-Tur för dej att jag inte har spö, då hade jag pryglat dej!
Insekterna surrade frenetiskt runt oss. Jag bannade mej själv för att jag trodde att halvstorm var för blåsigt för att insekterna skulle vilja flyga, vilket betydde att jag inte haft på flugmedel på Herr P. Nu bet bromsarna honom och han var lite stingslig. Inte blev det bättre av att jag krävde perfekt gång av honom. Jag försökte hoppa upp på ryggen för tredje gången. Jag kom upp. Men han vägrade gå framåt. Skulle bara vända. Från Zerras rygg tog Hanna tag i hans tygel och bogserade honom framåt. Han gick motvillig med. Så började han springa framåt. Han vände, bråkade en del, vänd försökte ta sej förbi Salle som gick bakom oss.
Sedan började han så smått börja bocka. Då hoppade jag av igen. Inte bocka, Jag vill inte bli rädd för då blir jag inte så bestämd som han behöver. Hanna trodde att det var den enorma hästflugan som bet honom på rumpan som fick honom att bocka. Jag slog ihjäl den. Ännu mera arg, varm och törstig fortsatte jag gå medan de andra red. Över bron, över fälten, genom skogen och ut på den lilla skogsvägen. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod av ilska så jag känd hur musklerna började bli tröttare och tröttare nu när det värsta lagt sej. Så såg jag två stubbar. De andra var långt framför oss nu. Jag ville göra ett försök till. Utan att säga något till de andra ställde jag in Pepino för att kunna använda stubbarna för att komma upp. Jag satte foten i stigbygeln, Fick inte riktigt igenom tån och Pepino gick framåt. Jag försökte svinga upp benet iallafall. Det gick inget bra. Jag hade inte tillräckligt med styrka med bara tåspetsen i stigbygeln och min tyngd fick sadeln att glida runt. Herr P visade tydligt att han blev biten både här och där så jag slog ihjäl en del bromsar och kliade på rätta ställena innan jag sadlade om och försökte igen. Återigen flyttade han sej precis när jag skulle kliva upp. Jag försökte igen. Huvudet dunkade i värmen. Nu stod han nära nog, jag fick in foten ordentligt i stigbygeln och kom upp på ryggen. De andra hade stannat och gav nu beröm för att jag inte gett upp. Pepino visste att vi var på hemväg och tog täten med snabba steg. Några små skutt på vägen och några hopp av rädsla för spöken senare skrittade vi in på stallplan. Han som alltid brukar stå helt still gjorde inte det. Jag var fortfarande arg, men inte inte ens i närheten av vad jag varit mitt under turen. Vi hade ett riktigt bakslag idag. Det gjorde att jag fick en bra träningstur! Han som gått så himla bra att rida ut med både själv och med sällskap av Bella hade verkligen visat sin istadighet idag.
Salle med Ameli, jag och Pepino och Zerra med Hanna började ridturen på hästryggen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar