Inte en riktig bra dag.

Det blev ingen riktigt bra dag idag. Ont i huvudet och illamående från förmiddagen och fram till sena kvällen. Inte så att jag är sjuk, men mådde inte alls bra bara. Jag gjorde det jag behövde. Inte mycket mer. En maskin tvätt, en tömd torktumlare, tvätta altanen från Kakans bajs, blogga lite, lagade frukost, handlade inför kommande semesterresan, vaktade ägg, hängde med barnen, handlade mat, tittade på en film, köpte ut medicin till fyrbeningarna, letade rätt på några böcker inför kommande jobbhöst, kollade upp lite om eventuellt pluggande inför hösten och dagen, ja den bara passerade. Men jag åkte inte ut till stallet.

Jag och Pepino står och myser lite

 Det var inte förens 21.30 som jag ramlade ur soffan, tog sonen i handen och åkte ut till stallet. Det var försent för att rida. 

Pepino och Shouni

Jag hade inte ork nog att träna så vi tog bara in Shouni och Pepino för en stunds mys, kel och genomgång av kroppen. Pepino älskar när jag kliar på hans underhals, i skapet, bakom öronen, i öronen och på undersidan av hans huvud. Han sträcker sej, blir lång som en giraff och skrynklar ihop mulen så mycket han bara förmår. Jag smörjde hans ögon, öron och sår med mirakelsalvan - Ringblomssalvan- och så stod vi och mös en lång stund medan sonen gjorde klart lilla Shouni. Han har blivit så kär i den lilla hästen och vem blir inte det? Hon och Pepino är så lika men så olikt stora. 
Jag älskar när de går tillsammans. Shouni älskar Pepino. Han älskar väl inte direkt någon men han gillar henne bättre än de flesta. Han har ingen " bästa kompis" som han hänger med i hagen,  Däremot beskyddar han sin lilla flock med stor iver. Även mot de hästar som förut gått med honom. Så visst älskar han livet i lösdriften. 

Klara för idag. Tillsamman blickar de ut över hagen som går ner i sjön och hästkompisarna längst ner
kom galopperande emot dem. Pepino och Shouni, så lika men så olika i storlek!

Efter stallet åkte vi hem igen. Där satt jag och gosade med min älskade fina Bobbo. Han har haft lite problem med hostningar den senaste veckan. Han hostar liksom som om han satt i halsen och behöver kräkas, ett par gånger om dagen. Veterinären konsulterades förra veckan och de har nu ordinerat kortison varannan dag. 
Men ikväll när jag satt med honom  då liksom klämde jag lite hårdare än vad jag brukar i hans hud. Då kände jag den. Knölen. Avlång/rund lite större än en femkrona på ena sidan av halsen. Det jag befarat, varit rädd för. Det jag inte velat, min stora skräck. Nu är det bara en tidsfråga. Det har det väl kanske alltid varit. Men förut...... nu är det så .... definitivt. Hoppas det bara är en svullen lymfkörtel. Men det är det inte. Jag kände hur den kändes, Min fina, fina son, älskade vän, följeslagare och livskamrat!