Ett bra jobb

När jag gick ner trapporna från parkeringen till mitt arbete i morse så rann allt det dåliga bort. Mitt otroligt dåliga morgonhumör försvann. Värken gick bort och jag kände hur mungiporna började dra uppåt istället för neråt när jag mötte mina elever. Då vet man att man trivs på jobbet!

Till de som sa att de gillade mej men ville mej illa.

I bland undrar jag hur människor tänker runt mej. Jag får känslan av att andra tittar på mitt liv, ojjar sej lite för sakerna jag gör och kommer med domedagsprofetior men blir besvikna när inget dåligt händer. Om jag sedan får en dipp, blir trött då är de på mej som hökar och skockar på sina huvuden med  vad-var-det-jag-sa minen och säger åt mej att ändra på mitt liv. Varför får jag inte bli trött? Marcelo har i oförstånd sagt ett par gånger Välkommen till riktiga livet , det är så det är när man jobbar. Du är vuxen nu. Jag går i taket. Vad är det för liv jag har levt innan då? Ett låtsas liv? Jag har arbetat under ganska många år innan jag började plugga. Jag är väl den som i stort sett själv tagit hand om barn och hushåll. Är det att vara vuxen för att man har ett betalt jobb? Jag har inte frågat vad han menar. Låter bara kommentaren passera. Vill inte veta vad han vill få sagt. 


 Nu är jag där om min trötthet. Jag får inte bli trött. Jag har jobbat mycket sista dagarna. Och det är helt ok. Jag dammsög klockan tio häromkvällen och skurade golven för att jag inte riktigt får till tiden tidigare på dagen. Jag håller i agilitykursen, aktiviter med barnen och arbetar för att få en fungerande kropp igen dessutom är jag är sjuk. Varför kan jag inte få säga att; Jag är trött nu! utan att få en uppläxning om att jag borde ta det lugnare. Det är ett val jag gör osv. Andra får ju säga att de är trötta! Märkligt det där.


Jag har även fått utskällning för att jag är falsk för att jag inte mår sämre över min barndom. Jag har blivit anklagad för att sätta på en falsk fasad och dölja mina riktiga känslor bakom en glad mask. Samtidigt som folk nickar mot min övervikt och undrar över varför jag inte tar i tu med den. Det är väl ett tecken på nåt, eller hur? Även om jag kan avfärda mycket som kommer runt mej, så funderar jag över dessa kommentarer. De återkommer med jämna mellanrum. Jag verifierar dem, avväpnar dem och funderar ett varv till om de kan stämma. Även om jag kan verka vara en person som kastar av mej det mesta, ruskar på mej som en hund, så tar jag åt mej. Det gnager. Inte hela tiden. Mest när jag är trött. Så, ibland alltså.  Och nu är ibland.

Alla ni som önskar mej illa. Alla ni som vill se mej ledsen, som kan nicka förnöjsamt när mitt liv inte är tipp-topp nu är det dags för er att frossa. Jag känner mej, trött, trött, trött, lite ledsen, sårbar, känslig. Så njut nu. Ha kul på min bekostnad. Känn att ni har rätt. Men beräkna också att de flesta av er inte längre är kvar i mitt liv. Gott för oss båda två!

Jobb

Mitt skrivbord och hylla

Hemma igen. Efter väldigt många timmar på jobbet. Trött. Nu är jag vuxen! Nu har jag mitt jobb. Jag har ett jobb. Coolt! Det känns faktiskt lite konstigt. När jag jobbade på den andra skolan så var det mer på "riktigt". Det var en vanlig skola, med dålig luft, halvruttna lokaler, en mängd lärare, frånvarande rektor. Det var liksom lite svårt och tungt men med en hel bunt kompetenta och kunniga kollegor. Min nuvarande arbetsplats känns mer på........ inte på riktigt. Det känns mer......jag har svårt att sätta ord på det. Det är liksom lite för bra för att vara sant. Lokalerna är för fina, luften för bra, eleverna för bra för att vara sanna(!) och det är för nära till kollegerna. Vi sitter i samma rum. Ledningen arbetar med samma elever som vi gör. Vi kan lätt prata med varandra. Det känns som om det här ska tas ifrån mej. Det känns som om jag fejkar. Som om det inte är på riktigt.


I dag har vi haft föräldramöte. Arbetstiden har varit runt 13 timmar i dag. Som lärare brukar man inte behöva arbeta så många timmar, så jag är trött och sliten i ryggen. Ändå känns det så himla bra. Jag har sånt bra jobb som jag trivs med. Som en av föräldrarna uttryckte det idag; Alla är så glada, och ungarna trivs så det känns nästan som en sekt. Det kan ju låta negativt, men det är inte det. Vi har oerhört nöjda elever. Och nöjda föräldrar. Nu ska jag somna med ett leende på läpparna. I morgon ska jag till jobbet igen och en månad får jag min lön. LJUVLIGT!

Att flytta

Haga, mitt första boende

Jag älskar mitt hus, misstag mej inte nu. Men ofta när jag är ute och far tänker jag i termer, undra om jag skulle trivas här? Jag vet inte om det är för att huset vi bor i representerar att vi ska bo här länge. Ända tills vi flyttar utomlands. Men ändå kan jag titta på radhus, små villor, kedjehus och lägenhetsområden och tänka, nej hit skulle jag aldrig flytta, eller jo men här kan jag tänka mej! Här skulle bli bra! I mitt liv har jag flyttat så väldans många gånger. Först bodde jag i en lägenhet på Haga i Norrköping. Men vi flyttade snart in i ett hus ett stenkast från min farmor och farfar. Där bodde vi tills jag blev fyra och pappa drog till sjöss och vi flyttade upp till sjunde våningen i ett miljonområde. Där bodde faktiskt ganska länge innan vi tog flyttlasset, katten och nya sambon in till stan. 

Vårt hus inne i stan

Där var det nära till allt. Droger, sex och rock ´n roll. Huset var så nybyggt att vi var en av 7 familjer som fick flytta in medan de byggde klart resten av lägenheterna i huset. Det var en insatslägenhet. Med ett eget rum till mina nyblivna styvsyskon. Tvättstuga på varje våning. Tre lägenheter delade på den. Det var lyx. Riktig lyx. Så mina tidiga tonår spenderade jag i den lägenheten som hade balkongen mot en arbetsplats för utvecklingsstörda och mitt fönster vette mot Frälsningsarmén. Men vi flyttade igen  efter några år, några gator bort. Tre rum och kök för runt 70 000, om jag inte missminner mej. Mamma bar pengarna i en ica-kasse när hon skulle gå och slutföra affären. Hennes tanke var att en rånare tar väskan, inte påsen. Men hon kom hem med väskan och påsen med pengar var borta och vi flyttade in. Med katten. Sambon också efter ett tag. 

Vi bodde där några år.Jag flyttade ut. Jag flyttade in. Och en dag drog jag. Då blev det ett nytt miljonområde i ett område överbefolkat av invandrare. Några månader bodde jag hos mina svärföräldrar innan jag fick en ny styvmamma när pappa lämnade sjön och skaffade bostad mitt i mellan allting. Men jag blev äldre och skaffade egen lägenhet tre år senare. Min första lya. En etta. Underbar. Jag behöll lägenheten när jag två år senare åkte upp till Stockholm för att pröva lyckan. 

Så kungligt bodde jag inte i STHLM!

 Nu blev det alla möjliga typer av boende i huvudstaden. En vedbod i Märsta, ett radhus i Gustavsberg, en båt på Söder Mälarstrand och till slut en en porrklubbs ägares etta i Bromma. Dock utan ägaren själv i lägenheten.Vet ni hur svårt det är att få tag i lägenheter i Stockholm? Då skulle jag ha haft nån som hjälpt till att skaffa bostad! Utan svarta pengar på sidan av. Men var skulle jag få de tillgångarna ifrån? Priserna kan vara hutlösa. Huvudstaden är lite annat än sköna Östergötland. Jag gjorde mej av med min första lya när jag fick chansen att "typ-flytta ihop" med Marcelo i min farfarsfars gamla torp. Ett enormt renoveringsarbete påbörjades och avslutades med kraschen som förändrade våra liv. Marcelo låg på sjukan, jag jobbade i Stockholm. Det höll inte. Jag lämnade huvudstaden och porrettan. Kom hem, skaffade barn. Blev på tjocken igen  och började vår jakt på ett eget hus. 

Hemma. På G att bli riktigt fint.

Vi hittade vårt hem. Vi köpte hus, genom en tafatt gammal mäklare.  Huset var för kallt. Marcelos drömmar för stora. Så vi röjde tomten. Dränerade och byggde ett nytt hus på tomten. Vi rev det gamla och nu bor vi här. I vårt nybyggda hus. En lång resa genom olika boenden. Kanske sitter rastlösheten kvar lite i mej. Men jag vill inte flytta. Men drömma lite kan man ju.....

Agility i Kumla

Holger på tävling i mattes knä

Jag vågade chans i går morse. Jag tog med alla barnen, även Lilla N, när det var dags att åka och tävla säsongens sista officiella agilitytävling. I början var hon precis så där gråtmild, gnällig och tjatig hon har varit på sista tiden. Men jag sa ifrån på skarpen, gav dem lite frukost, sa till igen och till slut så skärpte hon till sej. Men mest tror jag det var storebrors förtjänst att det gick så bra att ha med alla tre barnen. Vad skulle jag göra utan min stora, fina grabb?


På tävlingen var det fyra lopp som skulle avverkas. Två agility- och två hoppbanor. Jag satte upp mitt tält brevid Lotta, Ann och Emma. Det är alltid trevligt när man är flera från klubben som kan hålla sällskap. Desstå roligare när det är bra folk. Jag var ganska sjuk, om jag ska vara ärlig. Matt i kroppen, hostig, snorig. Men med lite alvedon i kroppen genomförde jag mitt dagsverk!

Emma och Holger på upploppet.

Emma tävlade sin lilla trasselsudd, Holger, två gånger. Första loppet gick så himla bra! Han hade fart, de hade kul och Emma log med hela ansiktet när hon kom i mål. Underbart. Lopp nummer två gick lite mindre bra..... Holger verkade trött av alla intryck. Vi kan väl säga att han hade lite svårt att fokusera och att lyssna på sin matte. Men ett kanon lopp måste man ändå vara nöjd med!

Malva i full fart, men lite åt fel håll ibland...

Lotta fick det lite tufft. Hennes Malva, som varit en stjärna på lydnadsplanen hela sommaren med över 190poäng (av 200) flera gånger, ville inte riktigt få till det. Ett lopp var hon totalt lomhörd och sökte sej till balansbommen  bara för att det hindret är roligast, när det var en tunnel hon skulle till. Ett sista lopp blev riktigt bra, när en besviken matte uteslutit belöningen loppet innan. Då skärpte hon till sej och Lotta var som en sol när de kom i mål. Oturligt nog hade hon gått ur näst sista pinnen i slalom så alla loppen blev till slut diskade. Men Malva är ung och nästa säsong kommer hon vara ett år äldre, ett år mognare och ett år bättre. Då lossnar det säkert! Lotta är en sån pass bra förare att det är oundvikligt att det går bra för dem.


Pluto däremot tycker att det börjar rycka i agilitytarmen och undrar när hans ka få vara med på det roliga....

En pinne till

Tävlingen i Kumla kändes bra på alla vis. Det var en trevlig plats, bra sällskap, jätteroliga banor. För oss i från vår klubb var det blandat resultat och för mej och Bobbo gick det som för de övriga. Lite blandat. På agilitybanan fick jag inte ihop hjärnan och glömde bort  banan båda gångerna. Första gången fick jag till det och vi blev inte diskade, men tyvärr rev han första hindret. Det verkar bli en vana det där...hmmm. Så jag var extremt besviken när jag klev av. Men det rann snart av mej. Han sprang bra. Vi var samspelta och att tävla med en sån underbar hund som Bobbo är en fröjd! I stället laddade vi om till hoppbanan. En klurighet, staket, var det i början av banan. Och jag var osäker på hur jag skulle lösa det. Men så beslutade jag mej för en lösning och höll mej till planen. Och det gick bra! Vi tog oss i mål. Felfria och på tredje plats! Det kändes kanon! Vi hade startnummer 9 och med över 70 startande tänkte jag att vår tid antagligen inte skulle hålla för en pinne. Men vi var felfria och det hade gått ganska fort ändå!






När det väl var dags för prisutdelning meddelades att fyra pinnar skulle delas ut. Mitt mod sjönk.  Lite hade jag ändå hoppats på att kanske, kanske ta en pinne. Men hjärnan arbetade långsamt. Matte är inte min starka sida. Det var bara fyra felfria i loppet. 15% av de startande som är felfria får pinne. Alltså hade jag en! Och vi hade behållt vår tredje plats! Jag var jublande glad. Även om mitt snoriga, matta tillstånd inte riktigt kunde uttrycka den glädjen. Efter lunchen var det dags för hopp igen. Det gick kanonbra. Banan var så himla rolig, men tyvärr rev han ett hinder mitt i banan, igen. Vet inte hur jag ska komma åt det där.... får fundera på saken. Träna mer känns uteslutet. Vi måste spara på hans kropp.


Sista loppet var en parodi. Det var dags för agility igen. Bobbo var trött och farten kraftigt reducerad. Men han var med bra. lyssnade, tog alla kontaktfält allt var bra tills...... jag tog helt fel väg. Tog balansen efter tunneln när det var ett hopphinder och A-hindret. Diskade. Hur arg jag var på mej själv? VÄLDANS! Annars känns det som om vi hade fått en pinne i agility också. Så det känns som det var en pinne vi förlorade. Kanske inte stämmer eftersom han kanske hade rivit ett hinder, eller hoppat ett kontaktfält. Men det kändes inte så. Han kändes så med! Men oavsett vilket så var facit för tävlingen bra. En disk. Två lopp med 5 fel. En pinne. Jag vore dum om jag inte vore nöjd!

En massa strul!

Skulle göra ett blogg inlägg. Det slutade med att ingenting fungerade. Jag kunde inte logga in på mitt googelkonto och fick därför inte komma in på min blogg. Jag har flera mejl adresser, så jag tänkte att jag byter väl till den som jag tänker ska vara min privata, men aldrig riktigt blivit det. Då godkändes inte den! Så nu har jag i över en timme förtvivlat försökt rätta till det!!!! Funderade på ett tag om jag var tvungen att lägga ner min blogg och starta en ny. Hemska tanke! Jag har hittat en nödlösning. Nu vet jag abra inte hur jag ska hantera alla mina mejladresser.... suck. Vilka i-lands problem jag har!

I tidningen

Jag råkade hamna i tidningen idag. Den tysta, sega kampen jag håller på med i på sidan om allt annat. Att göra gatorna säkrare för alla. Och för att kunna släppa lös mina flickor om ett par år. Jag blev kontaktad av en reporter efter att en närstående till mej blev sexuellt ofredad häromdagen. Jag tycker inte det är ok. Förstår inte hur någon kan tycka det. Jag tror vi måste ändra lagar, skapa bättre vård, men framförallt skapa debatt. Ändra våra värderingar. Offren ska inte lida i det tysta medan allt skydd går till förövaren! Alla kan göra skillnad. I det lilla. Gör det du med.

Surriga natttankar från sjuk liten jag

Det är tidig, tidig fredag morgon. Snart fyra. Borde sova, men kan inte. Mår bajs just nu. Det är bara att konstatera jag är sjuk på riktigt. Halsen är helt igensvullen, näsan rinner som om nån hällde vatten från ena näsborren, huvudet värker, kroppen gör ont. Hade så gärna tränat box idag på jobbet, men det kommer jag få ställa in. Hade velat låta barnen träna judo i kväll, men det vore idioti med tanke på hur jag mår. Jag ska till jobbet. Har inte så många lektioner idag. Sedan blir det nog att handla lite, åka hem, packa och lägga sej i soffan. Lördag morgon sticker jag vid sju hugget på morgonen för att tävla i agility. Och det tänker jag INTE missa. Säsongens sista agilitytävling, för oss. Problemet med att jag är sjuk nu är att jag inte har feber, jag har ingen diagnos, mår bara risigt, och då är det liksom inte "tillåtet" att ställa in saker i min värld. Jag orkar ju lite till.


I dag hade jag agilitykursen i hop med Ann. Skicka en liten blänkare om det på fb och hur synd det är om mej eftersom jag inte mår bra.... flera andra instruktörer svarade att jag faktiskt kan ringa och be dem hoppa in i stället.                  Ja just det...... så KAN man ju göra. Har inte tänkt på det.
På fullaste allvar har jag inte haft en tanke på att att inte åka dit. Såg liksom inte det som en möjlighet. För har man åtagit sej så har man.......Vad tokig jag är! Vad galet jag resonerar!


Bara det här att jag inte ska träna ett box-pass i eftermiddag och sedan åka och träna judo direkt efteråt har tagit mej tre timmar att komma fram till. Jag ska bara.... Men då kanske jag är dunder, mega, superdålig nästa vecka. Och jag tror inte min kropp uppskattar två timmars träning just nu. Men det har inte varit självklart för mej ändå att jag inte ska träna idag. Det har liksom kommit upp som en tanke då och då,
Oj hur ska jag palla en timmes hård box? Kroppen kommer vara helt slut. Undra hur jag kommer vara på lördag då. Orkar jag verkligen judon då. Aj vad ont jag har. Det gör ont att ligga ner. Jag mår inte bra....kanske bäst att....bästa att vadå? Jag BEHÖVER ju inte träna box. Jag skulle ju prioritera judon! Jag behöver ju inte träna. Jag kan ju strunta i box! Ja, det blir nog bäst!
Två timmar senare med stort överläggande konstaterade jag samma sak med judon. Det som får ner mej på jorden är Marcelos röst som jag hör inom mej hela tiden. Jag ser hans blick när han konstaterar min dårighet att till varje pris fullfölja allting. Han är underbar att ha tillhands, även om jag inte träffat honom igår....

Fotbolls match.

Hemma. Alla sover. Klockan är för mycket. Borde ligga i sängen nu. Men jag behöver duscha först. I dag blev det en träningsmatch på fotbollsträningen. Jävlar vad kroppen gör ont nu! Mest beror det nog på att jag inte strechade efteråt, fick panik och kastade ungarna i bilen för att åka hem och laga mat när jag insåg vad klockan var. Men dagens träning var riktigt rolig. Jag stod i mål en stund. Markbollarna kastade jag mej inte efter, men de andra hade jag ganska bra koll på..... Det var kul att vara lite "goalie" igen. Sedan kom ena killaget och frågade om de kunde få spela match mot oss. 
De har en viktig match under morgondagen och behövde träna snabba tillslag och lite matchträning. Vi ställde såklart upp. Jag undrar vad de andra egentligen tycker och tänker om oss. När vi skulle starta upp för snart ett år sedan garvade alla åt oss och skakade på huvudet. Gamla tanter sparka boll, de skrattade och siade om brutna ben och hjärnskador. Vi har klarat oss. Och trots att vi spelar med knappa förhållanden så lyckas vi få till träningar varje vecka. Vi är för få för att få till seriespel eller Korpen, Vi är trots allt mammor i första hand med allt ansvar det innebär. Tre av oss har barn som spelar under samma tid, i samma klubb, därför är onsdagarna väldigt bra för oss. I dag skrattar de inte. I dag tränar vi ihop med ungdomslaget när manskapet i vårt damlag tryter. Vi har spelat match några gånger mot de yngre grabbarna. De med mer klipp i benen och mer teknik än vad vi någonsin kommer att drömma om. Men vi står oss. Vi konkurrera och lyckas göra både mål och vinna. I morgon kommer jag halta. Huvudet kommer värka för låsningen i nacken är hemsk just nu. Men jag kommer bära mina smärtor med ett leende. Sakta kommer jag att komma tillbaka. Sakta blir jag lite snabbare, lite starkare. Snart kommer jag att kunna träna mer på allvar, lite hårdare, lite oftare.

Många pedofiler i stan.

Jag undrar vad det är som får män att begå brott mot kvinnor? Vad är det som gör att till synes "normala" killar tror att de har rätten att våldta, tafsa och sexuellt utnyttja barn, tjejer, eller andra individer överhuvudtaget? Vem uppfostrar dessa pojkar? Vem misslyckas med att uppfostra dem`? Pedofilen som våldförde sej på min släkting är ute. Han bor ensam i barntätt område, nära skola och förskola. En ungman i 20+ åldern som låser in barn i mörka källare och säger att de inte kommer ut innan de...... ja ni vet. I veckan var det en annan närstående som blev antastad. Den här gången på badhuset. Polis tillkallades, men utredningen kan lika gärna läggas ner som att det blir någonting av den. Ålder på tjejen? Samma som min släkting. Det verkar vara en farlig ålder där runt 12-13.
Helt uppenbarligen har vi ett problem i vårt samhälle. Individer är vi allihopa och vi måste leva sida vid sida. Men när det finns människor som tror sej ha rätten att använda andra människors kroppar, som om de vore slavar, har de människorna verkligen rätten att samexistera fritt då? Tro nu inte att jag tycker vi ska låsa in alla, eller sätta dem i nåt reservat som de förr i tiden skeppade brottslingar till Australien. För det är inte det jag menar. Men kanske borde vi titta på lösningar där dessa människor, utan empati och medkänsla för sina offer, inte helt fritt ska springa lösa hur som helst. Fotboja, vård, terapi, medicinering, kastrering, jag vet inte vad lösningen skulle kunna vara. Men jag tror på fullt allvar att vi  måste börja ta tag i frågan ordentligt. Våga prata om alternativ och våga se bredare lösningar.

Börjar bli sjuk

Jag tänkte tanken lite smått i går. Tänk om jag blev sjuk så att jag bara fick ligga i soffan och vila. Jag tog tillbaka tanken lika fort igen. För jag vet att jag INTE får vila. Det är tre små knoddisar som blir sympatisjuka med sin mamma och då behöver massor av uppmärksamhet av bara mej.Framemot eftermiddagen kände jag en stickande känsla i näsan. Sen gick den ner i halsen. Kroppen började svida. Det gör ont. Än är jag inte dundersjuk. Men nog sjutton blev jag dålig. Nu försöker jag stävja det värsta med vila och echinagard. Gissa vilka som ynkligt kommer och säger att de A) har feber, B) har ont i kroppen C) inte mår så bra......? Ja just det tre små N, varav en är lite snorig men inte dålig...... Gissa vilka tre som ska ligga PÅ mej? Inte bredvid, utan på. Visst skulle jag kunna säga ifrån............. Nej det kan jag inte. Inte med tre par sorgsna ögon som sårat tittar på mej med darrande underläppar. Men jag fick välja film iallafall. Det blev en blodig svensk film där Tuva Novotny som vanligt överglänser med sina underbara rolltolkningar. Snapphanar. Har ni inte sett den är det ingen fara. Den går att se, var helt ok, men ingen direkt superhöjdare. Nu ska jag äta lite innan en mordgåta av Leif GW Persson väntar vid sängen. Också ett test av mej. Har aldrig läst någonting av honom, och jag kommer nog inte köpa någon mer bok, även om den jag läser är helt ok den med, men inte riktigt i min smak.

...iallafall tur med vädret

Det känns som det är flera månader sedan jag tävlade sist. Fast det bara är två veckor. Mitt liv rullar på i oroväckande fart och jag hinner ingenting. Inte att träna det jag behöver heller. I går var det agility som stod på schemat. Jag har inte tränat agility ordentligt på hur länge som helst. Så under veckan har jag stuvat om schemat för att kunna köra framåtdriv och kontaktfält med mina jyckar. Tävlingen som gick av stapeln tidig lördagmorgon var i Sollentuna. Modet sjönk lite när jag läste pm:et på kvällen innan. "dåligt med parkeringsplatser, kom tidigt. Samåk, vet inte var vi ska göra av alla bilar. Första start 8 sen rullar det på, kom i tid." Programupplägget var: klass 2 agility alla storlekar och sedan klass1. Efter det hopp klass2 och sist klass1. Jag förstår att det är enklast. För de som annordnar tävlingen. För mej var det öken. 


Klockan sju satte jag tjejerna och hundarna i bilen. Vid halv nio var vi framme. Vid elva startade Bobbos och min klass. Sedan blev det en 7 (sju!) timmar lång väntan på nästa start. Det var INTE kul! Ryggen värkte och ögonen ville bara sluta sej. Så två gånger lade jag mej och susade med hundarna i tältet en stund. Det var en nödvändighet om jag skulle orka köra hela vägen hem på kvällen!

Tjejerna hade inte kul. Men handla fick de göra själva en gång.
Höjdpunkten på dagen! Godis blev det såklart.

Det här var en tävling jag kunde varit utan. Den var inte värd pengarna, inte tiden och det var inte ens trevligt. Tjejerna var arga, tjuriga och i luven på varandra hela tiden. Enda botemedlet var att skicka i vägen dem och leka nån annanstans, men det fanns inte så mycket lekplats, så en bänk blev deras fantasivärld. Mycket hot och otrevliga ord kom det från mej igår. Hatar när det är så. Men kan ju inte gärna tillåta att ungarna retar och skadar varandra heller..... suck.



Bobbo, min stolta stjärna var jätteduktig. Pluto var en dröm! I början av säsongen hade Pluto väldigt svårt med passiviteten. Det är ett minne blott. Han lägger sej självmant i tältet, lös, sover, tuggar på en pinne och slappar. I går kom jag på mej själv att lämna hundarna lösa i tältet när jag sprang för att hjälpa Lilla N vid bänken 60 meter bort. Det var först när jag kom tillbaka som jag kom på mej själv. För någon månad sedan var jag tvungen att dra med mej Pluto överallt. För annars hittade han alltid på nånting. Nu börjar han bli som Bobbo. HÄRLIGT! Mer positivt med den jycken var att jag tränade honom på framhoppningsbanan ( tre hinder efter att jag tjatat till mej det) så lyssnade han på min handling. Det var jätte skoj. Sista tiden har jag mest tränat framåtdriv, med blandat resultat, alltså att han ska ta flera hinder i rad utan att ha stöd av mej. Men nu var han med ( med vida bågar efter hindren), lyssnade och tyckte det var megaskoj. Det bådar gott inför vårens inofficiella tävlingar!


På tävlingsplatsen hamnade jag bredvid ett gäng med brudar som jag störde mej på. Kan inte sätta fingret på vad. De var varken trevliga eller otrevliga. Bara störiga. Men jag släppte det efter en stund. Utöver det var det en enda kotte jag kände vagt från freestyle workshopen på platsen. Men ungarna höll mej sällskap med ett ständigt tjat, gnäll och sura miner. Banorna var dock roliga. Ni hör ju. Det låter inte precis som jag hade "the time of my life"........

Kvart över nio på kvällen stapplade jag in med två sovande tjejer på armen. Själv bekantade jag mej med sängen så fort hundarna fått mat. Marcelo får jag umgås med en annan dag!

Film från min misslyckade tävling

Hur gick då själva tävlingen........
Bobbo bad om hjälp i slalomen båda gångerna. Han var lyhörd, snäll och bra på alla vis. Efter agilityloppet var jag säker på att vi tagit en pinne. 50 starter senare insåg jag att rätt många varit felfria och snabba. Sen kom tanken, vad hände egentligen i slalomet? Jag kollade in videon och insåg att vi fått fem fel. Besvikelsen jag kände går inte att beskriva. Då kände jag på allvar att jag skulle skippat åka hit. Det var inte värt det. Bobbo var jag fortfarande lika nöjd med. Jag vet att han inte gör det för att strula till det. Det är nåt dom är tokigt, jag hör honom och nästa projektblir att beställa tid hos Tina när lönen kommer, för att kolla om han har ont i ryggen eller nåt. Han strechar inte lika långt ut som han brukade göra. Så kanske, kanske....

Hopploppet var liksom det som skulle rädda tävlingen. Jag insåg direkt var luringen låg. Efter slalomet. Jag funderade ut en jätte bra plan, och tänkte att vi förlorar tid på den men vi kommer fixa svårigheten. Som ekipage har vi problem med snabbheten. Jag är för långsam, Bobbo börjar bli äldre och han anpassar sej efter mej. Alltså måste vi sasta på att göra så gott vi kan. Så jag taggade upp min jycke till den milda grad att han ylade innan start!!! ( Han låter aldrig!) Och det kändes som det gick bra.  Det kändes som starten gick som planerat. ( på filmen sen såg jag nerslaget, andra någonsin för Bobbo på tävling.)Vi klarade luringen (trodde jag) och jag kände inom ja där satt den... då kommer han runt hindret på nåt sätt. Och han tvekar men är för laddad och tar hindret åt fel håll. Diskade. Diskade. DISKAD! Men va faan! Jag laddar om och vi kör klart. Detgick bra i loppet, egentligen. Men det var just den lilla detaljen, diskningen. Gråtfärdig. Ville hem. Ingen bra dag.

Nu är det många som diskar sej, får fem fel osv. Det är inte hela världen. Det är bara en tävling. Inget viktigt. Vad jag känner är att tiden med Bobbo börjar rinna ut. Jag har inte så många försök på mej. Han blir äldre, kroppen skröpligare. Och jag skulle så gärna lyckas lite med honom i grenen han älskar. Han bryr sej inte om titlar eller vilken klass han tävlar i. Han tycker om att jobba och att vara med mej. Så träningen och tävlingen är egentligen bara ett sätt att få välbefinnande. Men innerst inne vill jag flytta upp honom till klass 2 innan han inte orkar hoppa längre. Och där i ligger min besvikelse på en tävling där båda loppen egentligen gick väldigt bra.

Varför måste tävlingen börja så tidigt i morgon........

Kiss o bajs.

Jag är bajsnödig. Väldigt ofta är jag kissnödig. Men det är sällan jag går på toa. Tycker det är jobbigt. Inte för att jag är där så länge. Varken för att göra det ena eller det andra. Är känd för att jag är snabb. Vad det nu är för vits med. Vissa sitter hur länge som helst på toa. Timmar, om de får. Vi har en toalett, och en i hushållet som kan spendera timmar på dass. Det funkar liksom inte med tre små barn. Vad gör man där inne? Hur svårt kan det vara att klämma ut en korv. Spänn tarmmusklerna lite och så vips är den ute. Färdig. Torka, spola, tvätta händerna, ute. Det är väl inte så tidsödande? Men jag gillar inte att gå på toa. Ett onödigt ont. Ungefär som att sova. Jag har börjat blivit tveksam till själva sova-prylen. För varje kväll som går väntar jag längre och längre med att lägga mej. Tycke inte om att sova i sängen. Vill helst inte sova alls. Låter det konstigt? Det är det inte. Det är vardag för en med sömnproblem. Jag är på väg in i en sån period. En sån där natten är ond, sömnen borta och bara denna gastkramande känsla att man verkligen behöver sova men inte kan griper tag i en. Obehagligt. Ungefär som bajs. Det luktar illa, det vet jag, för de har strött ut bajs, eller gödsel som det så fint heter, på åkrarna, så det luktar bajs överallt här hemma nu. Najs.....

Riktig skallebang!

Huvudvärken driver mej till vansinne. Trodde jag skulle stå ut, men jag gör inte det. Det värker, bultar och slår i hela skallen. Jag vet att det kommer från nacken och skuldrorna. Jag hör hur det knäpper och krasar där när jag går och rör mej. Värktabletter hjälper inte. Det tar bort den värsta udden, men dövar inte smärtan. Jag blir galen! Åhh vad jag längtar efter min napprapat nu! Men det är flera veckor kvar. Undra vem som kastar in handduken först, jag eller min familj? Mår illa. Vill kräkas, så ont har jag. Vad gör man då? Tvingar ungarnas tränare(tillika sjukgymnast etc) att knäcka nacken på fredag? HJÄÄÄLP!

Hund behöver hem

Det här är Bella. Hon är 3 år. Fick en liten blänkare om henne från Tina. Samma tjej som sammanförde Pluto och mej. Och det har jag ju inte ångrat! Jag vet egentligen ingenting om Bella.  Men hon är söt och skulle du vara intresserad av att ta dej an en hund och Bella tilltalar dej så kan jag luska ännu mer. Hon finns, vad jag förstår i Norrköping. Och hon behöver ett hem. Hjälp?

Judo på schemat

I dag var det dags för mitt judopass igen. Judo gör ont. På väldigt många sätt skulle jag vilja säga. Hade jag haft silikontuttar hade de sprängts idag. Jag har blivit nypen och kastat runt med min kropp som om jag vore 15 år yngre. Jag ser framför mej hur extremt ovig och osunt det ser ut när jag slår halva frivolter och rullar runt med andra över mej. Men jag hör mantrat i mitt huvud hela tiden; det kommer bli bättre. Du kommer bli smidigare. Det här kommer vara en lätt övning om ett år. Och det är just det som driver mej vidare! Jag vill inte vara så här om ett år. Jag vill ha förändring. Och även om kroppen knakar av protest är det ändå häftigt att hålla på. Dessutom tänjer jag på alla mina gränser när det gäller närkontakt och mitt personliga space. Och jag tror att jag behöver gå över gränserna. Det är nyttigt för mej. Jag hoppas jag lär mej någonting i den processen. I morgon kommer jag utan tvekan ha träningsvärk i hela överkroppen. Och just nu längtar jag väldigt mycket efter min napprapat. Men där har jag inte fått tid förens i oktober, SUCK.