Plutos bakben

Pluto, min älskade Pluto. Pluto med konstigt bakben. Benet gör ont. Han går konstigt. Veterinären gav ganska hög dos smärtlindring och inflamationshämmande. Verkar inte ge resultat. Nästa steg är röntgen. Men än ska vi inte rita djävulen på väggen. Vi har tid än att läka på, fram till nästa helg.

När det är så här, när bakbenet inte reagerar på böjprov men att han inte kan gå efter att ha vilat en stund, men när han väl går har han konstig stil och haltar..... då kommer alla dåliga tankar. Först de fåniga sakerna som; är hela träningssässongen slut. Blir det inga tävlingar i år? Sedan kommer nästa frågor; Tänk om han är allvarligt sjuk, tänk om han har cancer, eller trasiga benbitar eller förstörda haser, höfter eller nåt annat som gör att han aldrig kommer att kunna träna och tävla mer? Eller ännu värre, tänk om han har trasig kropp så att han inte kan leva mer? 

Superglada, spralliga Pluto! Familjens glädje och sorgebarn. Jag vågar inte yttra mina dåliga tankar högt. Tänk om de blir verklighet då? Vågar inte säga något till barnen. De vet att han har ont i ett ben och att de inte får busa så att han rör sej. Så de ligger på golvet tillsammans, rullar, kliar magen, kryper under honom, klär ut honom. De låter mej hålla hans koppel för de vill så gärna springa, så då tar de Bobbo i koppel. Mina hundar har aldrig varit i koppel! Nu koppel på varje promenad. Bobbo lämnar Pluto hemma när vi går långt. Sedan korta promenader tillsammans. Lilla varvet om och om igen. i koppel. Tråkigt. Pluto har börjat vanka här hemma. Drar sina klor mot parketten, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hans bedjande ögon; ska vi inte göra nåt? Kan vi inte ha kul nu? Nej Pluto, vi ska inte ha kul, för allt hetsar upp dej. Allt får dej att använda ditt bakben. Tugga på ett ben, lek med ekorren en stund. Tråkigt. Onda tankar, rädda
tankar. Sedan förnuftet, vi har bara testat ett par dagar nu med medicinen. Kanske han blir bättre när kuren är över? 
Sedan har vi ju Kristins dator. Bästa datorn i världen som behandlar djur, hjälper djur och människor för den delen. Kanske kan den hjälpa. Kanske  bemer behandling kan vara svaret? Men först måste vi ta reda på vad det är som är fel och vart det sitter. De vet inte ens vart det gör ont. Tänk om det är nåt fånigt som en tagg som åkt in i tassen, men så pass långt att vi inte ser eller känner den? Inte måla Faan på vägen. Istället se hans glädje, hans barnsliga livsglädje och njuta av att han är ganska tillfreds med att bara få vara med.