Mer djur i livet nu

Dagarna som förut var fyllda av plugg och plugg och stress är numera mest fyllda av djur. När jag i december meddelade barnen att de fick dra ner på aktiviteterna för att mamma skulle orka kunde jag föga tro att antalet aktiviteter skulle öka så dramatiskt! Jag satt under förra våren och funderade på hur jag skulle kunna få in mer natur och djur i livet utan att ruinera oss. Jag ville verkligen hitta balansen och harmonin i min kropp. Så djurlös som jag varit nu har jag inte varit tidigare i livet. Det var då tankarna på getter och höns började arta sej. Nu är jag mest inne på att skaffa höns. Getter är ett jobb och så som dagarna ser ut nu har vår familj inte den tiden. För inte vill vi ge avkall på någonting! Nästa vecka drar skolan igång igen, då får vi se hur stressnivåerna balanserar sej, om de går in på rött igen eller om jag kan hitta en bra pluggrutin. 

Promenad inne i stan.

I går tog jag med mej hundarna in till stan för första gången sedan nyår. Jag gick en promenad inne i stan medan tjejerna tränade för att slippa mörkret. Jag nästan drömmer om att få gå i ljus igen! Bobbo var stissig som bara den och väntade hela tiden på att höra smällare, men det kom det ju inga. Istället blev det lite miljöträning. Bänkar, staket och stenar längs med gången, allt går att använda för att få hundarna att klura lite. Jag undrar om jag kan gå bara en vanlig promenad när jag går själv med dem? Det känns så bortkastat att INTE använda deras sinnen, lust och nyfikenhet. Att fota och träna samtidigt är inte alltid lätt så visst blir bilderna suddiga, men fokuset ligger alltid på djuren! Alltid. 

Parkbänkar är bra träningsredskap.

My favorit forskare Per Jensen skrev att det inte spelar någon roll hur mycket känslor vi visar för hundarna, det som knyter oss till dem är tiden vi umgås. Det var så skönt när jag läste det för jag har alltid upplevt att hundarna och jag får en bättre relation ju mer vi umgås. Inte bara är med varandra utan verkligen umgås. Det är därför träningsavbräcket nu får mej att känna mej lite längre bort från dem än vad jag har gjort. Det är så jag alltid resonerat. Heja Per att du bekräftar mina teorier! Plutos ben orkar inte med hög belastning, men han fixar en del och vi har börjat träna så smått. Bara löjliga saker än, för det är ju belöningarna han går sönder på. Men genast känns det bättre. Visst är det subjektivt, men jag är mänsklig. Allt är subjektivt! Att gå istan var vackert och annorlunda, kanske borde jag göra det lite mer.....

Mer harmonisk och nöjd.

Nu när djuren tagit sej mer plats i livet är jag mycket mer nöjd. Jag känner mej lugnare och en smula mer harmonisk. Även fast stormen drar runt vårt hus hittar vi lugnet, glädjen och en lycklig vardag. Jag vet att jag är en stor del av det. Är jag lugn är familjen lugn, hästarna och hundarna håller mej på banan. De är min ventil, min styrka, min plats. Men jag måste också erkänna att den smärta som kroppen genomlider efter varje pass faktiskt är ganska jobbig. Samtidigt vet jag att jag blir starkare. Men det gör ont, ont, ont. Så jag tar det i min takt. Fördelarna kommer alltid med några nackdelar.