Nu är det dags

Nu är det ju officiellt. Vi har gått ut och berättat för ett tag sedan, jag och Marcelo slår på stort och ska gifta oss! Det var nåt speciellt i rösten när han lite nonchalant frågade i sängen - Ska vi gifta oss då? Romantiskt? Nej inte ett dugg, men jag har ju också valt att dela livet med en högst oromantisk kille full med känslor. Och med den rösten när frågan poppade ut så kan man ju inte svara nej, så det blev ett ja. Sedan blev vi högröda i ansiktet och tittade knappt på varandra i två veckor. Sedan bestämde vi datum via facebook. Man ska väl hänga med i tiden? Och facebook är ju väldigt mycket 2010-tal.

Marcelo är min hjälte, mitt livs största kärlek. Redan ett par veckor efter att vi blev tillsammans kände jag att det här är killen jag skulle kunna gifta mej med. Fast jag trodde ju aldrig det skulle hända. Jag var för ung. Nu 22år efter första kyssen slår vi till och gifter oss. Jag ska bli señora Diaz och jag är 
så lycklig! Genuint lycklig. Om två veckor är det dags. 
Alla får komma och fira vår vigsel men tyvärr har vi inte råd att ha med alla på festen. Det blir ett halvstort bröllop. Dyrare än vad vi tänkt oss, men på nåt sätt kommer det ordna sej. Vi gifter oss borgligt men har valt att ha en ceremoni ändå. Vi har inte köpt ringar, inte fixat med hår, naglar eller ens funderat på vad som ska stå på borden. Men stressen har inte infunnit sej alls. Vi känner oss lugna, glada och kära. Jag tror till och med att Marcelo är lyckligare än jag just nu inför tanken att jag ska bli hans fru. Det känns så bra, så rätt. Och de som känner oss vet att det aldrig funnits någon annan, varken för honom eller mej ( förutom Brad Pitt, Johnny Depp och Salma Hayek och Anna Brolin). det är han och jag, med våra rätt, våra fördelar och all vår kärlek. Och jo, jag får fortfarande fjärilar i magen av min rundlagde chilenare.