I går red jag på ridskola igen för första gången på massor av år. Jag hamnade i en suverän grupp. Första gången jag red på hundra år så var det så klart hoppning. Min sista lektion jag hade på ridskola var hoppning, när jag var gravid med Lilla N och då jag trillade av. Spänd och lite fjärilar hade jag men jag var inte rädd. Jag fick rida Zack, en stor skäck med väldigt lite motor, så jag fick jobba hårt med mina muskler för att han skulle hålla tempo. Ryggen började värka. Men ridläraren var inte så hård i att hålla hästen i rätt böjda spår eller att de skulle gå på tygeln, och det gav mej ett litet anderum. Jag behövde det. Vi red kavalletti, serpentinbågar och hoppade hinder. När vi skrittade av undrade jag tyst hur jag skulle kunna komma av hästen. Ryggen värkte för gräsligt mycket. Men det gick bra. Jag kommer inte rida i den här gruppen i fortsättningen. Vilket jag sörjer. Den är fullbokad och den grupp jag ska rida i passar mina tider bättre. Men jag sörjer lite att mista mina nyfunna vänner, för de var helt suveräna! Nu har jag 23 ridpass till att se framemot.
 |
| Såååå trött! |
 |
| Sååå gott. Jag var så hungrig. MAT! |
Efter stallet var jag hungrig som en varg och efter duschen var jag helt slut. resten av dagen tillbringades superslappande med träningsvärk som inte går att beskriva och ryggont. Jag var helt slut!
I dag har ryggen var fruktansvärd. Träningsvärken har varit väldigt kännbar. Med andra ord går jag som ett smärtpaket här hemma. Men lite smärtstillande har gjort det uthärdligt. Imorgon ska jag till stallet. Är det tillräckligt ljust skulle jag vilja rida lite. Kroppen har verkligen inte fått en mjukstart det här året. Men själen är glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar