Målet att starta i loppet

Den här långhelgen har verkligen gått i träningens tecken för mej. Först några timmar på hästryggen, sedan upp till Märsta för att cykla mitt första cykellopp. Med på det äventyret var även sonen, Stora N. Som sällskap och chaufför följde Marcelo och Mittimellan N också med. Lilla N firade födelsedag i efterskott med mormor och morfar.
Vi kände oss som kusinerna från landet där alla proffsåkare i full mundering stod och pratade om att det tagit det lugnt häromdagen med en liten 7mila rutt på cykeln. Jag och Stora N stod i vanliga träningskläder och funderade på om vi skulle ha med cykelkorg eller inte.... Vi avstod. Sonen var enda barnet som skulle cykla en längre runda. En mamma och hennes dotter skulle cykla två mil. Så mäkta stolt var jag ändå över min fantastiska son. Att han vågar. Att jag vågar.... Vi startade efter en bil, 

Drickpaus efter en mil. Lagom med sol och vind.
Fantastiskt natur, fantastisk cykeldag!

en röd volvo, och redan på en gång kom vi på efterkälken. Däcken på Stora N:s cykel är inte lika stora som våra andra och det var jobbigt för honom att hålla tempot. Men vi kämpade på. Ett äldre par och vi turades om att ha sista platsen. Under våra träningspass hemma har vi snittat runt fem minuter per kilometer, den första milen i loppet hade vi en snitt tid på under 3,30! Det säger en del om backarna hemma! Såklart orkade Stora N inte hålla den fina tiden ända in i mål, runt två mils gränsen ville han inte fortsätta. Han var så trött. 

Bananer och bullar bjöds det på
 vid 3 mil,

Vid tre mil var det äntligen dags för banan- och bullstationen. Efter det gick det genast lite fortare. Dock ville han gå i alla jobbiga backar. Och det gjorde vi. Men då blev vi också omcyklade av elitgänget som cyklade 12-milen! Sista milen var riktigt jobbig. Bara uppför och mina ben slutade svara när jag bad om mer. Men visst fixade vi det med.

Några alpackor blev skrämda när vi kom cyklande.

Jag vet inte vad det är jag försöker bevisa för mej själv. Men loppet var en utmaning som jag satte upp för mej själv när ryggen var som knöligast. Jag ville visa att jag fortfarande kan. Jag som alltid haft kapacitet att röra på mej, kontrollera min kropp, prestera. Jag låg där i soffan och visste knappt hur jag skulle ta mej till toaletten. Jag visste bara att livet för alltid var förändrat. Att jag aldrig mer skulle vara jag. Att jag var tvungen att hitta ett nytt sätt att vara jag. Cyklingen och ridningen förändrade mitt liv. Jag fick tillbaka en del av kapaciteten. Runt mej har jag så mycket människor som presterar så mycket mer än vad jag gör. De cyklar längre, rider mer, springer fortare, tränar oftare. Jag gör det i min takt, i mitt tempo, men jag gör det. Ingen ser att jag är trasig. Trasig i hela kroppen. Från nacken ända ner i fötterna. Det ser bara min tjocka mage, mina runda kinder och sedan tänker de. Men jag ser att exempelvis kollegor ser annorlunda på mej när de får reda på hur mycket jag cyklar, hur mycket jag tränar. Jag tror många ser mej som lat. Visst har jag blivit bekvämare, men bara för att det gör för ont annars. Det gör ont att vara jag. Och jag utmanar alla mina värsta smärtdemoner för att jag vägrar ligga i sängen och vara passiv, jag vägrar att inte vara jag. 
Loppet den här helgen var en milstolpe. Ett bevis att jag är kanske inte som andra, men jag kan prestera fortfarande, så länge jag gör det på mitt sätt.

Vi kom i mål efter 3½timme, fem mil på en snitt tid på 4.38. Sist av alla på vår sträcka. Jag och min son. Tillsammans. Precis som jag älskar!