Det lilla barnet i mej jublar och gråter

Nu har jag skickat in den. Min sista skrivuppgift på spanska kursen. Nu kan jag inte göra mer. Känns både lite nervöst och skönt. Nu är det bara sista boken som ska läsas. Och tentan. 

Jag har skickat in det sista när det gäller min forskaruppsats. Betyget är satt. Jag väntar bara på att det ska registreras. Jag har avslutat någonting. Känns jättemärkligt. Faktiskt så började jag gråta när jag hade tryckt på skicka-knappen.

Det här är något som de flesta i min omgivning inte kan förstå. Det här att jag avslutar någonting. Fullföljer. Jag är som min far, en stark kraft som startar massor men sällan orkar hela loppet ut. Men när jag läser litteratur så ser jag framförallt att det är ett mönster hos barn som vuxit upp som jag har gjort. Vi avslutar ingenting. Vi snirklar runt, faller på våra egna fötter, snubblar, skäms och viker undan innan målsnöret. Och jag sabbar alltid för mej själv. På slutet. Nu har jag inte sabbat. Nu har jag slutfört. Och det gör mej så lättad och glad. Glad på ett sätt som jag inte kan beskriva.

På sista tiden har jag börjat blivit arg för alla sabbade år. Jag ligger liksom tio år efter mej själv i utveckling. Saker jag skulle ha gjort när jag var yngre gör jag nu, tänk var jag hade varit om jag gjort det då. Inte här iallafall. På sista tiden har jag börjat bli arg för alla förlorade möjligheter, för alla förlorade år. När andra reste runt och upptäckte världen, byggde en framtid för sej själva så försökte jag bearbeta och överleva. Bara för att jag kom ur huset och lämnad mamma när jag var 16år så betyder inte det att allt blev bra sen. Det tog yttligare tio år innan jag kunde börja leva. Och då var försöken stapplande innan jag fick upp farten. Och tyvärr ligger ränderna kvar längre än så. Mönstrena. Mina vanor.

Sista skrivuppgiften på spanskakursen klar!

Lättnaden nu när jag fullgjort någonting är helt obeskrivlig. Jag har gått med den i ett par dagar nu. Och när jag nyss skickade in den sista skrivuppgiften, anmält mej till tentan och är på väg att fullfölja den här första delkursen..... jag fick sätta mej ner en stund och bara njuta av nuet. Det är stort. Jag gör nåt för mej. Jag fullföljer en dröm. Jag går 

Lättad. Glad.

vägen fram, tills den tar slut. Det är en mycket, mycket märklig känsla. En skön känsla men också mycket rädsla. Många förstår nog inte. Men jag tror att rätt många också kan känna sej träffade. Luften går liksom ur mej. Samtidigt som jag blir så lätt! Min självkänsla har alltid varit bra, men nu får även självförtroendet en liten boost. Och det mina vänner, händer nästan aldrig!

Vårvinter

Lite bisarrt är det när jag har ytterdörren öppen, eftersom vårvinden är så ljuv, att se en stor snöhög precis framför dörren. Nåja, den brukar försvinna framåt maj.....

Axel the puppy

Vad är det för svart som tittar ut hos grannen?

Vad är det som tittar fram? Är det inte... jo visst ser det ut som....? Jo det är en VALP! Och jag fick valpmysa hos grannen. Vi har fått en valp ! De är ju så härliga. Jag skulle också kunna tänka mej en valp. Redan idag faktiskt. Men jag kan inte tänka mej tre hundar..... så det går liksom bort. Vilken tur att grannen fått hem en. Eller egentligen är det väl inte så kul. Hennes älskade Jojo, hannen som är lika gammal som Bobbo, fick hon ta bort förra veckan. Jojo var en underbar hund. Helt fantastisk. Men nu finns han inte mer. Usch så hemskt. Det liksom kryper närmare hela tiden. Men än är det inte dags. Än mår Bobbo bra. Så det så! 

Gripa och lilla Axel

Men så var det då lilla Axel 5 månader som kom in som på ett bananskal. Schäfertiken Gripa är måttligt förtjust i att ha mist sin bästa kompis och fått en ny liten illbatting. Men hon är så lekfull så om några veckor kommer de busa järnet. Axel var en jättefin hanne. Lugn och mysig. Pluto däremot tyckte inte om förändringen. Axel blev riktigutskälld av honom. Vi har ju inte staket runt tomten och 

Pluto skäller ut Axel från vår tomt.  Bobbo tar det mesta med ro.

även om jag var över och valpmyste en stund så stannar hundarna kvar på tomten. Det är så skönt att de vet var gränsen går. Även om Pluto just idag var tvungna att berätta för gatans nykomling att han minsann inte riktigt brukar vara där. Tokhund. Pluto alltså. Han är inte riktigt van att grannarna 

Axel 5 mån har fått bästa
hemmet ever hos grannen.

börjar röra sej ute så nu skäller han ut de flesta när de är ute och rör sej på sina tomter. Det var likadant förra året när våren började komma. Nåväl han vänjer sej. Grannen blinkade lite och sa att hon hoppades kunna lära lilla Axel att inte skälla när någon gick förbi. Kanske får ta tag i den träningen jag med. Men bara kanske. I helgen ska vi mysa med Axel igen. lilla Axel som redan nu är nästan lika stor som Bobbo!

Söndags sol

Husbygge på G

Söndag. Solen strålar, det är varmt i luften. Altandörrarna står öppna, luften sprider en härlig känsla i kroppen. I vår familj är vi inte utemänniskor såsom våra grannar. De är ute jämt, mina barn vill hellre vara inne, om inte vädret är fint. Idag vill de vara ute. De har dragit fram bräder och spikar och ska bygga ett hus till sniglarna och spindlarna. Hundarna ligger i solen och njuter. Och det är flera saker som slår mej.

När det är vinter och kallt ute, varför skäller hundarna på allt och alla som går förbi? När det är soligt ute skäller de nån gång ibland, men sitter mest och kollar när joggare och hundägare promenerar förbi.

Skräpigt och fult överallt!

Hur gott det än är med värmen och att få komma ut en stund, varför ser man som vuxen allt jobb som måste göras? Det är skräpigt och fult överallt. Ändå plockade vi i ordning i höstas. Så det är nästan inte ens kul att gå ut, speciellt när man är sjuk och inte orkar ta itu med det på en gång.

Hur kan jag ha fått så tre helt olika barn som är så lika 
varandra?

Snön börjar försvinna, men än
 har vi mkt kvar!

Undra hur länge det tar innan snön försvinner? Vi har två decimeter snö på sina ställen och gräsmatta på andra ställen.

Hur kommer det sej att man trots allt känner sej lyckligare så fort vinden blir varmare och solen lyser? Helt otroligt skönt!

Varmt välkomnande

I måndags när vi kom tillbaka till jobbet efter lovet välkomnades jag med att eleverna ritade på mej. Kan man bli annat än glad? Vilket underbart jobb jag har!

Jag vet inte om muschen blev så jämn men..... texten på armen säger allt!

Sjuktid - Pluggtid

Nu när jag ändå är sjuk, men på bättringsvägen får jag utnyttja tiden till att plugga. Boken ska vara utläst och analyserad till på måndag. Jag tror jag ska göra ett inlägg om kursens böcker, handling mm när jag börjar bli klar. Hatar när jag själv googlar runt på webben för att få nya perspektiv på det jag tror böckerna handlar om och så står det inget om böckerna.  Igår fick jag tillbaka min Carta de opinión. Det var en hel del fel som måste rättas. Faktiskt 15 stycken. Ändå bad jag Marcelo rätta till de värsta felen. Är det fel som en apostrof hit eller dit är det väl inte hela världen men nu var det lite slarvfel med verb, några prepositioner fel och sådär... Det värsta är att jag inte på alla ställen förstår vad som är fel. Hon har ju skrivit, men jag fattar ändå inte. Marcelo blev asirriterad, inte för att jag bad honom att översätta vad jag skulle rätta utan för att han inte förstår han heller. Kom mej att tänka på mina elever.

- Det står att jag ska ha en preposition här, vad är det för preposition? frågar jag lite försiktigt.

- Jag vet inte, vad är en preposition? undrar Marcelo irriterat.

- Du vet, a, o, de, por....

-Jag vet inte vad en preposition är!

- De här småorden, framför bakom, till, på spanska har ni ju para, hacia, a, o, por.....

-Vadå a o u, jag fattar inte. Jag fattar inte vad preposition är på svenska, jag fattar inte vad det är på spanska. Jag fattar inte! 

Mina elever som bangar svenskaprovet kommer till mej i förtvivlan och undrar varför de måste veta vad subjekt, predikat, ackusativobjekt är. Och varför ska de veta skillnaden mellan ett adverb och verb eller preposition? Ja..... på svenska är det kanske inte jätte nödvändigt om du ska bli lastbilschaffis eller spannmålsbonde. Men så fort man läser ett språk så kommer dessa rackare upp och då behövs det. Annars blir det svårt. Nåja, nu har jag rättat hälften av felen. Får chansa på de andra och sedan får vi hoppas att texten blir godkänd. Nu ska jag läsa vidare på Las bicletas son para el verano - Cyklar är till för sommaren. Undra om han får nån cykel nångång. Panda på spanska betyder gäng, har jag nyss lärt mej. La panda - gänget. Och inte panda som det står i ordboken.

Plutos bakben

Pluto, min älskade Pluto. Pluto med konstigt bakben. Benet gör ont. Han går konstigt. Veterinären gav ganska hög dos smärtlindring och inflamationshämmande. Verkar inte ge resultat. Nästa steg är röntgen. Men än ska vi inte rita djävulen på väggen. Vi har tid än att läka på, fram till nästa helg.

När det är så här, när bakbenet inte reagerar på böjprov men att han inte kan gå efter att ha vilat en stund, men när han väl går har han konstig stil och haltar..... då kommer alla dåliga tankar. Först de fåniga sakerna som; är hela träningssässongen slut. Blir det inga tävlingar i år? Sedan kommer nästa frågor; Tänk om han är allvarligt sjuk, tänk om han har cancer, eller trasiga benbitar eller förstörda haser, höfter eller nåt annat som gör att han aldrig kommer att kunna träna och tävla mer? Eller ännu värre, tänk om han har trasig kropp så att han inte kan leva mer? 

Superglada, spralliga Pluto! Familjens glädje och sorgebarn. Jag vågar inte yttra mina dåliga tankar högt. Tänk om de blir verklighet då? Vågar inte säga något till barnen. De vet att han har ont i ett ben och att de inte får busa så att han rör sej. Så de ligger på golvet tillsammans, rullar, kliar magen, kryper under honom, klär ut honom. De låter mej hålla hans koppel för de vill så gärna springa, så då tar de Bobbo i koppel. Mina hundar har aldrig varit i koppel! Nu koppel på varje promenad. Bobbo lämnar Pluto hemma när vi går långt. Sedan korta promenader tillsammans. Lilla varvet om och om igen. i koppel. Tråkigt. Pluto har börjat vanka här hemma. Drar sina klor mot parketten, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hans bedjande ögon; ska vi inte göra nåt? Kan vi inte ha kul nu? Nej Pluto, vi ska inte ha kul, för allt hetsar upp dej. Allt får dej att använda ditt bakben. Tugga på ett ben, lek med ekorren en stund. Tråkigt. Onda tankar, rädda
tankar. Sedan förnuftet, vi har bara testat ett par dagar nu med medicinen. Kanske han blir bättre när kuren är över? 
Sedan har vi ju Kristins dator. Bästa datorn i världen som behandlar djur, hjälper djur och människor för den delen. Kanske kan den hjälpa. Kanske  bemer behandling kan vara svaret? Men först måste vi ta reda på vad det är som är fel och vart det sitter. De vet inte ens vart det gör ont. Tänk om det är nåt fånigt som en tagg som åkt in i tassen, men så pass långt att vi inte ser eller känner den? Inte måla Faan på vägen. Istället se hans glädje, hans barnsliga livsglädje och njuta av att han är ganska tillfreds med att bara få vara med.

Jag kände hur kroppen blev sjukare!

Jag jobbade så intensivt så jag märkte inget. Att vara lärare på vår skola just nu är lite stressig, så jag jobbade hårt för att komma ikapp med alla uppgifter. Just i torsdags
innebar det några timmar framför datorn på eftermiddagen. Det var först när en kollega pratade med mej som jag kände att det raspade i halsen. Oh no -tänkte jag och skänkte Marcelo en tanke som legat så sabla, dunder sjuk i halsfluss sen förra helgen. Och sedan kunde jag känna hur halsen svullnade igen för varje minut som gick. Jag kände verkligen kroppen dra i hop sej, lederna började värka, huden blev överkänslig och när det var dags att åka hem kände jag att jag kommer inte kunna jobba i morgon. Sedan fortsatte den nergående spiralen ända tills jag kom hem efter cirkusen. 
Jag blev sämre och sämre. Och jag kunde verkligen känna bakterierna äta sej in i min kropp, jag kunde känna hur kroppens försvar bröts ner. Det var en märklig känsla! När jag letade värktabletter i medicinlådan så hittade jag några överblivna penicillintabletter sen förra omgången. Jag tvekade inte ens utan tog en tablett direkt. Den där märkliga känslan av att känna att kroppen blev sämre och sämre försvann efter nån timme. Det kändes som det stannade upp. På fredag morgonen mådde jag sämre och tog en tablett till. Men borta var den där krypande känslan av att kroppen bröts ner var helt borta.  Men jag var sämre, mådde skit, svävade mellan sömn och vaket tillstånd hela dagen, kunde inte kontrollera kroppen. Orkade ingenting. Läkaren på vårdcentralen blev inte ens arg när han fick höra att jag tjuvätit medicin. Han skrev ut mer och konstaterade att jag var ordentligt sjuk. Nu är det lördag. Jag är lite piggare, kan äta och är på bättringsvägen. Kan nog jobba på måndag.

Vi sökte dej morfar.

Richard Mägi. Nu är jag i din hemstad. Nu är jag i ditt land. På din mark. Min morfar. Min länk. Tallinn. Här någonstans vandrar mina släktingar. Lite drygt en miljon estländare finns det, närmare halva befolkningen finns i Tallinn. På de här gatorna har du gått. Bland de här husen har du gått in och ut. Vi hittade en gammal antikshop med gamla fotografier. Jag letade efter ditt ansikte bland dem. På caféerna fanns bilder från kriget, fanns du med på dem? Jag såg dej inte men jag kände din ande. Vänliga estländare öppnade dörrar och efter  två dagar i Tallinn vågade jag leta efter dej. Och var gick jag då?
 Jo till Sverige. Sverige i Estland. Och jag fick napp. Nu fortsätter sökandet efter dina rester här hemma. Men när vi var där, i mitt sökande efter dej ocki, så hittade jag mommi. 

En väldigt smygtagen bild i ortodoxa kyrkan.
Där var det förbjudet att fota!

Den otroligt vackra ortodoxa kyrkan, men ikoner som ni hade på era väggar i hemmet i 
Norrköping. De ryska dockorna, de som hon delade med mej när jag var liten. Nu delar jag dem med mina barn. Det var mommis värme jag kände här i Tallinn när jag sträckte ut en hand efter dej ocki. Skärvorna i mej skramlade. Kände mej lustig. Hel och trasig samtidigt. Jag besökte sångparken, där allt började. Där 

Sångparken där kampen mot ett fritt Estland började 1989
och fortsatte till Estland frigjorde sej från rysslands klor 1991

Estland återigen blev Estland. Parken som på TV bilderna fick dina ögon att tåras. Jag minns det så väl. Självständigheten, frigörandet från Ryssland.Jag var där ocki. Jag undrar om du varit där, innan du flydde. vad betydde platsen för dej? För esterna på plats var det känslosamt. En kall aprildag 2013. Tjugotvå år efter att Estaland åter blev Estland. Tjugotvå år efter att du gråtit öppet inför mej, med lätt skakande händer och den hårda masken raserad. Mommis sympati. Din glädje. Den här parken. Jag och Mittimellan N. Jag undrar vad du tänker där uppe i din himmel. Betyder min längtan efter dej någonting, eller skulle din praktiska sida fnysa  -Strunt! ? Du är inte strunt. Du lever i mej, du finns i mina barn. På gott och på ont. Jag skulle vilja fråga dej en massa saker idag, Saker du inte ville svara på då. Skulle du svara idag? I mitt liv är du levande Richard. I min värld finns du kvar. Trots att många år gått så tänker jag på dej ofta och du min svarta vän var i många grader en hjälte. En flykting. En ensam själ. Ocki jag fortsätter leta efter dej. Min famn har alltid plats för dej. Jag undrar hur många av dina vänner som skröt om dej när ni var yngre? För du har uppvisat heroiska handlingar, handlingar på liv och dör, förtroende och hjältemod. Jag var inne i flera kyrkor för att hitta var du bad till Gud. Jag satt i bänkraderna för att kanske sitta på samma trä som du. Jag ville känna dej. Tillsammans med nästa generation på 

Ett gatunamn i Tallinn. Vårt Mägi.

ditt släktträd sökte vi efter Mägi. Du lever än. Är inte bortglömd. Hoppas att du vet det någonstans där i din himmel.

Tid i Tallinn

När resan är själva målet så är det faktiskt inte så jobbigt att starta klockan 11 på förmiddagen och komma fram klockan 10 morgonen därpå. Med barn. Mittimellan N tyckte allt var spännande. Åka tåg, spela yatzy, komma till Stockholm, åka tunnelbana och komma på båten. Båten var spännande. Allt på båten var spännande! Jag som vuxen tyckte att den vidriga maten var HISKLIGT dyr. Mittimellan N tyckte att parfymaffären var rena rama sagoslottet och gick omkring där inne över en timme för att få lukta på alla fina flaskor. Parfym is da shit! Såklart hittade vi till den lilla barnhörnan och de obligatoriska ballongdjuren, bollhavet och barndiskot. Eftersom min dotter var syskonlös var det jag som fick agera danspartner och lekkamrat. Det var rätt trevligt faktiskt. Nog för att jag tycker att jag är en rolig filur men om min dotter får välja kommer syskon på en bättre plats än mej på kul-att-leka-med-listan. Nu var jag utan konkurrens och fick skaka loss precis så mycket jag ville!!! Men som vuxen måste jag säga att den hiskliga maten var VIDRIGT dyr!

Vi kom i land i Tallinn klockan 10 på morgonen och på direkten hade vi en sightseeing inbokad. Även om dottern var mindre road av att åka buss och titta på platser och byggnader via ett fönster accepterade hon det utan att knota. Sedan levde vi i gamla stan i Tallinn under två dagar. 

Fika lunch i gamlastan.

Tillsammans spatserade vi runt, fikade.... eller jag menar försökte fika. Allt fika jag köpte åt min kräsna dotter föll henne inte i smaken, varken kakor, bakelser eller annat gott. Men hon var nöjd med sin läsk. Aldrig någonsin har hon druckit så mycket läsk som hon gjorde dessa dagar! Jag som vuxen tyckte nog att maten var ganska dyr i Tallinn, men hoppsan vilken överraskning maten var! Jag hade liksom lite förväntat att maten skulle bli ett problem, glutenintolerant som jag är. Inget på menyerna motsvarade såkallad "säker" mat. Jag hade inte en aning om vad det var jag skulle få på tallriken. Men jag måste säga att maten var fantastisk! Och restaurang folket hade bättre koll på sin mat än vad de har i Sverige. Varje måltid var en höjdpunkt och så tillfreds efter att ätit har jag nog aldrig varit. Vilken mat!

Tillsammans med min underbara dotter gick vi hand i hand och besökte gamla kyrkor, vi tittade på byggnader, fotograferade, letade ryska dockor,
handlade ikoner, åkte tuff-tuff tåg. Vi besökte grannhotellets badanläggning och så somnade vi bredvid varandra på hotellet med datorn i knät, tittandes på play-kanalerna från Sverige.

                                   

Varför åka till Tallinn?

Den vanligaste kommentaren jag fått när det gäller min resa till Estland med bara min mellersta dotter har varit; -Varför då?
 Jaaa varför då? Eller varför inte?
Jag lever inte i en familj där vi har råd att åka utomlands varje år, dra en repa till fjällen i februari samt att dra Sverige runt på nån husvagnssemester. De pengarna finns inte. Inte hos oss.

Kusinerna från Halmstad

Våra semestrar har sett olika ut varje år. Men oftast har de varit någon resa ner till Halmstad varje år. Vartannat år har vi varit i Danmnark - vi älskar Danmark i allmänhet och Lökken i synnerhet.
Kolmårdensdjurpark besöks många gånger varje år.Öland har också varit ett populärt resemål. 

Kolmårdens djurpark

Så varje sommar blir det lite temaparker som Astrid Lindgrensvärld, Skansen och Ölandssjurpark, och sådär.

Sommar, hemma, på väg mot vår sjö

Stor del av sommarlovet går åt att kuska runt och tävla med hundarna.
Mycket av sommaren spenderas hemma, vid vår sjö, i vårt fina sommarhus som även är vårt vinterhus. Hemma, stressa ner. Men tyvärr inte mycket spännande utomlandsvistelser.

Jag vill visa barnen världen. Högt och lågt. Jag vill även ge mina barn en längre sammanhängande egentid. Egna upplevelser tillsammans med bara mej. Jag har velat åka till Tallinn i två år. Men inte tagit tag i saken. Har varit lite rädd för Tallinn. Jag har släkt där. Men vet inte vad de heter. Min morfar kom därifrån men jag känner inte till platsen. Jag kommer vara vilsen på en familjär plats. Därför ville jag dela den upplevelsen med Mittimellan N. Därför bestämde jag för några veckor sedan att nu åker vi. Jag blundade, beställde resa och nu var det dags att åka. Jag frågade inte ens Marcelo. Jag bara beordrade honom att vara pappaledig. 

Tallinn

Jag skulle åka till en del av mina rötter, med den person som är absolut den mest underbara att hålla min hand samtidigt som hon bara tar livet för vad det är. Hon upplever livet varje dag. Helt orädd. Min modiga riddarprinsessa.

Därför skulle jag resa till Tallinn med min mellersta dotter. Pluto och barnen skulle få vara med sin far och Bobbo fick vara med sin kusin Rut.( Jo, jag delar på hundarna när jag inte är hemma.) Jag och Mittmellan  N skulle ut på vår första resa tillsammans. Mor och dotter. Bara hon och jag. Ett budgetalternativ, men Tallinn är en spännande plats och vi visste inte alls vad som väntade oss. Vi  skulle resa bakåt i historien. Länka nutid med dåtid. Börja rota i säcken.

Att komma tillbaka

Hur fånigt det än låter så tar det ett tag att komma tillbaka. I vår västerländska kultur så är det kotymt att heroiskt ta sej igenom svårigheter med högt huvud, låtsas som ingenting, sedan sörja en kort stund, insupa allas sympatier och sedan två veckor senare låtsas som allt är normalt. Jag är inte sådan. Jag vill låta det ta den tid det tar. Jag vill inte låtsas som att allt är bra, när det inte är det. För mej är det viktigt att vara ärlig, både mot andra men framförallt mot mej själv. Livet har varit svårt många gånger under min levnadsbana. Och jag kan med stolthet säga att jag ridit ut alla stormar utan att ta hjälp av något annat än känslan och mina medmänniskor. Tro nu inte att jag tycker det är fel att äta antidepressiva tabletter eller gå till psykolog, för det är bra hjälpmedel. Men jag tror också att äta mediciner mot smärta i livet inte hjälper smärtan. Medicinen hjälper mot kemiska obalanser och en del behöver det. Tabletter dövar våra känslor och allt som känns måste få komma ut, oavsett om det är skratt eller gråt. Så består det dåliga måendet av vanlig livs-smärta gör piller bara att rehabiliteringen tar längre tid.

Jag och min familj går igenom en tuff tid just nu. Det är sjukdom i familjen, det har varit ett dödsfall och det är andra slag vi måste utkämpa som tar på krafterna. En del kanske tycker att jag ska skaka av mej det dåliga nu, börja prestera igen, vara jag. Men jag är jag. Det här är jag. Ibland är inte livet enkelt, även om det på ytan ser ut att vara det. Just nu är det lite tufft. Mitt försvar är att jag går in i mej själv, blir tyst, samlar kraft, svarar dåligt. Presterar dåligt. Jag gör mina måsten men inte en jota mer. Dagarna med kraft, presterar jag mer. Vad jag vill säga är att jag skrattar när jag är glad, gråter när jag är ledsen och är tyst när jag mår mindre bra. Det betyder att när jag är glad så syns det. Jag spelar inte. Ibland kan jag bli upprörd när andra lägger känslor på mej som inte är mina. - nu är du sann mot dej själv ( när jag gråter) - Sluta vara så maxad hela tiden det mår du inte bra av. - Du behöver inte vara så himla duktig hela tiden, vem försöker du prestera inför?

Ganska ofta får jag känslan av att jag inte är som andra människor. Men jag kan inte vara någon annan än mej själv. Och även om jag gärna skulle byta ut alla mina sjukdomar, för de tär på krafterna ska gudarna veta, så vill jag heller inte vara någon annan. För jag hör talas om människor som mår bättre än mej, och några enstaka i min närhet gör också det, men tittar jag mej omkring så är det inte många som har så stor grund-lycka som jag har. Jag är lycklig i mitt liv, i min situation, i den jag är. Men för att vara det måste jag ta hand om det lite sämre måendet när det kommer. 
Och det är just det jag gör nu. Tar hand om mej. Tar hand om min själ. Försöker heala mej. Och det går inte fort. Ingen quick-fix. Det tar tid. Kanske är jag dålig på att  vara verbal, social, lättillgänglig. Men för att jag ska vara det måste jag först plåstra om mej själv. Slutar att svara. Det blir mer av mej sen igen. Och den som inte orkar vänta, vill inte ha mej iallafall.... det är min devis.

Gud, präster och religion

Jag hittade den här på facebook. Många av er har säkert redan läst den. Jag tycker den är underbart ifrågasättande.För visst är det så att vi håller fast vid det vi själva tror på, och sedan försöker hitta stöd för det. Läs och lé!



Nu har jag ju själv ett ambvilent förhållande till prästerskapet. Jag tror ju och tror ju inte på nån typ av Gud/högre makt och Ödet. Jag tror på änglar och jag tror på onda andar. Jag är övertygad om att Jesus har funnits, men jag tror att Bibeln är ett hopkok av maktgalna män som slogs om rikedom ( Nicosia 325eKR, ägde mötet rum då man beslutade vad som skulle gälla för alla sk kristna. Det var också därefter som kyrkan delades upp i Protestanter, Katoliker och Ortodoxa, kan ha lite fel på årtalet). Jag tror inte att en gudomlighet på sju dagar( sju miljoner år, sju eoner eller hur man nu vill tolka det) skapade jorden och att en sån Gud skulle favorisera en sorts folk( judar). Make till rasism får man ju leta efter. Men jag tror på budskapet som förenar alla de stora världsreligonerna; Tron på kärleken, håll dej borta från droger, vänlighet föder vänlighet, jakten på yttre rikedom kan göra att du förlorar de inre rikedomarna som egentligen är det viktigaste, egoism i stora mått är av ondo samt att Gud hjälper den som den som hjälper sej själv. 
Enligt mej är inte prästerskapet ett kall. Vilka idioter som helst som klara utbildningen blir ju präster. Det betyder att det finns bra präster och dåliga präster, precis som bra lärare och dåliga lärare, eller bra politiker och dåliga politiker....

Min guddotter

Min guddotter Milou fyller 1år idag. Lilla Milousan! Så stor. Funnits så kort tid på jorden men redan så betydelsefull. Jag är så stolt att få vara en del i hennes liv. Krama hennes mjuka kropp, byta blöja, byta kläder, leka med ballongen. Med stora blå ögon betraktar hon världen. Ler lite finurligt. Betraktar världen. är med, delaktig men ändå som om hon står över oss. 

 

 I det lilla röda huset. Kalas med glass, pastasallad, barn, tutor, presenter, hundar 

och katter.Trots så liten pratar hon - Ja - Nej - Kischen  Hon fick sin första docka. Först blev det stora kramen, sen bit i foten. 

Hon har en sån vacker själ. Hon kan bli något stort. Kan förändra världen, göra skillnad. Hon är viktig. Inte ofta man får den känslan av små barn. Men Milou är speciell, på ett speciellt sätt.

Förbenta hundhår

Snygg man blir på kläderna....

Det här med hundhår är ju inte speciellt......kul. Med en Bobbo som fäller hela tiden och en 

Pluto fäller med!

Pluto som är i fällperiod är det knappt hälsosamt att vara hemma. Det här med en fällfri hund lockar mer och mer.... men det är väl 10år 

Klippt klor och borstat hund. Pluto står
bland allt hundhår på backen.

kvar innan vi skaffar nästa hund, så några år till får jag stå ut med eländet. Dessutom vet jag inte vilken fällfri ras som skulle passa mej...... Mina hundar passar mej....litegrann.

Ny borstad och fin. Varje vecka fyller vi en liten påse med Bobbo hår.

Min faster fyller 50.... va 60ÅR????

Ingmarie, lätt överraskad när vi invaderade
hennes kök.

I dag fyller Ingmarie 60år. SEXTIO ÅR???? När vi skulle samlas och fira henne var jag så säker på att det var 50 hon fyllde. Men lite enkel mattematik - pappa är 61, shit när blev han det? - och hon är ett år yngre. Om Ingmarie varit en tant hade det kanske varit naturligt att hon fyllde 60år. Ni vet om hon vore så där .....gammal. Men som hon säger det själv - Ibland är jag barnsligare än barnen!  Min faster kommer inte gå till världshistorien som världens snällaste som aldrig gjorde en fluga förnär ( det kommer inte jag heller). Min faster har skinn på näsan. Hon är verbal. Hon är stark. Hon är en kämpe. Och det har nog inte alltid varit så lätt för henne. För som hon kämpar ibland. Men så träffade hon Thomas på gamla dar. Kärleken i hennes liv. Och hon känns inte lika på offensiven längre. Det känns som hon nu kan njuta mer av livet och att hon är mer avslappnad. Och idag fyller hon 60 år.

Ingmarie bor i det hus som jag och mina föräldrar bodde i när jag var liten. Nu är det dock mycket finare än när vi huserade i huset. Jag och ungarna var där med present tillsammans med farmor, kusiner, fastrar och farbröder. Det var en riktigt rolig stund. Det var sån skön humor. Jag kände mej så hemma. Vilka fina, enkla människor det är i min 

Farbror Bosse med sin fru Gittan, faster
Susanne och faster Ingmarie

Anderssonska släkt. Helt ärligt var det en av de bästa  stunderna det här året. Uppkrupen i soffan, åt smaskiga muffins som kusin Neli bakat, te i muggen, ananas, ost, potatisklyftor, sallad, melon, samtal, skratt. Jag vill ha mer. Jag vill ha mer. Kusin Peter och Stora N busade som grabbar gör. Han är så snäll vår Peter. Han har glansen i ögonen igen. Det var en viktig stund för mej. Jag är glad att vi åkte dit. Jag är glad att jag har en fungerande familj på en sida släkten. Farmor som inte hör någonting, faster 

Kusin Neli, dotter till Ingmarie som
fixade supriseträffen!

Susanne som satte griller i huvudet på mej, underbara hon, farbror Bosse och Gittan som är ute och reser världen över nu som pensionärer. Jag har svårt att förklara hur mysigt det var där i den stora svarta soffan omgiven av värme. För det var verkligen värme.

Jo just det, det här skulle ju vara ett grattis inlägg till Ingmarie. Grattis på din dag och hoppas du hade det lika bra som jag när vi firade tillsammans. Älskade Birgitta Petersson!