Äntligen ridning!

I går var det dags för ridskolan igen och jag fick Zack, skäcken jag red förra veckan. Jag fick jobba lika hårt som förra gången. Efter passet fick jag massor av beröm  för hur mycket fart jag fick på honom, både av ridläraren och av åskådare. Det var roligt. Jag blir glad. Men samtidigt har
jag lite svårt att ta åt mej, för tårna åkte ner, axlarna upp, periodvis tappade jag den böjda formen och jag har inte alls känslan för i vilket steg jag ska rida lätt, får sitta om VARJE gång. Men jag får beröm för mina fina galoppfattningar, att jag får honom att arbeta bra och ibland att min sits ser fin ut. Så jag väljer att ta åt mej lite, men håller i tanken att jag har långt kvar till formen. Varje ridpass har varit 100 gånger värre än ett träningspass. Jag har träningsvärk i varenda muskel. Efter alla aktiviteter vi hade på förmiddagen blev jag liggandes i sängen till åtta på kvällen. Jag intog smärtstillande och kunde knappt stödja på högerbenet för jag hade så ont i ljumsken. Jag LÄNGTAR till när kroppen är mer van! För det är tortyr! Men otroligt glädjande.

I dag åkte vi ut till "vårt" stall. Mittimellan började pipa efter fem minuter att hon frös. Jag som ptålig mamma har absolut ingen förståelse. Det blev ingen ridning för någon av ungarna, men jag tänkte INTE låta mej snuvas på att äntligen få sitta upp på Geisha. Så hon fick ta mina stövlar, vira in sej i halmen hos Bettan och så kändes det lite bättre. Ameli ville vara med för att se hur Geisha betedde sej. Tydligen bockar hon och stegrar ibland. Men hon var så snäll så!  Nu blev det inget hårt träningspass. 
Tanken var att skritta ut och ta några travsteg. Jag har ingen som helst lust att kolla om mina färdigheter att stanna på hästryggen sitter kvar. Lite gnäggig blev hon, men det gick bra att både trava och skritta. Väldigt kort steg har hon. I morgon när jag longerar ska jag ta en extra titt på hennes steg. Antingen är hon naturligt kort, annars har hon inte förmågan att sträcka ut ordentligt och då kanske vi behöver strecha henne lite. Eller en blandning av båda. Jag tror nog Ameli också ville se mej på ryggen. Det hade jag velat om jag var henne. Hon vet ju inte alls vem hon lämnat ut sin häst åt! Vad jag gillar med Geisha är att hon är så nyfiken och vill. När vädret blir fint ska jag fråga Neli om hon kanske möjligtvis har lust att börja lära mej och hästen lite trail. Det vore så kul! Jag är så nyfiken att testa på saker jag inte gjort förut. Och jag är så nyfiken att testa på saker jag gjorde förr och gillade, som jag nu inte längre gör. Hästarna är en sak. Jag är glad över att jag äntligen tog tag i saken och valde att börja rida på ridskolan, i samma veva dök Geisha upp. Gud hjälper den som hjälper sej själv. Och Geisha är cool, en lite uppmuntran från gudarna.

Boka doktorn

Jag ringde för att boka tid hos läkare. Det var ett märkligt samtal............. Jag blev stum efteråt. Nästan lite gråtmild. Ska jag vara ärlig har jag tappat lite hoppet om mej. Min inställning är numera att jag ska försöka leva leva fullt ut så länge jag kan och göra det bästa av den tid jag får här på jorden. Jag fick prata med en sköterska och som vanligt undrar ju de vad man söker för eftersom felen är så många och komplexa orkade jag knappt ta dem, jag ska ju ändå upprepa allt till läkaren sen. Jag drog en snabb lightvariant. Men se det gick hon inte riktigt med på. Hon började ställa frågor. Hon frågade frågor jag inte kopplat till förut. Hon frågade om jag tappar tråden lätt. Vad är det för fråga? Hon frågade om Jag är trött ofta. Inte om jag var trött jämfört med andra utan om jag var trött jämfört med mej. Usch nu börjar jag gråta.
Det kändes som hon såg mej. Att vi människor har sånt bekräftelsebehov!  Och ja, jag tappar tråden och orden hela tiden. Jag är så trött. Kanske lika pigg som de flesta andra, men jag är inte andra. Jag är jag och jag orkar! Men nu är jag trött. Hennes frågor indikerar på att hon har en misstanke. Har någon en misstanke kanske de kan lyssna på mej. Tänk att bli tagen på allvar! Händer sånt? 

Att vara sjuk så ingen ser gör att jag inte knappt tror själv på att jag är sjuk. Men det är så jävla jobbigt att upprätthålla en slags normalitet och jag märker mer och mer att jag inte fixar det. Jag tror inte andra ser de bara märker att nåt är annorlunda. Jag ser det i deras blickar, den där rynkan mellan ögonen, den där pausen mellan orden när vi talar i telefonen. Och jag undrar vad som blev fel. I dag kände jag igen mej själv i en situation med barnen som skulle kunnat bli en konflikt. Men jag löste det så bra. Och då kände jag att det här är ju jag. Då märker jag själv vad som är annorlunda med mej. Men jag har svårt för det när jag är mitt uppe i det. Om jag själv har svårt att se att jag är sjuk, hur svårt är det då inte för omgivningen? Jag har istorn sett haft mens i tre månader. Folk blir förvånade, Marcelo frustrerad. Men det är jag som lever med det. Blödningarna, hormonsvallningarna, humöret, chokladsuget, mensvärken. Idag blev jag sedd. Jag är inte van att bli sedd av sjukvården. Känslan gör mej både så himla glad men också rädd. Tänk om de slutar se mej. Tänk om de fortfarande inte har lösningar. Tänk om jag står här helt själv efter alla besök och provtagningar hopp och förtvivlan? Men jag orkar det, det är därför jag är redo att gå på det igen. Men känslan att bli sedd förlöste så mycket annat i kroppen och därför gråter jag, av trötthet, av sorg, av glädje, lättnad? Jag vet inte varför. Hursomhelst helst toghon kommandot. Jag fick ingen läkartid, jag fick provtagningstid. Hon tyckte det var slöseri på mina krafter att komma så många gånger i onödan när vi kunde hoppa på kärnan direkt. På måndag ska jag dit, resan har börjat. Nu får vi se var vi hamnar den här gången.

Balans och lite snyggare....... Jag försöker leva upp till mina nyårslöften!

Pluskonto

Jag sitter i sängen. Kroppen mår bättre, ryggen är skrutt. Jag tycker om mitt jobb. Det är bara att konstatera. Jag trivs med att jobba. Eftersom jag vabbande en vecka ligger jag lite efter med saker och ting vilket jag får jobba järnet nu för att ta igen. Vi har SOL utbildning på jobbet och det fick jag sitta med nu ikväll eftersom det var sista dagen att lämna in. Plugg igen alltså. Men rätt mysigt. Tända ljus, hundarna vid min sida, tekoppen och boken i soffan, uppkrupen. Barnen gick och lade sej en timme för sent. Vi hade så trevligt. Skrattade, skojade, åt och pratade. Vi fyllde på pluskontot. Men bäst idag var träningen med hundarna. Mina älskade hundar. Mina bästa vänner, de som står ut med allt och allt de vill är att bli sedda och få vara med mej. Vi var ute i snön, lekte, tränade apportering och körde en del föremålssök. Jag älskar att träna båda hundarna samtidigt. Älskar att se hur de väntar på sin tur och försöker visa hänsyn till den andre så att inga bråk ska uppstå. Idag fick Pluto leka med bollen. Det är så sällan han får leka med leksaker eftersom de 
R en stor källa till konflikter. Men idag härjade han fritt. Som han gnagde och tuggade! Han kastade upp den i luften, hoppade på den, slängde med den och bara stod och log. Bobbo fick ett par rejäla sökomgångar. Det är svårare i mörker och i snö! Pluto har jag ju inte tränat på samma sätt som jag gjorde med Bobbo men idag fick även han testa på att söka i mörker och i snö. Det han saknar i luktsinne och finess vinner han i entusiasm och ihärdighet! Han ger sej inte! Det känns som det inte var länge sedan han gav upp efter två minuter. Idag tappade han bort sej lite och sökte i närmare sex minuter innan han hittade föremålet. Inte en enda gång var han på väg att ge upp. Jag älskar mina djur. Älskar livet med dem. Goset, närheten, glädjen, samspelet, kärleken. Tid och samarbete tillsammans det är det jag uppskattar mest. Även när det gäller barnen. Tid och samarbete tillsammans. Då fyller man på pluskontot! 

Måndag i stallet

Idag kändes det bra i stallet. Det var som det ska vara. Geisha stod och mumsade hö, jag borstade i boxen. Jag har alltid föredragit att borsta i boxen. Det blir så krystat i stallgången. I boxen är hästen hemma, där kan vi mysa på lika villkor. Där kan vi prata. I stallgången är det jag som för dialogen. Geisha är ungefär lika impad att bli borstad i gången som i boxen. Hon stryker öronen bakåt då och då, lyfter lite  på en bakhov, slår lite med huvudet. Men hon gör ingenting. Sedan  sätter hon mulen mot armen och hänger lite. Men lite otålig är hon. Vill att det ska hända någonting. Hon är verkligen redo att ridas!  Idag när jag och Lilla N kom till hagen kunde vi inte hitta verken henne Geisha eller Mårten. Vi gosade lite med ena fölungen, kollade till Bettan som har super mega ont i alla fyra hovar. Men i mörkret fick vi inte syn på "våra" hästar. Tillslut kom Nalle ( ägarens man heter så) och tillsammans spanade vi runt och hittade dem. Jag har ju tränat lite på inkallning. Lite. Och jag ahde ropat på henne, men inte hade  hon kommit då inte. Men när jag fick syn på henne och hon fick se mej och jag ropade på henne. Då minsann började hon i sakta mak lunka mot oss. Nalle kom före fram, då slog hon lite med huvudet och försökte nästan gå runt honom för att fortsätta mot mej. Jag var så stolt över henne! Nalle stoppade hennes framfart, men om ett par månader då kommer hon, det kan jag nästan sätta pengar på.

Här hemma har vädret slagit över på en natt. Det var -18grader när vi åkte till stallet, det regnade häromdagen. Det betyder att det blivit ganska halt. Och när vi fått in hästarna och borstat dem var det becksvart. Att bege sej ut på en lång ridtur var inte riktigt ett alternativ. 

Gamla men väldig roliga Mårten!

Så Lilla N fick träna styrning, start och stopp på Mårten ute på stallplan och runt uthusen. Hon ville trava lite och Mårten är så pigg och lyhörd så efter lite smackande så travar han. Han är urgullig på det sättet. Lilla N fick rida utan att jag höll i honom och hon var så stolt! Mårten är verkligen en fantastisk nybörjarhäst! Efteråt tog jag tag i Geisha. Jag hade inte riktigt bestämt vad jag skulle göra, egentligen ville jag ju rida. Men vi tränade lite inkallning och jag tränade rätt mycket att hon ska stanna kvar i boxen trots att dörren är öppen. Där kommer hennes otålighet fram. Hon fattar men hela kroppen skriker att hon vill gå ut. Det är en tuff kamp hon för inom sej själv. 

Sakta går det framåt. Ute på plan blev det en del promenadlongering. Det är inte tillräckligt stort för att hålla henne på en stor volt, så ett långt grimskaft och så får man följa med så att volten blir tillräckligt stor så hon inte blir yr i bollen. Det var en övning hon kände igen. Som hon kund longering. Återigen kände jag den där totala hästlyckan i bröstet. Nu håller jag på med häst på riktigt! Jag höll inte på så länge. Kanske travade hon i en kvart sammanlagt i båda varven. Det är nåt vi absolut kommer använda igen! Jag älskar att longera. Speciellt hästar som kan! 

Lilla N och Geisha i stallet.

Att börja med häst igen i blöt vintertid är kanske inte det mest optimala. Det är ju inte den här årstiden som är roligast i stallet. Det tycker nog ingen. Men min längtan har varit så stor och bara jag hittar min plats i stallet, min plats hos Geisha och vi lär känna varandra ordentligt så kommer det här gå jätte bra! Jag är ju van vid lite spattiga och galna unghästar och lugna men tuffande tåget Geisha och jag behöver bara hitta varandra. Jag gillar hennes personlighet. Jag tror jag blir lite mer förälskad för varje dag!

Ridträning

I går red jag på ridskola igen för första gången på massor av år. Jag hamnade i en suverän grupp. Första gången jag red på hundra år så var det så klart hoppning. Min sista lektion jag hade på ridskola var hoppning, när jag var gravid med Lilla N och då jag trillade av. Spänd och lite fjärilar hade jag men jag var inte rädd. Jag fick rida Zack, en stor skäck med väldigt lite motor, så jag fick jobba hårt med mina muskler för att han skulle hålla tempo. Ryggen började värka. Men ridläraren var inte så hård i att hålla hästen i rätt böjda spår eller att de skulle gå på tygeln, och det gav mej ett litet anderum. Jag behövde det. Vi red kavalletti, serpentinbågar och hoppade hinder. När vi skrittade av undrade jag tyst hur jag skulle kunna komma av hästen. Ryggen värkte för gräsligt mycket. Men det gick bra. Jag kommer inte rida i den här gruppen i fortsättningen. Vilket jag sörjer. Den är fullbokad och den grupp jag ska rida i passar mina tider bättre. Men jag sörjer lite att mista mina nyfunna vänner, för de var helt suveräna! Nu har jag 23 ridpass till att se framemot. 

Såååå trött!

Sååå gott. Jag var så hungrig. MAT!

Efter stallet var jag hungrig som en varg och efter duschen var jag helt slut. resten av dagen tillbringades superslappande med träningsvärk som inte går att beskriva och ryggont. Jag var helt slut!

I dag har ryggen var fruktansvärd. Träningsvärken har varit väldigt kännbar. Med andra ord går jag som ett smärtpaket här hemma. Men lite smärtstillande har gjort det uthärdligt. Imorgon ska jag till stallet. Är det tillräckligt ljust skulle jag vilja rida lite. Kroppen har verkligen inte fått en mjukstart det här året. Men själen är glad!

Ilsken

Uhhh vad irriterad jag blir. Dåligt humör, tjafs, bläääääääääääääää. När jag blir så här irriterad/ledsen så är det som om små nålar pickar i bröstet i rasande fart. Jag känner hur halsen stockar sej, Jag rynkar ihop pannan, ögonen kisar. Jag känner mej frustrerad, arg. På en föreläsning sa föreläsaren att vi är olika personligheter när vi är arga. Jag är en "slå-i-dörrar eller kasta-saker-personlighet. Plus att jag vill skrika. GAAAAAAHHHHHH! För att faktiskt inte skrika blir jag istället väldigt tyst.Men jag tystnar först efter att jag försökt resonera mej ur ilskan, och jag blir ännu mer förbannad när jag försöker resonera utan att den andra nappar utan fortsätter vara oresonlig och beter sej illa. Åhhh då kokar jag. Mest illa kan jag vara mot barnen. När de driver och driver och driver utan den minsta tanke på att sluta. När mina argument och mina förhandlingar tar slut och bara irritation och ilska finns kvar. Då skriker jag. Högt. Många gånger skriker jag frågan: -Varför måste jag skrika på dej för att du ska lyssna? Du tycker ju inte om när jag skriker. 

Och jag skriker för att jag vet att det fungerar. Och det fungerar varje gång. Varje gång bannar jag mej själv och tänker att det måste finnas ett annat sätt. Att jag borde nå fram iallafall. Men så faller jag då och då.

Jag kommer inte ihåg vem det var som skrev ( Dalai Lama eller Depak Chopra) att man ska se sej själv när man är som argast. Att man ska gå ut utanför sin kropp och se hur ful man blir när man är riktigt arg och agerar.  Hur skrämmande är man? Hur ful är man? Skulle man själv vilja möta sej när man är så arg? Jag är ful och skrämmande. Jag vill inte vara ful och skrämmande. Dalai Lama sa att ilska föder ilska. Låter man sej bli så där riktigt, riktigt arg så har man mycket lättare att bli arg en stund senare igen eller dagen efter. Och då blir man JÄTTE ARG nästan direkt. Lama skrev att det är viktigt att hålla ilskan i schack. Allmänt vedertaget är ju också att ilska egentligen är en annan känsla som gömmer sej. Det kan vara frustration, ledsamhet, rädsla eller en annan grundkänsla. Så varje gång jag blir arg så hör jag alla dessa ord och meningar i mitt huvud. Jag går ur min kropp och ser mitt fula jag. I mitt huvud resonerar jag med mej själv att jag kommer ha svårt att få bort ilskan ur kroppen, backa, backa! Jag försöker komma fram till vilken känsla som gömmer sej bakom min ilska och det är så svårt att fortsätta vara riktigt arg när man upptäcker att jag egentligen är trött eller rädd. I varje gräl jag har med min man förlorar jag, för han analyserar inte sitt humör alls. Han bara agerar, medan jag i vårt gräl ser å ena sidan...å andra sidan. När han sedan inte är arg kommer han och försöker göra mej på bra humör. Då önskar jag att jag kunde hålla kvar i det arga och inte analysera, bara gå på känslan. Bara kunna fortsätta. Hur sinnessjukt är inte det? Jag vill kunna både göra mej av med ilskan och behålla den.

Som person är jag en berg- och dalbana. Jag är skorpion. Allt eller inget.Det gäller träning, kärlek, lycka, sorg, mat, intressen, jobb... allt. Med åren har de värsta spetsarna och de värsta dalarna planats ut lite. Men grundpersonligheten finns kvar. Jag reagerar. På allt. Att då försöka hitta ett jämnare humör har inte varit lätt för mej. I flera år har jag jobbat på det. Ibland kan jag känna för att "släppa loss" och då gör jag det på okända människor. Det är nästan som att ha haft en för hård bh på sej, det är så sabla skönt att bara släppa loss alltihopa. Det är så skönt att vara oresonlig. Att bara käfta emot. Men efteråt är inte vinsten lika skön. Det leder inte någonstans. Jag har i stort sett bara varit otrevlig. Och vinsten innebär ingenting. Bara tomma, arga ord. De leder inte till förändring. Den andra har inte ändrat ståndpunkt. Det är just ingenting. Så ilskan som var drivkraften i min överlevnad i så många år ger mej absolut ingenting nu. Ändå finns den där hela tiden. Min argsinthet. Mitt arv. 

Blandad kompott

Idag har jag inte varit i stallet.
 Jag har inte sprungit.
Jag har inte tränat hundarna.
Jag har inte stått på crosstrainern.
Jag har inte pussat på Marcelo,

Men jag har träningsvärk.
Jag har abstinens efter stallet.
Jag har pussbegär.

I morgon ska jag ut till stallet. Då ska jag pussa på Geishas mule, jag ska klickerträna henne lite och jag tänkte ta med henne på promenad tillsammans med Bobbo. Pluto har en riktigt dålig dag och han går på smärtstillande så han får inte gå några längre sträckor. Så Bobbo får äran att följa med till stallet. Då får jag se hur hon reagerar på honom också. Hoppas det inte spöregnar! Som det gör nu.

I dag har jag gjort måsten - inte så roligt men nödvändigt. Min kropp har varit överkänslig mot smärta sedan några dagar tillbaka. Jag har gått på alvedon för att minska nervernas amok och idag har jag bara tagit en alvedon. Kroppen känns riktigt okey. Därför har jag tagit en dag när jag låtit alla muskler vila. Idag har istället varit hjärnmusklerna som fått arbetat. Jag älskar den här blandningen av fysik och akademi. Jag beslutade idag att ringa jag under nästa vecka till både tandläkaren och läkaren. Det är dags att sluta ignorera problemen jag har och istället göra mej lite....snygga... jag menar friskare. Om jag sköter mej ska jag sätta in ett tandsmycke. Hela den här proceduren kommer vara både dyr och mentalt kostsam, men jag tror jag är redo för den. Babysteps tillbaka till ett vanligt liv. Jag har hållt på några år nu och det börjar ge utdelning. Att ha sjukdomar som förbryllar läkarna är inte alltid jätteroligt att leva med. Ibland kommer det ikapp mej. Ibland när jag har haft besten jagandes efter mej, som jag hade i höstas, märks det tydligare när orken tar slut. Jag märker att mina smärtor inte är normala jämfört med andras. Kanske det är dags att undersöka varför mina muskler går på högvarv. Reumatikeravdelningen står ju och väntar på mej, de har de ju deklarerat när jag tog tag i allt förra gången. Jag ska inte blunda för problemen i år. I år ska jag börja ta hjälp igen för mina fötter, min rygg, min nacke, mina hormoner, min vikt, mina tänder, mina muskler, min mens, mitt blodtryck, mitt blod, min struma, mina händer........ ja, det blev ju en lista. Men trots alla bekymmer jag har måste jag ändå säga att jag stannar upp rätt ofta och tackar min lyckliga stjärna att jag trots allt klarar av att jobba, plugga, umgås, leka med barnen, vara i stallet, träna hundar, träna kroppen och ändå vara på rätt hyggligt humör.

Sju år

I dag är det sju år sedan som jag blev mamma för andra gången. Min stolthet och föredöme föddes med ett smidigt kejsarsnitt utan komplikationer. Hon stal mitt hjärta och hon har det fortfarande. Ingen av mina andra barn kan få mej att känna mej så naken och hjälplös som hon kan. Hennes själ måste skyddas och hennes stora sorgsna ögon.... de tar död på mej. Jag är maktlös mot hennes känslor. Vi är så lika hon och jag, kanske är det därför jag är känsligare med min fantastiska dotter, än med de andra. Jag älskar henne inte mer, bara annorlunda. Jag är så stolt över att få vara mamma till henne. Det är en gåva från gudarna och jag försöker förvalta den väl.
 Idag beställde hon ärtsoppa och pannkakor, hon ville dekorera tårtan ihop med sin lillasyster och hon var överlycklig för sina presenter, nya örhängen, ridhjälmen, regnjackan, de nya skorna som hon läääängtat efter enligt henne själv och en tripp inne i leksaksaffären som slutade med en ny dagbok och en klibbig kobra. Kobran sover nu på kudden bredvid henne. Hon är för härlig!


I vår familj är mellanbarnet den diplomatiska mellan ensambarnet jag, lillebror, Marcelo och sina syskon som det bara skiljer ca 1½år mellan. Hon drar ett tungt lass och just nu har hon det oerhört jobbigt med sej själv. Enlitn Mittimellan N är det bästa som hänt som 6-åring var Tallinn resan, ta hål i öronen, att få rida och att få vara i Halmstad. Det värsta var att vara utan vänner i skolan. Vad svarar man på det? Enda önskan som 7-åring hon hade var att få fler vänner. Jag önskar hon hittar det hon söker efter. Min tjej, mitt hjärta. Jag är iallafall glad för varje sekund jag får i hennes närvaro. Hon får mej att känna, växa och leva. Jag ska försöka fortsätta ge henne stabilitet, trygghet, värme, kärlek och bollplank. Jag ger henne mitt liv, jag ger henne min tid. Sju år tillsammans.

Vår första stalldag

Jag och Geisha

Jag har ju gått och blivit med häst. Under dagen har jag funderat på hur jag ska tackla det här. Ska jag se det som om JAG skaffat häst och har medansvar eller ska jag se på det som om jag LÅNAR häst och då alltid ber lite om ursäkt och frågar om allt. Jag har beslutat mej för att försöka se att jag har skaffat häst och att jag har turen att någon annan är ansvarig för veterinär, försäkringar och tar hand om henne när jag gör annat. Nu vet jag inte hur ägaren ser på det hela, men jag vet att jag tar större ansvar och blir mer behjälplig om jag ser på situationen på det sättet. Geisha är liksom min medryttarhäst. Vill ni se hur hon ser ut? Först måste jag få berätta om henne. Hon är vaken, skön personlighet, pigg, glad och följsam. Ameli som äger Geisha har ju sagt att hon behöver få förtroende för människor och att hon har lite dålig kondis. Så idag sprang vi Följa John på gräsbanan. Hon var så härlig! Vi tränade inkallningar och hon kom springande i full kareta från andra sidan inhängnande och sedan sprang vi runt på volter, stannade, smög runt i åttor och gjorde tjurrusningar på långsidorna. Hela tiden hade hon samma energi, slog med huvudet och ett par gånger var jag rädd att hon skulle springa över mej, men hon hade full koll på kroppen och hann stanna i tid, med mulen mot min överarm. Jag kan inte påstå att hon var så gosig, mest blev hon otålig och ville göra något, nu längtar jag efter att få hoppa upp på hennes rygg och trava iväg i skogen. Men inte än. Inte än.

Mårten och Mittimellan N

Barnen fick en varsin shettis att borsta och rida på. Den ena, Bettan tycktes ha ont i benen så Lilla N fick rida på Mårten, som är Mittimellan N;s sköthäst. Han var pigg och både travade och galopperade. Han hann med att bocka en gång också, men dottern satt kvar. Hur snälla som helst att borsta och ta hand om!

Geisha

Efter drygt 3½ timme i stallet var jag helt mör i kroppen. Muskler jag glömt bort att jag har värker. Att springa i lera tog musten ur min nedre lekamen. Rumpan, vaderna och låren smärtar. Axlarna gör ont och ryggen ömmar. I fortsättningen ska jag inte ut och gå med tunga stövlar! 
På kvällen skickade Ann ett meddelande att hon skulle sälja av ridkläder så vi åkte dit. Två säkerhetsvästar, ridhjälmar, en borstlåda blev kapet. Passar bra eftersom Mittimellan N fyller år i morgon. Jag tror vi har blivit med häst. På fredag kör vi igen. Sedan börjar jag rida på ridskola på lördag. Nästa vecka ska jag stjäla egentid i stallet! Ont men kul är känslan just nu!

PS; Visst är hon fin!

Hundfrustrerad.

Pluto har ont. Han är så himla rädd hela tiden och det brukar betyda smärta. Igår var han halt så då blev det vila, idag går han mycket renare. Blir bara någon kort promenad för honom och sedan få loppa på tomten. Han har fått ett sår i tassen i samma ben som opererades. Jag vet inte om det är det som gör ont eller om det är skadan. Jag hatar 

Jag saknar det här!

alla dessa bergochdalbane toppar och dalar. Allt detta analyserande. Ena dagen bra, nästa katastrof. Det värsta är att jag tappat sugen. Jag blir ledsen när mina gamla sammanhang planerar tävlingar och träningar. Jag vill också vara med. Jag vill visa vilken potential Pluto har. Jag vill se hur långt jag som förare kan ta honom. Jag vill träna, planera, drömma sätta mål. Jag vill gå ut på tomten när jag 

Aldrig mera bus med kompisar.

får en halvtimme över och se lyckan i hans ögon när han förstår att nu är det du och jag matte! Jag älskar samspelat vi har när vi leker tillsammans, när vi lär in nya moment, mest av allt saknar jag freestyle och agility. Agilityn är för alltid borta. Plutos bakben har svårt att gå i en trappa och hård agilityträning kommer de aldrig mer hålla för. Kanske, kanske kan vi harva i klass 2 i freestyle om vi hittar moment som passar hans kropp, om han blir bra. Om han blir bra. Jag tror aldrig han kommer prestera högt i lydnaden. men om vi kommer igång och kan träna lite så är ju det bra. Han sitter inte normalt och han har svårt att gå ordentligt , så som det krävs i fina fria följ.Men visst är jag villig att försöka OM han blir bra. Och så klart är det viltspåret. Men jag har aldrig gillat spår. Så nu, innan jag har börjat har jag svårt att se glädjen med det. Alla håller på med 

Lilla N  tränade agility med Pluto 2012.

rallylydnaden - känner ingen passion för det. Jag vill cykla med Pluto, ut och rida med både Bobbo och Pluto. Kommer hans kropp någonsin hålla för det? Min hund är snart 4 år och är invalid. Det är ju sinnessjukt! Vilka begränsningar han har! Det och just det faktum att han aldrig mer kan leka med andra hundar. Sjukt. Sjukt, sjukt, sjukt!

Jag körde några trix med Bobbo igår. Man såg nästan genast att en del övningar gjorde ont. Det var kanske dumt av mej, vi körde lite i köket utan uppvärmning. Han börjar bli gammal min plutt. Men än hänger han i. Han är med på det mesta, pigg och glad ute, men sista dagarna ligger han blickstill inne. Kanske är det det mentala med alla smällare som tar ut sin rätt. För just nu analyserar han varje bang och smäll utifrån. När altandörren är öppen, som nu, tillbringara han timamr utomhus, kommer in i bland för att se vad vi gör, men sen ut igen. Ute patrullerar han tomten, kissmarkerar, nosar av, skrämmer en del kråkor. Jag tror han mår bra av sitt pensionärsliv. Lite träning varje dag, promenader och sedan göra vad han nu känner för.
Mina hundar är min hjärtan. Jag älskar dem och jag jag vill  ha dem hos mej. Samtidigt är de mitt intresse. Min hobby. Alla som kommer med goda råd och tycker att huvudsaken är att de finns, har själv  kanske en trasig hund och flera som de kan träna. Klart det är lätt då att komma råd och tyckanden. De som visar sympati för MINA känslor är mina vänner och de som har hund som sällskap.  Jag sörjer för allt det som inte finns nu. Klart att det viktigaste är att de hundarna mår bra. Men på samma sätt som jag skulle sörja om  GUD FÖRBJUDE Marcelo råkade ut för något som skulle göra att vårt liv förändrades. Om han inte längre skulle vara den man jag älskar. Klart jag skulle fortsätta älska honom, jag skulle inte byta ut honom, men jag skulle fortfarande sörja för det vi har förlorat, alla upplevelser vi missar. Och tro mej, jag har tänkt igenom saken många gånger efter alla olyckor han har varit med om. Både när han blev förlamad och när han fick för mycket ström genom hjärtat och det var rena turen att han överlevde. Jag är lite vilsen utan hundträningen. Det var ju nu liksom jag skulle blomma, nu när barnen vuxit upp lite och tiden återigen finns för att träna hund ordentligt. 2013  skulle vara Plutos första riktiga år. 2014 skulle vara året han höjde sej och tog klivet upp, det var nu vi skulle börja se hur långt vi skulle kunna nå.  Istället tar jag en rehabpromenad på 15 minuter och hoppas på att veterinären inte dömer ut honom när vi ska dit.

Snälla ögon och pannlugg

Det var kallt, det var lerigt men vi var i stallet. Jag var inte jättenervös men väldigt spänd. Genast fick jag syn på henne, redan innan vi parkerat bilen. Hon var jättefin. När jag sedan gick ut i hagen med Ameli fanns det fler som skulle kunna vara hon. Men det var den jag först sett. Geisha. Jättefin! Snälla ögon, lång pannlugg. Bredvid henne en lite mörk Bettan men den som vann mitt hjärta var Mårten. Gammal, lite grå men pigga ögon. Mittimellan N ska få rida honom. Vi ska bli stalltjejer igen. Det fanns till och med en häst till Stora N! 
Ägaren var lugn, snäll, mysig och väldigt vanlig. Inte skrytig. Sund. Båda två log när vi skiljdes. Det här var början på något. Båda två lite rädda att det ska krascha, men känslan är bra. Jag har blivit med hästar igen. I allafall för en stund. Sen får vi se om det är så bra som det låter. På tisdag gör vi vårt första stallpass. Tjejerna ska få rida, jag ska ut och gå med Geisha. Hon är i dålig kondis och behöver byggas upp sakta men säkert. Jag har tid. Ridningen har aldrig varit det viktigaste. Att ha hästdoft är det viktigaste, och den varma kroppen, borsta, mysa, röra, arbeta. Jag är med häst igen!

Kompis- och hästmys

Igår fick jag chansen att äntligen träffa två av mina bästa vänner. På dagen var jag, Pluto och ungarna hos Åsa och min guddotter och på kvällen var vi hos Kristin och min tredje lilla guddotter.

Vi umgås inte lika mycket, vi riktigt nära vänner,längre. Det har varit en busy höst och det är pestigt att inte få vara med dem som man gillar allra mest. Pratar jag med mina andra kompisar är det samma för många, men de bästa vännerna finns ju alltid kvar och när man väl träffas är det som man aldrig skiljts!

Kaninen Maximus var oerhört intressant!

När vi var hos Åsa fick Pluto följa med. Vilken svikare man känner sej som att stänga dörren om Bobbo och åka! Men jisses vad de smällde inne i stan. Pluto reagerade inte en enda gång och blev inte ängslig så det var skönt att se. Däremot blev Maximus en stor hit. Förut har inte Pluto brytt sej om andra djur så mycket, fåren var lite läskiga och katter undviker han, men kaninen Maximus orsakade enormt stort intresse. Samtidigt som Pluto var jättesöt i sin nyfikenhet vet jag inte om det är den utvecklingen som jag gillar. Jag uppskattade ignorera-fasen!

På kvällen åkte hela familjen, utom hundarna över till Kristins fina familj. Nikki var också där. Barnen anordnade dansshower i Nikkis regi och mina två tjejer uppskattade oerhört mycket att få vara med den "stora" tjejen på 10 år. Marcelo, min osociala man, och Mattias tycktes ha rätt trevligt när jag och Kristin kom hem, för hon och jag åkte till stallet utan barn. 

Jag och fölisen. Super mysigt!

Bara hon och jag. I stallet, med massor av gosiga hästar. Det fanns en ganska stor fölis, en nordsvensk, som Kristin försökte pracka på mej. Hon var helt underbar!  Men jag ska inte ha häst nu. Jag ska ha en inriden häst när och om jag skaffar häst. Däremot var det mer än fantastiskt underbart att få stå där i stallet med en hästmule på kinden och höra hur andra hästar sakta tuggade hö och slog med sina svansar. Jesus Kristus vad jag har saknat detta! Vilken tur att jag ska åka och titta på häst idag!

Det hela började för några dagar sedan. En annons, jag fastnade och nu kanske, kanske, kanske jag och ungarna får en varsin häst att låna någon/några dagar i veckan i samma stall. I dag ska vi åka dit och titta vad det kan vara för något. Jag är uppspelt, nervös, förväntansfull och fylld med farhågor. Det vore så fantastiskt att bli med häst igen. Men tänk om hästarna inte passar oss eller om ägarna och jag är för olika? Eller om de ska ha hutlöst mycket betalt? Om några timmar vet vi. Balans, balans, balans, det är det allt handlar om. Därför blir det ingen träning för mej idag. Jag tar fasta på ayurvedan - känn efter och rätta sej efter känslan. Kroppen berättar vad den behöver. I dag behöver min kropp spagetti och köttfärssås och en massa hästmys!

Så himla gott med frukost!

Fyra dagar in på det nya året. Jag tränar en stund varje dag och jag har ökat vikt med 0.4kg. Lovely! Jag har märkt att jag trivs bäst med att komma igång direkt på morgonen. I dag ställde jag mej på crosstrainern 20 minuter efter att jag vaknat. Jag hade tänkt köra ett tung pass på 30 minuter, Men redan efter fem var jag helt stum i benen och jag började ifrågasätta vad sjutton jag höll på med. Lady Gaga skrålade från dator och på TV stirrade jag intensivt på Amazing Race för att glömma bort min tunga kropp. Men jag har beslutat mej för att göra det här på kroppens sätt. Inte hjärnans. Så efter närmare en kvart beslutade jag mej för att det räckte. Jag var trött och svettig. Det fick räcka! Kropp och hjärna tillsammans! Det är så jag ska uppnå balans. Så snörade jag på mej skorna och gick en tänkt snabbpromenad med hundarna. Den blev inte heller så snabb. Idag vägde jag bly! Men efter någon kilometer kändes det bättre och jag ökade tempot. Pluto däremot signalerade tydligt att idag inte var en bra dag. han haltade inte, men verkade stel och öm. Han sackade efter och den tänkta lite längre promenaden fick bli bara 

dryga 3km istället. Men som vanligt har jag lite svårt att bara gå med mina hundar. Jag behöver träna dem lite för att må bra. Idag arbetade jag på att fylla belöningsglaset - som Yvonne säger. Stora belöningar för att bibehålla lydnaden. 
Dagens små övningar blev "kanten" vilket betyder att de ska gå intill kanten när det kommer en bil. Pluto brukar ta stora skutt in i skogen när bilarna kommer och det vill jag ju ha kvar. Så stora belöningar! Tanken är att han ska fortsätta göra det med samma glädje även de gånger jag inte har belöning med mej. Och för varje gång belöningen uteblir så tömmer man glaset lite. Då gäller det att fylla på med belöningar ibland för att hunden inte ska tröttna på att aldrig få lön för sitt arbete. Bobbo har slutat att skutta in i skogen. han har blivit långsam och "ska bara..." innan han tillslut sätter sej i närheten av vägkanten. Lite apportering blev det också längs med vägen och några upphetsade hundmöten. Men 
mina hundar gick lösa bredvid mej och var så duktiga så. En timmes träning blev det på förmiddagen. Gissa om det var gott att äta frukost när jag kom hem! Det var så himla gott!


Det som jag tog lärdom av under dagen var att jag MÅSTE tänka annorlunda med kroppen om jag ska lyckas med min balansgrej. Att tänka om är för mej ett jättesteg. Jag behöver låång tid på mej att resonera och argumentera i mitt huvud varför jag ska tänka om. I dag är kroppen tung och seg. Acceptera det, kämpa inte emot, kämpa med. Och det kändes bra. Lite gnager det i mej att träningen inte blev riktigt så intensiv som jag hade velat. men jag försöker inte lyssna på den rösten. Min kropp är annorlunda. Ska jag någonsin hitta tillbaka till mej så måste jag göra på mitt sätt inte så som alla andra rekommenderar. Men det är svårt. I dag gjorde jag ett bra val.

Under min promenad så tänkte jag mycket på Pluto. Han är inte ok men det känns som han kan bli. Jag hade planer för honom när han var liten att kanske utbilda honom till vårdhund. Men nu har det kommit det som passar oss bättre; Pedagoghund. Det är nåt jag verkligen ska kolla upp när han blir bättre. Det och viltspår blir våra nästa utmaningar.

Att leva efter.

Precis så här tänker jag...... med sorg.

Me, myself and I

Så här ser jag ut jan 2014.
Varken kul eller vackert

Nytt år och nya löften. Jag har ju lovat balas det här året. Balans mellan vila och aktivitet men det jag absolut behöver är balans i kroppen. Jag går in i 2014 tyngre än någonsin och med mindre lust att träna än vad jag någonsin har haft. Jag behöver hitta tillbaka till det som är jag. Balans mellan mej och jag. Jag behöver hitta balans i balans med mej själv. Inte tvinga på mej någonting. Jag har ett löfte till i år. Att bli lite snyggare. För mej betyder inte det per automatik att bli smalare. Den vägen är ju liksom som den är. Men jag ska hitta en högre lägsta nivå. Det kan vara kläder, smink, hår, lycka eller muskler. Lite snyggare strävar jag efter. Jag behöver påminna mej om ayurvedan och jag ska verkligen söka efter stunderna som gör det lätt och bra för mej. Det här året kommer jag var mer självisk än någonsin.

Promenad, vi tre alltid tillsammans.

Andra dagen på det nya året började med:

•  en snabb promenad på 3km med hundarna
• Frukost.
• Tvätta 2 maskiner tvätt - ta hand om torr tvätt.
• Kramas med barnen.
• Fixa värmeberedaren som ballade ur. 
• Rensa i pappersskåpet.
• Ta hand om halvsjuk Mittimellan N - gos och prat bara hon och jag.
• Laga mat.
• Gosa med Marcelo.
• Sprang 2.5km med Stora och Lilla N och Pluto.
• Ligga i sängen och titta på en serie.
• Surfa runt på nätet.
• Blogga.
• Handla.
• Duscha.
• Och snart blir det kvällsmat.

En dag som jag mår bra av. Lite träning, en del vila, mat och mys och lite måsten.

Jag ska försöka hitta motionsformer där jag inte tar ut mej helt, men som ändå gör mej glad. Jag kan inte påstå att springa är kul, men när jag inte måste pressa mej eftersom barnen är med ( fast de orkar bra mycket mer än mej!) så är känslan rätt skön efter löpningen. Jag är inte helt slut utan lagom trött och har lagom ont. Precis som cyklingen gör mej lycklig, fast där kan jag ta ut mej mer och ändå må bra. Jag tycker om crosstrainern här hemma och nästa vecka ska jag börja rida igen. Marcelo vill börja med box-träningen med mej på torsdagarna och bara jag inte ska till universitet på torsdagarna så är jag absolut med! Ungarna drar ner på sin träningsdos så jag hoppas det minskar stressen en del. Återigen kommer ni få följa med mej på en del av min resa. under etikett VIKT. Då kör vi 2014. Ett nytt mer spännande, mer i balans och lite snyggare år!

Nyår i Halmstad

Dans med stora tjejerna - häftigt tyckte alla tre, mina små.

Det blev dans på nyår. Kalkon och god mat. Jag drack mitt älskade Amarulla. Mums. Supergott. Nästan synd att det är alkohol i, annars skulle man kunna dricka det varje vecka. Raketer och smällare hör liksom till nyåret och vi skålade i Champis när klockan slog 2014 i skenet av röda och gröna fyrverkerier. Vi kramades. Familjen. Sedan var det rätt lugnt. Vi pratade och hade det trevligt, såg på en film och ramlade i säng nångång efter två tiden. Bobbo bodde inne på toaletten i mörkret. Men han har tagit nyåret rätt okey. Tyvärr tror jag hans osäkerhet smittade av sej på Pluto i år. Pluto fattar inte riktigt vad det är man ska vara rädd för, men lite räddare var han. Han tar efter Bobbo. 

Jag som har en skotträdd hund borde väl vara emot alla smällare, men jag tycker faktiskt att det är rätt mysigt. Däremot har jag inte förstått grejen med att smälla i flera veckor. Fyra i väg era raketer nånstans mellan halv tolv och ett på natten, men låt bli sen. Nu börjar en period med många veckor när när Bobbo alltid kommer att få stanna hemma. Varje gång vi ska åka någonstans kommer han att se dörren stängas och han är på ena sidan och vi på andra. Samma sak varje år. Till och med i grannbyn smäller de i flera veckor. Jag tycker synd om honom men det är med synd om Bobbo när han blir utsatt för ljudet. 

Vi firade nyåret i Halmstad hos kusiner och sysslingar. Men redan dagen efter fick vi rycket och packade ihop oss och  åkte hem.  Och när vi satt i min bil, tre barn, två hundar, Marcelo vid ratten jag bredvid och barnen som lekte och 

Vår familj på väg. Alla sju.

sjöng därbak så blev jag lite förundrad över att jag nu satt i en schablonbild av familj. Den som man så gärna visar på film. Jag satt där på riktigt. På väg, på resa. Kunde inte låta bli att fota så att känslan fanns bevarad. Jag älskar vardagligheter som blir stunder av lycka att se tillbaka på. Minnen. Våra minnen.
 Vi hälsade på familjen här hemma innan vi äntligen, äntligen fick komma hem. Borta bra men jisses vad skönt det är att komma hem! Jag älskar hemma! Marcelo och jag lade ungarna, tog fram en flaska skumpa, fetaost och choklad. Vi satt i varandras famn och skålade, tittade på film och hade vuxenmys. Vår kärlek manifesterades och återigen fnittrade vi av lycka över att vi är gifta. Helt otroligt. Så häftigt! Jag är så vansinnigt kär i min man. Jag 

Skumpa, tända ljus, vuxenmys med min man. Min!

är så vansinnigt lycklig över vår familj. Och även om barnen gick och lade sej somnade de inte. Och när Lilla N ropade - mamma för femtiofjärde gången från sängen så sa jag orden högt som jag tänkte varje gång hon sa mamma: - JAG ÄLSKAR DET ORDET.
Jo,jag älskar att någon kallar mej för mamma. Jag är någons mamma, någons fru. Jag har ett sammanhang, jag har en tillhörighet. Min familj. Jag tillhör nu. Jag som varit ensam så länge blir aldrig mätt på den känslan. Jag tillhör!

Nytt år, nytt löfte

Jag har det bra. Jag är med familjen. Barnen har det bra. De trivs med sin stora familj. I knät med de stora tjejerna, spelar kort. Hundarna och jag har umgåtts idag. Marcelo är med oss. Vi är nära, vi är närvarande. De som saknas är vännerna. Vi lämnar 2013 bakom oss. Jag lovar en sak. Balans. I år strävar jag efter balans. Mitt nyårslöfte. Balans i livet, träning, umgänge, mat, vila, aktivitet. Vad lovar du?

  2014 - Mitt första år som gift. Mitt första år för resten av mitt liv. Ny start, nya möjligheter.

Gott nytt 2014. Hoppas det nya året blir bättre än det förra... Puss till er därute!

Bobbo har fyllt 11år!

Jag har haft hund i 11 år. Samma hund. Det har aldrig hänt förut. Bobbo är min andra egna hund. Axton fick jag ta bort när han var tre eller fyra pga epilepsi. Jag tror knappast att jag kommer ha Pluto kvar tills han är 11år. Inte med tanke på hur hans kropp ser ut inuti. Bobbo var 11 timmar när han blev min och även om det tog två månader innan han kom hem till mej så var han min från allra första gången vi träffades.  Bobbo 11år. min gentleman och min underbara följeslagare. Min kärlek och mitt hjärta. Här är Bobbo  med några sv sina kompisar under året;

Den 28 december

Bobbos sista dag som 10-åring. Vi cyklade i den vårvarma luften den 28 december 2013. Dryga milen runt tillsammans med barnen. Bobbo var glad. Bobbo var pigg. Det var en bra sista dag som 10-åring.

Sedan åkte jag till min bästa vän. Hon skaffade ju valp i somras. Tintin och Asti är så gulliga tillsammans. Så vill jag också ha hund en dag. Det var länge sedan Bobbo och Pluto låg sådär tillsammans. Mys.




Idag tänker vi lite extra på Chela som idag skulle ha fyllt 73år. Nio månader sedan hon lämnade jordelivet och oss i familjen.

Schack med farmor

Schack med farmor. Perfekt sysselsättning i mellandagarna.




Min farmor är 86år gammal. Hon bor själv i ett torp byggt i slutet av 1800-talet utan värmesystem förutom kamin, vedspisen och något elelement. Hon har ingen hemtjänst. Hon lagar sin mat själv, städar och fixar. Till sin hjälp har hon sina barn och några av barnbarnen som fixar vattenpump, reparationer, gräsklippning och handling. Min farmor hör dåligt, ser sämre men är klar i knoppen och är en krutgumma med de sjukdomar hon har exempelvis kol. Min farmor är värd att berömma. Sa jag förresten att jag förlorade i schack? Än så länge är äldst klokast!