Relationer

Jag har varit gift en vecka nu, och vi svävar fortfarande på små moln. Kollegor från båda skolorna har firat med presenter så jag blev helt rörd. Det är häftigt att vara jag just nu. Återigen konstaterar jag att jag har så fina vänner, men under bröllopet och dagarna efter visade även Marcelos vänner upp en mycket mer emotionell sida. Flera stycken har på väldigt kort tid sagt att Marcelo är deras bästa vän. Det värmer mej. För hans tidigare vänner har haft en viss tendens att svika honom. Ingen av dem finns kvar i våra liv alltså var ingen på bröllopet. Manlig vänskap brukar ju inte vara så mycket ord om kärlek och blanka ögon existerar väl väldigt sällan. Men det har de visat upp nu. Och jag som FRU ( älskar det ordet) Marcelo blir så in i hjärtanes glad när han uppskattas. Flera personer har både under bröllopet, och efter, sagt att de är avundsjuka på vår kärlek och lycka. Flera har sagt att vi är deras förebilder och idoler när det kommer till förhållande. Jag har funderat på det där i en vecka nu. Vad är det som gör att vi efter 22år fortfarande är kära i varandra? På riktigt kära. Jag tror hemligheten ligger i att vi är två ganska lika själar som gillar det enkla och står upp för våra åsikter och har i grunden ganska lika värderinga. Allt vårt yttre är ju väldigt olikt, men jag tror nog kärnan är lika. Dessutom har vi valt att inte vara kär i den person som vi vill att den andra ska bli, vi accepterar och älskar den person som den andra ÄR. Det är den största grejen, tror jag. Sedan har vi en fantastiskt stor respekt för varandra och vill att den andra ska må bra. Alltså är det inte viktigt att vinna små dispyter. Det är inte viktigt att få rätt. Vi har ett genuint intresse av att förstå vad den andra vill och menar och är ganska duktiga på att lägga egna sårade känslor åt sidan för att se ur den andres perspektiv.  Utan att egentligen prata om det har vi en pakt om att alltid röra varandra. Det är svårt att gräla när man kramas, det är svår att vara långsint när man får fotmassage.... Vi rör varandra ofta. Vi avbryter oftast våra göromål för att pussas när den andra kommer hem. Vi säger inte JAG ÄLSKAR DEJ när vi inte verkligen känner att vi inte kan stå bakom ordet, och vi kräver inte av den andra att säga orden om vi själva gjort det. Alltså har de orden fortfarande ett extremt laddat värde mellan oss, även om vi säger det minst 8 gånger varje dag! Vi är duktiga på att inte låta små irritationsmoment växa och bli stora stenar. Han kommer inte ställa bort skorna från ytterdörren och jag kommer alltid låta papperskorgen bli överfull..... så är vi, vems ovanor är värst, spelar det nån roll? De ingredienser som jag skattar högst i vår vardag är den respekt vi alltid visat varandra och ögonen som alltid låter den andra veta att den är värdefull. Jag känner mej både vacker, sedd och älskad när han ser på mej.

Flera killar runt omkring mej står på gränsen att bli lämnad av sin partner, och även om några säger att de vet det, så tror jag inte att de vet det på riktigt. Har de verkligen satt sej ner och funderat på HUR de skulle känna om de var tvungna att packa sina saker, sova ensamma och inte ha någon att ringa till? Har de verkligen känt känslan? För om de har de, varför jobbar de inte mer på förhållandet? Jag har flera tjejkompisar som "tjatar" över disken, över att killen inte ska sitta så mycket vid datorn, som uttryckligen säger ifrån när de blir sårade och verbaliserar vad de behöver. Ändå blir det inte bättre. Och sen blir killen förvånad över att de blir lämnade. Det är så  sorgligt. Det är killen som ligger där otröstlig och inte alls förstår vad som hände. När jag säger att Marcelo gör något som sårar 

Det är viktigt med kärlek, tid och respekt i huset!

mej går det ett par dagar, sedan kramar han mej och förändringen är igång. För inte vill man väl skada den som är viktigast på jorden? Det har Marcelo fått mej att förstå. Kompisarna, jobbet och alla andra som drar i en är inte lika viktiga. Vem är det som ska få möta dej med ett glatt humör och busiga äventyr, jo din partner. Det är inte din partner och dina barn som ska möta den uttröttade, irriterade dej. Det är ju de som ska se vem du egentligen är. Och väldigt få är egentligen griniga. De dagar man är det orkar då den andra ta emot, trösta och hålla om. För oss är det så enkelt. Och jag önskar att de killar som finns runt mej också insåg det när de sätter sej framför datorn istället för att sätta sej ner och prata om dagen. Jag önskar att de också insåg det när flickvännen säger nåt som sårar. För då skulle de inte inta försvarsposition och attackera. Då skulle de istället säga; Det där sårade mej jätte mycket, menar du verkligen att....  För mej r det helt otroligt att någon reagerar negativt på när den man älskar mest säger: Jag behöver dej, du är viktig för mej, ta dej tid att se mej för jag vill vara med dej. Rent krasst kanske det är så att man vill att det ska ta slut om man tycker att kompisarna, bilarma, datorn, tv-programmet är viktigare än att titta djupt in i ögonen på sin partner, skåla med mjölk och fnissande äta glass på en onsdagskväll. Jag blir iallafall stolt när Marcelo säger - Det är ju dej jag vill göra det här med. Det är ju bara dej jag vill ha, så strunta i att blogga och kom och sätt dej med mej.