Hatchime

Jag har varit på judoträning idag. Träning för oss vuxna, utan barn. Det var oerhört deprimerande men samtidigt upplyftande. Jag tror nånstans att jag fortfarande väger 30kg mindre och har smidigheten liggande latent nånstans. Så är inte fallet! Jag är tung, osmidig, snubblig, stel och yr! Efter tre kullerbyttor snurrade hela världen  och den slutade inte snurra! Där stod jag med simmig blick med benen brett isär och andades häftigt. Samtidigt försökte jag förstå vad instruktören  sa åt oss att göra härnäst. Jag fick äran att dansa runt judohallen med en man med inte ett gram fett på hela kroppen. Det spär verkligen på det bra självförtroendet! Judo är en sport där man är minst lika nära varandra som i brottning. Det betyder VÄLDIGT nära. Och det var väl det instruktören var på oss mest hela tiden: -Ni står för långt ifrån varandra. Ännu närmare! Japp, så var det med den saken. Vi svettades som två galningar medan vi tränade fall- och kasttekniker. Lektionen varade i 1½timme, och i slutet kände jag av min nacke och mina skuldror. Det blir att boka en tid hos Rehabkliniken. Det var verkligen inte bra för självförtroendet att starta med judo när kroppen är som den är. Men samtidigt satt jag och peppade mej själv som sjutton när jag satt i bilen innan passet. Då var jag livrädd. Ville åka hem. Men jag vill mer få tillbaka min smidighet och kontrollen över kroppen. Och det lär jag inte få genom att göra ingenting. Alltså får jag bita i det genanta äpplet och helt enkelt gilla läget. Jag har ett mål. Jag har stakat ut mina belöningar och nu har jag chansen att börja klättra dit jag vill. Judoträningen är ett steg på vägen. Ett himla kul steg.