Sju år

I dag är det sju år sedan som jag blev mamma för andra gången. Min stolthet och föredöme föddes med ett smidigt kejsarsnitt utan komplikationer. Hon stal mitt hjärta och hon har det fortfarande. Ingen av mina andra barn kan få mej att känna mej så naken och hjälplös som hon kan. Hennes själ måste skyddas och hennes stora sorgsna ögon.... de tar död på mej. Jag är maktlös mot hennes känslor. Vi är så lika hon och jag, kanske är det därför jag är känsligare med min fantastiska dotter, än med de andra. Jag älskar henne inte mer, bara annorlunda. Jag är så stolt över att få vara mamma till henne. Det är en gåva från gudarna och jag försöker förvalta den väl.
 Idag beställde hon ärtsoppa och pannkakor, hon ville dekorera tårtan ihop med sin lillasyster och hon var överlycklig för sina presenter, nya örhängen, ridhjälmen, regnjackan, de nya skorna som hon läääängtat efter enligt henne själv och en tripp inne i leksaksaffären som slutade med en ny dagbok och en klibbig kobra. Kobran sover nu på kudden bredvid henne. Hon är för härlig!


I vår familj är mellanbarnet den diplomatiska mellan ensambarnet jag, lillebror, Marcelo och sina syskon som det bara skiljer ca 1½år mellan. Hon drar ett tungt lass och just nu har hon det oerhört jobbigt med sej själv. Enlitn Mittimellan N är det bästa som hänt som 6-åring var Tallinn resan, ta hål i öronen, att få rida och att få vara i Halmstad. Det värsta var att vara utan vänner i skolan. Vad svarar man på det? Enda önskan som 7-åring hon hade var att få fler vänner. Jag önskar hon hittar det hon söker efter. Min tjej, mitt hjärta. Jag är iallafall glad för varje sekund jag får i hennes närvaro. Hon får mej att känna, växa och leva. Jag ska försöka fortsätta ge henne stabilitet, trygghet, värme, kärlek och bollplank. Jag ger henne mitt liv, jag ger henne min tid. Sju år tillsammans.