandra-syndrom. Efter mat, träning för mej, läggning av barnen och sedan planering till morgondagens lektioner. Än har jag inte nämnt Bobbo och hans behov. NÄR SKA JAG HINNA STÄDA? Då kommer kommentarer som -Dammsuger är det ju bara att göra när ungarna sover... eller det gör jag i förbifarten ett par gånger i veckan.

Själv kravlar jag fram på mina onda fötter och med muskler fyrkantiga av träningsvärk och längtar att få lägga mej i soffan.

Nej alla ni dårfinkar som är medhjälpare till denna städhets. Alla ni som får oss "icke-husliga" att framstå som dåliga människor, Fy på er! Skäms! Jag är arg på er. Arg för att mina behov att göra roliga saker ses ner på för att det ligger damm i hallen, eller för att det ligger lite matrester i vasken. Trots detta gnäll vill jag avskaffa RUT-bidraget. Ge hellre pengarna till ålderdomshemmen, skolan eller fixa en bättre sjukvård där man inte måste vara döende eller frisk för att få hjälp!

Steg för steg

Idag satte jag på mej den. Efter flera månader utan att ha införskaffat en så gjorde jag det till slut. Men jag använde den inte. I dag var det premiär. Idag har jag haft på mej min stegräknare, på höften. Jag har inte gått klart än men 9700 steg har jag tagit hitintills idag. Jag har med andra ord inte riktigt uppnått den magiska gränsen på 10 000 steg än, men det lär jag ha gjort innan fötterna får plumsa i säng.

Jag har börjat att försöka få mej själv att komma i form. Jag trivs verkligen inte med den övervikt jag nu har, och även om jag kanske har svårt att påverka den så mycket behöver kondis och muskelmassan ökas betydligt för att jag ska få nån kvalité på livet. Så sakta men säkert har jag börjat träna några gånger i veckan. Stegräknaren hoppas jag kunna väcka tävlingsidioten inom mej, den som vägrar gå ett steg mindre än dagen före. Det kommer att göra att jag så sakterligen kommer att öka dosen vecka för vecka. Det gör att jag tillslut kommer att komma upp i den träningsdos jag vill vara i. För jag vill må bättre och se bättre ut. Jag känner inte igen mej själv riktigt. Nåt hände ju för ett tag sedan. Något spritte till i kroppen och helt plötsligt försvann min sjuka trötthet. Kanske, kanske så kan jag påverka även min vikt nu?

Det kommer inte bli en lätt resa. Möjligtvis inte heller så kul. Det kommer att bli en viljornas kamp mellan hon som är lat och har ont, för det ska gudarna veta att jag har, och hon som vill bättre med mej själv. Två tuffa brudar som inte är så lätta att tas med. Det är inte någon beach 2011 eller liknande jag satsar på, jag vill bara satsa lite på mej. På mitt liv och min kropp. Det är den värd. Vilken strategi jag ska använda vet jag inte. GI är inte för mej, jag gillar ris och potatis. Stenålderdieten gör mej på dåligt humör, ta bort allt fett gör mej fet. Jag vill heller inte kasta mej in i något som jag sedan kommer att ändra när jag inte orkar mer, för jag ska ju leva i det här så länge jag kan, tills jag dör eller hittar nåt bättre, är ju tanken.

Det svåraste kommer att bli att övervinna motståndet, de förnuftiga argumenten och tidsbristen. Jag lever efter devisen att det alltid finns tid för det man vill ge tid åt. Men jag gillar inte att träna hemma. Jag lever ganska ensam med barnen och de kan jag inte ta med på träningspassen. Men jag ska göra så gott jag kan. Jag ska kämpa och tappar jag gnistan ska jag ta mej i kragen och klappa händer och skrika hejarop så det ekar i hela bygden. Jag ska hitta former som passar mitt schema, min plånbok och min lust.

Stegräknaren är en kostnad jag har lagt på mej själv. Det är en investering i min träningmotivation. Den gör mej inte effektivare, snabbare eller starkare. Den talar bara till min bild av mej själv. Den utmanar mej att prestera mer, bli bättre och den tickar så skönt i hop med min gång. Jag är nöjd att jag är igång. Jag är nöjd att ha äntligen tagit steget. Snart är det två år sedan jag fick mitt sista barn och äntligen börjar lusten av mej själv komma tillbaka. Jag ska återigen bli snygg (?) stark och en kraft att räkna med. Mina muskler ska bära min kropp, mina barn. Mina senor och leder ska återigen kunna göra gymnastisiala övningar, bli viga och jag ska återfå en kropp av en 30-åring. Inte detta vrak som den är nu. Jag ska hitta den självbild jag tappade när jag blev sjuk. Hitta känslan av kärlek och stolthet jag hade över mina positiva egenskaper där styrka och smidighet var två stora signum. Det känns som om jag kan göra det. Det känns inte omöjligt längre.... nåt hände för några veckor sedan. Min kropp kanske, kanske håller på att hitta tillbaka till sina nivåer. Den kanske, kanske åter kan bli min vän. Tillsammans ska vi fixa det här, oavsett vad den andra rösten inom mej säger.

En dag i taget. Steg för steg. I dag blev det ungefär 6,5 km.

Träden har inte längre ett täcke av snö över sej och på vissa ställen kan man se den svarta asfalten. Solen skiner och jag fryser inte på vägen mellan skolan och matsalen.

VÅREN ÄR PÅ VÄG

Avslutning på dagen

Nu har barnen somnat. Jag har skrivit tävlingen jag ska ha med sjuorna i morgon som repetion på romarriket och grekerna till provet de har på torsdag. Nu duschar Marcelo, jag ska ut i kylan och sätta på motorvärmaren på hans bil...... sedan ska vi dricka lite te. Jag vill ha glass. Antagligen slötittar vi på nåt halvbra program innan vi bär in triss barnen i deras egna sängar. Sedan kryper vi ner under täcket, myser lite. Läser lite, somnar. Jag hoppas vi får sova bra tills klockorna börjar ringa kvart över fem i morgonbitti och familjen ska studsa upp och göra sej ordning för dagen.

Det är tortyr. Inte myset och té. Men att klockan ringer så tidigt.....

Orkar inte mer nu.

Jag tittar på mina fantastiska barn. Ser dem. Tittar på deras vackra drag, njuter av deras linjer, händer, kropparna. De är underbara. Både att titta på och att vara med. De får mej att skratta, de får mej att fundera djupare på vissa saker. Jag älskar dem så gränslöst mycket, men jag behöver en semester från dem!

Jag vet inte vad det är med mej. Jag är så trött. Jag orkar inte med mera kladd, vill inte tvätta deras kläder, stävja deras bråk. Jag har ingen lust att rusa från det jag gör för att torka rumpor, blåsa på knän eller vad det nu kan vara. Jag skulle vilja vakna upp en morgon dra mej till soffan, glo på en film, ta en promenad med Bobbo, äta en pizza, titta på en film till. Jag skulle vilja ha morgonrock hela dagen, gå med oborstade tänder och sen på kvällen hasa mej till sängen för att få sova lite till. Tänk att få ha en helg eller 1½ dag utan krav. Utan måsten. Jag börjar bli utmattad tror jag.

Nu för tiden får jag lite anderum då och då men jag har rumpan så full med saker varje dag att jag inte hinner vila upp mej. Det gör att jag blir en sämre mamma och framförallt en tråkig mamma. Jag måste hitta på nåt snart annars kommer jag somna och inte vakna på flera dagar. Jag vill komma bort, sova, slappa och göra så lite som möjligt. Ska det vara så omöjligt bara för att man blivit förälder.....?

Vill som jag.

Som många av er vet har jag valt att gå med i ett politiskt parti. Ett parti som jag röstat på sen första gången. Ett parti som har ganska vettiga åsikter i de stora frågorna, men som inte alltid framställs så bra. Jag har inte velat gå med av flera anledningar men nu har jag till slut det. För att inte skämmas för mycket har jag börjat plugga partiprogram och kolla upp var partiet står i vissa mindre frågor. Sånt som jag inte har en aning om. Det jag gillar med mitt parti är:

# De är för 35 timmars arbetsvecka. (Bibehållen lön såklart)

# De är för lika lön mellan män och kvinnor. (Borde inte det vara en självklarhet?)

# De är för att hjälpa utsatta människor utomlands med bistånd, trupper och asyl till vårt land vid behov.

# De är för ett hållbart samhälle, där vi ska kunna bada i våra sjöar, dricka vårt vatten och odla vår mat utan att bli sjuka.

#De är för att småföretagare ska få det lättare och bättre.

# De är för att privatisera skolor och sjukvård till viss del men att även kommuner ska ta sin del av ansvaret.

#De är positiva till fildelning.

# De vill ha hårdare lagar mot barnpornografi, sexuella övergrepp mm.

# De vill att så många som möjligt ska arbeta.

# Är man sjuk ska man få vara sjuk, men man ska inte utnyttja systemen.

osv osv.

De tycker som jag gör helt enkelt. Det som var så kul är att även på kommunal nivå, där jag ställt mej frågande till vissa förslag, så vill de samma som mej! Jag är imponerad av mitt parti. Jag är imponerad över att nån tycker som jag och är villiga att engagera sej för att det ska bli så. Är ni som jag kanske ni kan gissa er till vilket parti jag har valt. Om några månader är det val. Jag vet var min röst hamnar igen, jag hoppas ni kan bli inspirerade av samma parti som jag. Huvudsaken är att man tar reda på vad som kommer hända med de olika alternativen och att man röstar.

Jag är förvånat nöjd iallafall!

Mitt jag

Jag är jag. Jag är jag oavsett om jag har jobb är sjukskriven, är singel eller i tvåsamhet. Jag är jag med barn men lika mycket jag innan barnen fanns. Det enda liv jag har är mitt. Ingen annans. Då är det konstigt att jag känner att jag är mer värd med ett jobb eller skola än utan. Jag befinner det väldigt besynnerligt att mitt jag är mer autentiskt i ett förhållande än utan Marcelo. Kan inte tänka mej ett liv utan honom, trots att han ibland irriterar mej till fullo. Att barnen lett mitt jag till nya dimensioner, anskaffat mej roligare roller än jag haft förut är inte så svårt att förstå. Men de blir snart vuxna och då är jag jag med mej själv igen. Jag.

Det är så lätt att ta på sej roller, skaffa sej identifikationer som inte handlar om vem man själv är, utan falska identiteter som på nåt sätt ska spä på en självbild som man kan vara stolt över. När identiteten, som arbetskamrat, livspartner eller nåt annat, försvinner, när man skalat bort lagren, är man då stolt över det som finns kvar? Är man sina ideal trogna då? Det är kanske först då man ser om man har blivit den människa man önskar sej vara.

Jag har märkt att jag har vissa drag i min personlighet som jag inte kan förlika mej med. Personlighets drag jag inte sätter värde på men som ger mej bekräftelse i samvaron ute i samhället. Av någon anledning faller jag tillbaka till dessa mindre smickrande manérer gång på gång. Den här gången har jag försökt att hejda mej. Jag har försökt att titta sakligt på mitt beteende. Problemet är att jag inte ens lägger märke till att jag gör det förens jag får den reaktion jag önskar av omgivningen. Då undrar jag hur jag fick det. Varför det känns så bra. Jag får gå tillbaka ett par minuter i mitt liv och återse vad jag just gjort. Och där är de igen. Karraktärsdragen jag inte vill ha i mitt liv. Beteenden som inte är önskvärda med den jag vill vara.

Nu är det inte nåt hemskt jag gör. Många gör lika dant utan att lägga märke till det. Men jag gillar inte att jag söker enskild bekräftelse där jag blir den som är magnet. För att bli det så måste jag säga eller göra någonting som är lite sensationellt eller annorlunda, måste veta lite mer. Oftast blir det på någon annans bekostnad. Någon som får blotta sina fel eller förtjänster, utan dess vetskap. Jag uttrycker åsikter om fenomen eller personer som gör att personerna runt mej blir intresserade. De skärper sina sinnen, ger mej energi och ser på mej med ögon som faller mitt ego i smaken. Jag borde kunna föda egot på andra sätt.

Efter att ha degregerat mitt jag under fyra år, tappat kompetenser jag varit stolt över börjar jag återigen hitta tillbaka till vem som är jag. Mitt själv. Återigen börjar jag få uppmärksamhet från andra som jag förtjänar. De reagerar inte bara på min felsteg längre utan kan återigen avfyra leenden, kalla mej naiv och tycka att jag är smart och intressant. Det är en rätt skön känsla. Den har smugit sej på de sista halvåret. Det började med att jag blev vald av människor på universitetet igen, och jag kände först en häpen glädje och nu är känslan samma som den var innan barnen, innan mammarollen helt tog över mitt liv. Det känns familjärt, bra och berikande. Jag behöver inte de fula som kanske ger mej mer. Det fula som jag använde före barnen och till viss del även nu. Jag är bra ändå. Med vissa skavanker, men hej, jag har minst 40 år till att rätta till dem felen !

Tankar i paus på skolan

Idag fick jag mer beröm. Faktist på så sätt att jag rodnade. Det var lite roligt.

Jag har en hel del att göra som jag inte tar tag i. Skäms över mej själv.

Att vara här på skolan påmninner mej om att jag verkligen valt rätt. Jag trivs som lärare. Tänk bara om jag inte kommer att trivas med att jobba. Plugga kanske är mer min grej? Fast med tanke på hur mycket jag har jobbat förr så borde inte det vara några problem. Det är svårare för mej att ligga på latsidan när det gäller jus det!

Nu ska jag fortsätta att planera om lektionerna så att de passar leran som ska användas nästa lektion. Lera är nåt man ska avra rädd om, torka i lugn och ro och bränna försiktigt. Om ni inte visste det. Jag gjorde det inte.

Utskrattad

Idag har jag fått beröm. Jag var ganska duktig.

Mina tankar kretsar hela tiden runt hur mitt liv kommer se ut om ett år. Jag vill ha jobb! Inte nu, men sen i januari. Tänk om jag inte får ett? Jag är livrädd att sitta arbetslös utan pengar, utan inkomst utan mening och mål i min vardag. På nåt sätt förlamar den känslan mej. Jag hoppas att det blir som vanligt att jag efter ett halvår skrattar åt min oro för att allt har löst sej så bra. Men det vet jag ju inte nu.

Jag vet, jag försöker att kasta bort olustkänslan, försöker fokusera på nuet men den där tanken finns där hela tiden. Jag vill så gärna ha ett bra jobb, med skyssta arbetskamrater, lagom problematiska elever och bra material på skolan.

Idag blev jag utskrattad på min praktik plats. Alla SO lärare och bildläraren skrattade, retades och log samtidigt som de försökte säga någonting positivt om min planering för de kommande veckorna. De kunde inte hålla sej. Jag ska visa dem! Hoppas det blir bra bara....

För övrigt, när han hade skrattat klart, så tyckte min vägledare( det heter så om den person jag går med under praktikperioden) att jag genomförde den bästa lektion han någonsin sett bland hans 15 studenter han haft hos sej genom åren. Lite glad blev jag, det ska jag erkänna.

Nu väntar jag på min andra hälft igen. Han jobbar. Det är kväll. Det är mörkt. Jag är lite rädd. För galningar. Någon dag kommer det finnas fog för min rädsla. Jag hoppas inte det är idag.

Historia lektion och prestations krav

Har suttit i flera timmar och försökt göra en någerlunda kul power-point presentation till i morgon. Vi håller ju på med romarriket. Det tar flera timmar att fixa en sån där sak. Man ska leta bilder till förbannelse, korta ner långa stycken till en klatchig mening och sedan lägga upp hur man själv ska prata till bilderna. Jag håller tummarna hårt så de vitnar att det ska gå bra i morgon. Prestationsångesten försöker jag kasat i soptunnan men den kommer kravlande tillbaka så fort jag ser min vägledares ansikte framför mej, eller hör hans ord. " Tänk stort" - har jag tänkt stort nog? Sen ser jag hans lysande ögon bakom mina ögonlock och hör hans skrattande röst när han säger att han ser framemot att få bli upplyft och inspirerad av mej..... att han ser framemot mina lektioner och att han förutsätter att jag ska lära honom någonting...... SHIT!

Inför eleverna känner jag ingen ångest, men nu vill jag liksom leva upp till hans förväntningar. Är jag en tillräckligt bra lärare? Om mindre en ett år ska jag vara redo att prestera varje dag!

Om ni inte visste det redan så är det romarna som döpt våra planeter efter sina gudar, Mars, Jupiter, Saturnus osv. De uppfann cementet, gjorde de första vägarna, uppfann toaletter, som för övrigt inte var privata utan tio hål brevid varandra och där man diskuterade politik på.

romerska toaletter

Det är också deras alfabet vi använder i dag, och det är deras språk, latinet som används bland annat inom medicin. Det är även deras styrelsesätt med rösträtt, olika kammare och valbar ledare som är normen för större delen av västvärlden idag. Under 200 år lyckades de hålla fred i Europa, och deras rike sträckte sej från Tyskland, England och ända bort till Iran. Även delar av Nord Afrika var deras land. En sån lång fred har det aldrig varit i Europa sedan dess. Och det är 500 år sedan romarriket gick i graven.

Så nu har ni fått en liten minikurs i romarrikets betydelse för nutiden.

Dags rapport från skoldatorn

Jag sitter på skolan och gör förberedelserna för morgondagens lektioner. Jag vet inte varför jag är nervös, men det känns som om min vägledare har ganska stora förvätningar på mej. Han antyder det hela tiden. Och jag är ju bara jag liksom.
Sen hoppas jag ju på att göra ett bra jobb. Det verkar vara bra klasser som är lättarbetade, men vi får väl se i morgon hur det går.

I morse blev jag jätte osams med min minsta dotter IGEN! De slutade med att jag gick. Från dagis innan hon tagit av sej kläderna. Nu har jag dåligt samvete och hoppas att vi kan bli sams och att hennes dag inte varit dålig. Själv har jag knappt ägnat barnen en tanke på hela dagen förens nu. Ibland undrar jag om det är nåt fel på mej som så totalt kan koppla bort det mest kära jag har medan jag arbetar eller går upp i nåt annat. Jag förstår inte hur en sån liten kropp kan reta mej till vansinne. Jag gillar inte den person jag blir när hon gör som hon gör. Förstår bara inte vad jag ska göra för att ändra på mej så jag blir lite bättre...... MAMMA KURS SÖKES!

Tack snälla!

Ibland kommer det små saker i tillvaron som gör mej så förundrad. Hur kommer det sej att jag är värd det här? Varför är min värld fylld med så många underbara medmänniskor? Jag blir så genuint glad och jag lider av att inte kunna visa min uppskattning ordentligt, för hur mycket kan ett "tack" beskriva glädjen som sprider sej i bröstet? Idag låg en liten lapp på Mittimellan N:s hylla på dagis och under stod två bärkassar fyllda med kläder från två av hennes favorit kompisar från dagis. Tjejerna är fem år och hade en del urvuxna kläder som de delade med sej till mej! Av alla människor! Dessutom var det snygga kläder... Jag är jätte glad att ha fyllt på både vinter, vår och sommar garderoben för båda mina tjejer, men det som värmer mitt hjärta än mer är just att de valt att tänka på oss. Gesten är så fin, så fin. Då jublar mitt buddist hjärta och återigen tänker jag att allt går runt. Allt blir vackert om man väljer att se det vackert. Dessutom sker det på en dag som en annan dagis kompis och hennes föräldrar väljer att vilja umgås med oss på badhuset.

När vi sedan kom hem kastade sej mina två små flickor över skorna som vällde ur påsarna vi fått tidigare under dagen. Det blev slagsmål över klänningarna och jag fick med stort tålamod portionera ut kläder och skor till dem båda, efter storlek men också efter önskemål. Till slut var de glada och nöjda båda två, med nya skor på fötterna och fina kläder på galgarna. sonen hade då redan somnat på soffan.

Jag tycker om att bli vald. Jag tycker om när mina barn blir valda. Jag är tacksam för varje liten vän jag har, för varje snäll handling mina medmänniskor gör, för varje snällt ord som är balsam på min själ. Utöver det är jag ännu mer tacksam för varje vän mina barn får, för varje snäll handling som utförs mot dem och för alla vänliga ord som stärker deras självkänsla. Alla små gester som betyder så mycket mer än ord kan beskriva. Tack alla ni som gör världen lite roligare att leva i!

Det kommer mera.....

Snön den bara faller och faller. Nu mer än någonsin kan man ju säga. Våra snövallar utanför huset har tagit nya propotioner nu när snön från taken börjar drösa ner. Ungarna tycker det är kul att leka i vallarna, vi vuxna är mest tacksamma över att allt är helt över våra huvuden. Jag ska inte säga att jag klagar över snön, men jag formligen HATAR detta slask som numera gör att jag ständigt är blöt, att bilen slirar över hela vägbanan och att promenaderna blir för tråkiga och för jobbiga. Nej hellre vinter i två veckor till än detta elände. För er som inte bor i Östergötland kan jag meddela att jag skottat bort ett 2dm snö idag, 2dm härom dagen och 1dm någon dag innan det. Det är en halv meter snö på bara ett par dagar! Kung Bore lever livet just nu! Men snart, snart tittar tussilagon fram. Snart är den ända snö de små söta snödropparna som knoppar längs dikena, snart så snart är det semester!