Här-och-nu moment

Lycka är att rida ut i sommarvärmen på sin svarta häst som med glada, villiga steg bär dej över stock och sten. Jag förstår att det här med häst inte är för alla. Jag förstår att det kan bli för mycket jobb och press. Men jag önskar ändå att alla kunde få uppleva det jag upplever när jag är i stallet. Det är så befriande att vara totalt här-och-nu.  Det är vi två fullt närvarande i stunden utan tankar på framtid, dåtid eller andra störande moment. Jag får hänga med en av mina nyvunna vänner som jag kommit att älska så mycket. I min vardag träffar jag så många som bränner ut sej, är stressade utan att få en paus eller bara allmänt missnöjda med sina liv.
 Att skaffa häst löser såklart inga problem, inte att skaffa hund, barn eller hus heller. Men om man kan hänge sej åt naturen, åt djuren så får man iallafall en dos avstressande medicin varje dag. Jag tror man håller längre då. Jag har hört sedan länge att jag kommer att bränna ut mej. Många varnar i min närhet. Och jag uppskattar deras omtanke. Det betyder att de bryr sej om mej, och det finns inget bättre än människor som bryr sej. Men jag tror att det finns två komponenter i mitt liv som gör att att utbrändheten hålls på stången. Delvis att jag faktiskt lyssnar på kroppen och jag har ett inbyggt varningssystem. Men också att jag har möjligheten att varje dag koppla loss mej från ekorrehjulet, andas och bli ett med Moder Natur när jag är med mina djur ute i naturen eller är uppslukad av vår samhörighet i träning eller närhet. Man tankar så otroligt mycket energi när man mockar, promenerar med hunden, tränar lydnad, agility, ute och skrittar, rider perfekta volter eller vad man nu gör. Det tränar kroppen så man blir trött, på ett skönt sätt, men den andliga energin man får den är ovärderlig. Jag tror att man håller sej mer på banan när man har djuren nära. Speciellt om man kommer ut i naturen med dem.

Vi red över ängar...

..på grusvägar och i skogen.

 Så jo, jag önskar verkligen fler kunde få uppleva det jag gör när jag hänger med mina djur. Oavsett om det är att gosa med hönor, rida ut i skogen, träna agility, mocka eller massera sin hund. Jag hade iallafall en fantastisk tur ihop med Herr P där ute i skogen. Utan att vi bråkade, hade konflikter utan där vi kommunicerade, utmanade varandra och skrattade tillsammans. Vi red i skogen, ute på ängar och på grusvägar. Jag kom hem svettig, glad och med träningsvärk. Tack för det!

Nio år senare kom vi ut på nätet.

Ettor och nollor på lång rad. Att det kan få oss att muttra och svära så mycket. Men också ibland tjuta till av lycka. Jo det är internet jag pratar om, eller bristen på det. Sedan vi flyttade in i huset mellan två bergtoppar har vi haft det lite svalt med internetuppkoppling. Ligger i skugga för mobiltbredband, för långt ifrån masten för att få en bra uppkoppling. ADSL har gett oss internet.... fläckvis. Rätt som det är har det slutat att fungera och så funkar det igen. Trådar har inspekterats, män som klättrat i telefonstolparna utanför har gnuggat skägget, men vårt internet har varit detsamma. Så skulle vi få fiber! Kosta mycket, gräva en del, trasig gräsmatta och hål i väggen och ny dosa i huset. Men ingen kontakt. Många telefonsamtal, en irriterad make och jag som försöker lösa allt med de som kan, tillslut en som tog tag idet. Och internet skulle funka och det gjorde det. I fem minuter! Sedan inget internet igen. I går kom nya routern, allt skulle funka. Internetlampan lös obönhörligen röd. Tidig felsökning med Telia i luren nu på morgonen och vips så har vi fått det att fungera. Efter nio år i byn har vi nu äntligen ett internet som ska fungera!

Röda gubbar och älskad familj

En jordgubbe i munnen, kasta en gubbe till Bobbo och en i hinken. Jag älskar jordgubbar och idag jagade vi dem på de stora fälten mellan regnskurarna. Fullt av stora, små, saftiga gubbar som bara slank ner i magen utan att protestera. MUMS! Nu kommer vi äta gubbar till frukost, lunch och kvällsmat! 
Tänkte göra kräm också. Husliga jag! Barnen sprang som kalvar på grönbete och deras WAOW och ÅHHH hördes över nejden när de hittade den ena röda gubben efter den andra. Närmare 400kr fick vi betala när hinkarna var fyllda. Det är mycket gubbar det!  Det blir många fina matminnen framöver!

Till svärmor för att lämna av lite gubbar. Men mannen i i familjen gick åt fel håll när vi parkerat.

Hos frisören fick alla nya frisyrer
Bobbo roades av fåglarna.

 En sväng ner till frisören och alla fick sitt hår avkortat. Alla utom Bobbo. De hade fåglar där. De kvittrade vackert. En vacker upplevelse. Hon med finast hår, dotter nr 2, klippte minst och var allt lite besviken att alla andra fick nya frisyrer men inte hon. Ändå är hon vackrast av oss alla. Nästa gång vill hon klippa sej som mej. Hoppas hon ändrar sej tills dess. En misslyckad blekning av håret i morse har gjort att jag inte borde visa mej ute, men det hade vi inte tid att korrigera hos frisören. Så nu har jag en frisyr men förskräcklig färg. Kanske tar det två år innan jag går tillbaka frisören igen. Men det vore ju synd. Är faktiskt lite nöjd. Tillsammans har vi roligt iallafall. Och Marcelo blev jättefin.

Mat hos svärmor, prat och fix med nya mobilen. Sedan besök hemma och jag åkte till stallet. Nu roar Jackie Chan med karatesparkar och spännande intriger. 
Jag tror jag ska gå och ta en rödgubbe! Älskar att inte vara ensam. Älskar att ha en familj. Älskar att vara älskad! Inte en självklarhet för mej. Dagar som dessa, att uppleva världen genom mina och barnens ögon. Det är makalöst. Att få se mej genom Marcelos ögon, det gör mej knäsvag. 

Ny dag, nya hästatag

Det är ju tur att det blir en ny dag så man kan ta nya tag. Är precis hemkommen efter en sen tur till stallet. Det regnar lite fint och det började bli mörkt men jag tänkte minsann rida ändå. På gräsbanan. Jag gick ut och tittade på banan, planerade vad jag skulle träna på - volter, serpentiner och snett igenom. Sedan hämtade jag in min gäspande häst. Han var sur idag. Strök öronen bakåt när jag spände sadelgjorden. Men då fjäskade jag för honom, kliade på bästa ställena, pussade på mulen och pratade bäbisspråk. Han veknade lite. Väl på banan gick det jättebra! Trots flyende rådjur och annat skrammel från gården. Han lyssnade på skänklarna bättre än tygeltagen. 

Han är med på allt jag gör på ryggen.
Känslig och istadig samtidigt.

Han gjorde volter rundare och rundare, stora och små. Han ökade steglängden när jag bad honom och vi tränade på att stanna via att jag knep med knäna och lutade bakåt, utan att använda tyglar. Han gäspade flera gånger. Han är inte van att träna så sent. Men vilken lycka det känns när man går två steg framåt.

Vi tar sikte framåt igen!

 Han är fantastisk på så många sätt min pålle! Jag är stolt över mej själv också. Att jag inte ger upp när jag inte riktigt vet vad jag ska göra, fast jag blir orolig. Jag har kommit en lång väg sedan jag satt upp till häst efter olyckan. Jag älskar resan vi gör tillsammans Pepino och jag. Långsamt men stadigt framåt!

Fröken Robin Hood!

Fröken Robin Hood. Det är jag det. Snabbare än vinden, säkrare än solen! Jag och min båge kan rädda världen från allt ondo och skapa......
Nej, jag är väldigt mycket nybörjare på det här med båge. Jag köpte en till mej och en till ungarna förra året. Har vi häst i stallet där de tävlar i beridet bågskytte på SM-nivå så är det ju klart att vi måste haka på.  Sen måste jag nog ändå medge att stå och skjuta med pil är inte riktigt min grej. Jag tycker det är svårt att få bak armen, få till tekniken och jag suger helt enkelt på att vara snabb med att få upp pilar. Men så har jag heller inte tränat speciellt mycket. Kanske fyra gånger sedan jag köpte bågen. Idag skulle jag testa att skjuta från häst för första gången. Men så blev det inte. Det blåste halv storm och vi skrittade ut istället... det gick ju sisådär vilket ni kan läsa om i inlägget under. Pilar, prickskytte och stark blåst är inte den bästa kombinationen. Men eftersom vi dragit dit bågarna och pilarna så tränade jag och sonen skytte från marken istället. Både medan vi gick och stillastående. Det var faktiskt riktigt roligt. Jag älskar att träna ihop med mina barn, vad det än är. Vi pratar så mysigt med varandra under tiden, skrattar och hittar en samhörighet som jag älskar. 
Stora N är bättre än mej på att skjuta. Han har dessutom redan skjutit från hästryggen en gång, vilket jag inte gjort. Så där på den öde stallplan, i blåsten stod han och jag och sköt tre pilar var och avslutade med en liten tävling i stillastående. Jag känner att vi behöver skaffa en tavla att skjuta på hemma. Om man skulle träna lite skytte ett par gånger i veckan så skulle jag ju såklart bli mycket bättre och då kanske det skulle bli riktigt roligt. Senare under veckan tänkte jag nig testa från hästryggen ändå. Bara i skritt. Men nog kan det bli riktigt häftigt så småningom!

En mindre lyckad ridtur.

Svetten rann om mej. Jag var så arg att jag var tvungen att säga det högt!
-Tur för dej att jag inte har spö, då hade jag pryglat dej!
Insekterna surrade frenetiskt runt oss. Jag bannade mej själv för att jag trodde att halvstorm var för blåsigt för att insekterna skulle vilja flyga, vilket betydde att jag inte haft på flugmedel på Herr P. Nu bet bromsarna honom och han var lite stingslig. Inte blev det bättre av att jag krävde perfekt gång av honom. Jag försökte hoppa upp på ryggen för tredje gången. Jag kom upp. Men han vägrade gå framåt. Skulle bara vända. Från Zerras rygg tog Hanna tag i hans tygel och bogserade honom framåt. Han gick motvillig med. Så började han springa framåt. Han vände, bråkade en del, vänd försökte ta sej förbi Salle som gick bakom oss. 
Sedan började han så smått börja bocka. Då hoppade jag av igen. Inte bocka, Jag vill inte bli rädd för då blir jag inte så bestämd som han behöver. Hanna trodde att det var den enorma hästflugan som bet honom på rumpan som fick honom att bocka. Jag slog ihjäl den. Ännu mera arg, varm och törstig fortsatte jag gå medan de andra red. Över bron, över fälten, genom skogen och ut på den lilla skogsvägen. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod av ilska så jag känd hur musklerna började bli tröttare och tröttare nu när det värsta lagt sej. Så såg jag två stubbar. De andra var långt framför oss nu. Jag ville göra ett försök till. Utan att säga något till de andra ställde jag in Pepino för att kunna använda stubbarna för att komma upp. Jag satte foten i stigbygeln, Fick inte riktigt igenom tån och Pepino gick framåt. Jag försökte svinga upp benet iallafall. Det gick inget bra. Jag hade inte tillräckligt med styrka med bara tåspetsen i stigbygeln och min tyngd fick sadeln att glida runt. Herr P visade tydligt att han blev biten både här och där så jag slog ihjäl en del bromsar och kliade på rätta ställena innan jag sadlade om och försökte igen. Återigen flyttade han sej precis när jag skulle kliva upp. Jag försökte igen. Huvudet dunkade i värmen. Nu stod han nära nog, jag fick in foten ordentligt i stigbygeln och kom upp på ryggen. De andra hade stannat och gav nu beröm för att jag inte gett upp. Pepino visste att vi var på hemväg och tog täten med snabba steg. Några små skutt på vägen och några hopp av rädsla för spöken senare skrittade vi in på stallplan. Han som alltid brukar stå helt still gjorde inte det. Jag var fortfarande arg, men inte inte ens i närheten av vad jag varit mitt under turen. Vi hade ett riktigt bakslag idag. Det gjorde att jag fick en bra träningstur! Han som gått så himla bra att rida ut med både själv och med sällskap av Bella hade verkligen visat sin istadighet idag. 

Salle med Ameli, jag och Pepino och Zerra med Hanna började
ridturen på hästryggen.

Det jag tar med mej efter dagens lärdom är att jag kan fortfarande inte få honom att gå framåt om han själv inte vill.  Jag har fått insikt i att jag känner honom väl nog att veta hur jag kan visa missnöje och bestraffa på ett sätt som han accepterar och inte tar med sej efteråt. Där konsten tar slut tar våldet vid. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag blev så arg och när han inte lyssnade så jag slet faktiskt tag i tygeln. Mindre snyggt, men jag gjorde det. Alltså behöver jag lära mej mer som ryttare. Men min största triumf idag är att jag blev inte rädd när han började backa, kasta sej runt, bråka, slå med bakbenen, stod still,  eller konstla genom att hoppa eller försöka springa ifrån. Efter olyckan förra året har jag ju varit väldigt rädd när hästarna börjar bråka. Det var först när han gjorde antydningar till bocksprång som jag kände en ilning av osäkerhet. Det var då jag valde att hoppa av för att inte föda på den rädslan. Han var trött efter turen. Lite svettig där sadeln legat. Jag gjorde det jag behövde och släppte ut honom i hagen väl medveten om att vi har en del att arbeta med Herr P och framförallt jag. De runt mej har inga bra tips och idéer så jag får fortsätta att söka mej information. Vi har inte bråttom. Däremot mål att lyckas. 

Inte en riktig bra dag.

Det blev ingen riktigt bra dag idag. Ont i huvudet och illamående från förmiddagen och fram till sena kvällen. Inte så att jag är sjuk, men mådde inte alls bra bara. Jag gjorde det jag behövde. Inte mycket mer. En maskin tvätt, en tömd torktumlare, tvätta altanen från Kakans bajs, blogga lite, lagade frukost, handlade inför kommande semesterresan, vaktade ägg, hängde med barnen, handlade mat, tittade på en film, köpte ut medicin till fyrbeningarna, letade rätt på några böcker inför kommande jobbhöst, kollade upp lite om eventuellt pluggande inför hösten och dagen, ja den bara passerade. Men jag åkte inte ut till stallet.

Jag och Pepino står och myser lite

 Det var inte förens 21.30 som jag ramlade ur soffan, tog sonen i handen och åkte ut till stallet. Det var försent för att rida. 

Pepino och Shouni

Jag hade inte ork nog att träna så vi tog bara in Shouni och Pepino för en stunds mys, kel och genomgång av kroppen. Pepino älskar när jag kliar på hans underhals, i skapet, bakom öronen, i öronen och på undersidan av hans huvud. Han sträcker sej, blir lång som en giraff och skrynklar ihop mulen så mycket han bara förmår. Jag smörjde hans ögon, öron och sår med mirakelsalvan - Ringblomssalvan- och så stod vi och mös en lång stund medan sonen gjorde klart lilla Shouni. Han har blivit så kär i den lilla hästen och vem blir inte det? Hon och Pepino är så lika men så olikt stora. 
Jag älskar när de går tillsammans. Shouni älskar Pepino. Han älskar väl inte direkt någon men han gillar henne bättre än de flesta. Han har ingen " bästa kompis" som han hänger med i hagen,  Däremot beskyddar han sin lilla flock med stor iver. Även mot de hästar som förut gått med honom. Så visst älskar han livet i lösdriften. 

Klara för idag. Tillsamman blickar de ut över hagen som går ner i sjön och hästkompisarna längst ner
kom galopperande emot dem. Pepino och Shouni, så lika men så olika i storlek!

Efter stallet åkte vi hem igen. Där satt jag och gosade med min älskade fina Bobbo. Han har haft lite problem med hostningar den senaste veckan. Han hostar liksom som om han satt i halsen och behöver kräkas, ett par gånger om dagen. Veterinären konsulterades förra veckan och de har nu ordinerat kortison varannan dag. 
Men ikväll när jag satt med honom  då liksom klämde jag lite hårdare än vad jag brukar i hans hud. Då kände jag den. Knölen. Avlång/rund lite större än en femkrona på ena sidan av halsen. Det jag befarat, varit rädd för. Det jag inte velat, min stora skräck. Nu är det bara en tidsfråga. Det har det väl kanske alltid varit. Men förut...... nu är det så .... definitivt. Hoppas det bara är en svullen lymfkörtel. Men det är det inte. Jag kände hur den kändes, Min fina, fina son, älskade vän, följeslagare och livskamrat!

Lusten kryper på igen.

Sommarlov. Strålande sol i flera dagar. Jag hänger med ungarna hela dagarna. Marcelo gjorde ett gästspel och kom hem några dagar nu. Snart kommer han hem och har semester på riktigt. Vad fort vi människor kan ändra rutiner. Från att ha varit uppe i varv och arbetat, tagit hand om hem och hushåll, stall, barn och haft trehundra aktiviteter har vi nu legat på stranden, vid poolen, tagit ett varv till stallet och umgåtts med vänner. Jag slappar och tar igen mej, samlar kraft till hösten. Det är bara några veckor kvar till ekorrehjulet startar igen. Jag vet inte om jag längtar eller försöker skjuta upp det. Varje dag här hemma känns som tre dagar. Jag har svårt att förstå att det bara är 2½vecka sedan jag gick iväg på semester. Än har vi inte gjort något. Bara varit. Sitter nu på altanen, under tak, det har kommit några regnskurar. Jag känner för att börja skriva igen. Men jag behöver mycket lust till det för att det ska bli bra.. Det är svårt att hitta berättelsen i fingrarna. Jag kan inte hitta på själv, den måste flöda ut för att det ska bli bra. Och när jag väl börjar skriva vill jag göra det i flera timmar. Men kanske jag skulle kunna läsa in mej på det jag skrev för två år sedan. Innan pluggandet tog 100% av min energi? Annars har jag en hel del att göra under dagen. Det mesta innebär att förstöra pengar. Kul att handla, mindre kul att pengarna sinar. Men det är ju så det är. Nu öppnar jag dokumentet. Sätter på lite te och börjar läsa vad som hände sist när jag skrev!

Äggtjuvar!

Tipptopp ruvar, Kringlan äter och två
ägg finns kvar.

Jag hade planerat det så bra. Plockade hem ägg från hönsen i stallet, där chansen är stor att äggen är befruktade, så att mina älskade små hönor, Tipptopp och kringlan ska få bli mamma. Eller först var tanken att det var Tipptopp som skulle få vara surrogatmamma. Men Kringlan lade sej på samma ägg och de trängdes där i blomlådan på altan. Fyra bruna ägg från olika mammor fick de att förfoga över. En dag låg det äggskal och äggula på altan, så var det bara tre. En dag så var ett av äggen trasiga och så var det bara två. Några dagar senare när hönsen gick för att dricka så fanns inga ägg kvar! Helt spårlöst borta. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur äggen kunde gå sönder och försvinna sådär.  Visst kunde jag mej gissa mej till. Jag hade två misstänkta; Bobbo och kråkan.  Men skulle verkligen Bobbo...? 

Tre misstänkta äggtjuvar!

Jag fixade  nya ägg, gjorde nya nästen, ett med befruktade ägg och ett med vanliga köpta vita ägg, och försökte få hönsen att ruva inne i hönshuset istället. Det gick sådär. De låg ett par timmar och struntade sedan i äggen. I går hittade vi äggskal ett tiotal meter från hönshuset efter ett ägg och de andra två var spårlöst borta. Nu hade jag skaffat mej en teori om att kråkorna stal äggen. För häromdagen var det ett fasligt liv med tre kråkor som hotfullt kraxade och slog med vingarna inne på altan och två upprörda hönsmammor som skriade tillbaka. Jag undrade hur jag skulle göra. Jag flyttade tillbaka redena till altanen, byggde in dem bakom solstolar och lade dit nya ägg. Döttrarna har redan döpt dessa blivande kycklingar till Piggelin och Choklad, så nu måtte dessa ägg klara sej!

Jag somnade i soffan igår, med linser på mej. Vaknade i morse av att det var ett fasligt liv på hönorna. De var väldigt upprörda och sprätte runt på altanen med ilskna rörelser. Jag flög upp ur soffan, frenetiskt blinkande för att behålla de torra linserna i ögonen och sprang ut. Nu skulle jag fånga äggtjuven!!!! 

Kakan försöker kidnappa redet med ett inköpt vitt ägg.
Tipptopp ruvar på sina två bruna och försöker
göra sej så liten som möjligt för att tjuven ska missa just henne!

Då ser jag Kakan - vår anka i fullfärd att försöka lägga sej i det ena redet. Hon försökte med andra ord kidnappa äggen! Jag schasade iväg henne, gav dem mat och fyllde på vatten. När Tipptopp var klar lade hon sej på äggen igen. Då kom Kakan och försökte återigen lägga sej i den ena blomkruka. Kakan vill bli mamma! Så nu finns ytterligare en äggtjuvs-kandidat! Det kan vara hon som försökt flytta äggen. Jag vet dock inte säkert. Kråkorna visar stort intresse för redena nu också. När Kakan själv hade lagt ägg en bit härifrån misstänker jag att hon försökte  till och med flyga äggen hem när de aldrig kläcktes. Så för att göra de ivriga mammorna nöjda får jag väl göra ett rede till?  Mitt älskade småfolk!

Jävla tjuv! Medan jag skrev detta inlägg stals det vita köpe-ägget jag lagt i ena redet. Den är helt borta! Tre kandidater till tjuvar. Vem är det?

Han tappar och jag tar efter!

Nu har värmen och sommaren verkligen kommit. Vi badar i sjön igen. Förra året var premiärdoppet i maj, 2015 blevdet i juli. 

Ville inte bada!

Bobbo valde att inte gå i det kalla vattnet i slutet av juni men nu har även han tveksamt gått i vattnet. Det är så grymt konstigt att inte se honom vräka sej ut i sjön. Han som alltid varit min skogsmaskin och ett riktigt blötdjur. Men inte längre. Bobbo 12½år är inte alls samma hund som när han var 10år. Jag kommer ihåg när han var unghund. Jag hade så svårt att föreställa mejhonom som en gammal hund. Men nu är vi här och jag har fortfarande svårt att inse att det är samma hund som jag kamperat ihop med mer än ett decennium. Men jag anpassar mej. Jag fick honom som 26åring och klarar han sej året ut eller ännu hellre även nästa då har jag honom till jag är inne eller passerar mitt 40;de år. 
Han har lidit av värmen idag, men var glad nere på stranden och ute i stallet. Snart åker vi på semester ihop. 

Min fina Bobbo nere vid stranden

Antagligen vår sista, eller iallafall en av de sista, gemensamma semestrarna tillsammans. jag oroar mej lite för att han ska må dåligt under vissa av strapatserna, men jag har sagt till mej själv att han hellre är med mej än hos sin kusin. han vill väldigt gärna vara med mej och barnen hela tiden, så vi får anpassa oss efter honom helt enkelt. Jag njuter av värmen. Jag har visserligen nästan-bränt-mej. Det gör ont att ha bh och linne på axlarna, men 

Nu badar han igen!

inte så att jag är illröd. Pepino är slö i värmen och jag har inte ridit den här veckan. Hanna red honom i tisdags, jag tänkte ta en tur i morgon om inte värmen är för tryckande. Det är skönt att ha semester nu när värmeböljan väller ut över oss. Ändå, trots att SLÖ är vårt mellannamn nu i solen, har jag hittat nya mål inom träningen. En gammal dröm som vaknat till liv. Jag vet inte om jag kommer lyckas men det vore kul att starta ett triatlon. Så nu funderar jag på hur jag ska lägga upp träningen för att kanske faktiskt klara det. Simning, löpning och cykling. Jag kan verkligen inte varken springa eller simma. Men det är aldrig försent eller??? säger jag och tittar på Bobbo som sover sött bredvid mej. Han vill fortfarande saker, men inte i samma tempo. Jag tror han får vara min förebild!

Cykla till vännerna som tar mej för den jag är.

Min cyklande trio!

Vi skulle ta en fika med mina bästa vänner. Jo jag har några kvar, trots tre års misshandel av dem. Sist jag träffade dem var två veckor tidigare på en grand fika-delux på Brunnen. Nu skulle vi till en annan stad och äta våfflor på det mysigaste fiket i 1800-tals miljö. Det var varmt, en av sommarens första varma dagar faktiskt. Kallt det varit i år! Jag beslutade mej för att vi skulle cykla in. Barnen var snabba på att gilla idén. Mittimellan N ändrade sej efter 5km. Hon hade varit på cykelläger någon dag tidigare och musklerna var fortfarande trötta. Men hon blev tyst, trutade med läpparna, som hon gör, och fortsatte trampa. Det är väldigt sällan hon gnäller! Det blev en varm och väldigt trevlig cykeltur. Mestadels cyklade vi på vägar utan cykelbanor och Lilla N fixade det alldeles galant. Stora N drattalade omkull ordentligt en gång när han försökte ta sej över en trottoarkant som var alldeles för hög. Men några tårar senare var han uppe på cykeln igen. Det tog 1½timme att ta oss till fikastället. Barnen var glada att vara framme. Jag var svettig men väldigt nöjd. Väl där fick vi sällskap av bästigaste Anna och gulligaste Jenny. I fler timmar satt vi i solen åt våfflor, drack och tog en kaka. Riktiga vänner är såna som tycker om en för den man är, inte för den man vill vara. Anna och Jenny har aldrig velat att jag ska förändra mej. De kräver inte att jag ska prestera. Har det blivit missförstånd frågar de vad sjutton jag menar. De utgår alltid ifrån att jag menar väl men att det kan komma ut fel. 

Min Anna och min Jenny. Finaste vännerna!

De jublar när jag ringer och låter mej vara när jag stressar sönder. De lyssnar när jag pratar och fyller tystnaden med anekdoter så jag ska hänga med. De erbjuder saker men kräver aldrig att jag ska delta. Anna och Jenny är riktiga vänner.  När jag satt där i solen kom aldrig orden över mej. För hur skulle jag uttrycka att jag är så evinnerligt tacksam över dem utan att låta klyschig? Istället satt jag och bara njöt av stunden. Jag njöt verkligen. De är så vackra mina vänner. Vackrare än alla andra!

Det låg träd i vägen. Vi fock lyfta cyklarna över.

Jag fasade lite för hemvägen. Tänkte att det skulle bli en del gnäll och den värsta backen av dem alla lockade på oss. Men det gick bra. Vi tog en liten annan väg. Den var någon kilometer längre och bjöd på svårigheter som nerfallna träd. Vilket äventyr försökte jag entusiasmera mina tre avkommor. Den äldsta föll för knepet, tjejerna såg inte riktigt lika roade ut. 1timme och 40 minuter senare hade vi även klarat den lååååååånga backen och kom hem som trötta, mätta och varma små grisar. Gissa om det var skönt att duscha!



PS: Jag vill bara säga att jag har fler bästa vänner som är minst lika fantastiska. Vet inte vad jag gjort rätt här i världen för att förtjäna dem. De är inte glömda men inlägget handlade om stunden jag hade med Anna och Jenny.

Det gör så ont

Jag  vet att det blir väldigt mycket hästinlägg just nu. Men det beror ju på att jag tillbringar väldigt mycket tid i stallet. Ridningen och stallsysslorna är ju min träningsform ihop med cyklandet. När sommarlovet startade var ryggen så paj att det tog mej en timme av stretching varje morgon för att jag skulle kunna röra mej ordentligt. Nu har jag både cyklat och ridit flera gånger i veckan och ryggen påminner mej ibland att den inte mår bra men det är mycket bättre. Istället har jag nu muskelinflammationer och kramper i muskler. Visserligen är det " bra" smärta men jag måste säga att jag är evinnerligt trött på att ha ont. Varje dag runt fem-sex hugget behöver jag lägga mej ner och vila alternativt sova för att kroppen behöver vila. Bara ligga och låta muskler och ligament återhämta sej. Den delen tycker jag är fanatiskt tråkig. Att jag som är under 40år hela tiden behöver planera för att ha en fungerande kropp. Just därför blir det många hästinlägg, för i stallet mår jag bra både kroppsligt och mentalt.

Första gången jag rider ut med ett av mina barn.
Lilla N rider på Bella.

 I stallet hänger jag ju inte heller bara ensam utan alla barnen är involverade på ett eller annat sätt. Idag red jag och Lilla N ut tillsammans, bara hon och jag. Jag red på Pepino och hon på Bella. Det är första gången jag rider ut tillsammans med något av mina barn. Jag kommer ihåg när de var små och jag kunde längta efter tiden vi kunde cykla och rida tillsammans. Nu är jag där och jag tycker det är en välsignelse att få den här tiden tillsammans. Lilla N är ganska rädd för ridning. Hon har inte balansen i trav eller lärt sej att hantera galopp.  Hon vill mycket men får ofta panik på hästryggen. Därför var det med stor skepsis som just hon fick följa med på en lång skrittur idag. Men det gick hur bra som helst. Ömsom regnande det ömsom var det superhett i solen. Pepino var lite ömfotad efter att hovslagaren var där i tisdags men han var pigg och öronen spetsade framåt, förutom när jag flipprade med kameran för då undrade han nyfiket vad jag gjorde däruppe på hästryggen.

Jag sitter på Pepino och Lilla N och Bella
kommer bakom. Mor/dotter aktivitet!

 Bella är ju världens bästa ponny när det kommer till ridningen så hon skrittade på i sin egna takt, travade ikapp Pepino ett par gånger och skötte sej exemplariskt. Jag är glad att jag får dessa stunder med mina barn, med hästarna. Jag tror att ungarna kommer blicka tillbaka på detta när de blir större med mycket kärlek och värme. För vi har kul ihop. Det är
iallafall det jag försöker trösta mej med när jag senare under dagen behöver vila min kropp och blir en tråkig mamma som inte aktiverar dem så mycket.

Njuter av mina elever

Satt just och tittade på filmer som mina sjuor gjort på spanska. Jag vet att jag inte ska jobba på min semester men jag satt och väntade lite och klickade då in mej filmerna som jag inte hunnit titta på. Åh vad jag skrattade av stolthet och glädje! Vilka elever jag har!  Jag blir så glad. 

Inte så att jag längtar efter att få börja jobba igen, semestern har ju knappt börjat, men jag har inget emot att gå tillbaka till jobbet i höst!

Pengarna rullar ut....

Jag känner lite ångest varje gång det är dags att betala räkningar. Visst är det jätteskönt att jag har ett jobb och att Marcelo har ett jobb så att kontot fylls på varje månad. Men så fort pengarna kommer in är det ju dags att punga ut med dem igen på räkningar och lån på hus. Jag önskar att vi vore ekonomiskt oberoende. Så himla skönt det skulle vara. Vi har pengar så att vi klarar oss men både Marcelo och jag kommer från ganska fattiga förhållanden och det sitter faktiskt i ännu. Men trots att vi har pengar så badar vi inte i dem. Vi får snåla en del och det som oftast stryker på foten är resor. Resor vi vill göra men som är så fantastiskt dyra att jag inte har hjärta att betala för dem. Jag var ute nu under kvällen för att se om det fanns några sistaminuten resor. Men för hela familjen blev det närmare 30 000kr. Jag lägger inte 30 000kr för att tillbringa några dagar vid en vacker strand. Jag vägrar! Men lite semester ska vi ha så det blir nog bra tillslut. Först börjar vi med att fira hemma i sängen och botar sjukan som bryter ut i min kropp. Sen får vi planera vidare. Men först betala alla räkningar...

Drömmen slog in!

Jag såg hur träden vajade lite sakta i vinden. Det var varmt, jag var lite lätt svettig efter promenaden. Fåglarna sjöng. Då kände jag hur ögonen fylldes av tårar. Två tunga ramlade ner över min kind. Sedan torkade jag ögonen och log samtidigt. Det här hade jag drömt om sedan jag var åtta år. Trettio år senare så sker det! Här satt jag på ryggen, på min häst, ensam på en väg i skogen. 
Jag red ut på min egna häst för första gången helt själv! Det var så stort. Just den stunden, när Pepino med spetsade öron framåt, med bra kliv i stegen, glad ihågen bar mej framåt. Han var redo för äventyr. Men jag höll mej till planen. Det var svårt att hålla sej till planen, men så gick allt precis så perfekt som jag hade önskat mej!
Pepino har inte velat rida ut själv. Så jag körde ut kärringpallen i skogen, sedan gick jag dit med honom, hoppade upp och red hem. Allt gick perfekt!

Herr P - Pepino - min svarta gurka.

När jag började med hästar så var det mammas idé. Jag fortsatte rida för att min bästa vän Johanna gjorde det. Själv var jag inte så imponerad av att som den minsta tjejen få den minsta hästen, Pysen, som dessutom var stallets avkastar-kung. Men jag fortsatte och när jag tvivlade så blev jag inkörd i arabhästvärlden och fick Jazz och Gandos i mitt liv. Sedan rullade det på. När jag var åtta år så började jag drömma om en egen häst och den största längtan var att få rida ut själv på min egna häst i skogen och höra fåglarna sjunga, träden vaja och känna solens strålar värma min hud. Igår hände det. Det där jag drömt om så länge. Drömmen jag faktiskt hade slutat tro på! Tårarna på min kind var av glädje. Jag är så oerhört tacksam för min svarta, fina häst. Min dröm, min verklighet.

Mula på kommando

Idag körde vi trick på gräsbanan. Herr P var på direkt och yogan gick otroligt bra idag. Spansk skritt gick ganska hyfsat, men det som var mest intressant var att han vägrade lämna min sida, han ville bara mer och mer och mer. Just det som jag hade hoppats på skulle hända. 

Yoga - jag behöver hjälpa honom att lyfta bakbenet än så länge.
Målet att få honom att stoppa in huvudet under bakbenet själv.

Stora N började mer snurra runt med Lilla Shouni.
Hon fattade väldigt snabbt!

Stora N var också med ut idag. Han fick ta Shouni och började träna henne. Hon var inte alls med på noterna, men när hon insåg att det var godis med i leken ville hon också vara med hela tiden. Att beta var inte alls intressant! Stora N är inte en hästperson. Men han kan hantera Shouni och han tyckte det var kul att träna henne. I helgen ska han få lära sej att bli lite kusk. Så får vi se om vi inte kan bli en hästfamilj tillslut iallafall!

Pepino kan nu sitt första trick utantill. Han har lärt sej att snurra på kommando! Duktig pålle!

Nu snurrar han runt själv! Första tricket satt!

Sommarlovet har börjat!

Nu har semestern börjat. Vi har hunnit med att cykla, rida, klippa gräsmattan, simmat ( inte jag men barnen), springa och börjat rensa övervåningen på grejer, grejer, grejer. 

Tipptopp och Kringlan har fått fyra ägg från fyra olika
hönor först var det bara Tipptopp som ruvade men
 nu ligger de tillsammans. om en månad får vi
 se om det blir kycklingar eller inte.

I går tog vi hem ägg från stallet. Förhoppningsvis är det befruktade och nu ligger systrarna höna på äggen så får vi se om det blir kycklingar om någon månad. Det vore ju fantastiskt kul i sånna fall! Bobbo får lite löpträning varje morgon när barnen tar med honom på en springtur, annars har han haft det ganska lugnt på semestern. Han harklar sej lite och hostar så jag har höjt kortisonet igen. Förut fick han två gånger i veckan, nu får han varje dag igen. Vi har kommit in i en rutin här hemma där vi plockar undan våra saker efter frukost, middag och till kvällen. Det betyder att det inte är katastrofområde här hemma än, trots att vi varit hemma en halv vecka tillsammans. De äldsta två har hunnit med sitt första läger den här sommaren. Vetenskapsläger i dagarna tre och Lilla N har börjat på simskola. Det känns skönt att få sova länge på mornarna men ryggvärken håller på att göra mej galen! Det går ganska bra så länge jag håller igång. Bäst mår jag ute i stallet. Problemen uppstår på morgonen och efter varje gång jag suttit ner. Vi har planer för sommaren, men inget är ordentligt spikat. Skrämmande och skönt samtidigt. Framförallt vill jag bara njuta och ha det bra. Vila upp mej och få bort all stress!

Sitter på hans rygg

Lilla N fotar medan jag rider

Jag sätter mej på hans rygg. Den är bred. Sadeln ligger inte perfekt. Förut fick jag ont i ljumskarna efter en kort stund, men inte nu längre. Han går med korta, långsamma steg framåt. Lite seg sådär. Lite motvilligt. Han är så ibland, precis i början. Han halkar till med en hov.  Det är halt på gräsbanan efter fyra dagars ständigt regnande. De svarta hästarna från hagen bredvid stirrar på oss. Pepino blänger åt dem. Vi värmer upp i båda varven.Sedan ovillig att trava. Tar ett par steg. Vill helst inte alls. Saktar av stannar. Jag driver på. Han travar ett par steg. Vill inte. Jag driver. Han travar långsidan ner. De svarta i hagen börjar galoppera och bocka. Pepino blåser upp sej och börjar springa. Jag saktar ner till skritt. Nu är han piggare. Han länger stegen. Nu kan vi börja jobba. Slalom i trav, volter runt tunnor, travarbete längs långsidan, skrittarbete där det är som halast. Han är så skön att sitta på. Den stora runda ryggen, det sköna travsteget. Han har börjat hjälpa till i slalomen. Vi tränar WE tillsammans. Han och jag jobbar ihop. Ryggontet som varit så fruktansvärt under hela dagen är som bortblåst. Jag glömmer min smärtande lekamen. Ridningen hjälper kroppen på så många sätt. Jag saktar av. Är nöjd. 

Mittimellan N skrittar av Pepino på gräsbanan.

Tjejerna får skritta av honom. Mittimellan N kan delvis rida honom själv. Han killas lite av hennes korta skänklar. Stannar till och börjar klia ett par gånger. Men är snäll. Alltid snäll. Åker hem, glad i kroppen. Glad i själen.

Frihetsdressyr med Jonas

Jonas Sjöström hade kurs i två dagar hos oss. Inlärning och frihetsdressyr
stod på schemat.

Jonas kom till stallet. Pragmatisk. Inte ett dugg romantisk. Inte ens lite. Här var det inte tal om att " bli ett med hästen". Nej han gick rak på sak - så här lär sej hästen, sen kan du linda in det i fluffiga energibubblor och annat hur mycket du vill, inlärning är inlärning, helt enkelt! Skön kille! Pepino var till en början mest intresserad av att beta gräs. Men allteftersom blev han mer och mer intresserad av spansk skritt, gå ut på volter, yoga och att snurra runt på kommandon. Kommande tricks är buga, visa tänderna, backa in i frontposition samt elefanten på pall momentet.

Här börjar vi träna yoga. I slutänden ska han sätta huvudet under bakbenet.

Frihetsdressyren för mej handlar om samma sak som hundträningen. Vi skapar en relation med varandra där hästen vill aktivt arbeta med mej. Jag sätter gränser där hästen får mer frihet och större fördelar av att vara väluppfostrad. Alltså lyd och få det bättre. Men jag vill göra det utan hårda metoder. Det betyder att Pepino nog antagligen aldrig kommer att kunna ridas ut i skogen utan träns och sedan lyda minsta lilla vink. Kanske kommer han heller aldrig gå prickfritt från sommarhagen till stallet, inte när det finns saftigt gräs iallafall, men han kommer att ha höga  förväntningar och vilja arbeta när han ser mej. Att ha ett djur betyder för mej att skapa relation och förtroende. Jag har aldrig varit en person som satsar allt på att bli bäst i någonting. Jag tycker det är roligare att testa olika saker och inte ha så höga krav på att allt ska vara perfekt. Det betyder dock inte att man inte ska ha höga förväntningar på just de moment som man tränar. 
 Annars kommer man inte framåt. Jag fastnar ofta på hur jag ska komma vidare. Jonas försökte hjälpa mej med det. Vi tränade mest trick, Ameli och Mårten 
tränade på att komma ut på volt, Nalle och Zeus tränade på att inte vara så bufflig och de övriga på att frustration och uppmärksamhet. 

 


Foto Ameli.

Det var fantastiskt roligt att under två dagar jobba under solen med sin häst, diskutera fram olika problemscenarion och vad som är det bästa 

Snurra runt var något både P och jag gillade!

alternativt utifrån vem man är som individ. Pepino stod och gäspade och orkade knappt fokusera under sista dagens pass. Nu när sommarlovet börjar blir det allt att träna på tricksen och verkligen sätta dem så att vi kan utvecklas vidare. Som Jonas ena häst som lärt sej att plocka upp ett spö och börja jaga honom med det. Det är bara fantasin som sätter gränser!

Vi har kul ihop, min häst och jag!

Har vi en bra familj då?

I vår familj är vi inte så bra på att leka tillsammans. När vi umgås gör vi det under aktivitet. Jag har funderat mycket om det gör mej till en bra eller dålig förälder. Överlag har jag funderat mycket över min föräldraroll de sista veckorna. Jag tycker inte att jag är på topp just nu. När sedan barnen råkar ut för saker och man får gå bortom sin egen gräns då är det så himla svårt att veta om man gör rätt. Hur kan man veta det? Barnen säger ju såklart att de älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar.... men det gjorde jag med i den åldern. Det är ju ingen värdemätare. Ett sätt att verkligen få nära kontakt är att ha kvalitetstid med barnen. Men vad är då det? Är det att titta barnen i ögonen och lyssna på vad de har att säga? Eller är det att spela spel med dem. Vad händer då när det uppstår konflikter kring vem som vinner och förlorar? Är det fortfarande kvalitetstid fast två gråter och en tjurar? Det var länge sedan vi spelade spel tillsammans nu. Just nu rör vi mest på oss tillsammans. 

Våra fem cyklar. Vi fem i familjen.

Hela familjen tog och cyklade tillsammans häromdagen. Vi tog en tur tillsammans i makligt tempo. Det var fint väder. För mej var det en härlig stund. Men Stora N minns turen som jobbig och smärtsam. Han slog i pungen i stången på den nya cykeln han fått av sin farbror. Kvalitetstid? Kanske för tjejerna, men inte för sonen. Trots att vi var tillsammans allesammans. 

Tömkörning av Pepino med barnen och långt upp
till höger Bobbo som är med oss i eftermiddags solen

Tjejerna och jag är mycket ute i stallet. De hjälper mej så gott de kan med Pepino. Mittimellan N har blivit riktigt duktig på att tömköra den stora svarta. Vilket orsakar avundsjuka hos lillasyster. Då fick hon testa att tömköra honom på vägen tillsammans med mej i helgen. Men då gick han lite för fort och hon tyckte det var svårt att hålla reda på tömmar och när man skulle svänga, så hon var inte superimponerad. Själv tycker jag dessa stunder, oavsett om de är lyckliga eller inte är väldigt mysiga. Men hur kommer tjejerna att minnas tillbaka på det här? Så som jag själv minns skräckfärderna i skogen med pappa för att plocka svamp? 
När sonen spelar match är hela familjen där. Pappa Marcelo är tränare, jag hejar och vrålar från publikens och tjejerna leker och handlar i kiosken. Sonen förlorar, blir superarg och har svårt att ta vare sej beröm eller kritik. Har vi det bra då som familj?

Lilla N försökte förklara på sitt allra bästa sätt hur ont det gör i henne när jag är borta. Hon satt med tårar i ögonen och förklarade hur liten och obetydlig hon känner sej när jag är iväg på möten eller jobbar över. Som vuxen tycker jag att jag inte är borta så mycket. Kanske tre, fyra kvällar i månaden. Då får hon umgås med sin älskade pappa. Men då kämpar hon med ledsenheten i bröstet och försöker återigen förklara att det inte spelar någon roll. Hon känner sej ändå liten och oviktig. Hur kan man som vuxen svara på det? Det är hennes känsla. Tycker hon att jag ger henne det hon behöver då? Är jag en bra mamma när jag trots detta fortsätter vara borta? Eller sonen som tycker han får skulden för allting och förstår inte alls varför man inte kan vråla till sina systrar att de är otrevliga och själviska allt vad han orkar tre cm från deras ansikten för att de inte städar så som han tycker att de ska städa. Inte hjälper det att skälla på honom. Inte hjälper det att förklara, resonera, vädja, hota eller att vara tyst heller. Då känner jag en lätt hjälplöshet. Alla andra familjer tycks ta sina konflikter med ro. Syskonen är alltid sams och de älskar varandra hela tiden och stöttar alltid de andra. När mittemellan dotter önskar att hon vore ensam barn, då gråter mitt hjärta. Och när sonen tittar på mej med vädjande ögon och ber att bara han och jag ska resa bort idag, nu, på en gång, då känner jag mej så misslyckad och undrar om det jag egentligen är värdig det här jobbet. Att vara mamma till mina tre juveler är ett uppdrag någon större än mej skulle ha fått. De är värda sin vikt i diamanter, jag hoppas att jag kan lära mej vårda dem på rätt sätt.

Att cykla tillsammans är ett av det bästa jag vet! Min fina familj! Är jag verkligen värdig dem?