Drömmen slog in!

Jag såg hur träden vajade lite sakta i vinden. Det var varmt, jag var lite lätt svettig efter promenaden. Fåglarna sjöng. Då kände jag hur ögonen fylldes av tårar. Två tunga ramlade ner över min kind. Sedan torkade jag ögonen och log samtidigt. Det här hade jag drömt om sedan jag var åtta år. Trettio år senare så sker det! Här satt jag på ryggen, på min häst, ensam på en väg i skogen. 
Jag red ut på min egna häst för första gången helt själv! Det var så stort. Just den stunden, när Pepino med spetsade öron framåt, med bra kliv i stegen, glad ihågen bar mej framåt. Han var redo för äventyr. Men jag höll mej till planen. Det var svårt att hålla sej till planen, men så gick allt precis så perfekt som jag hade önskat mej!
Pepino har inte velat rida ut själv. Så jag körde ut kärringpallen i skogen, sedan gick jag dit med honom, hoppade upp och red hem. Allt gick perfekt!

Herr P - Pepino - min svarta gurka.

När jag började med hästar så var det mammas idé. Jag fortsatte rida för att min bästa vän Johanna gjorde det. Själv var jag inte så imponerad av att som den minsta tjejen få den minsta hästen, Pysen, som dessutom var stallets avkastar-kung. Men jag fortsatte och när jag tvivlade så blev jag inkörd i arabhästvärlden och fick Jazz och Gandos i mitt liv. Sedan rullade det på. När jag var åtta år så började jag drömma om en egen häst och den största längtan var att få rida ut själv på min egna häst i skogen och höra fåglarna sjunga, träden vaja och känna solens strålar värma min hud. Igår hände det. Det där jag drömt om så länge. Drömmen jag faktiskt hade slutat tro på! Tårarna på min kind var av glädje. Jag är så oerhört tacksam för min svarta, fina häst. Min dröm, min verklighet.

Mula på kommando

Idag körde vi trick på gräsbanan. Herr P var på direkt och yogan gick otroligt bra idag. Spansk skritt gick ganska hyfsat, men det som var mest intressant var att han vägrade lämna min sida, han ville bara mer och mer och mer. Just det som jag hade hoppats på skulle hända. 

Yoga - jag behöver hjälpa honom att lyfta bakbenet än så länge.
Målet att få honom att stoppa in huvudet under bakbenet själv.

Stora N började mer snurra runt med Lilla Shouni.
Hon fattade väldigt snabbt!

Stora N var också med ut idag. Han fick ta Shouni och började träna henne. Hon var inte alls med på noterna, men när hon insåg att det var godis med i leken ville hon också vara med hela tiden. Att beta var inte alls intressant! Stora N är inte en hästperson. Men han kan hantera Shouni och han tyckte det var kul att träna henne. I helgen ska han få lära sej att bli lite kusk. Så får vi se om vi inte kan bli en hästfamilj tillslut iallafall!

Pepino kan nu sitt första trick utantill. Han har lärt sej att snurra på kommando! Duktig pålle!

Nu snurrar han runt själv! Första tricket satt!

Sommarlovet har börjat!

Nu har semestern börjat. Vi har hunnit med att cykla, rida, klippa gräsmattan, simmat ( inte jag men barnen), springa och börjat rensa övervåningen på grejer, grejer, grejer. 

Tipptopp och Kringlan har fått fyra ägg från fyra olika
hönor först var det bara Tipptopp som ruvade men
 nu ligger de tillsammans. om en månad får vi
 se om det blir kycklingar eller inte.

I går tog vi hem ägg från stallet. Förhoppningsvis är det befruktade och nu ligger systrarna höna på äggen så får vi se om det blir kycklingar om någon månad. Det vore ju fantastiskt kul i sånna fall! Bobbo får lite löpträning varje morgon när barnen tar med honom på en springtur, annars har han haft det ganska lugnt på semestern. Han harklar sej lite och hostar så jag har höjt kortisonet igen. Förut fick han två gånger i veckan, nu får han varje dag igen. Vi har kommit in i en rutin här hemma där vi plockar undan våra saker efter frukost, middag och till kvällen. Det betyder att det inte är katastrofområde här hemma än, trots att vi varit hemma en halv vecka tillsammans. De äldsta två har hunnit med sitt första läger den här sommaren. Vetenskapsläger i dagarna tre och Lilla N har börjat på simskola. Det känns skönt att få sova länge på mornarna men ryggvärken håller på att göra mej galen! Det går ganska bra så länge jag håller igång. Bäst mår jag ute i stallet. Problemen uppstår på morgonen och efter varje gång jag suttit ner. Vi har planer för sommaren, men inget är ordentligt spikat. Skrämmande och skönt samtidigt. Framförallt vill jag bara njuta och ha det bra. Vila upp mej och få bort all stress!

Sitter på hans rygg

Lilla N fotar medan jag rider

Jag sätter mej på hans rygg. Den är bred. Sadeln ligger inte perfekt. Förut fick jag ont i ljumskarna efter en kort stund, men inte nu längre. Han går med korta, långsamma steg framåt. Lite seg sådär. Lite motvilligt. Han är så ibland, precis i början. Han halkar till med en hov.  Det är halt på gräsbanan efter fyra dagars ständigt regnande. De svarta hästarna från hagen bredvid stirrar på oss. Pepino blänger åt dem. Vi värmer upp i båda varven.Sedan ovillig att trava. Tar ett par steg. Vill helst inte alls. Saktar av stannar. Jag driver på. Han travar ett par steg. Vill inte. Jag driver. Han travar långsidan ner. De svarta i hagen börjar galoppera och bocka. Pepino blåser upp sej och börjar springa. Jag saktar ner till skritt. Nu är han piggare. Han länger stegen. Nu kan vi börja jobba. Slalom i trav, volter runt tunnor, travarbete längs långsidan, skrittarbete där det är som halast. Han är så skön att sitta på. Den stora runda ryggen, det sköna travsteget. Han har börjat hjälpa till i slalomen. Vi tränar WE tillsammans. Han och jag jobbar ihop. Ryggontet som varit så fruktansvärt under hela dagen är som bortblåst. Jag glömmer min smärtande lekamen. Ridningen hjälper kroppen på så många sätt. Jag saktar av. Är nöjd. 

Mittimellan N skrittar av Pepino på gräsbanan.

Tjejerna får skritta av honom. Mittimellan N kan delvis rida honom själv. Han killas lite av hennes korta skänklar. Stannar till och börjar klia ett par gånger. Men är snäll. Alltid snäll. Åker hem, glad i kroppen. Glad i själen.

Frihetsdressyr med Jonas

Jonas Sjöström hade kurs i två dagar hos oss. Inlärning och frihetsdressyr
stod på schemat.

Jonas kom till stallet. Pragmatisk. Inte ett dugg romantisk. Inte ens lite. Här var det inte tal om att " bli ett med hästen". Nej han gick rak på sak - så här lär sej hästen, sen kan du linda in det i fluffiga energibubblor och annat hur mycket du vill, inlärning är inlärning, helt enkelt! Skön kille! Pepino var till en början mest intresserad av att beta gräs. Men allteftersom blev han mer och mer intresserad av spansk skritt, gå ut på volter, yoga och att snurra runt på kommandon. Kommande tricks är buga, visa tänderna, backa in i frontposition samt elefanten på pall momentet.

Här börjar vi träna yoga. I slutänden ska han sätta huvudet under bakbenet.

Frihetsdressyren för mej handlar om samma sak som hundträningen. Vi skapar en relation med varandra där hästen vill aktivt arbeta med mej. Jag sätter gränser där hästen får mer frihet och större fördelar av att vara väluppfostrad. Alltså lyd och få det bättre. Men jag vill göra det utan hårda metoder. Det betyder att Pepino nog antagligen aldrig kommer att kunna ridas ut i skogen utan träns och sedan lyda minsta lilla vink. Kanske kommer han heller aldrig gå prickfritt från sommarhagen till stallet, inte när det finns saftigt gräs iallafall, men han kommer att ha höga  förväntningar och vilja arbeta när han ser mej. Att ha ett djur betyder för mej att skapa relation och förtroende. Jag har aldrig varit en person som satsar allt på att bli bäst i någonting. Jag tycker det är roligare att testa olika saker och inte ha så höga krav på att allt ska vara perfekt. Det betyder dock inte att man inte ska ha höga förväntningar på just de moment som man tränar. 
 Annars kommer man inte framåt. Jag fastnar ofta på hur jag ska komma vidare. Jonas försökte hjälpa mej med det. Vi tränade mest trick, Ameli och Mårten 
tränade på att komma ut på volt, Nalle och Zeus tränade på att inte vara så bufflig och de övriga på att frustration och uppmärksamhet. 

 


Foto Ameli.

Det var fantastiskt roligt att under två dagar jobba under solen med sin häst, diskutera fram olika problemscenarion och vad som är det bästa 

Snurra runt var något både P och jag gillade!

alternativt utifrån vem man är som individ. Pepino stod och gäspade och orkade knappt fokusera under sista dagens pass. Nu när sommarlovet börjar blir det allt att träna på tricksen och verkligen sätta dem så att vi kan utvecklas vidare. Som Jonas ena häst som lärt sej att plocka upp ett spö och börja jaga honom med det. Det är bara fantasin som sätter gränser!

Vi har kul ihop, min häst och jag!

Har vi en bra familj då?

I vår familj är vi inte så bra på att leka tillsammans. När vi umgås gör vi det under aktivitet. Jag har funderat mycket om det gör mej till en bra eller dålig förälder. Överlag har jag funderat mycket över min föräldraroll de sista veckorna. Jag tycker inte att jag är på topp just nu. När sedan barnen råkar ut för saker och man får gå bortom sin egen gräns då är det så himla svårt att veta om man gör rätt. Hur kan man veta det? Barnen säger ju såklart att de älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar.... men det gjorde jag med i den åldern. Det är ju ingen värdemätare. Ett sätt att verkligen få nära kontakt är att ha kvalitetstid med barnen. Men vad är då det? Är det att titta barnen i ögonen och lyssna på vad de har att säga? Eller är det att spela spel med dem. Vad händer då när det uppstår konflikter kring vem som vinner och förlorar? Är det fortfarande kvalitetstid fast två gråter och en tjurar? Det var länge sedan vi spelade spel tillsammans nu. Just nu rör vi mest på oss tillsammans. 

Våra fem cyklar. Vi fem i familjen.

Hela familjen tog och cyklade tillsammans häromdagen. Vi tog en tur tillsammans i makligt tempo. Det var fint väder. För mej var det en härlig stund. Men Stora N minns turen som jobbig och smärtsam. Han slog i pungen i stången på den nya cykeln han fått av sin farbror. Kvalitetstid? Kanske för tjejerna, men inte för sonen. Trots att vi var tillsammans allesammans. 

Tömkörning av Pepino med barnen och långt upp
till höger Bobbo som är med oss i eftermiddags solen

Tjejerna och jag är mycket ute i stallet. De hjälper mej så gott de kan med Pepino. Mittimellan N har blivit riktigt duktig på att tömköra den stora svarta. Vilket orsakar avundsjuka hos lillasyster. Då fick hon testa att tömköra honom på vägen tillsammans med mej i helgen. Men då gick han lite för fort och hon tyckte det var svårt att hålla reda på tömmar och när man skulle svänga, så hon var inte superimponerad. Själv tycker jag dessa stunder, oavsett om de är lyckliga eller inte är väldigt mysiga. Men hur kommer tjejerna att minnas tillbaka på det här? Så som jag själv minns skräckfärderna i skogen med pappa för att plocka svamp? 
När sonen spelar match är hela familjen där. Pappa Marcelo är tränare, jag hejar och vrålar från publikens och tjejerna leker och handlar i kiosken. Sonen förlorar, blir superarg och har svårt att ta vare sej beröm eller kritik. Har vi det bra då som familj?

Lilla N försökte förklara på sitt allra bästa sätt hur ont det gör i henne när jag är borta. Hon satt med tårar i ögonen och förklarade hur liten och obetydlig hon känner sej när jag är iväg på möten eller jobbar över. Som vuxen tycker jag att jag inte är borta så mycket. Kanske tre, fyra kvällar i månaden. Då får hon umgås med sin älskade pappa. Men då kämpar hon med ledsenheten i bröstet och försöker återigen förklara att det inte spelar någon roll. Hon känner sej ändå liten och oviktig. Hur kan man som vuxen svara på det? Det är hennes känsla. Tycker hon att jag ger henne det hon behöver då? Är jag en bra mamma när jag trots detta fortsätter vara borta? Eller sonen som tycker han får skulden för allting och förstår inte alls varför man inte kan vråla till sina systrar att de är otrevliga och själviska allt vad han orkar tre cm från deras ansikten för att de inte städar så som han tycker att de ska städa. Inte hjälper det att skälla på honom. Inte hjälper det att förklara, resonera, vädja, hota eller att vara tyst heller. Då känner jag en lätt hjälplöshet. Alla andra familjer tycks ta sina konflikter med ro. Syskonen är alltid sams och de älskar varandra hela tiden och stöttar alltid de andra. När mittemellan dotter önskar att hon vore ensam barn, då gråter mitt hjärta. Och när sonen tittar på mej med vädjande ögon och ber att bara han och jag ska resa bort idag, nu, på en gång, då känner jag mej så misslyckad och undrar om det jag egentligen är värdig det här jobbet. Att vara mamma till mina tre juveler är ett uppdrag någon större än mej skulle ha fått. De är värda sin vikt i diamanter, jag hoppas att jag kan lära mej vårda dem på rätt sätt.

Att cykla tillsammans är ett av det bästa jag vet! Min fina familj! Är jag verkligen värdig dem?

Matblogg

När jag ser på sånt som anses vara vänt till kvinnor - typ matprogram, Go Kväll, modebloggar och annat trams så blir jag inte bara uttråkad- jag blir nästan irriterad vid blotta uppenbarelsen! 

Just nu i vardagen är det ganska stressigt. Jag känner mej inte stressad av den enkla anledningen att jag väljer bort att dammsuga, ta hand om tvätten, handla och andra oviktiga saker nu när det är så mycket kring jobbet - betygsättning och all rättning innan!- och alla matcher, cirkusföreställningar, träningar, stallet och så. Men jag är stressad, det märker jag på psoriasisen som blossat upp som en jättestorm i hårbotten, öron, ansikte mm. Nästa vecka kommer det vara mycket lugnare. Sen är det två veckor kvar till semester och det uppskattar jag! Men så vaknar jag idag, en lördagmorgon, och upptäcker att  Någon inte heller bor här. Så Ingen har handlat, dammsugit, tvättat eller gjort något annat. Med fem timmars sömn i kroppen, hällregn utanför fönstret tittade jag i morse in i den tomma brödhyllan och insåg att dagen frukost inte skulle bli en succé. I kylskåpet hägrade bara jäst med bäst-före-datum som gått ut för två veckor sedan. Hur skulle jag nu kunna baka? 
Enda lösningen var att googla på glutenfritt utan jäst, hamna på en av dessa förbenta "kvinnosidorna" och försöka lösa frukosten utan att kuska två mil till och från affären. Så hamnade jag på Kerstins sida, hittade ett recept, följde det - nästan..... lite iallafall - och jösses vilket gott bröd jag fick till. Jag vevade ihop några scones och vips hade hela familjen frukost bröd. Så nu är jag också lite matblogg. En sida på nätet som pratar recept och gulligull och lägger upp matbilder. Allt det där som gör mej irriterad.....

Bröd-inspiration från Kerstin

Två ägg

En stor klick keso

citronsaft två ordentliga skvättar

Rör ihop

En hand pumpakärnor

två duttar salt

Husk litegrann sådär- påbörjat litet berg.

Mandelmjöl ganska mycket

En stor kick honung

Bakpulver

Rör ihop.

Vila i 10 minuter.

Klicka ut på plåt.

200 grader i ugnen tills de blir bruna och fina.

Vila.

Ät.

En kväll bara

Kvällen är kommen. Stallet är färdigt. Jag har varit med sonen i skolan. Handlingen jag skjutit upp så länge är gjord. Hönsen är nattade. Jag sätter mej i skymningen i en trädgårdsstol i det allt för höga gräset. Det borde ha blivit klippt för två veckor sedan. Maskrosorna har blommat ut. Tårna känner det fuktiga gräset. Fåglarna sjunger. Det grå molnen formerar sej till bilder på himlen. Där sitter jag och andas. Njuter. Inser att jag njuter för sällan av detta meditativa stadium. Marcelo väntar på mej i vardagsrummet. Bobbo tittar på mej med sina frågande ögon. Jag är älskad. Jag är lycklig.

Lite bilder från vinterhagen

Tog med mej min Canon idag till stallet. Det är inte ofta jag gör det längre - tar med mej stora kameran. Och det märks att jag är ringrostig på den. Dags för bättring tror jag. Men det var kul att fota med den igen. Även om bilderna blev av lite skiftande kvalité... Här har ni fina tottisarna iallafall.

Pepino

Aron och Tilla

Zeus med mamma Zerra i bakgrunden

Raket- lägst i rang, snäll som en nalle.

Pepino med Shouni och snart 2-åriga Bambina

Det känns så himla rätt!

Amelie fotade oss på väg ut. Först Elin och Raket, bakom Nalle och Zerra
sedan Felix och Aron som inte syns. Lite till vänster jag och Pepino
och bakom oss Salle och Kenneth.

I går var en sån där dag när jag hann med allt. Jag var på jobbet utan att stressa, åkte hem, fick med mej kompisar till barnen, lagade mat, städade undan i huset, satt och vilade på altan och åkte ut till stallet. Jag åkte själv. Visst älskar jag när barnen är med, speciellt när jag bara får med mej en i taget. Men ibland är det skönt att bara få vara ensam där ute. Särskilt nu när värmen börjar komma, solen lyser och trots att det är kväll är det fortfarande ljust. I helgen bestämde vi oss för att rida ut tillsammans. Pepino behöver fortfarande lite 

Jag fotade oss från ryggen på Pepino.
Det här är ett av det bästa jag vet!

övertalning för att bege sej ut, så jag passar ju såklart på att rida ut när vi får sällskap. Utöver det så är det ju mycket trevligare att rida med sällskap när man ska ut. Att sitta på hästryggen i sällskap med andra stora hästar. Flera ton med muskler som lyder oss små människor i ett vår-färskt landskap. Det är både spännande och avkopplande. 

Elin försökte fota mej och
Pepino från hästryggen. Mitt
lilla yrväder. Fina svarta.

När jag födde Stora N kom en massa tankar om vilken typ av förälder jag ville vara och vilken typ av människa jag ville vara. En av de slutsatserna jag kom fram till var att jag ville förverkliga mina drömmar, så att jag kunde vara en förebild för barnen - allt är möjligt. Pepino är en av mina drömmar. Att få honom har vänt om så mycket i mitt inre liv. 

Mina favoritkillar. Tillsammans, precis som jag älskar!

Jag älskar verkligen den hästen! Igår tömkörde jag honom själv. Från sommarhagen till ridbanan. Väl där gick vi slalom, i missformade volter, ryggade och andra formationer. Han var så himla duktig! Bobbo fick följa med ut till stallet och han gjorde oss sällskap på grusvägarna. Förutom att han inte hör så bra så är han himla smidig att ha med sej i stallet.Så igår kväll fick jag egentid med mina favorit bästisar. Det är så jag får nypa mej i armen ibland. Hur hamnade jag här? Att följa sina drömmar, hitta det som är bra för en kan göra att man ibland hamnar på villovägar men när man hittar rätt så känns det i hela kroppen. Det här.... djuren...Pepino, Bobbo, natur, sol, vind, kärlek, kroppsarbete det känns så himla rätt!

Målet att starta i loppet

Den här långhelgen har verkligen gått i träningens tecken för mej. Först några timmar på hästryggen, sedan upp till Märsta för att cykla mitt första cykellopp. Med på det äventyret var även sonen, Stora N. Som sällskap och chaufför följde Marcelo och Mittimellan N också med. Lilla N firade födelsedag i efterskott med mormor och morfar.
Vi kände oss som kusinerna från landet där alla proffsåkare i full mundering stod och pratade om att det tagit det lugnt häromdagen med en liten 7mila rutt på cykeln. Jag och Stora N stod i vanliga träningskläder och funderade på om vi skulle ha med cykelkorg eller inte.... Vi avstod. Sonen var enda barnet som skulle cykla en längre runda. En mamma och hennes dotter skulle cykla två mil. Så mäkta stolt var jag ändå över min fantastiska son. Att han vågar. Att jag vågar.... Vi startade efter en bil, 

Drickpaus efter en mil. Lagom med sol och vind.
Fantastiskt natur, fantastisk cykeldag!

en röd volvo, och redan på en gång kom vi på efterkälken. Däcken på Stora N:s cykel är inte lika stora som våra andra och det var jobbigt för honom att hålla tempot. Men vi kämpade på. Ett äldre par och vi turades om att ha sista platsen. Under våra träningspass hemma har vi snittat runt fem minuter per kilometer, den första milen i loppet hade vi en snitt tid på under 3,30! Det säger en del om backarna hemma! Såklart orkade Stora N inte hålla den fina tiden ända in i mål, runt två mils gränsen ville han inte fortsätta. Han var så trött. 

Bananer och bullar bjöds det på
 vid 3 mil,

Vid tre mil var det äntligen dags för banan- och bullstationen. Efter det gick det genast lite fortare. Dock ville han gå i alla jobbiga backar. Och det gjorde vi. Men då blev vi också omcyklade av elitgänget som cyklade 12-milen! Sista milen var riktigt jobbig. Bara uppför och mina ben slutade svara när jag bad om mer. Men visst fixade vi det med.

Några alpackor blev skrämda när vi kom cyklande.

Jag vet inte vad det är jag försöker bevisa för mej själv. Men loppet var en utmaning som jag satte upp för mej själv när ryggen var som knöligast. Jag ville visa att jag fortfarande kan. Jag som alltid haft kapacitet att röra på mej, kontrollera min kropp, prestera. Jag låg där i soffan och visste knappt hur jag skulle ta mej till toaletten. Jag visste bara att livet för alltid var förändrat. Att jag aldrig mer skulle vara jag. Att jag var tvungen att hitta ett nytt sätt att vara jag. Cyklingen och ridningen förändrade mitt liv. Jag fick tillbaka en del av kapaciteten. Runt mej har jag så mycket människor som presterar så mycket mer än vad jag gör. De cyklar längre, rider mer, springer fortare, tränar oftare. Jag gör det i min takt, i mitt tempo, men jag gör det. Ingen ser att jag är trasig. Trasig i hela kroppen. Från nacken ända ner i fötterna. Det ser bara min tjocka mage, mina runda kinder och sedan tänker de. Men jag ser att exempelvis kollegor ser annorlunda på mej när de får reda på hur mycket jag cyklar, hur mycket jag tränar. Jag tror många ser mej som lat. Visst har jag blivit bekvämare, men bara för att det gör för ont annars. Det gör ont att vara jag. Och jag utmanar alla mina värsta smärtdemoner för att jag vägrar ligga i sängen och vara passiv, jag vägrar att inte vara jag. 
Loppet den här helgen var en milstolpe. Ett bevis att jag är kanske inte som andra, men jag kan prestera fortfarande, så länge jag gör det på mitt sätt.

Vi kom i mål efter 3½timme, fem mil på en snitt tid på 4.38. Sist av alla på vår sträcka. Jag och min son. Tillsammans. Precis som jag älskar!

Working Equitation kurs med Pepino

Jag har hittat sporten jag vill hålla på med! WE tycks vara min grej. Jag tyckte det var riktigt roligt att prova men framförallt kände jag mej hemma nånstans. Jag kände direkt att jag fick ett mål med träningen. Jag fick blodad tand och jag kan verkligen se mej och Pepino testa på det här på riktigt. Det var nåt med att dressyren blev på så hög nivå, fast man inte nöter dressyren på det sättet.  Det 

Pepino ville verkligen ha lunch mellan
ridpassen

passar mej att hästen måste utföra galoppombyten, skänkelvikningar med mera för att klara av momenten, inte för att någon ska bedöma gångarterna. Här bedöms samarbetet mellan häst och ryttare och hur väl hästen hjälper till för att utföra allt.

Vi lyssnar på Anna så
vi vet hur vi ska träna in hindren.

Jag var på endags clinic för Anna i Nyköpings området. Vi var sju ekipage som kommit dit för att lära oss vad sjutton WE egentligen är. Jag bävade för att köra transporten med häst för första gången själv. Jag var nervös över att inte få in Pepino i transporten. Min enda medhjälpare var min åtta åriga dotter, Mittimellan N. Men vi hittade ett sätt efter 50 minuter gick han in i transporten utan att knota. Och när vi skulle åka hem tog det bara 10 minuter, nu när vi visste hur vi skulle göra. Vänta in honom, använda halsring och låta honom göra det på sitt sätt.

Jag och Pepino tar sats inför dubbelslalom

Vi red ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. För första gången red jag honom i ett ridhus och det gick hur bra som helst. Han tyckte slalom i trav var jobbigt men rundeln med störning var superenkel. WE består av tre delar. Ett dressyrprogram, ett hinderprogram med hinder som tillhör europeiskt gårdsarbete samt samma hinderprogram i speed- alltså fullfart. Full fart för mej och Pepino innebär trav! Jag kände mej så hemma i tankesättet och i övningarna. Jag tror det här kan passa oss väldigt bra. Nu ska vi hem och träna slalom, ryggningar och volter runt tunnor. 

Med på kursen var Ulrika som bor i grannstaden. Hon introducerade TREC för mej. Orientering till häst samt hinderbanor liknande WE. Definitivt något jag ska testa!

Flyga drake

Mittimellan N tillverkar sin drake. Bobbo är med

Drakfest i stan. Mittimellan N, Bobbo och jag. Tillsammans. Som jag älskar. Ansiktsmålning, trevligt sällskap, sol, lagom med vind. Musik, dans, teater. Kvalitetstid! Kärlek..

Sedan flög hon den hur länge som helst. Lycklig!

Programridning

Selfie med Candy - en av favvo hästarna på ridskolan.

Jag och Candy red programridning på ridskolan. Jag har aldrig ridit det förut. Aldrig någonsin. Jag har tränat inför och testat på ridlektion, men jag har aldrig någonsin ridit in på banan ensam med en person som sitter med protokoll och bedömer mej på det sättet. Konstigt egentligen eftersom jag har hållt på med häst i så många år. Men dressyr har aldrig varit min grej. Jag var så nervös så jag trodde jag skulle kräkas. Och nej, jag red inte fläckfritt och nej Candy gick inte ner på tygeln och nej hörnpasseringarna var inte bra; men lite blodad tand fick jag allt! Jag tyckte det var riktigt, riktigt roligt. I efterhand. Inte då. Jag har bara svårt att se mej och Pepino på en dressyrtävling! Men någon typ av dressyrdjävul väcktes dock i mej......

Men efter många timmar på hästryggen var kroppen som en enda värkande varböld. Aj aj, aj - säger jag!

En utmaning på cykel

Det börjar närma sej, nästa vecka är det dags. Jag tror inte folk riktig förstår hur viktigt, revolutionerande detta är för mej. För mej är det verkligen att kliva ur min comfortzone. Det är att kliva ut i det blå och bara låta sej själv att falla. Jag vet att när jag är klar kommer det inte vara lika stort längre. Jag har ändå valt att göra detta på en trygghetsnivå, men ändå.... det är så viktigt att veta att nu, veckan innan, är det här en helt crazy, galen idé som egentligen inte borde ske!

För två år sedan köpte jag en cykel. Det var en rätt dyr cykel och förstå sej påare säger att det är en bra cykel. Själv har jag inte varit så märkesintresserad, jag ville bara ha en cykel igen. Det här var under den tiden när det började smyga på mej att jag inte kunde gå långt längre. Fötterna värkte, ryggen skrek i flera veckor i protest och hela kroppen, alla muskelfästen blev otäckt inflammerade. Det gjorde ont att vara jag helt enkelt. Cyklingen, tänkte jag, skulle vara skonsammare mot kroppen, dessutom skulle den spara mej tid. Redan där och då, i cykelaffären satte jag målet att jag under året efter skulle vara med i ett motionslopp på cykeln. Nästa vecka, ett år för sent, är det dags för mitt första lopp.

Förra våren bröt jag handen. Väldigt illa och att cykla blev en smärtsam process som knappt var genomförbar. Jag trodde faktiskt att jag tappade bort cyklingen. Jag tänkte att det skulle bli oerhört svårt för mej att komma igång igen. Men så kom de första vårstrålarna och jag langade fram hojen, tog med mej ungarna och vi cyklade våra första 7km för året. Jag var lika biten igen som jag varit första året. Så jag och sonen beslutade att vi verkligen ska genomföra loppet. Vi satte målet att nå en tid på runt 4.30 per kilometer när vi tränade inför. Idag nådde vi den gränsen. Och det var så skönt! Jag tycker att det går lite för långsamt. Stora N cyklar inte i mitt tempo, men kroppen håller längre när jag cyklar i hans. 

Jag tog inga bilder på dagens cykeltur men vilken dag jag än gör det på
så bygger det upp kroppen, trots smärta, och jag blir glad av motionen!

Antagligen kommer vi cykla långsammare än vad många springer det där varvet, men vad spelar det för roll? Jag får hänga med min underbara son. Och jag kan cykla. Det är inte så länge sedan jag skrek sönder stämbanden när jag fastnade i halvsittande ställning mellan soffan och bordet. Fast för att ryggen gick sönder, ännu en gång. Det var inte länge sedan som det var en ansträngning utan dess like att resa mej upp från en stol till stående ställning. Det kunde ta sju minuter! Nu, om en vecka ska jag åka på kurs med min häst, rida en hel dag för att två dagar senare cykla det längsta jag någonsin gjort i ett svep. Men en rygg som varit paj, med händer som domnar bort efter femton sekunder och en kropp som inte längre klarar av mjölksyra. För mej är cykelloppet vi ska ställa upp i, en revansch. Det är en milstolpe, det är ett underverk!

Bobbo med och cyklar igen!

Lilla N, jag och Bobbo till cykel igen. Mittimellan N fotar.

Jag trodde faktiskt att jag aldrig mer skulle få cykla med Bobbo. Han var så dålig i höstas och jag trodde nog inte att han skulle vara med oss nu i maj. Men här är han. Otålig, uttråkad och full med energi. I vintras åt han kortisontabletter två gånger om dagen. Nu äter han en gång i veckan. Förut ville han vara ute någon halvtimme i halv makligt tempo. Nu har han energi i benen och idag tog vi vår första cykeltur sen förra sommaren. Det går långsammare än förra året. Bobbo bestämmer tempot och vi cyklar ca en halv mil, så inte så långt. Men det tar tid. Idag tog det ungefär 40 minuter. Men han sprang hela vägen. Och när vi kom hem fortsatte han springa runt på tomten och busa. Vad hände med min supergamla tollare? Bobbo är snart 12½ år med ett lätt hjärtfel. Jag är så glad att vi fick till den här turen. Kanske får vi till några till innan sommaren är slut. Jag uppskattar dem så mycket. Jag älskar att cykla och jag gillar att röra mej i hundarnas hastighet. Jag är så lycklig att Bobbo mår bättre. min älskade kamrat, min underbara son.

Barnens vänner

Att dansa och ha kul ihop är viktigt!

Har jag rätt som mamma att ha åsikter om mina barns kompisar? Såklart jag har det om kompisarna inte är bra för dem. Men om kompisarna bara inte är riktigt bra kompisar? Jag har åsikter om två av mina barns kompisar. Jag gillar kanske inte dessa vänner så mycket. Men det är inget fel på dem. De bara.... jag vet inte. Jag gillar dem inte. Så jag biter ihop. Jag försöker lära barnen att stå upp för sej själva och inte bli besvikna när samma kompis för femtielfte gången sviker dem, säger taskiga saker eller sviker ett löfte. Var det så att vara ung? Att man fick ta lite grus i hörnen och att man fick lära sej att bli besviken ibland för att få komma åt den där åtråvärda närheten med en kompis ibland? Jag kommer inte riktigt ihåg. Jag hade en bästis i lågstadiet. Hon svek rejält i mellanstadiet. Som vuxen kan jag se att hon var klar med mej och att hon ville ha större utrymme. Men jag har inte förlåtit henne än. Det gjorde så ont. Sedan hittade jag mina nuvarande vänner i sexan och sjuan och sedan dess har vi hängt ihop. Mer som unga. Lite mindre sällan nu när vi bor så att vår vardag inte rullar in med varandras. Men jag har fortfarande svårt för barn som sviker. Därför tänker jag att ungarna reder ut det där själva. Men jag står som ett rasande, darrande

Som vänner ska man hjälpa varandra.

 mammamonster och vill så gärna förbjuda ungarna att vara med varandra eftersom de gör mina barn ledsna. Men jag säger bara:
-Du vet att X gör så här ibland. Och jag vet att det gör ont. Då har du två val. Antingen accepterar du att X är så här och umgås med hen ändå. Eller så säger du ifrån och är med andra som hellre vill vara med dej.
Men det är inte helt lätt för mina barn att bryta heller. De umgås i gäng och då får de liksom vara med alla. Och när det är bra är det så väldigt bra. I grund och botten är alla ungarna härute bra barn. Men, ändå. Barn är barn. 

Jag jobbar hårt på att syskonen ska bli bästa vänner.

Samtidigt vet jag att är det någon gång i livet jag kan påverka vilka mina barn ska vara med så är det nu. Det är nu jag lär dem hur de ska låta sej behandlas av kompisar och omgivning. Det är min grund nu som ger mej kontroll över tonårskompisarna som jag då inte kommer ha ett dyft med att göra. Att tro att man som förälder kan påverka sina barn i den mest rebelliska tiden i livet är bara att kasta pärlor åt svin. Det är nu vi lär ut mönster, närhet och förtroende. Har vi lyckats så gör barnen rätt val för sej själva senare i livet. Klart det kan bli tokigt ändå, men förhoppningsvis hamnar de å rätt köl igen sen. För mej handlar om det om självkänsla. Tycker man om sej själv låter man sej inte behandlas på ett dåligt sätt. Men som mamma kan jag heller inte kratta vägen de ska vandra. De måste lära sej av sin samtid, sin omgivning och sina egna misstag. Så jag biter mej i läppen. Säger något ibland men låter dem själva välja. I slutänden handlar ju livet om de val man gör. Då kan inte jag göra valen åt dem.

Valborg

Mittimellan N med kompisen Tuva till vänster

Barnen. Jag. Tillsammans. En eld. Ett tal ingen hörde. Lotteri, sockervadd, chokladhjul. Kompisar. Samtal. Nära hem och lite regn. Fyrverkerier. Kyligt och mörker. Precis som en Valborg ska vara!

Bilder på Pepino

Jag vill bombardera er av Pepino-bilder. Mest för att jag är så stolt och glad över honom. Men också för att jag tycker han är vacker, på ett lite annorlunda vis.

Hela familjen deltar i Pepino. Här hjälper Mittmellan N mej med tömkörningen,
 Lilla N fotar och Stora N följer ut på vägarna med Bobbo. Pepino gillar det.

Mittimellan N kan utan problem leda honom med bara ett grimskaft runt halsen.

Kompisarna i hagen.

Stora svarta och lilla svarta; Pepino och Shouni