Jag ringde för att boka tid hos läkare. Det var ett märkligt samtal............. Jag blev stum efteråt. Nästan lite gråtmild. Ska jag vara ärlig har jag tappat lite hoppet om mej. Min inställning är numera att jag ska försöka leva leva fullt ut så länge jag kan och göra det bästa av den tid jag får här på jorden. Jag fick prata med en sköterska och som vanligt undrar ju de vad man söker för eftersom felen är så många och komplexa orkade jag knappt ta dem, jag ska ju ändå upprepa allt till läkaren sen. Jag drog en snabb lightvariant. Men se det gick hon inte riktigt med på. Hon började ställa frågor. Hon frågade frågor jag inte kopplat till förut. Hon frågade om jag tappar tråden lätt. Vad är det för fråga? Hon frågade om Jag är trött ofta. Inte om jag var trött jämfört med andra utan om jag var trött jämfört med mej. Usch nu börjar jag gråta.
Det kändes som hon såg mej. Att vi människor har sånt bekräftelsebehov! Och ja, jag tappar tråden och orden hela tiden. Jag är så trött. Kanske lika pigg som de flesta andra, men jag är inte andra. Jag är jag och jag orkar! Men nu är jag trött. Hennes frågor indikerar på att hon har en misstanke. Har någon en misstanke kanske de kan lyssna på mej. Tänk att bli tagen på allvar! Händer sånt?
Att vara sjuk så ingen ser gör att jag inte knappt tror själv på att jag är sjuk. Men det är så jävla jobbigt att upprätthålla en slags normalitet och jag märker mer och mer att jag inte fixar det. Jag tror inte andra ser de bara märker att nåt är annorlunda. Jag ser det i deras blickar, den där rynkan mellan ögonen, den där pausen mellan orden när vi talar i telefonen. Och jag undrar vad som blev fel. I dag kände jag igen mej själv i en situation med barnen som skulle kunnat bli en konflikt. Men jag löste det så bra. Och då kände jag att det här är ju jag. Då märker jag själv vad som är annorlunda med mej. Men jag har svårt för det när jag är mitt uppe i det. Om jag själv har svårt att se att jag är sjuk, hur svårt är det då inte för omgivningen? Jag har istorn sett haft mens i tre månader. Folk blir förvånade, Marcelo frustrerad. Men det är jag som lever med det. Blödningarna, hormonsvallningarna, humöret, chokladsuget, mensvärken. Idag blev jag sedd. Jag är inte van att bli sedd av sjukvården. Känslan gör mej både så himla glad men också rädd. Tänk om de slutar se mej. Tänk om de fortfarande inte har lösningar. Tänk om jag står här helt själv efter alla besök och provtagningar hopp och förtvivlan? Men jag orkar det, det är därför jag är redo att gå på det igen. Men känslan att bli sedd förlöste så mycket annat i kroppen och därför gråter jag, av trötthet, av sorg, av glädje, lättnad? Jag vet inte varför. Hursomhelst helst toghon kommandot. Jag fick ingen läkartid, jag fick provtagningstid. Hon tyckte det var slöseri på mina krafter att komma så många gånger i onödan när vi kunde hoppa på kärnan direkt. På måndag ska jag dit, resan har börjat. Nu får vi se var vi hamnar den här gången.
Balans och lite snyggare....... Jag försöker leva upp till mina nyårslöften!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar