Sitter på hans rygg

Lilla N fotar medan jag rider

Jag sätter mej på hans rygg. Den är bred. Sadeln ligger inte perfekt. Förut fick jag ont i ljumskarna efter en kort stund, men inte nu längre. Han går med korta, långsamma steg framåt. Lite seg sådär. Lite motvilligt. Han är så ibland, precis i början. Han halkar till med en hov.  Det är halt på gräsbanan efter fyra dagars ständigt regnande. De svarta hästarna från hagen bredvid stirrar på oss. Pepino blänger åt dem. Vi värmer upp i båda varven.Sedan ovillig att trava. Tar ett par steg. Vill helst inte alls. Saktar av stannar. Jag driver på. Han travar ett par steg. Vill inte. Jag driver. Han travar långsidan ner. De svarta i hagen börjar galoppera och bocka. Pepino blåser upp sej och börjar springa. Jag saktar ner till skritt. Nu är han piggare. Han länger stegen. Nu kan vi börja jobba. Slalom i trav, volter runt tunnor, travarbete längs långsidan, skrittarbete där det är som halast. Han är så skön att sitta på. Den stora runda ryggen, det sköna travsteget. Han har börjat hjälpa till i slalomen. Vi tränar WE tillsammans. Han och jag jobbar ihop. Ryggontet som varit så fruktansvärt under hela dagen är som bortblåst. Jag glömmer min smärtande lekamen. Ridningen hjälper kroppen på så många sätt. Jag saktar av. Är nöjd. 

Mittimellan N skrittar av Pepino på gräsbanan.

Tjejerna får skritta av honom. Mittimellan N kan delvis rida honom själv. Han killas lite av hennes korta skänklar. Stannar till och börjar klia ett par gånger. Men är snäll. Alltid snäll. Åker hem, glad i kroppen. Glad i själen.