En vardagkväll

Det blir inte så många inlägg om hundarna just nu. Det händer ju inte så mycket. Vi går våra promenader. Lilla N tränar Bobbo på sitt egna lilla vis ett par kvällar i veckan. Roligast just nu är att få upp honom i studsmattan. Pluto rehabar, det går inte alls bra. Han är otroligt på tårna och vankar hela tiden runt här hemma. Han springer en del på tomten. Lite får han röra på sej, men hältan blir inte bättre. 

Äta gräs är gott

Han medicinerar fortfarande. Men han är glad. Glad och uttråkad. Bobbo har tappat massa kondis. Han orkar träna i en kvart sedan börjar han flåsa och återhämtningen tar längre tid. Promenader orkar han dock med, och de flesta kommenterar att han är otroligt pigg. Pigg och nyfiken. Mitt hjärta.
 Som jag älskar den hunden. Jag blir galen på honom. Han luktar, han tigger, han lyssnar dåligt och har börjat med saker som får mej att tappa hakan, men han har förtjänat det. Hela sitt liv har han gett allt för mej. Lite olater har han råd med! När vi kommer hem har jag inte alltid all tid i världen att motionera jyckarna. Men Marcelo har börjat gå med Bobbo, och barnen tar en dela av Plutos rehabs promenader. Det är första gången i livet som vi hjälps åt med hundarna. En ny känsla! Så när jag kommer hem kan det ibland bli en stund på tomten. Bara göra vanliga saker, Inget speciellt. Ett hundliv i det tysta. Mina underbara killar som gör sitt bästa. Båda två är otroligt viktiga för mej. Mina grabbar. En kväll på tomten.

Jag och min cykel

Jag älskar min cykel. I dag blev det en tur. Den första på en vecka. Ryggen har bråkat och jag var osäker på om jag ens skulle kunna cykla idag. Men jag vaknade och kunde resa mej ur sängen i morse, det har inte hänt på flera dagar! Så nog skulle jag kunna dra en liten repa på eftermiddagen! Jag packade upp cykeln bakpå bilen och åkte in till stan så att tjejerna kunde träna judo medan jag motionerade fläsket. 
Annelie hade gjort samma sak så tillsammans trampade vi runt lite drygt milen. Det var en behaglig runda vi tog, det var bara när motvinden var som värst som det kändes jobbigt. Nu undrar jag igen hur jag kan stå ut att vänta så länge mellan gångerna. Jag tycker ju att det är askul! Jag och min cykel. Vilken härlig sysselsättning jag har hittat! Nu börjar jag sikta mot nästa träningsform, som det ser ut nu blir det ridning efter jul. Kan jag inte skaffa häst får jag väl låna en på ridskolan! I want some power between my legs helt enkelt!

Vår dag

9/9 2013 ---- jag är gift med mannen som varit min i 22 år. Det hade jag inte alls kunnat trott för ett år sedan. Jag är gift. Jag är kär. Och jag åtrår den man som jag nu delar efternamn med. 9/9 1991 blev vi tillsammans på riktigt 

Vi, då i början

efter att ha dejtat lite sedan den 24augusti. Nu är den 24augusti inte bara dagen då vi träffades, den är inte bara Marcelos födelsedag, det är även vår bröllopsdag. Redan från början visste jag att han var en man jag skulle kunna tänka mej att dela resten av livet med. Jag visste att jag skulle kunna flytta ihop, skaffa barn  och gifta mej med honom. Men jag trodde också att jag var för ung för att det skulle hända. Vem har väl hört talas om ett förhållande som håller från det att man är 14 år? Så jag sörjde faktiskt lite att han en dag skulle glida mej ur händerna. Men det gjorde han inte. 

Vi nu, 22år senare

Idag firar vi 22år tillsammans. Förenade. Det som skiljer sej från andra år är att vi nu är gifta och nu finns ingen återvändo. Nu är det han och jag for life. I vått och torrt, för alltid. Vilka underbara ord. För alltid! I dag kommer vi inte träffas. Några telefonsamtal, ord av kärlek. Vår urladdning har redan varit. Det magiska bröllopet. Men idag är egentligen vår dag, den vi firat i alla år. Så till min stora kärlek: Tack för att du förgyller alla mina dagar. Tack för att du gör mej lycklig och för att du är min klippa. Du vet vad jag behöver långt före jag vet det själv och varje dag får du mej att känna mej vacker och åtråvärd. Jag älskar dej med varje liten por i min kropp och jag är så stolt att vara din fru. Älskar dej. Love You!

Elak mamma

I veckan fick jag rycket och blev galen på att ungarna efter tre veckors tjat fortfarande inte lyckas städa sitt rum ordentligt. Jag vet... det är inte optimalt för tre barn i det prylsamhälle vi lever i, att dela ett rum på 12kvm. Det är liksom lite omöjligt att hålla allt på plats. Och när jag tillslut fick psykbrytet så hade tanken legat och malt i nästan en vecka.-Vi strippar rummet i helgen. Inte en leksak får ni ha kvar!Även om jag var galet trött på att hitta knäckta mussleskal, ritpapper, gamla använda strumpor, lego, halsband, ficklampor, hårsnoddar och vattenpistoler i sängarna och i bokhyllan så var jag ändå inte särskilt arg när jag upplyste dem om det faktum att de inte skulle få behålla sina leksaker. Reaktionen blev ungefär som jag väntat mej. De lugnade ner sej när de förstod att jag inte skulle kasta grejerna. I går gjorde vi slag i saken och efter slitigt jobb var de tillslut klara med att få bort sakerna. Enda som finns kvar i rummet är böckerna, möblerna, deras medaljer och några prydnadssaker. Ungarnas reaktion?????? Lättnad. De har liksom varit fast i konsumtionslustan. Ständigt längtar de efter fler leksaker men samtidigt orkar de inte ta hand om de saker de har. Lekarna har också bytt karaktär sedan allting försvann. Nu leker de i rummet istället för att försöka dra ut allt i vardagsrummet. De har hittat på andra lekar och har faktiskt jättekul med varandra. Redan nu har de börjat planera vilka leksaker de faktiskt inte behöver få tillbaka. Bara det viktigaste som lego och lite gosedjur står på önskelistan att få tillbaka än så länge. På fredag får de välja en sak var att ta ner, om de skött städningen av alla dessa kläder de dräller överallt. Kanske är jag en lite elak mamma, men jag står för det jag säger och jag försöker fatta beslut som faktiskt ska underlätta för mina barn. Jag är glad över att de oftast är med på noterna. Fint blev det i rummet iallafall. Och städningen tar nu  mindre än en minut!

Ryggont igen

I natt hände någonting. Det smällde till i ryggen och idag har varit en horribel dag... om man jämför med en vanlig dag. Det har inte blivit ett ryggskott eller ett diskbråck ( efter två stycken vet jag hur det känns!) men ryggen känns otroligt skör. Ett felsteg och det kommer låsa sej, jag känner det. I morse undrade jag hur jag skulle klara av  att jobba en hel dag, nu massor av piller senare och med förstående elever så har det gått hyggligt bra. Jag är så in i norden trött på att ha ryggen hängande över mej hela tiden. Läkarna kan inte säga varför. Naprapaten tror att det har med min struma att göra. Han säger att så länge jag har problem med sköldkörteln så kommer problemen att återvända. Vi kan mota Olle i grind, men aldrig göra en behandling som varar över tid. Samtidigt som jag vill svära över mitt öde så slår det mej att jag är så oerhört tacksam över att jag inte är lika dålig som jag var förut. I dag kan jag träna, eller kanske inte just idag dag men ni förstår, för två år sedan kunde jag knappt sätta mej i en bil. Idag kan jag leka med mina barn men för ett tag sedan kunde jag sitta vid ett bord och pyssla med dem. Att ta emot en boll eller leka hinderbana var helt otänkbart. Så jag är tacksam ändå. Nattens knäck är en påminnelse om att jag faktiskt måste fortsätta sköta mej, inte slarva med det som är bra för mej och att det är en ständig kamp jag för. Att leva normalt med en sjuk kropp. Visst kan jag gnälla, men hade jag inte kämpat så mycket som jag gör så hade jag med största sannolikhet varit mer än dubbelt så dålig som jag är. Och jag tror också att om jag förbättrar mej ännu mer kan jag också bli bättre än vad jag är. Jag bara glömmer bort ibland att jag är tjock och har ont för att jag faktiskt är sjuk, inte för att jag är lat och omdömeslös.

Vardagen inte som förr

Nu har vi kommit igång med det som kallas för vardagen igen. Jag har kommit in i mitt jobb och trivs faktiskt riktigt bra på att vara på två olika skolor. Båda har sina fördelar och man blir lika glad varje gång man känner att något funkar. Nackdelarna på skolorna hinner man inte riktigt med, för man ska ändå till den andra skolan snart. Min superfina, underbara dotter har börjat skolan och blivit  passivt, tillbakalutat tonårstrotsig. Skolstarten var väl inte den bästa. En tjej i klassen var rätt elak varje dag, och det slutade med att Mittimellan N vägrade gå till skolan och bara låg och grät. Många telefonsamtal till lärarna, samtal mellan tjejerna och nu har det rätt ut sej, min dotter och den tjejen är nu bästisar. Tänk så fort det kan vända i ett barns värld. Vad fantastiskt det är! 

Barnens aktiviteter har dragit igång igen. De stora barnen är inne på sitt fjärde år med judon och tjejerna är inte längre nybörjare på cirkusen utan går in i sitt andra år. Den här terminen får de välja lite specialgrenar, och det blir rockring den här gången med plus att de vill börja gå på lina. Jag är tacksam över att de väljer samma saker, för det betyder att de tränar på samma tider och mindre spring för mej! Stora N fortsätter med fotbollen men tjejerna hinner inte med nån fotboll i år, däremot har de börjat alla tre med capoeira. Så nog vet jag att jag lever! Tur att jag har en äkta man som hjälper till med allt skjutsande. För egen del fortsätter jag med cyklandet, och universitetstudierna är inte på en och samma dag längre så jag hoppas hinna med box nästan varje vecka. Vad jag däremot har märkt den här veckan är att jag inte alls hinner med på kvällarna som jag gjorde förra året. Blogga???? var är den tiden? Allt fix är liksom bortblåst. Handla....? Nja...en annan dag.... Sms;en hopar sej i telefonen. Mejlen rasar in. Jag försöker besvara dem så fort som möjligt, eller så fort jag har ett svar. Där kan jag känna lite stress. Men i natt beslöt jag mej för att inte vara stressad. Jag tar hand om det i helgen när jag har tid. Dygnet har bara 24 timmar och jag behöver sova 7 timmar, för tillfället.

 Just nu känns det som jag lever i en liten bubbla. Det är jag, mi marrido och våra barn. Hjulet ska gå runt. Marcelo går en längre promenad med Bobbo, Lilla n får cykla med, Mittimellan N har judoträning, jag skjutsar, tar med mej cykeln och cyklar under hennes träning, Stora N ska till en kompis, han tar sej dit själv. Jag går upp tidigt och rehabar Pluto, tjejerna har cirkus träning medan sonen har judoträning, jag åker emellan, Marcelo lagar mat..... läxorna görs, ett parti schack spelas, vem hinner ta lillasyster till vårdcentralen, är det imorgon du ska tävla, kan jag åka på middag med kompisarna.... ja ni vet. Så om jag är lite bakom flötet, inte svarar på tilltal så vet ni varför. Jag har inte riktigt kommit in i ekorrehjulet än. Jag sitter kvar på mitt rosa moln där jag smakar på Marcelos mumsiga kyssar. En rätt behaglig plats om jag får säga det själv.

Relationer

Jag har varit gift en vecka nu, och vi svävar fortfarande på små moln. Kollegor från båda skolorna har firat med presenter så jag blev helt rörd. Det är häftigt att vara jag just nu. Återigen konstaterar jag att jag har så fina vänner, men under bröllopet och dagarna efter visade även Marcelos vänner upp en mycket mer emotionell sida. Flera stycken har på väldigt kort tid sagt att Marcelo är deras bästa vän. Det värmer mej. För hans tidigare vänner har haft en viss tendens att svika honom. Ingen av dem finns kvar i våra liv alltså var ingen på bröllopet. Manlig vänskap brukar ju inte vara så mycket ord om kärlek och blanka ögon existerar väl väldigt sällan. Men det har de visat upp nu. Och jag som FRU ( älskar det ordet) Marcelo blir så in i hjärtanes glad när han uppskattas. Flera personer har både under bröllopet, och efter, sagt att de är avundsjuka på vår kärlek och lycka. Flera har sagt att vi är deras förebilder och idoler när det kommer till förhållande. Jag har funderat på det där i en vecka nu. Vad är det som gör att vi efter 22år fortfarande är kära i varandra? På riktigt kära. Jag tror hemligheten ligger i att vi är två ganska lika själar som gillar det enkla och står upp för våra åsikter och har i grunden ganska lika värderinga. Allt vårt yttre är ju väldigt olikt, men jag tror nog kärnan är lika. Dessutom har vi valt att inte vara kär i den person som vi vill att den andra ska bli, vi accepterar och älskar den person som den andra ÄR. Det är den största grejen, tror jag. Sedan har vi en fantastiskt stor respekt för varandra och vill att den andra ska må bra. Alltså är det inte viktigt att vinna små dispyter. Det är inte viktigt att få rätt. Vi har ett genuint intresse av att förstå vad den andra vill och menar och är ganska duktiga på att lägga egna sårade känslor åt sidan för att se ur den andres perspektiv.  Utan att egentligen prata om det har vi en pakt om att alltid röra varandra. Det är svårt att gräla när man kramas, det är svår att vara långsint när man får fotmassage.... Vi rör varandra ofta. Vi avbryter oftast våra göromål för att pussas när den andra kommer hem. Vi säger inte JAG ÄLSKAR DEJ när vi inte verkligen känner att vi inte kan stå bakom ordet, och vi kräver inte av den andra att säga orden om vi själva gjort det. Alltså har de orden fortfarande ett extremt laddat värde mellan oss, även om vi säger det minst 8 gånger varje dag! Vi är duktiga på att inte låta små irritationsmoment växa och bli stora stenar. Han kommer inte ställa bort skorna från ytterdörren och jag kommer alltid låta papperskorgen bli överfull..... så är vi, vems ovanor är värst, spelar det nån roll? De ingredienser som jag skattar högst i vår vardag är den respekt vi alltid visat varandra och ögonen som alltid låter den andra veta att den är värdefull. Jag känner mej både vacker, sedd och älskad när han ser på mej.

Flera killar runt omkring mej står på gränsen att bli lämnad av sin partner, och även om några säger att de vet det, så tror jag inte att de vet det på riktigt. Har de verkligen satt sej ner och funderat på HUR de skulle känna om de var tvungna att packa sina saker, sova ensamma och inte ha någon att ringa till? Har de verkligen känt känslan? För om de har de, varför jobbar de inte mer på förhållandet? Jag har flera tjejkompisar som "tjatar" över disken, över att killen inte ska sitta så mycket vid datorn, som uttryckligen säger ifrån när de blir sårade och verbaliserar vad de behöver. Ändå blir det inte bättre. Och sen blir killen förvånad över att de blir lämnade. Det är så  sorgligt. Det är killen som ligger där otröstlig och inte alls förstår vad som hände. När jag säger att Marcelo gör något som sårar 

Det är viktigt med kärlek, tid och respekt i huset!

mej går det ett par dagar, sedan kramar han mej och förändringen är igång. För inte vill man väl skada den som är viktigast på jorden? Det har Marcelo fått mej att förstå. Kompisarna, jobbet och alla andra som drar i en är inte lika viktiga. Vem är det som ska få möta dej med ett glatt humör och busiga äventyr, jo din partner. Det är inte din partner och dina barn som ska möta den uttröttade, irriterade dej. Det är ju de som ska se vem du egentligen är. Och väldigt få är egentligen griniga. De dagar man är det orkar då den andra ta emot, trösta och hålla om. För oss är det så enkelt. Och jag önskar att de killar som finns runt mej också insåg det när de sätter sej framför datorn istället för att sätta sej ner och prata om dagen. Jag önskar att de också insåg det när flickvännen säger nåt som sårar. För då skulle de inte inta försvarsposition och attackera. Då skulle de istället säga; Det där sårade mej jätte mycket, menar du verkligen att....  För mej r det helt otroligt att någon reagerar negativt på när den man älskar mest säger: Jag behöver dej, du är viktig för mej, ta dej tid att se mej för jag vill vara med dej. Rent krasst kanske det är så att man vill att det ska ta slut om man tycker att kompisarna, bilarma, datorn, tv-programmet är viktigare än att titta djupt in i ögonen på sin partner, skåla med mjölk och fnissande äta glass på en onsdagskväll. Jag blir iallafall stolt när Marcelo säger - Det är ju dej jag vill göra det här med. Det är ju bara dej jag vill ha, så strunta i att blogga och kom och sätt dej med mej.

Min bröllopsdag

Det var magiskt. Helt magiskt! Solen lyste, Marcelo var på plats när jag kom, och han såg så lycklig ut. Där och då, när jag stod på trappen och väntade på att få komma in och jag fick syn på honom stå där framme, då visste jag att allt skulle ordna sej. Jag blev helt lugn. Jag blev himlastormande kär igen. Pirret i magen bubblade runt i magen och så kom de välkända tonerna från bröllopsmarschen. Akten hade startat. Stora N gick först med Pluto Mittimellan N gick med Bobbo och Lilla N med den rosa korgen med ringarna. Sedan kom jag i min bröllopsskrud. Några gäster hann jag uppfatta, men allt var som ett rosaskimrande sus. Jag var på mitt bröllop. Mitt och Marcelos. Jag skulle bli hans fru. Han skulle bli min man. För alltid. För alltid. Så himla coolt!

Vi gifte oss borgligt och Annelie startade ceremonin med ett underbart vackert tal. De satte prägel på hela bröllopet. Det blev intimt och nära med mycket skratt. Marcelo fick nervöschock när han insåg att han glömt skriva löftena till mej. Det är så han. Men som vanligt räddade han upp situationen och lovade mej att stå vid min sida tills döden skiljer oss åt. Nu är det han och jag hela livet. Vilka underbara ord! Stora N läste en dikt. Högtidligt stod han i talarstolen, harklade sej och läste sina ord utan att darra på rösten. Inte ett öga var torrt. Vår son är så underbart fantastisk på alla sätt. Själva vigselakten som Silva höll i, den formella delen där vi faktiskt svarar ja är ganska kort i borgliga vigslar. Men allt ramades in så fint av att hon tog det på svenska för mej och på spanska för honom. 
Bobbo hämtade den rosa korgen med ringarna hos Lilla N  och lämnade den till mej. Vi växlade ringar. Hans ring gick knappast på, det var så svullet efter paintbollkriget grabbarna haft på svensexan dagen innan. Men det gick. Sedan fick FRU order om att kyssa sin MAN. Och det gjorde jag. Bästa kyssen. Till tonerna av Bob Marley gick vi ur kapellet. 

Vilken lycka jag kände. Vilken lycka han kände! Det var så rätt. Han och jag, gifta i år. Bästa vi gjort. Klart blev det fest och tal efteråt! Vi dansade linedance, men samma sköna uppsluppna och intima känsla från bröllopsakten höll i sej hela kvällen. Vi skrattade och grät. Till och med Marcelo fällde tårar till alla fina ord vi fick höra. 
Barnen hade dansuppvisning som födelsedagspresent till födelsedagsbarnen, Marcelo och bestman Patte. Vid tolv tiden på natten åkte vi till hotellet och firade vår bröllopsnatt på traditonellt sätt, med champange, choklad, frukt och sex.

Nu är jag lyckligt gift med min man - mi marido

Bilder från festen

 Vad är väl ett bröllop utan fest? Här är ett axplock av bilderna från kameran som cirkulerade runt bland gästerna. 

Party!!!!!  Kolla in Magnus i bakgrunden!

 

Linedance uppvisning med kusin Annelie o faster Ingmarie, sen blev det åka av när alla skulle dansa linedance!

Lägg till bildtext

Mina härligt fina vänner, Jonna, Åsa och Kristin.

Adrian gillade festen trots allt! Firar med att peta näsan på Jaime.... he he

Brudgummen med sin bestman Patte

Jennifer och Micke hade skoj

Alla kände inte varandra, men de lärde känna varandra under kvällen....

Farbror Patte med brorsonen André. Typ lika tokiga.

Nu är det nära!

Sorry, det är bröllopsförberedelser för fulla muggar.  Har inte tid och orka att blogga. Men visst har det varit äventyr sista dagarna. Möhippan har varit.Båten blev sänkt, jag fick simma ner och kapa linor nere vid botten och tre timmar i sjön sent på kvällen har resulterat i att jag känner mej krasslig. Men det ska jag berätta om en annan gång.

Stressen har kickat in. En bit efter fem idag kom hon, fröken Stress. Nu försöker jag mota henne i grind men det börjar bli svårt. Har en del att styra med i morgon. Närmare tre miljoner saker.Skulle behöva en klon vid fem hugget. Men ska försöka styra upp det. Nån stackars sate måste ju ha tid att hjälpa mej i sista sekund. Men innan fem kändes det bra. Och egentligen behöver jag inte stressa, jag måste bara göra. jag har tid på mej! Hela morgondagen faktiskt. Och gästerna som anländer får väl klara sej själva. Jag ska arrangera ett bröllop, de får bädda sina egna sängar! Dock har jag lovat mej själv att gå till sängs senast 22.30 i morgon. För på min dag ska jag inte vara totalt utpumpad. Jihaaa!

Hej!

Bloggtorka här, jag vet. Har inget att skylla på, utan att jag inte haft lust och ork att blogga när jag kommit hem från jobbet. Den här ayurveda grejen jag håller på med är jättebra för mitt psykiska och fysiska mående, men jag har skaffat vanor som gör att jag säckar ihop totalt vid nio på kvällen. Vilket i sej är bra för så lägger jag mej senast tio och sover kvart över. Vilket gör att jag faktiskt orkar gå upp på morgonen och vaknar PIGG! Väldigt märklig känsla, att vakna pigg. Har jag knappt varit med om förut. Men så funkar det nu.

Mina vänner nojjar ihjäl sej för att jag inte fixat sakerna till bröllopet än.
skor, underkläder, brudbukett, frisör, bordsplacering, detaljer som vi ska göra på festen, all övrig handling till festen, musik, skjuts eller barnvakt.
Jag känner inte alls samma stress. Det ordnar sej väl? Gör det inte alltid det? Jag nojjar faktiskt inte alls. Viss anspänning har börjat infinna sej, det är ju trots allt mindre än en vecka kvar, men jag känner mej mest lycklig och kär. Och jag hoppas jag kan hålla det på den nivån fram till den stora dagen. Om en vecka vaknar jag upp med min man vid min sida. Gift för alltid. Underbart!

Vardagen kickar in

Så fort man gör sej hemmastadd! Idag när jag kom till jobbet var känslan helt annorlunda. Jag hade min plats och grejer var påbörjade så det var liksom bara att ta vid. Det kändes skönt. Dessutom så spåna vi idéer och allt jag sa togs emot med glädje och varma tillrop. Sedan blev det inte bara mina tankar som genomdrevs, men känslan av att det flyter på och att stämningen är högt i tak är så himla skön! Min mentorskollega och jag har flera gånger under dagen sökt varandras blickar och tänkt samma sak. Vi är liksom på samma våglängd, än så länge, och det är kul, kul, kul att jobba. 

Rätt underbart landskap vi cyklar i!

När jag kom hem från jobbet var jag inte nämnvärt trött så jag och ungarna cyklade runt grannbyn. Det är första gången som Lilla N fick följa med så långt. Hon har utvecklats massor med cyklandet min minsting, det är jätteroligt! Vi cyklade 7km på 48 minuter. Med tanke på backarna i vår hemvist är det rätt bra tempo för en otränad 5-åring! Men jag kan ju inte påstå att jag blev trött, istället blev det en rehabspromenad med Pluto 1½km. För mej är det rena lyxen, jämfört med de 300meter vi tidigare har fått gått. Än så länge har inte ungarnas aktiviteter dragit igång, och inte heller mitt plugg. Så här behagligt kommer det inte vara om ett par veckor. Tur är kanske det, för då hade jag varit uttråkad! Men just nu, här, är det skönt med en mjukstart.

Fotboll i åska

Stora N klappar om sina lagkamrater. han höll nollan
och de vann med 2-0.

I går var det dags för den första fotbollscupen den här säsongen. Stora N har inte haft en träning sen juni men han var taggad till tårna. Det var åskgudarna med. Så hela cupen började med att vi fick fly in i bilarna medan blixtarna svischade förbi oss! 

Marcelo facebookar i bilen medan blixtrarna viner utanför.

Men sedan blev det spel i regnet när de svartaste molnen dragit förbi. Kruxet var bara att det varit sol när vi åkte så inte hade varken paraply, tält eller regnkläder med oss. AMATÖRER! Stora N fick dagen till ära både spela ute, vara lagkapten, göra mål och vara målvakt. Tjejerna var så blöta att det gick att vrida ut trosorna, men humöret var ändå på topp! Välsignade ungar. Jag hejade sönder rösten, det där med att vara en engagerad fotbollsmorsa tar jag till nya höjder. Det är knappt att Marcelo överröstar mej, men det händer.  

Regn, regn, regn. Både pappor och spelare var dyngsura.
Men vi vann ju några matcher så humöret var på topp.

Stora N på avbytar bänken,
geggig... värre blev det.

Rösten nära försvann och nu har jag en raspig whiskeyröst som skrovlar i halsen. Ibland kan jag sakna fotbollsmatcherna. Jag tycker fotboll är riktigt roligt att spela, men jag är för tung och har för ont överallt för att det ska vara roligt i längden. Men attans vad jag saknar det! Istället får jag leva ut mina lustar när sonen spelar. Tur att han gillar när vi gapar. Annars hade det varit tungt. Undra om jag någonsin fåt fotbollskläderna rena igen... till                                          och med kalsongerna var geggiga!

Nytt kapitel i boken Åza

I fredags började jag på mitt ny/gamla jobb. Jag har fått fasttjänst inom kommunen, halvtid på en skola och halvtid på den skola jag arbetade på förra året. I fredags var jag på plats på den nya skolan. Dagen började med frukost. Alla på skolan är så där, blonda ( okey några är mörkhåriga), snygga, vältränade och så pigga. Det skulle ju kunna vara jobbigt, men det känns bara uppfriskande. Det ger energi och lust! Ett av det roligaste jag vet, är när man gör om en tom plats till sitt eget kryp-in. Och jag ägnade flera timmar till att hämta pennor, skaffa dator, placera pärmar, sortera i klassrummet och göra arbetsplatsen till lite mer min. Tanken är att jag ska vara här länge. Jag är fast. Nu börjar mitt jobb på riktigt! Långtids planera. Följa eleverna tre år. Det känns nästan magiskt. Jag har spenderat sex år på universitetet för att just långtids planera mitt arbete. Lyckas nå alla eleverna inom sinom tid. Det är svårt att göra när man bara har ett år på sej. Jag har arbetat som lärare i 2½år och det känns fortfarande som jag är lite ny. Samtidigt börjar jag inse att jag närmar mej medelåldern, det är också lite lustigt att börja bli vuxen så här sent. I min bok är barndomen redan skriven, tonåren likaså, uppbyggnadsfasen är precis avslutad, den där fasen där man skaffar utbildning, familj, bygger en grund helt enkelt. Nu börjar nästa kapitel i boken Åza, den där jag får fast jobb, gifter mej och där resten av mitt liv planeras. Vem kommer jag bli nu? Vilka härliga upplevelser kommer jag få vara med om och vilka sorger kommer jag drabbas av? Det känns jätteskönt att vara här, samtidigt som det såklart är lite skrämmande.Hela kroppen känner att det är en förändring på gång. Jag hoppas den förändringen både är spirituell och fysisk. Alla dagar kommer jag inte älska att gå till mitt jobb, eller ha passionerat sex med min man. Men jag hoppas merparten av dagarna kommer se ut så. Idag känns det lite mer än vanligt. Idag piffar jag till mej, drar blonda slingor i håret, nopprar ögonbryn, färgar fransarna, börjar fixa till mej helt enkelt för det kommande bröllopet och en ny fräsch höst. 

Mums. Men jag orkade faktiskt inte äta upp min glass. Nog första gången ever!

I går avslutade vi sommarlovet på Smultronstället med glass från restaurangen. I dag ska vi umgås hela familjen. Det regnar ute men jag är säker på att vi kommer ha kul ändå. Det blir fotboll och grillning, I morgon ska jag tillbaka till mitt nya jobb, till mina nya kollegor och på onsdag kommer jag träffa min gamla. Nytt och gammalt om vartannat. Kan man göra annat än att älska livet?

Inskolning

Sparkcyklarna på förskolan är roligast!

Även om man fyllt fem så kan det kännas skrämmande att bli lämnad på dagis. Fast man är äldst kan man trots det känna sej väldigt, väldigt liten. Och även om man borde vara modig och stark kan det ändå vara tryggt att ha mamma att hålla i handen. Lilla N hade inskolning på dagis igår. Hårt, hårt höll hon min hand. Men det gick bra. Hon hittade en ny kompis, Micke, som börjar på hennes avdelning nu, och tillsammans cyklade de, jagade varandra och smög i buskarna. Min lilla pojkflicka. Visst är Nellie hennes bästa vän men sedan är det grabbarna som Victor och Micke som hon trivs bäst med. När dagen var slut och vi lämnade gården bestämde hon och Micke en lekträff dagen efter, för då skulle hon ju få stanna lite längre. Jag undrar vad hon gör nu? Min lilla, stora flicka, som blivit så duktig på att säga vad hon behöver för att må bra.

Hemma bäst

Jag älskar att bada. Och jag älskar speciellt att bada med mina barn. När vi kom hem från Göteborg, en lika het dag det med för övrigt, så gick hela familjen ner och badade, hundar, barn, Marcelo och jag. Borta är bra, men hemma är fucking bäst!

Nu är det dags

Nu är det ju officiellt. Vi har gått ut och berättat för ett tag sedan, jag och Marcelo slår på stort och ska gifta oss! Det var nåt speciellt i rösten när han lite nonchalant frågade i sängen - Ska vi gifta oss då? Romantiskt? Nej inte ett dugg, men jag har ju också valt att dela livet med en högst oromantisk kille full med känslor. Och med den rösten när frågan poppade ut så kan man ju inte svara nej, så det blev ett ja. Sedan blev vi högröda i ansiktet och tittade knappt på varandra i två veckor. Sedan bestämde vi datum via facebook. Man ska väl hänga med i tiden? Och facebook är ju väldigt mycket 2010-tal.

Marcelo är min hjälte, mitt livs största kärlek. Redan ett par veckor efter att vi blev tillsammans kände jag att det här är killen jag skulle kunna gifta mej med. Fast jag trodde ju aldrig det skulle hända. Jag var för ung. Nu 22år efter första kyssen slår vi till och gifter oss. Jag ska bli señora Diaz och jag är 
så lycklig! Genuint lycklig. Om två veckor är det dags. 
Alla får komma och fira vår vigsel men tyvärr har vi inte råd att ha med alla på festen. Det blir ett halvstort bröllop. Dyrare än vad vi tänkt oss, men på nåt sätt kommer det ordna sej. Vi gifter oss borgligt men har valt att ha en ceremoni ändå. Vi har inte köpt ringar, inte fixat med hår, naglar eller ens funderat på vad som ska stå på borden. Men stressen har inte infunnit sej alls. Vi känner oss lugna, glada och kära. Jag tror till och med att Marcelo är lyckligare än jag just nu inför tanken att jag ska bli hans fru. Det känns så bra, så rätt. Och de som känner oss vet att det aldrig funnits någon annan, varken för honom eller mej ( förutom Brad Pitt, Johnny Depp och Salma Hayek och Anna Brolin). det är han och jag, med våra rätt, våra fördelar och all vår kärlek. Och jo, jag får fortfarande fjärilar i magen av min rundlagde chilenare.

Gbg weekend

Fyra brudar på resa med tåg och lokaltrafik, kan det annat sluta med katastrof, skratt och skön stämning? Och precis så var det när Jonna och jag tog vår yngsta döttrar ( ja, Jonna har ju bara ett barn så det är ju hennes äldsta oxå) och åkte X2000 till Göteborg för att sova på ett slott.

Hallen i slottet

Vi hade bokat sovplats på ett litet slott strax utanför Göteborg där cykeluthyrning, badplats och lekplats fanns. Dessutom ingick god slottsfrukost och det fanns lunch att köpa. Allt detta till priset av endast 700spänn  var för två nätter. Kanoners!

Klart vi skulle åka på en superhet dag, kanske årets varmaste, med barnvagn, väskor och två trötta små barn. Men vad gör väl det? Livet är ett äventyr! Allt började gå fel när vi väl var framme i Göteborg. Vi skulle åka buss till slottet, men hållplatsen var indragen! Den var borta och tjejerna i informationen visste inte var vi skulle gå av istället. Efter 20 minuters förvirring kom vi på rätt buss, med rätt typ av kort och med båda barnen. Vi lyckades pricka rätt hållplats men hade en bit att gå. Svetten dröp om oss och nu längtade vi till att få bada! 

Slottet var fint men slitet

Vi kom fram till receptionen och skulle få tillgång till rummet på en gång. Men då började strulet. Jonna skulle betala drygt 900kr och jag 1100. För att få det priset vi blivit sagda var man tvungen att bli medlem för 350kr per person. Och hur vi än räknade om så stämde inte priset. Det lönade sej inte alls att bli medlem. Men nu var vi här och vi betalade. Sedan frågade vi om cykeluthyrningen, men se det gick inte, den hade de inte haft på flera år! Och när vi frågade efter sjön så visade det sej att den var 20 minuters promenad bort. Barnen började bli hungriga och vi frågade efter lunchtider. Då bytte de personal. Och lunch serverade de INTE denna månad. Då lackade Jonna ur och efter en del dispyter kompenserade de oss med gratis frukost..... så summan av kardemumman blev att slottet som erbjöd lummiga 

Slottsfrukosten var kanoners!!!

cykelturer, lunch och närhet av badplats och lekplats visade sej erbjuda god frukost, rum men inte så mycket mer. Badplatsen låg ca 35 minuters promenad från slottet och lekplatsen såg vi aldrig. Men i slutänden, vad gjorde det? Vi badade i två dagar, köpte hem vindruvor, fetaost och cider till rummet. Vi skrattade, hade roligt, pratade 

Även badkrukan Jonna badade när det var så hett!

Vidruvor o feta MUMS!

Edith njöt av vattnet hon med!

och pratade och pratade. Jag fick sova nära min lilla argbigga, fika med min bästa vän och jag fick äntligen krama och leka med Edith. På söndagen åkte vi in till Göteborg, åt mitt inne i stan, åkte ut till Slottsskogen och lekte på Plikta, red ponny och 
klappade djuren på Barnens Zoo. Vi hade en riktigt mysig tjejsemester och redan nu börjar vi planera vart vi ska åka nästa år. Strulet i början är nog det som gör att vi kommer att komma ihåg vår första semestertripp tillsammans i många år. Åh vad vi kommer att skratta åt eländet! Vi får bara hoppas på att det nästa år inte alls blir på samma sätt utan att det löper på finfint!

Jonna och jag. Bild tagen av Lilla N.

Stockholm with kids

Igår morse 07.54 satte jag mej på tåget med mina tre juveler. Klockan 20.55 återkom jag till samma station med tre minimonster. Timmarna däremellan spenderade vi Stockholm. Syftet med resan var att stoppa blödning i örat jag får av Lilla N:s alla frågor hur människan kom till. Hon nöjer sej inte riktigt med mina svar. 

En ap-människa

Och egentligen hur lätt är det att förstå hur jordens amöbor kunde omvandlas till dinosaurier och människor? Men på Naturhistoriska riksmuseumet har de en jättefin utställning som lite mer bildligt förklarar  utvecklingen. Och vi for dit via tåg och tunnelbana. Mittimellan N tappade bort vårt mellanmål  utanför spärrarna på tunnelbanan. Lilla N var tvungen att gå på toa tre hundra gånger varje gång vi äntligen tagit oss upp på övervåningen på museet ( toan var i källaren - typ ingen hiss). 

Mammutskelett

Cosmonova filmen var jätteintressant för Stora N - Lilla N hatade den. Det var så varmt att periodvis trodde vi att vi skulle svimma. Alla barnen tappade bort sina upptäckarpaket under alla turer mellan vind och källare. Mittimellan N kladdade in sej, stolen, bordet, de som satt bredvid oss samt väggen med mat under restaurangbesöket lite senare på eftermiddagen. Stora N höll på att fälla en kille med tre glas dricka när han dansade runt  på golvet i samma restaurang. Vi tog oss till Kulturhuset för att avsluta dagen med lite läsning och lite pyssel. Men vissa saker händer bara i Stockholm, säger jag!!!! 

De älskade att arbeta med sten!

Det var fullt i biblioteket så det var kölappar för att få komma in!!!! Efter en halvtimmes väntade var det vår tur, då fick vi reda på att det stängde en timma senare. Men den timmen spenderade de väl som stenhuggare. De fick en varsin natursten och började jobba koncentrerat med att göra mönster, halsband med runskrift och Lilla N har påbörjat en dödskalle. En liten saga hann vi också med innan vi blev utkastade. Vi var nära att missa tåget eftersom Mittimellan N inte ville gå fortare än en snigel inne på Stockholms Central. När vi väl kom fram fanns inte vår vagn. Så vi bytte upp oss till förstaklass och 
fick 20 säten för oss själva. Vilket var tur, för under 2 timmars tågfärd satt inte barnen stilla mer än max 90 sekunder i taget. De for mellan sätena, sprang ner på toaletten på nedervåningen, lekte hemliga klubbar och skrattade. Det gjorde inte jag. Jag hade gett upp.

Överlag hade vi en bra dag i Stockholm. Det är alltid ett äventyr att åka med mina barn. De har så mycket energi och påhitt i kroppen så det blir sällan tråkigt. Men visst är det ett pyssel att hålla dem i situationer då det krävs att de är stilla. Många gånger undrar jag hur andra mammor lyckas hålla sina barn så stilla, men inte jag. Häromdagen kom jag på varför. Alla stillasittande barn spelar! Antigen på telefonen eller nåt Nintendo eller så. Mina barn får inte det. Både på gott och ont. De är kreativa, positiva med mängder av fantasi, men som sagt lite svåra att ha i vissa situationer. En dag kommer jag nog falla till föga och låta dem spela, men inte än, inte än. Jag älskar att resa med mina barn, även om inte varje resa är superlyckad och rosenskimrande. Vi skrattar mycket, skojar mycket och lär verkligen känna varandra när vi är iväg. Men framförallt lär mina barn mej hur jag funkar. De sätter fingret på mina knappar och gör mej mer medveten om mina bra och dåliga sidor. De har lärt mej hantera stress på bättre sätt. de har lärt mej hur viktig maten är för mej. De har lärt mej hur mycket jag behöver vara själv och vilket enormt behov jag har av fysisk kontakt för att må bra. Och varje lärdom som jag tar till mej har gjort att jag blir mer balanserad och mer glad i vardagen och kan mota katastrofer i grind. Mina barn är min häftigaste resa.