...iallafall tur med vädret

Det känns som det är flera månader sedan jag tävlade sist. Fast det bara är två veckor. Mitt liv rullar på i oroväckande fart och jag hinner ingenting. Inte att träna det jag behöver heller. I går var det agility som stod på schemat. Jag har inte tränat agility ordentligt på hur länge som helst. Så under veckan har jag stuvat om schemat för att kunna köra framåtdriv och kontaktfält med mina jyckar. Tävlingen som gick av stapeln tidig lördagmorgon var i Sollentuna. Modet sjönk lite när jag läste pm:et på kvällen innan. "dåligt med parkeringsplatser, kom tidigt. Samåk, vet inte var vi ska göra av alla bilar. Första start 8 sen rullar det på, kom i tid." Programupplägget var: klass 2 agility alla storlekar och sedan klass1. Efter det hopp klass2 och sist klass1. Jag förstår att det är enklast. För de som annordnar tävlingen. För mej var det öken. 


Klockan sju satte jag tjejerna och hundarna i bilen. Vid halv nio var vi framme. Vid elva startade Bobbos och min klass. Sedan blev det en 7 (sju!) timmar lång väntan på nästa start. Det var INTE kul! Ryggen värkte och ögonen ville bara sluta sej. Så två gånger lade jag mej och susade med hundarna i tältet en stund. Det var en nödvändighet om jag skulle orka köra hela vägen hem på kvällen!

Tjejerna hade inte kul. Men handla fick de göra själva en gång.
Höjdpunkten på dagen! Godis blev det såklart.

Det här var en tävling jag kunde varit utan. Den var inte värd pengarna, inte tiden och det var inte ens trevligt. Tjejerna var arga, tjuriga och i luven på varandra hela tiden. Enda botemedlet var att skicka i vägen dem och leka nån annanstans, men det fanns inte så mycket lekplats, så en bänk blev deras fantasivärld. Mycket hot och otrevliga ord kom det från mej igår. Hatar när det är så. Men kan ju inte gärna tillåta att ungarna retar och skadar varandra heller..... suck.



Bobbo, min stolta stjärna var jätteduktig. Pluto var en dröm! I början av säsongen hade Pluto väldigt svårt med passiviteten. Det är ett minne blott. Han lägger sej självmant i tältet, lös, sover, tuggar på en pinne och slappar. I går kom jag på mej själv att lämna hundarna lösa i tältet när jag sprang för att hjälpa Lilla N vid bänken 60 meter bort. Det var först när jag kom tillbaka som jag kom på mej själv. För någon månad sedan var jag tvungen att dra med mej Pluto överallt. För annars hittade han alltid på nånting. Nu börjar han bli som Bobbo. HÄRLIGT! Mer positivt med den jycken var att jag tränade honom på framhoppningsbanan ( tre hinder efter att jag tjatat till mej det) så lyssnade han på min handling. Det var jätte skoj. Sista tiden har jag mest tränat framåtdriv, med blandat resultat, alltså att han ska ta flera hinder i rad utan att ha stöd av mej. Men nu var han med ( med vida bågar efter hindren), lyssnade och tyckte det var megaskoj. Det bådar gott inför vårens inofficiella tävlingar!


På tävlingsplatsen hamnade jag bredvid ett gäng med brudar som jag störde mej på. Kan inte sätta fingret på vad. De var varken trevliga eller otrevliga. Bara störiga. Men jag släppte det efter en stund. Utöver det var det en enda kotte jag kände vagt från freestyle workshopen på platsen. Men ungarna höll mej sällskap med ett ständigt tjat, gnäll och sura miner. Banorna var dock roliga. Ni hör ju. Det låter inte precis som jag hade "the time of my life"........

Kvart över nio på kvällen stapplade jag in med två sovande tjejer på armen. Själv bekantade jag mej med sängen så fort hundarna fått mat. Marcelo får jag umgås med en annan dag!