En utmaning på cykel

Det börjar närma sej, nästa vecka är det dags. Jag tror inte folk riktig förstår hur viktigt, revolutionerande detta är för mej. För mej är det verkligen att kliva ur min comfortzone. Det är att kliva ut i det blå och bara låta sej själv att falla. Jag vet att när jag är klar kommer det inte vara lika stort längre. Jag har ändå valt att göra detta på en trygghetsnivå, men ändå.... det är så viktigt att veta att nu, veckan innan, är det här en helt crazy, galen idé som egentligen inte borde ske!

För två år sedan köpte jag en cykel. Det var en rätt dyr cykel och förstå sej påare säger att det är en bra cykel. Själv har jag inte varit så märkesintresserad, jag ville bara ha en cykel igen. Det här var under den tiden när det började smyga på mej att jag inte kunde gå långt längre. Fötterna värkte, ryggen skrek i flera veckor i protest och hela kroppen, alla muskelfästen blev otäckt inflammerade. Det gjorde ont att vara jag helt enkelt. Cyklingen, tänkte jag, skulle vara skonsammare mot kroppen, dessutom skulle den spara mej tid. Redan där och då, i cykelaffären satte jag målet att jag under året efter skulle vara med i ett motionslopp på cykeln. Nästa vecka, ett år för sent, är det dags för mitt första lopp.

Förra våren bröt jag handen. Väldigt illa och att cykla blev en smärtsam process som knappt var genomförbar. Jag trodde faktiskt att jag tappade bort cyklingen. Jag tänkte att det skulle bli oerhört svårt för mej att komma igång igen. Men så kom de första vårstrålarna och jag langade fram hojen, tog med mej ungarna och vi cyklade våra första 7km för året. Jag var lika biten igen som jag varit första året. Så jag och sonen beslutade att vi verkligen ska genomföra loppet. Vi satte målet att nå en tid på runt 4.30 per kilometer när vi tränade inför. Idag nådde vi den gränsen. Och det var så skönt! Jag tycker att det går lite för långsamt. Stora N cyklar inte i mitt tempo, men kroppen håller längre när jag cyklar i hans. 

Jag tog inga bilder på dagens cykeltur men vilken dag jag än gör det på
så bygger det upp kroppen, trots smärta, och jag blir glad av motionen!

Antagligen kommer vi cykla långsammare än vad många springer det där varvet, men vad spelar det för roll? Jag får hänga med min underbara son. Och jag kan cykla. Det är inte så länge sedan jag skrek sönder stämbanden när jag fastnade i halvsittande ställning mellan soffan och bordet. Fast för att ryggen gick sönder, ännu en gång. Det var inte länge sedan som det var en ansträngning utan dess like att resa mej upp från en stol till stående ställning. Det kunde ta sju minuter! Nu, om en vecka ska jag åka på kurs med min häst, rida en hel dag för att två dagar senare cykla det längsta jag någonsin gjort i ett svep. Men en rygg som varit paj, med händer som domnar bort efter femton sekunder och en kropp som inte längre klarar av mjölksyra. För mej är cykelloppet vi ska ställa upp i, en revansch. Det är en milstolpe, det är ett underverk!