Migrän medicin -löpning

Hela dagen har jag legat med migrän-liknande huvudvärk med illamående och osocialt beteende. Jätte kul för ungarna.....inte. Men de har roat sej med varandra så här den första dagen på lovet. När mörkret välde över vår byggd fick vi rycket och åkte in till elljusspåret och sprang 2.5km. För att tjejerna ska orka springer vi i intervaller. ( Nu skyller jag på dem men jag tror faktiskt inte jag heller skulle orka springa hela sträckan utan att gå en bit), Bobbo fick följa med oss ut i skogen. Jag vet inte riktigt vilka tider man ska ha för att vara bra men vi tog 2,5;an på 21 minuter. Det är ungefär den tiden vi brukar hålla oss till när Lilla N är med och jag kan faktiskt inte låta bli att förundras över att hon orkar så mycket. Hon är ju trots allt bara 4 år. Både jag och Stora N blev helt höga på upplevelsen.... eller jag menar nu inte att jag tycker att löpning är kul, för det kan jag ju aldrig erkänna. Jag hatar att springa. Men att få en liten endorfinkick, det var inte helt fy skam. Dessutom kunde jag återigen konstatera att jag trots 40kg övervikt faktiskt kunde ta mej runt spåret utan att dö på kuppen. HA!

Lärare

Just nu debatteras lärarnas roll flitigt i media och på kafferasterna. Många förstår inte hur lärarnas situation ser ut idag. Å ena sidan pratas det om superlärare, å andra sidan pratas det om att ge högre lön till de lärare som ger höga betyg (ursäkta skulle det inte ge inflation i betygssystemet IGEN - det finns ju en anledning till att vi bytte system och det var att för många gav för höga betyg!) Många pratar om att vi lärare har så många lov och att det inte är tillräckligt lugnt på lektionerna.

Vill bara ha med några ord i debatten....

I den kommun jag jobbar får vardagsläraren ut ca 16 000 i månaden på en heltidstjänst. På det är det studieskulder som ska betalas. många pluggar och jobbar samtidigt för att bredda sin ämneskompetens, och det får vi inte betalt för. De allra flesta jag känner har över 6 års universitetsstudier i ryggen. Då är 16000 i plånboken inte mycket. De flesta som arbetar heltid arbetar in loven eftersom arbetsveckan är 45timmar betald tid. Den obetalda tiden varje vecka pendlar beroende på var i terminen man är, men räkna med ca 2 timmar per vecka. På loven, som vi har jobbat in, är det många som sitter och försöker jobba i kapp 2-3dagar på ex höstlovet. Men VAD gör vi då?

Planera upp lektioner, jag kan ha upp till tre planeringar per elevgrupp. All undervisning ska individanpassas. Det ska tas fram olika material, göra läxförhör, prov och dessutom ska allt rättas. Mellan prov och läxförhör ska olika delar att tränas. Att göra ett nationellt prov utan ha tränat det brukar inte ge så bra resultat.

Administrativa uppgifter; varje elev ska ses och dokumenteras. När det är dags för omdömme har en del lärare över 400 omdömmen att skriva. På vår skola har vi räknat ut att det tar ca 20 minuter med varje omdömme. Under omdömmes tiden är det många lärare som känner ren skär ångest för samtidigt ska man hinna med att planera och följa upp sina lektioner. Utöver detta ska pedagogiska kartläggningar och åtgärdsprogram att skrivas och följas upp till de elever som behöver det. Och det brukar vara en del. Sen har vi ju alla utvecklingssamtal för de ca 16-17 elever som man brukar ha på en heltidstjänst. Varje samtal varar ca 45 minuter till drygt 1 timme..... inte svårt att räkna ut hur många timmar det tar.

Hålla lektioner; den roligaste biten. Här jobbar vi med den faktiska inlärningen. Alla de bitar som står i våra läroplaner ska fås med på lektionen, varje elev ska ses, alla behov tillgodoses. Här är den svåra biten också, att skapa arbetsro, trygghet, inspiration och lust samtidigt som det sms:as, föräldrar ringer mitt i lektionerna, hormonstinna och trötta ungdomar som har bra och dåliga dagar är mer eller mindre koncentrerade. För mej är det just detta som jag älskar. Jag älskar det! Jag älskar att möta eleverna just som de är just denna dag och försöka hitta lite passion och lust just denna dag. För deras leenden och deras aha-upplevelser när de inser att de kan och förstår det är det jag lever på.

Sociala; mycket tid går att reda ut vad den och den sa till den och den som sa till nån annan att den första inte...... de flesta vet väl vilka intriger det kan bli mellan olika kamratgrupper. De finns alltid de som känner sej utanför, rent av mobbade, det måste det redas i. Det finns elever som inte fungerar med vissa lärare, som mentor har du till uppgift att motivera, reda ut och vara en röst för dina elever. Det sociala tar flera timmar varje vecka. Jag ser den här tiden som en av de viktigaste i vårt jobb. Det är här vi skapar förtroende och tillit till skolan, lärare och vuxenvärlden.

Fortbildning; Nånstans mellan allt det andra ska vi läsa in oss på de nya läroplanerna, nya betygssystemet, tolka och lära oss mer vad Skolverket faktiskt menar. På ytan är det ganska enkelt, under ytan kommer detta ta flera år.....

Varje del av våra arbetsuppgifter är inte så farliga, vi hinner det. Men när det samtidigt inte får kallas in vikarier när kollegor är sjuka, utan du måste hoppa in på andras lektioner för att täcka behovet, så försvinner planeringstid. När det inte finns böcker som räcker till alla elever eller att varje rolig sak du vill hitta på som involverar något utöver ordinarie kostnad, möts med att pengarna är slut, eller när sega strukturer på skolan gör det svårt att ändra saker som vi är ålagda att rätta till, då tar energin ganska snabbt slut. När man som ensam lärare känner att man inte räcker till i klassrummet till till de där åtta som behöver en person som sitter bredvid dem för att få något gjort, och du inte kan få stöd och stöttning av kollegor för att alla är lika upptagna i sina klassrum och skolan inte har pengar att strukturera upp en hjälp då är det svårt att uppfylla allt det som är vår uppgift. 

Att vara lärare är fantastiskt roligt. Allt vi vill är att få möjligheten att faktiskt genomföra vårt jobb. Istället för att kalla in superlärare kanske superadministratörer skulle tas in som kan få politiker att skjuta till de pengar och ordna upp de strukturer som behövs för att varje engagerad lärare kan genomföra allt det där braiga vi har inom oss. Det är inte för inte många flyr läraryrket eller går i väggen inom fem år från avslutad utbildning....

Vad är egentligen djurplågeri?

 Jag blev attackerad av en byracka.  Jag gjorde ingenting, förutom att jag stod stilla och tittade på en kompis. Hunden nådde inte hela vägen fram till mej i sitt utfall, matte höll i kopplet. Med blottade tänder fortsatte han morra och visa tänderna och gjorde några ryck till i kopplet för att komma fram. Jag vet inte om den hade bitit om den nåt hela vägen. Antagligen hotade han bara. Mattes reaktion var att klappa sin hund och säga "bra" efter att hon 
sagt lite urskuldrande till mej att han bara "vaktade" henne. Ehh ursäkta???? När jag började gå framåt och var i rörelse blev hunden lugn igen, när jag stannade, började den att morra. Och matte fortsatte klema med hunden, klappa och säga "bra".... Detta är samma matte som bara några veckor tidigare dissat en granne för "djurplågeri" när hon arbetade med sina hund. Hennes lite större hund skällde och kastade sej framåt mot oss när jag gick förbi med mina hundar.Grannen bad att hon skulle få gå förbi oss flera gånger med sin hund men även att vi skulle passera dem så att hon fick chansen att träna bort lite av sin hunds utfall. Klart att jag och hundarna ställde upp! Hon slog inte sin hund. Hon använda inget fysiskt våld eller gap och skrik. Hon ställde sej emellan, tog tag i hundens skägg och tittade den djupt i ögonen och läste paragrafer: dvs sa med låg röst att hunden skulle låta bli. 
Och hunden blev lite låg, tittade på oss, tittade på matte och slappnade av. Vid nästa tillfälle blev den stel, tittade på matte, fick en godis och ignorerade oss.  Matten till den första hunden, den som senare gjorde utfall mot mej, passerade oss och såg när grannen jobbade med sin hund och uttryckte att djurplågeri inte var tillåtet i vårt land.  Vart kom det ifrån? Visserligen, grannens hund tjöt till när matte tog tag i den. Men mer av förvåning än smärta. Att den första matten ser det som mer djurplågeri än att låta sin egen hane springa halvstrypt dagarna i ända för att den inte kan gå i koppel och göra utfall mot djur och människor, det skulle vara okey, är ju märkligt tycker jag! Ibland undrar man..... Min grannes hund verkar alla gånger må bättre än hennes osäkra jycke! Skulle hennes hund,vid något tillfälle bita mej kan jag lova att jag försvarar mej! Skulle den bita nåt av mina barn..... Då tar jag tag i hunden och och då blir det inte bara paragrafläsning kan jag lova!

Tilläggas bör att två av mina barn har blivit bitna av osäkra hundar. Det har aldrig varit när barnen har umgåtts med hundarna utan när barnen lekt vilda lekar med varandra. Hundarna har varit lösa och i ren osäkerhet  sprungit fram och bitit/nypt till ungarna. Mattarna till dessa hundar har såklart blivit förskräckta och sedan har vi arbetat igenom rädslan. Jag vet att det kan bli fel i samvaron djur/människa, men även djur/djur. Jag har själv en hund som inte tycker om att bli utmanad av andra hanhundar och jag har en hund som är super osäker med andra hundar. Men båda kan jag ha lösa bland andra, för de räknar med att jag löser situationen. De går inte fram till andra och de gör inga utfall.  Det som gör mej arg är att bli kallad djurmisshandlare för att jag söker balans. Medan den hundägaren vars hund som nästan bet mej ser mitt och min grannes sätt att vara mot hundar som djurplågeri och att hon ser sej själv som djuren vän och låter sin hund vara neurotisk utan att ens försöka rätta till det. Istället späder hon på hundens rädsla..... Undra vad som är djurplågeri egentligen????

OBS: Hundarna på bilderna har INGET att göra med texten!

Tankar just nu

Sugen på knäcke.

Funderar på att dra upp en stor bild av mej i helfigur och sätta på lämpliga ställen, som kylskåpet, i bilen, på plånboken, då kanske jag kan ta tag i träningen lite mer????

En bild på Bobbo bara för att han är så underbar och är bra på att njuta av livet!

Undrar om vägg faan är borta nu. Den jag har varit nära att springa in i det sista året.

Undrar hur mycket tid det tar att bli tävlingsledare i freestyle.

Är så himla nöjd med Plutos fria följ i dag på träningen.

Klockan är för mycket, jag borde sova.

Jag vill oxå ha råd att resa så mycket!

Får inte glömma att hämta passet i morgonbitti.

Skulle vara kul att att samla härliga tollarmänniskor på en trevlig samvaro här hemma, Maggan, Elin, Marie... eller kanske bara trevliga hundmänniskor som jag så sällan träffar, då kan ju även Ida, Sandra och Nathalie delta.

Jag kan inte sluta fascineras av Anna som har ett fantastiskt utseende och är så härlig som människa. Hon ser ut och är som jag drömmer om att vara.

Definitivt har jag bjudit in måndagsträningsgruppen hit på mat och samkväm. Alla vet bara inte om det ännu.....

Åhh, vad irriterande ljudet av slickande hundar är..... PLUTO SLUTA NU!

Nej, nu tar jag en knäcke.....

Så här vill jag jobba!

I dag jobbar jag hemifrån. Rent teoretiskt har ju vi lärare höstlov. Rent praktiskt jobbar vi mycket på loven för att hinna med. Och något jag kände i hela kroppen när jag kom hem med hundarna efter att lämnat barnen på dagis och frita, utan att ha stressat, var att det här har jag saknat! Jag bryggde en kopp te, satte mej med datorn och började jobba lite innan jag tog en paus och nu bloggar. Jag har verkligen saknat det här. Är det nåt jag ska sträva efter så är det att jobba lite på skolan och sedan hitta någon sysselsättning där jag kan jobba hemifrån. Kanske två dagar i veckan. Det vore helt fantastiskt! Då får jag det bästa av två världar. För jag vill inte vara utan varken det ena eller det andra. Jag känner en helt annan harmoni idag än jag gjort på väldigt länge! Hundarna ligger bredvid mej. Vi ska ta en promenad i skogen under lunchen. Jag fick äta frukost med mina barn..... det här är fantastiskt! Istället för att jobba mot någonting kanske jag ska sträva efter att jobba med någonting. Flyta med strömmen liksom. Inte simma mot den. Nu har jag en klarare målbild i mitt huvud, vad det är jag drömmer om. Ofta i vardagen tittar jag på mitt liv, ser vad jag har, ser vad jag inte vill missa och känner att det går mot min natur. Jag får inte ihop det. Blir inte harmonisk. Nu inser jag faktiskt ett och annat med mej själv. Blir jag en bättre människa blir också min familj bättre, så det ligger ett stort ansvar på mej som mamma, matte, sambo, vän. Förändringar börjar inom en själv. Jag kan inte ändra på andra, bara på mej. Och nu fick jag en uppenbarelse, om ett alternativ jag inte ens funderat över förut. Vi får se om jag når dit. Frågan är bara hur och vad jag ska göra!

En skogspromenad

 

Vilken fantastisk helg vi har haft! Det har varit underbart väder och det har gjort att det roligaste under helgen har varit skogspromenaderna. I går tog jag med barnen ut i vår skog som ömsom är helt förtrollande och ömsom rena rama rissnåren. Jag hade varit på dåligt humör innan men det rann av mej när jag fick min dos av natur. För första gången skickade jag Pluto på ett människosök, utan att han fått en synretning innan. Jag beordrade Mittimellan N att gömma sej medan vi strosade på stigen. 

Bobbo söker mellan träden.

Hundarna var långt framme så de upptäckte ingenting. När hon var gömd kallade jag in hundarna och gick upp en bit in i skogen innan jag skickade Pluto med ett "ta dom" som är mitt kommando. Först stack han iväg och började leta, men när han inte hittade något stannade han till flera gånger och sökte vägledning. Jag var tyst och lät honom jobba. Turligt nog gav han inte upp och tillslut hittade han henne! Som sagt, han börjar förstå vad han är ämnad till att göra egentligen..... använda näsan. Bobbo  tyckte livet var fruktansvärt orättvist när han inte fick söka istället för Pluto, men så är livet när man är två hundar i familjen. Bobbo hade innan fått söka rätt på Lilla N som gömt sej på samma sätt.


 Barnen är så sällan med i skogen och när jag väl får ut dem så gäller det att låta dem leka på sina villkor och inte bara vara figuranter, apportkastare och annat för hundarnas skull. Förutom det lilla avbräcket blev skogspromenaden just bara en promenad. Vi var ute i drygt en timme, klättrade uppför berg, hoppade mellan tuvor i träsket, traskade på fina stigar, brottades med riset, klättrade över stockar och i barnens värld gömde vi oss för lejon, slogs mot monster och letade efter soldater. Spännande skog vi har!

Förhållande

Marcelo, back in the early days.

Jag har tillbringat fler år med Marcelo än jag levt utan honom. Jag har varit med honom fler år än jag har varit med min mor, fler år än jag varit med min far. Vem jag är utan honom det vet jag inte. Vill heller inte veta. Men vi har inte ett förhållande där allt är röda rosor och kyssar hela tiden. Visst har jag suttit på hemnet och kollat  vad det finns för alternativt boende då och då.  Visst har jag snuddat vid tanken att få ha delad vårdnad om barnen och ha möjlighet att få flirta med en annan man, bara för att få se hur det är. Visst har jag satt mej ner och på riktigt ifrågasatt om det verkligen är det här jag vill ha? Är det det? Vi har gått från ett stormande sexliv med sex upp till sju gånger om dagen till ett sexliv som handlar om att orka hålla ögonen uppe de tre fyra gånger vi fått tillfälle att vara intima med varandra per månad. En gång var vi två atletiska ungdomar som hittade på hyss, reste, festade, sov och levde varje minut. Det förändrades med olyckor, sjukdomar och en stor 

Marcelo med gitarren till höger, när han spelade i band, ca 1998.

portion otur. Vi har tragglat oss igenom slagsmål, droger, förlamningar, tuffa sjukhusvistelser, läkarundersökningar, distansförhållanden, lögner och bråk. Att vara i ett förhållanden som varar länge handlar inte om att vara stormande kär hela tiden. Det handlar inte om passion som hottar upp varje dag. I allafall inte för oss. Men däremot måste kärleken vara närvarande varje dag.Vi måste ha respekten för varandra som individer, behålla våra hemligheter för oss själva, tillåta att han är han och jag är jag. Och i det minnas att vörda varandra och ta hand om ljuset som vi delar.

 Det här är inget vi pratar om. Han är inte den typen. Faktum är att vi aldrig diskuterat det. Det är så självklart. Men jag vet vad jag behöver. Och det uttrycker jag till honom. Antingen verbalt eller kroppsligen. Och eftersom han älskar mej vill han ge mej det jag behöver, på samma sätt som jag vill ge honom det han behöver. Jag tror att för att få ett förhållande att fungera länge så gäller det att ha dåligt minne. Jag har sårat honom, gjort honom galen, troligen har han också funderat på om han verkligen vill det här. Men så glömmer vi de sårande orden. Vi lägger åt sidan de idiotiska grälen och hänger inte upp oss på de stunder som det stormar runt oss, för varför ska de definiera det vi har? För av de 168 timmarna som en vecka har kanske vi är trötta på varandra tre timmar. Har vi otur råkar vi gräla två timmar. Det betyder att vi har mysigt, gosar, umgås och visar kärlek under minst 60 timmar varje vecka, om man drar bort arbetstid, sovtid , egentid och lite annat.  Varför skulle fyra, fem timmar definiera och sätta grövre spår än de bra 60 timmarna? Jag tycker vi har ett suveränt förhållande där jag känner mej sedd och r respekterad. Mitt hjärta slår några slag snabbare när han är på intåg och vi skrattar jättemycket tillsammans. Men det betyder inte att vårt förhållande är det bästa i världen, där vi går omkring på rosa moln i 20 år. De personligheter som vi är gör inte det med någon. Jag är stolt över att kunna 

säga att jag haft ett bra och lyckligt förhållande i drygt 21 år med samma man. Det kräver en del jobb men kärlek ska inte vara jobbigt. Det ska vara vackert och skönt. Kärlek gör inte ont, kärlek värmer, lyfter och gör en varm. Våra barn är inte kittet i vårt förhållande. Vi är det.

Marcelo jag älskar dej, men ibland gör du fel. Och jag är kvinna alltså lyssnar du på mej. Enkel logik. Älskar dej för att du vet det!

Dagen då Pluto fattade vad en hund gör.

I dag skulle sonen på kalas hos ena av sina kompisar lite längre bort i byn. Jag tänkte att det kunde bli en bra morgonpromenad för hundarna och räknade med att vara borta ca 40 minuter. I stället fick jag en helt fantastisk, nästan religiös upplevelse med mina djur och kom inte hem förens två timmar senare. Hela promenaden var lyckad. En katt korsade vägen, Bobbo blev helt till sej men visste inte om han skulle komma till mej eller springa efter katten så det slutade med att han stod och hoppade mitt i vägen. Belöning blev såklart en köttbulle!Vi träffade lite trevliga grannar på vägen som prisade det nya dagiset. Lilla N kanske får sin vilja igenom och får börja till hösten? Sedan gick vi in i skogen....

Luften var härlig kall, snön låg kvar i halva skogen, solen lyste och det var så friskt och jag behövde verkligen lite egentid i dagsljus med hundarna! Bobbo var på hugget och for fram som det skogsväsen han är. Men Pluto är inte lång efter, måste jag säga. Hans forna klumpighet har börjat formera sej in i en kropp som numera kan bedöma avstånd, räkna ut vägar och väga valen innan han dundrar in i snår och stock. Som Bobbo blir han aldrig, för Bobbo är en fröjd att se. Han är verkligen i sitt rätta element i skogen. Men hundarna försvann en bit bort på stigen så jag passade på att gömma mej. Det tog inte lång stund innan hundarna startade sökandet. Bobbo först och Pluto hack i häl. Precis som i början när Pluto kom för lite drygt två år sedan. Det här upprepades några gånger. Jag smög in på andra stigar, tog täckning i snår och i naturliga kojor. De hittade mej varje gång men några gånger fick de jobba lite. Så fick Bobbo rycket och drog en stigbortåt. Pluto hack i häl. Jag fortsatte gå den väg vi skulle ta. Efter ett kort tag kom Bobbo bort till mej, men Pluto var inte efter. Jag platsade Bobbo på avstånd och gömde mej bakom en stam. Pluto kom i full kareta och letade efter oss. Men eftersom Bobbo inte rörde sej och jag var tyst blev inte uppdraget helt lätt för honom. Under långa stunder hade jag ingen aning om var han var. Efter galen-springande första minutrarna började han systematiskt att leta igenom området. Hela tiden återkom han till punkten där han senast sett mej, ca 150 meter bort från där jag stod. Det tog riktigt lång tid innan han hittade mej. Men jag var så stolt över hur han jobbade. Han täckte gott och väl ett område på 200 x 200 meter. Han fick inte panik. Jag tror han tog ett stort steg irätt riktning i dag till att vara riktig hund på riktigt. Inte en cirkushund, eller lydnadsmaskin. Inte en hoppjerka eller lekkamrat. I dag tror jag han förstod på riktigt att han är hund och vad hundar är ämnade till att göra, arbeta med nosen. Innan har nosarbetet varit en arbetsuppgift, ett moment, en kul grej man koppla på ibland för att få göra nåt roligt. 

Där stod jag ute i skogen med snö på skorna, solen i nacken och med frisk luft i mina lungor och tittade djupt in i min hunds ögon. Han flämtade och var trött men adrenalinstinn. I nästan en minut tittade vi varandra i ögonen och jag såg att något var förändrat. Han kände att han var förändrad men samtidigt var han förvånad. Det var en sån helig stund därute. 

Jag vet att alla hundmänniskor upplever de här stunderna med sina djur. Och för mej är det mer heligt och fantastiskt än att vinna en tävling. Därute är vi jämlikar, djur, människa, utan krav på att vara något annat. Precis så som naturen en gång menade att vi skulle vara. Det är där jag är som lyckligast!

Tillkortakommanden

Ibland glömmer jag bort vilka otroliga hundar jag har! Idag pratade jag med min bästa vän i telefonen och beskrev min olycka i att jag totalt förstört Pluto. Eller inte bara jag. Jag och Bobbo har förstört Pluto. Och vi har gjort det på ett sätt som jag inte reder ut på egen hand. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra hans skada ogjord. Jag har dömt Pluto till ensamhet. 

I går på trickkursen så släppte Maggan fram sin lilla, svarta tax Micrometer till Pluto. Micro är en oerhört lugn hund. Men medan hon sniffade igenom Pluto frös han fast. Helt stel med raggen rest och huvudet bortvänt stod han och var skraj för en hund som var lika stort som hans huvud. Att han blivit så osäker på hundar beror på att Bobbo hoppat på honom så många gånger. Jag som matte har inte lyckats stoppa attackerna och jag har heller inte lyckats få Pluto att slappna av i andra hundars närvaro. Han är så otroligt osäker och reagerar med att stöta när en annan hund går för långt. Han klarar liksom inte av att busa och bara vara, förutom med de hundar vi har i vår vardag som Rut, Ella, Molly, Freja och några fler. Jag har dömt honom till ett långt liv utan massor av underbara hundmöten, till ett liv utan kul, skoj och lek. Klart så kommer jag söka en lösning så länge jag kan. Men jag vet inte hur. Så på sista tiden har jag fokuserat på han negativa sidor, och då även Bobbos 
negativa sidor. Men så kom sopbilen. Gubbarna hoppade ut klev in på vår tomt och ingen av hundarna sprang dem till mötes. Ingen av hundarna skällde. De brydde sej inte alls om att de kom och tog vår soptunna! Vi har inget staket runt vår tomt och hundarna stannar på tomten. Jag fick stanna upp en stund och faktiskt se allt det som är underbart med mina hundar. Visst skäms jag över att att de flyger ihop ibland. Men jag är också oerhört stolt över att jag kan ta med mina hundar överallt, 
med eller utan koppel. De reagerar inte på aggressivt skrikande hundar som hänger i änden på ett koppel. Mina hundar kan fokusera när det är fullt kaos runt dem och mina hundar är säkra på att jag inte låter något hända dem så länge de är med mej. De har en allmän uppfostran som gör att de inte hoppar på andra, inte står och vrålar när de är uppbundna eller om en katt springer framför dem. De tigger inte nämnvärt mycket och de vet när det är passivitet och 

Stora N o Plutor slappa på tävlingsplats bara tre meter från
själva banan, omringade av hundar, människor och musik!

klarar av att slappna av på de flesta ställena. Mina hundar kommer aldrig att prestera häpnadsväckande resultat på tävlingsbanan. Jag har inte ambitionen eller kunskapen att ta dem dit. Men jag är ändå stolt över mina hundar. De är riktigt trevliga individer, med brister och fel. 

Det var väldigt nyttigt för mej att se den positiva sidan hos mina hundar idag. Det är vardagliga saker som jag inte tänker på. Det är bara så. De bara sköter sej. De bara är underbara av sej själva.

Mantra för att hålla mej till idag

I dag är det tisdag. I dag är det tisdag. Faktiskt....... Det här är ord som jag hela tiden upprepar för mej själv som ett mantra för att inte förlora mej själv till..... ja vad? Vad är det som pågår? Jag är så sabla slut. Energin är som nergrävd. Fem gånger under dagen har jag trott att det är onsdag och frågat mej själv vart jag ska, vad ska jag göra nu, för det är ju onsdag...men då ska jag inte vara här! ....... I dag är det tisdag. I dag är det tisdag! 

I går på träningen gick Pluto som ankskit. Delvis var det för att jag faktiskt inte tränat på en hel vecka. Jag har inte uppbådat energi, men det hade han. Han var som en fyrverkeripjäs som höll på att explodera. Delvis berodde gårdagens träningskolaps på att jag inte belönade på ett bra sätt. Och när jag tappade humöret ( behöver jag nämna att jag har en far som jag irriterar mej på, en dotter som tvingade upp höjdrädda mej i en stor gran för att hon fastnade tre meter upp och en gaphals till minimonster som fíck ett psykbryt för att hon hade ätit upp alla kex?) var det kört. Jag avbröt allt och skuttade iväg med Pluto och lekte tafatt. Undra om han kommer vara lika galen idag på trickkursen..... Undra om jag ska börja äta vitaminer?

Jag längtar till att få sova. Eller kanske inte efter att få sova. Jag längtar efter att få vila. Jag är inte mej själv. I dag är det tisdag. idag är det tisdag. I dag är det tisdag.

Kanske dags att ta itu med det som hänger över mej???????

Jag börjar förstå det andra vill att jag ska se.

Jag har börjat förstå vad det är jag inte har fattat förut. Under flera år har jag förstått att det är en bit jag saknar i kunskap när det gäller hur man tränar in vissa moment. Jag har liksom fastnat i det jag kan och har inte lyckats på egen hand  komma vidare. I många år har jag stått stilla och försökt att tänka utanför boxen. MISSLYCKATS!!! Nu går jag en trickkurs för Ida och Maggan som tävlar SM, EM och VM med sina hundar. Nu har jag börjat fatta vad det är jag inte 

Pluto har inte vågat tippa över på sidan under de två år jag
haft honom, men efter fem minuter fick vi honom att rulla över till rygg!

lyckats begripa på egen hand. Jag är inte i land än. Men att få gå kurs för så kompetenta människor som Ingela, Ida och Maggan betyder att de lyckas öppna mina boxdörrar och de tänjer på mina gränser. Jag börjar lära mej! Framstegen med Pluto är enorma. Men för att ´komma ut ur min garderob och bli bättre är det mycket bråkande med hjärnan där jag måste släppa gamla föreställningar och skapa nya bilder som är bättre än de jag har haft. Det går inte helt smärtfritt, Ingela brukar kommentera att jag ser olycklig ut när hon kommer med nåt nytt som tvingar mej att tänka om. Ida skäller på mej och säger åt mej att gå vidare, inte stanna kvar i gamla tankebanor. Och det är så nyttigt. Men jag måste bråka med mej själv och mitt gamla synsätt  på vad som funkar och inte funkar. Men nu börjar fightandet i skallen börja ebba ut. 

Pluto har inte lyckat med att sitta fint på baken
med tassarna i luften eller att stå på bakbenen. Nu testar vi!

Jag börjar se det där som de andra pratar om. Jag ser!!! Vilket betyder att jag kan belöna bättre, jag kan börja förutse nästa steg och jag kan tillämpa det även i andra områden. 

Även om balansen och styrkan inte riktigt räcker till vågar han
nu testa och börjar förstå vad jag vill!

Jag hoppas att det här betyder att jag inte behöver bråka så mycket med alla tips jag får utan att jag bara kan utföra dem. Men framförallt hoppas jag att det kan föra mej och Pluto längre i vårt samförstånd och 

Tack vare att jag börjat söka rätt
på människor som kan hjälpa mej utvecklas kan jag
börja utvecklas igen o vinna fina
rosetter som den här!

gemenskap. För nu får jag Pluto att göra saker han bara för några månader sen inte vågade. Och det måste ju betyda att jag börjar göra rätt

Försenad...igen!

Vägen till jobbet är inte smärtfri längre. Vägarbeten och en lotsbil som visar hur vi ska köra, när vi får köra...... 23minuter stod vi helt stilla 
häromdagen. Men visst är hösten fin och eftersom jag är en förändrad person så sitter jag där i bilkön och njuter av utsikten och alla färger, sedan tar jag upp mobilen, ringer till jobbet och säger - Jag blir försenad idag igen.......

Gudbarn

Alma

Ha ha, jag har lyckats få lite tid för mina härliga gudbarn den senaste tiden. Visst kan man ju tycka att tre egna ungar skulle räcka, men si där har ni fel! Sköna T blev jag gudmor åt innan jag själv fick barn och nu när mina börjar växa upp så har jag fått två småttingar att gulla med. Perfekt att de är i  typ samma ålder när de ska få följa med på cirkus, till High Chaparall och till badhuset! Mina tre snuttisar får barnvakta småttingarna 

Lilla N tränar Alma på att gå,
Gjorde susen bara några dagar
senare gick Alma själv!

medan T och jag pimplar fruktjuicer vid poolkanten. Att ha gudbarn är bara bonus. Man får ha de roliga stunderna tillsammans och sedan kan man lämpa över allt ansvar och uppfostran till föräldrarna. Dessutom har jag rätten att lägga mej i deras liv och jag kan tvinga mej på att få vara med i privata stunder, få barnvakta med just föreväningen att jag är gudmor! Förstå vilken räkmacka jag glider in på! Här är bilder på de två juveler jag får lägga ut på bloggen. Kan man annat än smälta? 

Milou och Bobbo trivdes med varandra här hemma i köket.

Tilläggas kan att Milou numera kan sitta själv och Alma har börjat gå så sent som idag. Och med går menar jag hon går långt! Bara sådär!  Elva månader gammal!

Milou

Politiker jobb

Jag har varit på KF.

Säger dej ingenting om du inte är lite insatt i den världen. När jag var tonåring stod KF för Katt Faan. Men inte nu. Kommunfullmäktige. Det är där vi ska fatta beslut om vår stad. Vilket vi inte gör. Besluten är redan fattade i Kommunstyrelsen. Jag och mitt parti sitter i opposition och får nästan aldrig igenom våra förslag. Men lite turbulens har vi lyckats skapa de gånger jag har fått hoppa in som ersättare. Men nu är jag inte ersättare längre. Nu är jag där på fullplats. Det senaste mötet var långdraget, intressant men med många sömnpiller. Några saker berörde mej så djupt att jag inte kan förstå hur jag fick sån tunghäfta. Jag blev stum. Fast jag ville skrika. Så lite får jag nog skrika på nästa möte.

Jag får inte betalt för att jag är politiker. Här i salen sitter vi vanliga medborgare och fattar de beslut som vi tror är bäst för vår kommun. Vad som dock är bäst skiljer det åt beroende på vilket parti du tillhör såklart. Jag har tusentals ärenden att sätta mej in i som jag aldrig hinner, så vi försöker att påverka där vi kan och i partiet riktar vi in oss på olika frågor och informerar varandra. Benny är bäst.
Jag älskar det här.

Svartskalle och förädare

Jag vet inte hur det är att bli kallad svarskalle. Jag vet inte hur det är att mötas av vardagsrasismen  där ens arbetskollegor vänder en ryggen, kastar glåpord i det tysta eller får höra kommentarer uttalade i oförstånd och som sårar bara för att de visa att du inte tillhör.

Men det vet Marcelo. Varje dag. Varje, varje dag.

Däremot vet jag hur det känns att bli kallad svartskallehora. Jag vet hur det känns att att bli kallad för smutsig förrädare, tattarslyngel och att få min framtid fördömd. Av främlingar. För att jag är tillsammans med Marcelo. I hemlighet försöker kollegor, bekanta, andra, smyga upp och viskande fråga om jag inte kunde få bättre. I förtrolighet undrar människor om jag blir slagen hemma, de undrar hur hans familj tagit emot en svensk i familjen och de undrar över hur kuvad jag egentligen är här hemma. Jag undrar vad de skulle säga om jag smög upp i deras öron och frågade hur ofta deras män slog dem och hur förhållandet till svärfar egentligen är......

Jag har egentligen inget emot frågorna. Det finns inget att dölja i vårt förhållande. Och jag hoppas att mina svar kanske kan hjälpa till att sudda bort de negativa stämplarna det finns om invandrare som "ett pack". Precis som jag har lika lite gemensamt, eller lika mycket, som en person från Taiwan eller Tanzania, har Marcelo lika, eller lika, mycket gemensamt med dem.Precis som min svenska kompis har enorma problem med sin svenska svärmor har jag en annan kompis som har problem med sin chilenska svärmor. Det handlar om individer. Vi har alla våra brister och våra kompetenser. Vi är för gudsskull människor!

När människor försöker släta över sina rasistiska åsikter med dåliga ursäkter tycker jag att det är en skam. När andra sedan försvarar, undrar jag hur de skulle reagera om de får höra femtielva gånger i veckan att de är paria, jobbiga, oönskade och att vi andra sedan ska ursäkta med att de får väl förstå de är ju så annorlunda.....

Marcelo och jag har firat 21 år tillsammans i år. Han gör mej lycklig. Genuint lycklig. Han ensam har räddat min själ från de svarta monstret. Varje dag berättar han för mej vad som gör mej unik och fantastisk. Varje dag! Hans ögon lyser upp när han ser på mej och han gör mej trygg.  Mitt hjärta slår ett extra slag när vi möts och efter 21 år tillsammans och tre barn senare så rör vi varandra ofta, pussas, kramas har sex och vi skrattar oerhört mycket tillsammans. Han är inte min bästa vän, eller min bror. Han är min älskare, min förtrogna, min klippa, mitt syre, min man. Och ska jag vara ärlig är det inte många jag känner eller ens hört talas om så har det så här bra efter så många år. Om det beror på hans chilenska blod eller bara för att han är en man och jag en kvinna av rasen människa, det vet jag inte. Jag önskar bara att han istället för spott och spe fick rosor och hyllningar för den fantastiska, snälla, kärleksfulla slitvarg han är.

Grooming och snurr

Nymanikerad!

Jag klipper inte klorna samma vecka som jag ska tävla. Plutos klor skulle jag behöva klippa var tredje dag, de växer värre än tistlar! Bobbo har sett tråkig ut i pälsen i dag så jag bestämde mej för att gå grooma mina dogs lite. Jag började med Bobbo. Han släppte inte hiskligt med päls men mycket nog. Hans päls får sån lyster när man borstar honom. Han var så stilig min fina herre! Jag klippte klor och tasshår och det slutade med att jag såg ut som en ryamatta. Pluto blev helt uppjagad när det var hans tur. Han spinnade runt som värsta gummibollen men jag lyckades dra igenom hans korta päls med. Klorna var skrattretande långa. Egentligen borde jag lämna in så någon klipper hans klor för
 jag är så feg och vågar inte klippa så långt ner. Hjälp någon????

Efteråt körde jag lite läxträning. Snurra, turn, slalom, benet, ett slalom med korsade ben, gå runt, varv och lite annat. Regnet strilade ner över oss. 
Bobbo fick det riktigt jobbigt när vi körde markeringar och jag krävde  lite freestyleövningar innan jag släppte honom på apport. Båda hundarna hade massor av uppdämd energi. De for i väg som skottspolar och återigen undrade jag när, verkligen NÄR, har de byggt upp denna kondis?

Tårar i Söderledskyrkan

Vi går till kyrkan på söndagsgudstjänst några gånger om året. Vi gör det för att jag tycker att barnen ska få lära sej om våra traditioner, grundvärderingar, sin religion och för att det är en himla trevlig gemenskap. De gånger vi går är det oftast ungarna som står i kören och sjunger, så det är ju såklart en bidragande orsak också. Men jag har dragit med dem på flera olika gudstjänster i många olika kyrkor. Vi har varit på högmässa både i katolska- och protestantiska kyrkor. Vi har testat gudstjänster i ett tiotal kyrkor och barnverksamhet i två olika. Men vi ha fastnat för "vår" kyrka. Där sjunger ungarna en gång i veckan och vi har i stort sett varit där  ända sedan Stora N var  5 månader.  Det betyder att vi varit där i 7år!

I dag var vi där igen. En familjegudstjänst, som är mina personliga favoriter, och flickorna sjöng så fint i barnkören. Jag satt där i kyrkbänken och undrade varför jag blir så störd av detta Jesus-prat ända tills prästen sa att han borde vara tacksam mot sin faster. Jag undrar varför kyrkan så hårt hamrar in detta om att Jesus och Gud är de vi hela tiden ska hedra, vara tacksamma emot, be till, vörda, älska...... Jag 
tror kyrkan skulle vinna på att byta ut ordet Gud mot "en högre makt", strunta i att lägga till Jesus i varje mening. Jag menar verkligen inte att de ska ta bort det hel,t men i bland sätter just de orden stopp för alla oss som tror men inte är troende. När prästen sa att han var tacksam mot sin faster så kom jag närmare Gud än när de slagfärdigt slungade ut orden att vi ska be till Gud att göra gudstjänsten bra eller att vi skulle vara tacksamma till Gud. I bänkraden där, mitt i fasterspratet, kom jag fram till att jag lämnat en viktig bit av mej själv till samhället, till nutiden, till ekorrehjulet. Förr i tiden gjorde jag mer, men var också mer tillfreds. Jag var närmare min andlighet, hade samtal med mina änglar och träffade på mina spöken då och då. Jag visste saker, såg saker innan de uttalades och jag var inte lika stressad. Nu snurrar jag runt i allt det som min samtid snurrar kring, pengar, prestationer, självförverkliganden..... ja ni vet. När sedan Kerstin reste sej för att ställa sej framför mina barn där i kören så började tårarna strömma nerför kinderna. Jag kände en sådan enorm tacksamhet för att hon och Gunilla tar hand om mina barn. De ger så mycket. De ger saker till mina barn som jag inte kan. Jag har alltid trott på devisen att det krävs en hel by för att uppfostra  ett barn, och Gunilla och Kerstin uppfostrar dem med bitar som jag inte har. Utöver det så visar de mina barn att de är värda all respekt när de träffar andra vuxna. De lär mina barn att deras åsikter, värderingar och deras sätt att vara på är precis så fantastiskt som någon någonsin kan önska sej. Som mamma kan jag ge dem mycket men inte omgivningens uppfattning om dem. Gunilla och Kerstin lär inte bara barnen kärleksbudskapet de lär även oss föräldrar så mycket saker, ordlösa saker.  Där satt jag i kyrkbänken med kinderna fulla av tårar och tacksamhet att de ger ett helt litet samhälle så mycket. Mer än alla präster, mer än alla diakoner. De ger oss och så många andra respekt, ett öra när man behöver prata, kärlek till barnen. Man brukar säga att alla är utbytbara. Kerstin och Gunilla är inte det! Ni är inte utbytbara! 

Lydnadsklass 2 andra försöket!

Tävling idag. Kallt. Blåsigt. Lite regnigt då och då. Dålig natt. Jippi here we come!

Jag tog med mej barnen när jag och Pluto skulle tävla årets sista lydnadstävling för oss. Jag tog vår nya trappa upp till övervåningen och letade rätt på overaller, för det var hiskligt kallt här hemma. Tur var väl det, för ungarna rullade glatt i blötan sen på bruksan i Valdemarsvik!

Först hittade jag inte tävlingsplatsen. Sedan hade jag glömt att dra ut ett nytt medlemskort eftersom det förra har försvunnit, så det blev tveksamt om jag skulle få starta. Strul i nästan 20 minuter om det. Fick tillslut klartecken. Lååång väntan. Pluto lite låg. Det skulle bli paus mellan klasserna så jag gick ner och hämtade Pluto under det sista ekipaget. Då skulle jag ha lång tid att förberedda och värma upp Pluto innan vi skulle starta. Hann uppför backen när de ropade att det var dags för platsliggningen. Inte bra inte bra!!!! Testade att lägga honom utanför plan. Han vägrade. Testade igen. Lade sej litegrann men gick upp direkt. Jag kände paniken komma. Lade i lite styrka i kroppsspråket..... efter sju försök fick jag honom att ligga i tre sekunder innan han flög upp. Inte den bästa laddningen inför tre minuters stilla platsliggning! När vi kommit in på plan och börjat ställa upp för första momentet så såg jag långt därborta hur det samlades vuxna runt mina barn som sprungit ut ur caféterian. De stannade kvar länge, Lilla N försvann och jag undrade oroligt vad sjutton de nu gjort. Men vi blev beordrade att koppla loss hundarna så jag släppte ungarna och tänkte att de reder sej nog... kanske. När det väl var dags att börja så var min röst väldigt myndig när jag beordrade ligg. Han tvekade halvvägs men då fällde jag överkroppen lite, lite och väste: 
-LLLlllllllllli
Han lade sej! Och han låg stilla! 10poäng Yes! Efter platsen rusade jag ut ur plan, slängde upp mina koner, körde ett kort fritt följ, ett läggande under gång och sedan rutan. Den satt som ett smäck. Sedan tränade jag lite mer fritt följ för att få in honom i position innan jag testade uppsitten i fjärren. 

Eftersom jag var så trött var jag inte så nervös att jag kände mej illamående. Och när det var vår tur att gå in på plan hade jag verkligen lyckats känna att nu ska vi ha kul. Han gick för långt ifrån mej i fria följet till att börja med. Och det skyller jag på vår korta uppvärmning. Ju längre in i programmet destå bättre gick han. Han satte sej alla gånger! Hallelulja! Jag kände hur vi kom fel in i liggande under gång, jag tog för många steg och jag såg att han lade sej sent, men han lade sej. Han lade sej! I det läget kunde jag jubla! Vi fick en 8:a.
 Inkallningen gick jättebra. Han satte sej bredvid mej, nära och jag kunde kyssa min hund, men domaren klagade på tempot och gav oss bara 8. Jag är jättenöjd med rutan, men återigen gnällde domaren över tempot och gav oss 9. Det enda jag tänkte på var att han inte var precis i mitten utan lite åt högerkanten. Tempot var det inget fel på enlig mej. Om man nu inte bara räknar bordecollie snabbheten, för den hade han inte idag. Men alla hundar har inte det klippet, nåväl. Apporteringen strulade, precis som förra gången, jag skyller det på mej och inser att de inte riktigt funkar på tävling. Vi får gå hem och träna mer! Hoppet är inget att orda över. Det är ett av de moment jag känner mej säker på att han ska utföra bra och korrekt, även om vi kan slipa på detaljerna så att 9:an byts ut mot en 10:a. Sedan ville tävlingsledaren att vi skulle lämna plan och jag påminde om fjärret. Jag var så nervös inför detta moment. Ligger han så ligger han så stilla. Rör sej inte. Men Ingelas träning har gett resultat. Jag tar det långsammare, jag knixar med handen och Pluto sätter sej! 10!!!!!! 10 poäng!!!!!! Så de två 
moment han inte kunde, rutan och fjärren, fick vi 9 och 10 poäng på. Det är ju galet!

Vi skrapade ihop 169 poäng även denna gång. Och vi vann visst. Pluto fick sin första rosett i sin tävlingskarriär och jag var helt slut. I hemlighet hade jag hoppats på att få 170poäng. Domaren tyckte jag berömde för mycket och gav 7 på helhet, hade vi fått 8 hade jag klarat det målet. Men det kommer vi aldrig göra för från och med nu är det klass tre som gäller. Nya moment, nya mål, nytt år.

Ett litet ps till Maria som blev så besviken på sin runda. Jag förstår din känsla. Inget vi säger kan ta bort den. Jag hoppas bara att du kan se ljusglimtarna när den värsta besvikelsen lagt sej. För vilket härligt energiknippe du har! Och hon är så villig att vara till lags och pigg på att arbeta. Ni var så fina därute även om hon gjorde lite tokigt idag. Och där du är i livet just nu är inte den mest optimala, när allt lugnar sej kommer bitarna falla på plats och ni blir suveräna tillsammans!

Olämpliga mammor

Jag sitter och retar upp mej på ett program jag ser på SVT. Det är knarkande, missbrukande mammor som föder barn i fängelset. Det är lågbegåvade mammor blandat med tragiska öden. Vad jag stör mej på är att alla dessa kvinnor intygar att detta barn är det mest efterlängtade, att detta barn ska få dem att ändra sej, trots att de har 5-7 ungar sen tidigare som de mist vårdnaden om pga missbruk. Jag blir så förbannad när mammor som inte borde vara föräldrar skaffar massor av oskyldiga barn som ska få växa upp i missär, gå i sina föräldrars fotspår och få tragiska öden.

bild från SvD.

Jag blir så arg för att de tycker synd om sej själva, jag blir så arg på att de är så själviska, jag blir så arg för att de ser sej som offer och att svaret på deras frälsning är att behålla ett litet nyföttbarn. Att just detta barn är deras rättighet och att de nu ska ändra sej. Vilken lögn! Vilka bedragare. Ta ansvar för ert liv, för ert missbruk och inse att barnet inte är svaret!

Alla som varit i kontakt med droger vet att det inte är så lätt att sluta. Alla som sett monstret slå klorna i en släkting eller vän vet att personen ändrar sin personlighet, blir självisk och ljuger. För varje person som kommer ut ur monstrets grotta finns det minst 5 som sitter kvar därinne och inte kommer ut. Att utsätta sitt barn för drogproblem är tecken på dåligt föräldrarskap. Nästan på gränsen till kriminellt! Okey där kanske jag tog i lite. Men jag blir verkligen upprörd. Kanske beror det på min egna uppväxt, kanske beror det på allt jag fått erfara där droger förändrat och förstört människoliv och familjer.

Jag är ett maskrosbarn och det är jag stolt över. Jag har vuxit upp och blivit en fungerande vuxen, skadad för livet, men inte mycket mer skadad än många andra. Men jag blommar, jag lever och hur mycket folk än försöker krossa mej så uppstår jag igen. Men många runt mej är inte maskrosor. De har blivit en skugga av de personer som de hade kunnat vara. De har krossats av sina föräldrars tyranni, sitt eget missbruk och kämpar för att överleva. Några av de barn jag sett på TV i kväll kommer bli blomstrande blommor, men många kommer att krossas på vägen. De är värda mer. De vuxna har ett val. De vuxna kan fatta beslut och göra vad de vill av sina liv. Vill de bli bra föräldrar så bli det och få sedan tillbaka era barn. Tills dess, sluta gnäll, sluta gör fler barn och sluta förstör för dem ni redan satt till världen!!!!

Vårt bord

Har jag visat vårt nya köksbord? Lite för brett men stort nog när alla kommer på besök. Sex platser till vardags och upp till 14 personer när vi får gäster. Det är himla skönt att ha ett bord i köket igen!