Tillkortakommanden

Ibland glömmer jag bort vilka otroliga hundar jag har! Idag pratade jag med min bästa vän i telefonen och beskrev min olycka i att jag totalt förstört Pluto. Eller inte bara jag. Jag och Bobbo har förstört Pluto. Och vi har gjort det på ett sätt som jag inte reder ut på egen hand. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra hans skada ogjord. Jag har dömt Pluto till ensamhet. 

I går på trickkursen så släppte Maggan fram sin lilla, svarta tax Micrometer till Pluto. Micro är en oerhört lugn hund. Men medan hon sniffade igenom Pluto frös han fast. Helt stel med raggen rest och huvudet bortvänt stod han och var skraj för en hund som var lika stort som hans huvud. Att han blivit så osäker på hundar beror på att Bobbo hoppat på honom så många gånger. Jag som matte har inte lyckats stoppa attackerna och jag har heller inte lyckats få Pluto att slappna av i andra hundars närvaro. Han är så otroligt osäker och reagerar med att stöta när en annan hund går för långt. Han klarar liksom inte av att busa och bara vara, förutom med de hundar vi har i vår vardag som Rut, Ella, Molly, Freja och några fler. Jag har dömt honom till ett långt liv utan massor av underbara hundmöten, till ett liv utan kul, skoj och lek. Klart så kommer jag söka en lösning så länge jag kan. Men jag vet inte hur. Så på sista tiden har jag fokuserat på han negativa sidor, och då även Bobbos 
negativa sidor. Men så kom sopbilen. Gubbarna hoppade ut klev in på vår tomt och ingen av hundarna sprang dem till mötes. Ingen av hundarna skällde. De brydde sej inte alls om att de kom och tog vår soptunna! Vi har inget staket runt vår tomt och hundarna stannar på tomten. Jag fick stanna upp en stund och faktiskt se allt det som är underbart med mina hundar. Visst skäms jag över att att de flyger ihop ibland. Men jag är också oerhört stolt över att jag kan ta med mina hundar överallt, 
med eller utan koppel. De reagerar inte på aggressivt skrikande hundar som hänger i änden på ett koppel. Mina hundar kan fokusera när det är fullt kaos runt dem och mina hundar är säkra på att jag inte låter något hända dem så länge de är med mej. De har en allmän uppfostran som gör att de inte hoppar på andra, inte står och vrålar när de är uppbundna eller om en katt springer framför dem. De tigger inte nämnvärt mycket och de vet när det är passivitet och 

Stora N o Plutor slappa på tävlingsplats bara tre meter från
själva banan, omringade av hundar, människor och musik!

klarar av att slappna av på de flesta ställena. Mina hundar kommer aldrig att prestera häpnadsväckande resultat på tävlingsbanan. Jag har inte ambitionen eller kunskapen att ta dem dit. Men jag är ändå stolt över mina hundar. De är riktigt trevliga individer, med brister och fel. 

Det var väldigt nyttigt för mej att se den positiva sidan hos mina hundar idag. Det är vardagliga saker som jag inte tänker på. Det är bara så. De bara sköter sej. De bara är underbara av sej själva.

Mantra för att hålla mej till idag

I dag är det tisdag. I dag är det tisdag. Faktiskt....... Det här är ord som jag hela tiden upprepar för mej själv som ett mantra för att inte förlora mej själv till..... ja vad? Vad är det som pågår? Jag är så sabla slut. Energin är som nergrävd. Fem gånger under dagen har jag trott att det är onsdag och frågat mej själv vart jag ska, vad ska jag göra nu, för det är ju onsdag...men då ska jag inte vara här! ....... I dag är det tisdag. I dag är det tisdag! 

I går på träningen gick Pluto som ankskit. Delvis var det för att jag faktiskt inte tränat på en hel vecka. Jag har inte uppbådat energi, men det hade han. Han var som en fyrverkeripjäs som höll på att explodera. Delvis berodde gårdagens träningskolaps på att jag inte belönade på ett bra sätt. Och när jag tappade humöret ( behöver jag nämna att jag har en far som jag irriterar mej på, en dotter som tvingade upp höjdrädda mej i en stor gran för att hon fastnade tre meter upp och en gaphals till minimonster som fíck ett psykbryt för att hon hade ätit upp alla kex?) var det kört. Jag avbröt allt och skuttade iväg med Pluto och lekte tafatt. Undra om han kommer vara lika galen idag på trickkursen..... Undra om jag ska börja äta vitaminer?

Jag längtar till att få sova. Eller kanske inte efter att få sova. Jag längtar efter att få vila. Jag är inte mej själv. I dag är det tisdag. idag är det tisdag. I dag är det tisdag.

Kanske dags att ta itu med det som hänger över mej???????

Jag börjar förstå det andra vill att jag ska se.

Jag har börjat förstå vad det är jag inte har fattat förut. Under flera år har jag förstått att det är en bit jag saknar i kunskap när det gäller hur man tränar in vissa moment. Jag har liksom fastnat i det jag kan och har inte lyckats på egen hand  komma vidare. I många år har jag stått stilla och försökt att tänka utanför boxen. MISSLYCKATS!!! Nu går jag en trickkurs för Ida och Maggan som tävlar SM, EM och VM med sina hundar. Nu har jag börjat fatta vad det är jag inte 

Pluto har inte vågat tippa över på sidan under de två år jag
haft honom, men efter fem minuter fick vi honom att rulla över till rygg!

lyckats begripa på egen hand. Jag är inte i land än. Men att få gå kurs för så kompetenta människor som Ingela, Ida och Maggan betyder att de lyckas öppna mina boxdörrar och de tänjer på mina gränser. Jag börjar lära mej! Framstegen med Pluto är enorma. Men för att ´komma ut ur min garderob och bli bättre är det mycket bråkande med hjärnan där jag måste släppa gamla föreställningar och skapa nya bilder som är bättre än de jag har haft. Det går inte helt smärtfritt, Ingela brukar kommentera att jag ser olycklig ut när hon kommer med nåt nytt som tvingar mej att tänka om. Ida skäller på mej och säger åt mej att gå vidare, inte stanna kvar i gamla tankebanor. Och det är så nyttigt. Men jag måste bråka med mej själv och mitt gamla synsätt  på vad som funkar och inte funkar. Men nu börjar fightandet i skallen börja ebba ut. 

Pluto har inte lyckat med att sitta fint på baken
med tassarna i luften eller att stå på bakbenen. Nu testar vi!

Jag börjar se det där som de andra pratar om. Jag ser!!! Vilket betyder att jag kan belöna bättre, jag kan börja förutse nästa steg och jag kan tillämpa det även i andra områden. 

Även om balansen och styrkan inte riktigt räcker till vågar han
nu testa och börjar förstå vad jag vill!

Jag hoppas att det här betyder att jag inte behöver bråka så mycket med alla tips jag får utan att jag bara kan utföra dem. Men framförallt hoppas jag att det kan föra mej och Pluto längre i vårt samförstånd och 

Tack vare att jag börjat söka rätt
på människor som kan hjälpa mej utvecklas kan jag
börja utvecklas igen o vinna fina
rosetter som den här!

gemenskap. För nu får jag Pluto att göra saker han bara för några månader sen inte vågade. Och det måste ju betyda att jag börjar göra rätt

Försenad...igen!

Vägen till jobbet är inte smärtfri längre. Vägarbeten och en lotsbil som visar hur vi ska köra, när vi får köra...... 23minuter stod vi helt stilla 
häromdagen. Men visst är hösten fin och eftersom jag är en förändrad person så sitter jag där i bilkön och njuter av utsikten och alla färger, sedan tar jag upp mobilen, ringer till jobbet och säger - Jag blir försenad idag igen.......

Gudbarn

Alma

Ha ha, jag har lyckats få lite tid för mina härliga gudbarn den senaste tiden. Visst kan man ju tycka att tre egna ungar skulle räcka, men si där har ni fel! Sköna T blev jag gudmor åt innan jag själv fick barn och nu när mina börjar växa upp så har jag fått två småttingar att gulla med. Perfekt att de är i  typ samma ålder när de ska få följa med på cirkus, till High Chaparall och till badhuset! Mina tre snuttisar får barnvakta småttingarna 

Lilla N tränar Alma på att gå,
Gjorde susen bara några dagar
senare gick Alma själv!

medan T och jag pimplar fruktjuicer vid poolkanten. Att ha gudbarn är bara bonus. Man får ha de roliga stunderna tillsammans och sedan kan man lämpa över allt ansvar och uppfostran till föräldrarna. Dessutom har jag rätten att lägga mej i deras liv och jag kan tvinga mej på att få vara med i privata stunder, få barnvakta med just föreväningen att jag är gudmor! Förstå vilken räkmacka jag glider in på! Här är bilder på de två juveler jag får lägga ut på bloggen. Kan man annat än smälta? 

Milou och Bobbo trivdes med varandra här hemma i köket.

Tilläggas kan att Milou numera kan sitta själv och Alma har börjat gå så sent som idag. Och med går menar jag hon går långt! Bara sådär!  Elva månader gammal!

Milou

Politiker jobb

Jag har varit på KF.

Säger dej ingenting om du inte är lite insatt i den världen. När jag var tonåring stod KF för Katt Faan. Men inte nu. Kommunfullmäktige. Det är där vi ska fatta beslut om vår stad. Vilket vi inte gör. Besluten är redan fattade i Kommunstyrelsen. Jag och mitt parti sitter i opposition och får nästan aldrig igenom våra förslag. Men lite turbulens har vi lyckats skapa de gånger jag har fått hoppa in som ersättare. Men nu är jag inte ersättare längre. Nu är jag där på fullplats. Det senaste mötet var långdraget, intressant men med många sömnpiller. Några saker berörde mej så djupt att jag inte kan förstå hur jag fick sån tunghäfta. Jag blev stum. Fast jag ville skrika. Så lite får jag nog skrika på nästa möte.

Jag får inte betalt för att jag är politiker. Här i salen sitter vi vanliga medborgare och fattar de beslut som vi tror är bäst för vår kommun. Vad som dock är bäst skiljer det åt beroende på vilket parti du tillhör såklart. Jag har tusentals ärenden att sätta mej in i som jag aldrig hinner, så vi försöker att påverka där vi kan och i partiet riktar vi in oss på olika frågor och informerar varandra. Benny är bäst.
Jag älskar det här.

Svartskalle och förädare

Jag vet inte hur det är att bli kallad svarskalle. Jag vet inte hur det är att mötas av vardagsrasismen  där ens arbetskollegor vänder en ryggen, kastar glåpord i det tysta eller får höra kommentarer uttalade i oförstånd och som sårar bara för att de visa att du inte tillhör.

Men det vet Marcelo. Varje dag. Varje, varje dag.

Däremot vet jag hur det känns att bli kallad svartskallehora. Jag vet hur det känns att att bli kallad för smutsig förrädare, tattarslyngel och att få min framtid fördömd. Av främlingar. För att jag är tillsammans med Marcelo. I hemlighet försöker kollegor, bekanta, andra, smyga upp och viskande fråga om jag inte kunde få bättre. I förtrolighet undrar människor om jag blir slagen hemma, de undrar hur hans familj tagit emot en svensk i familjen och de undrar över hur kuvad jag egentligen är här hemma. Jag undrar vad de skulle säga om jag smög upp i deras öron och frågade hur ofta deras män slog dem och hur förhållandet till svärfar egentligen är......

Jag har egentligen inget emot frågorna. Det finns inget att dölja i vårt förhållande. Och jag hoppas att mina svar kanske kan hjälpa till att sudda bort de negativa stämplarna det finns om invandrare som "ett pack". Precis som jag har lika lite gemensamt, eller lika mycket, som en person från Taiwan eller Tanzania, har Marcelo lika, eller lika, mycket gemensamt med dem.Precis som min svenska kompis har enorma problem med sin svenska svärmor har jag en annan kompis som har problem med sin chilenska svärmor. Det handlar om individer. Vi har alla våra brister och våra kompetenser. Vi är för gudsskull människor!

När människor försöker släta över sina rasistiska åsikter med dåliga ursäkter tycker jag att det är en skam. När andra sedan försvarar, undrar jag hur de skulle reagera om de får höra femtielva gånger i veckan att de är paria, jobbiga, oönskade och att vi andra sedan ska ursäkta med att de får väl förstå de är ju så annorlunda.....

Marcelo och jag har firat 21 år tillsammans i år. Han gör mej lycklig. Genuint lycklig. Han ensam har räddat min själ från de svarta monstret. Varje dag berättar han för mej vad som gör mej unik och fantastisk. Varje dag! Hans ögon lyser upp när han ser på mej och han gör mej trygg.  Mitt hjärta slår ett extra slag när vi möts och efter 21 år tillsammans och tre barn senare så rör vi varandra ofta, pussas, kramas har sex och vi skrattar oerhört mycket tillsammans. Han är inte min bästa vän, eller min bror. Han är min älskare, min förtrogna, min klippa, mitt syre, min man. Och ska jag vara ärlig är det inte många jag känner eller ens hört talas om så har det så här bra efter så många år. Om det beror på hans chilenska blod eller bara för att han är en man och jag en kvinna av rasen människa, det vet jag inte. Jag önskar bara att han istället för spott och spe fick rosor och hyllningar för den fantastiska, snälla, kärleksfulla slitvarg han är.

Grooming och snurr

Nymanikerad!

Jag klipper inte klorna samma vecka som jag ska tävla. Plutos klor skulle jag behöva klippa var tredje dag, de växer värre än tistlar! Bobbo har sett tråkig ut i pälsen i dag så jag bestämde mej för att gå grooma mina dogs lite. Jag började med Bobbo. Han släppte inte hiskligt med päls men mycket nog. Hans päls får sån lyster när man borstar honom. Han var så stilig min fina herre! Jag klippte klor och tasshår och det slutade med att jag såg ut som en ryamatta. Pluto blev helt uppjagad när det var hans tur. Han spinnade runt som värsta gummibollen men jag lyckades dra igenom hans korta päls med. Klorna var skrattretande långa. Egentligen borde jag lämna in så någon klipper hans klor för
 jag är så feg och vågar inte klippa så långt ner. Hjälp någon????

Efteråt körde jag lite läxträning. Snurra, turn, slalom, benet, ett slalom med korsade ben, gå runt, varv och lite annat. Regnet strilade ner över oss. 
Bobbo fick det riktigt jobbigt när vi körde markeringar och jag krävde  lite freestyleövningar innan jag släppte honom på apport. Båda hundarna hade massor av uppdämd energi. De for i väg som skottspolar och återigen undrade jag när, verkligen NÄR, har de byggt upp denna kondis?

Tårar i Söderledskyrkan

Vi går till kyrkan på söndagsgudstjänst några gånger om året. Vi gör det för att jag tycker att barnen ska få lära sej om våra traditioner, grundvärderingar, sin religion och för att det är en himla trevlig gemenskap. De gånger vi går är det oftast ungarna som står i kören och sjunger, så det är ju såklart en bidragande orsak också. Men jag har dragit med dem på flera olika gudstjänster i många olika kyrkor. Vi har varit på högmässa både i katolska- och protestantiska kyrkor. Vi har testat gudstjänster i ett tiotal kyrkor och barnverksamhet i två olika. Men vi ha fastnat för "vår" kyrka. Där sjunger ungarna en gång i veckan och vi har i stort sett varit där  ända sedan Stora N var  5 månader.  Det betyder att vi varit där i 7år!

I dag var vi där igen. En familjegudstjänst, som är mina personliga favoriter, och flickorna sjöng så fint i barnkören. Jag satt där i kyrkbänken och undrade varför jag blir så störd av detta Jesus-prat ända tills prästen sa att han borde vara tacksam mot sin faster. Jag undrar varför kyrkan så hårt hamrar in detta om att Jesus och Gud är de vi hela tiden ska hedra, vara tacksamma emot, be till, vörda, älska...... Jag 
tror kyrkan skulle vinna på att byta ut ordet Gud mot "en högre makt", strunta i att lägga till Jesus i varje mening. Jag menar verkligen inte att de ska ta bort det hel,t men i bland sätter just de orden stopp för alla oss som tror men inte är troende. När prästen sa att han var tacksam mot sin faster så kom jag närmare Gud än när de slagfärdigt slungade ut orden att vi ska be till Gud att göra gudstjänsten bra eller att vi skulle vara tacksamma till Gud. I bänkraden där, mitt i fasterspratet, kom jag fram till att jag lämnat en viktig bit av mej själv till samhället, till nutiden, till ekorrehjulet. Förr i tiden gjorde jag mer, men var också mer tillfreds. Jag var närmare min andlighet, hade samtal med mina änglar och träffade på mina spöken då och då. Jag visste saker, såg saker innan de uttalades och jag var inte lika stressad. Nu snurrar jag runt i allt det som min samtid snurrar kring, pengar, prestationer, självförverkliganden..... ja ni vet. När sedan Kerstin reste sej för att ställa sej framför mina barn där i kören så började tårarna strömma nerför kinderna. Jag kände en sådan enorm tacksamhet för att hon och Gunilla tar hand om mina barn. De ger så mycket. De ger saker till mina barn som jag inte kan. Jag har alltid trott på devisen att det krävs en hel by för att uppfostra  ett barn, och Gunilla och Kerstin uppfostrar dem med bitar som jag inte har. Utöver det så visar de mina barn att de är värda all respekt när de träffar andra vuxna. De lär mina barn att deras åsikter, värderingar och deras sätt att vara på är precis så fantastiskt som någon någonsin kan önska sej. Som mamma kan jag ge dem mycket men inte omgivningens uppfattning om dem. Gunilla och Kerstin lär inte bara barnen kärleksbudskapet de lär även oss föräldrar så mycket saker, ordlösa saker.  Där satt jag i kyrkbänken med kinderna fulla av tårar och tacksamhet att de ger ett helt litet samhälle så mycket. Mer än alla präster, mer än alla diakoner. De ger oss och så många andra respekt, ett öra när man behöver prata, kärlek till barnen. Man brukar säga att alla är utbytbara. Kerstin och Gunilla är inte det! Ni är inte utbytbara! 

Lydnadsklass 2 andra försöket!

Tävling idag. Kallt. Blåsigt. Lite regnigt då och då. Dålig natt. Jippi here we come!

Jag tog med mej barnen när jag och Pluto skulle tävla årets sista lydnadstävling för oss. Jag tog vår nya trappa upp till övervåningen och letade rätt på overaller, för det var hiskligt kallt här hemma. Tur var väl det, för ungarna rullade glatt i blötan sen på bruksan i Valdemarsvik!

Först hittade jag inte tävlingsplatsen. Sedan hade jag glömt att dra ut ett nytt medlemskort eftersom det förra har försvunnit, så det blev tveksamt om jag skulle få starta. Strul i nästan 20 minuter om det. Fick tillslut klartecken. Lååång väntan. Pluto lite låg. Det skulle bli paus mellan klasserna så jag gick ner och hämtade Pluto under det sista ekipaget. Då skulle jag ha lång tid att förberedda och värma upp Pluto innan vi skulle starta. Hann uppför backen när de ropade att det var dags för platsliggningen. Inte bra inte bra!!!! Testade att lägga honom utanför plan. Han vägrade. Testade igen. Lade sej litegrann men gick upp direkt. Jag kände paniken komma. Lade i lite styrka i kroppsspråket..... efter sju försök fick jag honom att ligga i tre sekunder innan han flög upp. Inte den bästa laddningen inför tre minuters stilla platsliggning! När vi kommit in på plan och börjat ställa upp för första momentet så såg jag långt därborta hur det samlades vuxna runt mina barn som sprungit ut ur caféterian. De stannade kvar länge, Lilla N försvann och jag undrade oroligt vad sjutton de nu gjort. Men vi blev beordrade att koppla loss hundarna så jag släppte ungarna och tänkte att de reder sej nog... kanske. När det väl var dags att börja så var min röst väldigt myndig när jag beordrade ligg. Han tvekade halvvägs men då fällde jag överkroppen lite, lite och väste: 
-LLLlllllllllli
Han lade sej! Och han låg stilla! 10poäng Yes! Efter platsen rusade jag ut ur plan, slängde upp mina koner, körde ett kort fritt följ, ett läggande under gång och sedan rutan. Den satt som ett smäck. Sedan tränade jag lite mer fritt följ för att få in honom i position innan jag testade uppsitten i fjärren. 

Eftersom jag var så trött var jag inte så nervös att jag kände mej illamående. Och när det var vår tur att gå in på plan hade jag verkligen lyckats känna att nu ska vi ha kul. Han gick för långt ifrån mej i fria följet till att börja med. Och det skyller jag på vår korta uppvärmning. Ju längre in i programmet destå bättre gick han. Han satte sej alla gånger! Hallelulja! Jag kände hur vi kom fel in i liggande under gång, jag tog för många steg och jag såg att han lade sej sent, men han lade sej. Han lade sej! I det läget kunde jag jubla! Vi fick en 8:a.
 Inkallningen gick jättebra. Han satte sej bredvid mej, nära och jag kunde kyssa min hund, men domaren klagade på tempot och gav oss bara 8. Jag är jättenöjd med rutan, men återigen gnällde domaren över tempot och gav oss 9. Det enda jag tänkte på var att han inte var precis i mitten utan lite åt högerkanten. Tempot var det inget fel på enlig mej. Om man nu inte bara räknar bordecollie snabbheten, för den hade han inte idag. Men alla hundar har inte det klippet, nåväl. Apporteringen strulade, precis som förra gången, jag skyller det på mej och inser att de inte riktigt funkar på tävling. Vi får gå hem och träna mer! Hoppet är inget att orda över. Det är ett av de moment jag känner mej säker på att han ska utföra bra och korrekt, även om vi kan slipa på detaljerna så att 9:an byts ut mot en 10:a. Sedan ville tävlingsledaren att vi skulle lämna plan och jag påminde om fjärret. Jag var så nervös inför detta moment. Ligger han så ligger han så stilla. Rör sej inte. Men Ingelas träning har gett resultat. Jag tar det långsammare, jag knixar med handen och Pluto sätter sej! 10!!!!!! 10 poäng!!!!!! Så de två 
moment han inte kunde, rutan och fjärren, fick vi 9 och 10 poäng på. Det är ju galet!

Vi skrapade ihop 169 poäng även denna gång. Och vi vann visst. Pluto fick sin första rosett i sin tävlingskarriär och jag var helt slut. I hemlighet hade jag hoppats på att få 170poäng. Domaren tyckte jag berömde för mycket och gav 7 på helhet, hade vi fått 8 hade jag klarat det målet. Men det kommer vi aldrig göra för från och med nu är det klass tre som gäller. Nya moment, nya mål, nytt år.

Ett litet ps till Maria som blev så besviken på sin runda. Jag förstår din känsla. Inget vi säger kan ta bort den. Jag hoppas bara att du kan se ljusglimtarna när den värsta besvikelsen lagt sej. För vilket härligt energiknippe du har! Och hon är så villig att vara till lags och pigg på att arbeta. Ni var så fina därute även om hon gjorde lite tokigt idag. Och där du är i livet just nu är inte den mest optimala, när allt lugnar sej kommer bitarna falla på plats och ni blir suveräna tillsammans!

Olämpliga mammor

Jag sitter och retar upp mej på ett program jag ser på SVT. Det är knarkande, missbrukande mammor som föder barn i fängelset. Det är lågbegåvade mammor blandat med tragiska öden. Vad jag stör mej på är att alla dessa kvinnor intygar att detta barn är det mest efterlängtade, att detta barn ska få dem att ändra sej, trots att de har 5-7 ungar sen tidigare som de mist vårdnaden om pga missbruk. Jag blir så förbannad när mammor som inte borde vara föräldrar skaffar massor av oskyldiga barn som ska få växa upp i missär, gå i sina föräldrars fotspår och få tragiska öden.

bild från SvD.

Jag blir så arg för att de tycker synd om sej själva, jag blir så arg på att de är så själviska, jag blir så arg för att de ser sej som offer och att svaret på deras frälsning är att behålla ett litet nyföttbarn. Att just detta barn är deras rättighet och att de nu ska ändra sej. Vilken lögn! Vilka bedragare. Ta ansvar för ert liv, för ert missbruk och inse att barnet inte är svaret!

Alla som varit i kontakt med droger vet att det inte är så lätt att sluta. Alla som sett monstret slå klorna i en släkting eller vän vet att personen ändrar sin personlighet, blir självisk och ljuger. För varje person som kommer ut ur monstrets grotta finns det minst 5 som sitter kvar därinne och inte kommer ut. Att utsätta sitt barn för drogproblem är tecken på dåligt föräldrarskap. Nästan på gränsen till kriminellt! Okey där kanske jag tog i lite. Men jag blir verkligen upprörd. Kanske beror det på min egna uppväxt, kanske beror det på allt jag fått erfara där droger förändrat och förstört människoliv och familjer.

Jag är ett maskrosbarn och det är jag stolt över. Jag har vuxit upp och blivit en fungerande vuxen, skadad för livet, men inte mycket mer skadad än många andra. Men jag blommar, jag lever och hur mycket folk än försöker krossa mej så uppstår jag igen. Men många runt mej är inte maskrosor. De har blivit en skugga av de personer som de hade kunnat vara. De har krossats av sina föräldrars tyranni, sitt eget missbruk och kämpar för att överleva. Några av de barn jag sett på TV i kväll kommer bli blomstrande blommor, men många kommer att krossas på vägen. De är värda mer. De vuxna har ett val. De vuxna kan fatta beslut och göra vad de vill av sina liv. Vill de bli bra föräldrar så bli det och få sedan tillbaka era barn. Tills dess, sluta gnäll, sluta gör fler barn och sluta förstör för dem ni redan satt till världen!!!!

Vårt bord

Har jag visat vårt nya köksbord? Lite för brett men stort nog när alla kommer på besök. Sex platser till vardags och upp till 14 personer när vi får gäster. Det är himla skönt att ha ett bord i köket igen!

Lydnads träning

Shit alltså, hon har lite magiska händer den där Ingela. Jag börjar få till sittandet i fjärren med Pluto. I dag träffades några av oss från måndagskursen för att träna tillsammans. 

Dagens tränings hundar

Jag kom sent efter ett besök uppe på sjukan...... jo, barnen, men han ändå med att köra en hel del. Carro torrdirrigerade mej och det var jätte nyttigt. Bästa på hur länge som helst. Jag körde även backande vid vänstersvängar och så testade jag det nya sättet att sätta upp honom i fjärret. 

Fina träningskompisar och vi tävlar
ihop på lördag!

Och nog sjutton satte han sej. JAG ÄR SÅ GLAD!!!! Nu är det fortsatt hjärntätt fram till fredag. Korta, korta pass. Så får vi hålla tummarna att mitt nysatta mål uppfylls på lördag. Men hur som helst ska vi gå in med samma attityd som förra gången, vi ska bara ha roligt. Vi ska ha roligt. Oavsett om tävlingen blir helt katastrof. För det är inte mycket som skiljer mellan ett bra resultat och ett totalt misslyckande. Jag är glad att jag valde att åka till dagens träningspass, det var riktigt nyttigt. Och jag blir sporrad av mina träningskamrater!

Snyggaste pudlarna! Titta noga, en av dem kommer att tävla på SM, sanna mina ord!

Ett sjukt friskt barn

Hon är så frisk. Hoppar, stökar, busar, gråter, skrattar, får oss att skratta. Så kommer symptomen. Tårarna. Medicinen. Ett brev från sjukhuset. Ett besök, nålar, undersökningar, frågor, nya prover, fler besök. Ännu fler undersökningar, nya dieter, gissningar. Nya direktiv, nya besök. Sedan omställningar. Vardag. Hon så frisk. Hoppar, stökar, busar, gråter, skrattar, får oss att skratta. Så kommer symptomen. Tårarna. Medicinen.

Den här gången var det Marcelo som tog besöket på sjukhuset. Vi fick flera rör som ska fyllas. Så är det att ha ett barn med icke normalt fungerande tarmar. Bajsprovrör fyller våra skåp. Nu är det dags igen. Vi ska fånga bajset. Lämna prover, få nya direktiv, nya dieter. Men mitt i allt stannar jag upp. Andas. Hon andas. Under dryga året var det andningen som inte fungerade. Hon andas, jag har inte medicinerat hennes luftrör på ett år nu.

Lilla N och Victor

I dag fick hon ta med sin nära vän Victor från dagis. De har lekt och lekt. Skrattat och berättat hur mycket de vill vara med varandra. De pussas, kramas, sitter hand i hand. Hon har varit så glad. Så underbart glad och stolt över att hennes vän var här. Bara hennes vän. En lång dag. En glad dag. En vardag för mitt sjuka, friska barn.

Avundssjuk

Jag är avundssjuk. Och idag blev det så tydligt när jag sa det högt till en tjej i träningsgruppen som jag är avundssjuk på. Det var inte trevligt att erkänna en ful sida. Men så är det. Jag önskar jag vore lika bra som hon. Lika snygg. Lika rolig. Lika...... säker...... eller det kanske var just det hon hon inte var. Men hon känns säker. I min värld har hon de bitar som jag saknar.

I min värld har jag bitar jag aldrig skulle vilja byta ut, så egentligen är jag himla nöjd med mej. Sudda bort 40kg, släng i några fler megabite i minnet och ett ton med djurkunskap så skulle jag vara himla nöjd. Om det är någon som dessutom skulle vilja ge mej ett par miljoner skulle jag inte tacka nej. Just för att jag i grund och botten är nöjd, kan jag erkänna att jag är avundssjuk.

Jag är avundssjuk på Maggan också. Maggan som jag ska gå kurs hos i morgon. Avunssjukan där är för att hon har en sån himla sorglöst synsätt på livet och fantastiskt med hundkunskap, hon ser bara möjligheter.
Jag vill med vara sån!

Min avundssjuka tar inte skepnad i att jag missunnar de jag är avis på. Det är bara det att jag skulle också vilja ha just det där som de har. Jag önskar att jag kunde mer, hade fler knep och fler förmågor. Jag vill bli bättre med andra ord. Min avunsdssjuka är inte positiv. Den kan ibland äta upp mej innifrån och få mej att tappa fotfästet, få mej att sluta gilla mej. I bland får min avundssjuka mej att sluta se det som är bra i mitt liv. Jag slutar se vad det är jag har som är bra. Dessutom är avundssjukan ful.Men jag hoppas den är utvecklande också. Jag hoppas jag utvecklas när jag får ha dem som förebilder.

Lugn soffpotatis?????

Jag har alltid sagt att Pluto skulle passa bra som bara sällskapshund. Han har alltid varit nöjd med att få följa med på promenad, gosa lite och sedan kan han ligga i sin hundkorg och vara nöjd. Pluto har alltid varit pigg på att hitta på saker och är aktiv när man tränar men han har inte samma behov av aktivering och mental stimulans som Bobbo. Det var ju lite därför jag valde att inte skaffa en tollare igen, för att Bobbo krävt så mycket för att må bra och den tiden finns inte nu med tre barn, heltidsjobb och allt annat. Men nåt har hänt! Numera är han överenergisk! Igår när jag släppte ut honom sprang han minst 15 varv runt huset i rasande galopp, fintade osynliga faror, bockade som en kalv på grönbete och så har han varit nu i ett par månader. Min lugna fina Pluto har precis som många andra här i huset fått enorma mängder energi, ( dit räknar jag barn och hundar, inte mej )

Hundmänniskor har alltid sagt till mej att Bobbo har så mycket energi för att jag har tränat upp hans kondis och tränat orken. Jag har alltid svarat att tollare är så här. Nu börjar jag tveka. Kan det vara så att det är nåt som jag gör som skapar dessa energimonster???? Jag tycket inte att jag motionerar ens i närheten av det jag borde göra med mina hundar. Jag skäms att erkänna det men några tre timmars promenader om dagen är det inte längre i det här hushållet. Vissa dagar blir det bara kortisar och det händer även att jag trötta dagar inte ens tränar hundarna. Hur kan då Pluto gått från en soffpotatis till detta energiknippe? Kanske är pendeln slagen åt andra hållet? Att de får för lite? Men igår när vi körde 
föremålssök i skogen sp gjorde jag det delvis uppe från ett berg. Jag kastade ner föremålen i bergssluttningen. Pluto gjorde runt 10 sökslag och varje gång han hittade ett föremål kom han i 300 uppför det väldigt branta berget i samma höga fart och ut igen med massor av ork. Det var heller inte helt lätta sökslag. En dummie letade han efter i mer än 5 minuter. Hundar ska vara helt slut efter ett sånt träningspass. Men inte Pluto inte. Det var först när barnen gömt tre föremål i skogen uppe på berget och han fick söka runt i närmare sju minuter för att hitta alla som jag såg att hans energi äntligen stillats. Då var han trött. Men inte slut. Det var då nånstans som jag började fundera över vilka monster jag skapat. Innan det hade dessutom Emil varit ute på tomten och kastat boll med Pluto i närmare 10 minuter. 

Bella

På kvällen åkte jag ut till bruksan och mötte upp Neli, Bella och Bobo för ett lydnadspass. Jag körde igenom alla momenten och förutom fjärren så gick han jättebra! Verkligen jätte bra! Det var först efteråt som jag funderade över att han borde ha varit väldigt trött. Men nej. Nej, nej, nej, inte Pluto. Han har energi som jag inte vet vad.



Kanske man får den hund som man gör dem till?

Uppdatering Bobbo

Vi var hos veterinären  Ett besök på 5min där han konstaterade bitskador. Med tanke på storlek av tänder, käkens omkrets och antalet bitsår på benet så frågade han om Bobbo blivit biten av en grävling. Jag sa att jag trodde på katt. - Nej grävling, sa veterinären tvärsäkert. Jag vet inte. 700spänn gick kalaset på och Bobbo går på penicillin. I går var han mycket fräschare i benet och han fick följa med ut i skogen. Där körde vi föremålssök. Jag ser i hans ögon när det gör ont även om han inte alltid haltar, Mentalt blev han nöjd och det var lite det jag var ute efter. Just nu stör han sej otroligt på Pluto och det brukar vara då som det smäller efter någon dag eller två. Därför vill jag att han ska stimuleras mentalt så att han kan släppa ut lite av sin mentala frustration i fysisk aktivitet istället för på stackars Pluto. Svullnaden i benet har lagt sej något och han är inte lika röd. Bra är han inte men väldigt mycket bättre. Och det är jag oändligt tacksam över!

Tankar sprunget ur en dröm

Jag drömde om en sak..... i drömmen bad jag en jag känner om hjälp och jag fick den. Jag blev så förvånad att jag vaknade. När jag låg där i sängen började tankarna mala. Jag är inte så duktig på att be om hjälp. Och med mitt problem jag har skulle hon vara den bästa i världen att hjälpa mej med. Tveklöst. Jag lekte faktiskt med tanken att be om hjälp på riktigt också. Men jag har den där devisen att " be eller fråga aldrig om något om du inte kan ta ett negativt svar". Alla har ju rätt att säga nej eller berätta sin åsikt. Och i det här läget skulle jag inte kunna ta ett nej utan att bli riktigt förtvivlad. Så därför låter jag bli. Vi har ju inte ens kontakt längre.

Det fick mej att hoppa in på ett helt annat spår. På några rader jag läste för länge sedan. Nålar som var riktade mot mej. Hur kan det komma sej att man kan ge personer beröm om och om igen, berätta hur fantastiska de är, vilka bra val de gör, vilka bra föräldrar de är, hur modiga de är, hur mycket man beundrar dem, hur talangfulla de är osv men så kan ett inlägg på den här bloggen som handlar om en helt annan person, en helt annan företeelse, några ord om min känslor inför svåra ämnen som vissa går igenom och som jag hoppas slippa, helt plötsligt kan sudda ut allt beröm, ta bort alla komplimanger och bli riktad kritik och förödmjukelser?

Kan vara svårt att förstå hur jag menar, men lite som om jag hade skrivit att jag verkligen inte vill ha cancer, jag skulle bli helt deprimerad och sluta leva om jag fick det beskedet, hela min överlevnad skulle bara bestå i att kämpa för ett tillfrisknande......
Och så skulle en som besegrat eller har cancer ta illa upp och säga  att jag kritiserat hennes sätt att kämpa mot sin sjukdom.

Jag hänger inte med. Förstår inte logiken. Allt beröm, alla snälla ord suddas liksom bara ut. Som om de aldrig blivit sagda. Som om de aldrig blivit menade. Och hur mycket skit jag än får för att jag alltid försöker vara ärlig, att jag säger vad jag tycker om jag blir frågad eller om man sitter och diskuterar, så kommer jag inte sluta vara ärlig. De som känner mej vet det. Hur kan då berömmet bara flyga sin kos och jag ser hur det raljeras på fb om ord som handlade om min rädsla och det blir till allmänt åtlöje som om det vore kritik till alla med cancer......nu var det ju inte cancer det riktiga ämnet handlade om, men ni förstår principen.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde släppa det som hänt. Att jag kunde sluta bry mej, att jag slutade älska, att jag slutade få ont av orden som riktats, som snurrar runt i mitt huvud och kanske förvandlas och blir nåt annat än de en gång var, men jag har inte lyckats. Jag bryr mej för mycket, blir sårad igen när jag hör orden malas i mitt huvud. Jag frågar varför, varför? Jag blir arg för att jag fortfarande bryr mej om. Ilska är lättare än sorg. Men så blir jag otroligt ledsen. Jag plågar mej själv ibland genom att tänka att de sitter och raljerar över saker jag gjort, skrattar åt mej, vränger mina ord, snackar skit, hånar...... och i själva verket kanske de inte ens tänker på mej, vad vet jag....men jag kan inte låta bli. Det är som tungan som inte kan låta bli att peta på en lös tand.

Så här sitter jag i sängen omgiven av mina älskade barn som använder mej som huvudkudde. Min sambo har skickat gulliga meddelanden och jag ska träffa min bästa vän om ett par timmar, bara några timmar efter att jag umgåtts med min kusin som fattades mej i så många år, och hennes lilla familj. Jag sitter här mitt bland allt det positiva och plågar mej med det som inte finns längre. Ord som uttalats för flera år sedan av människor som valt att inte finnas i mitt liv.  Jag sitter här och är ledsen med en gnagande oro i bröstet och undrar hur allt kunde bli så fel. Därför ber jag inte om hjälp även om svaret kanske skulle bli ja. Det gör helt enkelt för ont att få ett nej.

Bobbos skada

Bobbo haltade inte alls lika mycket i morse. Benet var lika svullet men det kändes positivt. Han fick sin medicin och så beslutade jag att han skulle få följa med och lämna Stora N vid skolbussen. En promenad på ca 2km tur/retur, så det är bara en liten kortis. Sagt och gjort, Bobbo var super nöjd över att få komma ut. Han haltade runt där framför mej, kom på sej själv att det gjorde ont att hoppa över diken, men sprang och lunkade om vartannat. Vi lämnade Stora N och fortsatte vår promenad hemmåt. Jag tog den nya stigen, som fått trappor uppför en liten begknalle. Men trappor är för veklingar sa Bobbo och kastade sej hejdlöst uppför bergstupet istället. Frambenet har ju inte samma styrka som vanligt så han drasade er med en duns och landade på sidan med en ordentlig smäll. Jag hann knappt få fram ett ord förens han gjorde ett nytt försök. Jag försökte hejda honom där uppe som jag var. Jag 

Olyckligast i hela världen!

såg i hans blick att det här inte var nåt bra. Men han tog i och han klarade det. Sekunden efter valde Pluto samma väg, och det gick hur bra som helst, men även hans muskler fick kämpa så det säger ju en del om vad  Bobbos framben fick jobba. Sedan hade Bobbo riktigt, riktigt ont. Turligt nog var det inte många hundra meter kvar innan vi kom in på tomten. Där  lade han sej i högt gräs och låg stilla i nästan två timmar. 

Det största såret framtill på benet.

För att ta reda på mer om skadan så har jag rakat delar av benet på honom. Och det är några ordentliga bett han fått. Jag skulle gissa på en stor katt eller kanske en grävling? Hur ser deras bett ut? 

Små bitskador och det röda blåmärket
på'insidan av benet.

Det var lättare att rengöra nu och så ser man de röda blåmärkena han har längs med sitt svullna ben. Jag har fortfarande inte fått tag på veterinären. Men jag fortsätter under dagen. Lite piggare blev han efter att han stått i duschen och tvättat såren, då bad han att få gå ut igen men han får 

Benet till vänster är tjockare...

vara inne med oss en stund. Jag hoppas verkligen att han blir bättre snart!

Kanske han är det, nu jagar han flugor över halva vardagsrummet......

Hemma i dag!

Efter mycket vånda bestämde jag mej för att stanna hemma idag. Min ena dotter har ont i magen, den andra kan knappt gå för att hon har så ont i tårna som hon skadade på dagis igår och själv mår jag illa så det känns som jag ska kräkas. Det värsta är att jag inte har planerat upp lektionerna idag så jag kan inte bara lämna över lite snabbt till mina kollegor för att de ska ge dem nåt. Bläää!
Dessutom är det bra att jag kan hålla Bobbo under luppen....

Skadad!!!!

Redan när signalerna ljöd från min telefon visste jag att det inte var ett positivt besked jag skulle få. Jag bara visste att det var Marcelo som ringde, trots att vi setts 15 minuter tidigare. Och jag hade rätt. Jag rös till började bläddra i minnet vad det var som kunde vara fel nu då...... men jag blundade och svarade hallå. Och mycket riktigt. Marcelos röst var lite spänd men han lät inte förbannad. Han sa knappt hej. Det första han frågade var varför Bobbo haltade. Bobbo var halt. Bobbo går på tre ben. Allt var bra i morse. 

Jag tänkte att han kanske fått nån sträckning. När jag kom hem från cirkusen insåg jag direkt att det var allvarligare än så. Han håller frambenet helt stelt framför sej och vill verkligen inte stödja på det. Jag gjorde en första undersökning med försiktiga fingrar. Hela benet kände svullet och han reagerade kraftigt. Så jag beordrade honom att lägga sej på sidan. Med extrem möda kom han tillslut ner på golvet. Jag är inte så sjåpig men nu blev jag faktiskt orolig! 

När jag kollade igenom benet såg jag ganska snabbt att han hade ett typiskt sår på framsidan. Det ser ut som en tand punkterat de översta hudlagren och en liten ficka bildats. Jag har sett det många gånger förut, både som bett sår men framförallt som slicksår. Bobbo får den typen av sår i ljumskarna. Många gånger. Han slickar sönder översta hudlagret så stora öppna sår bildas. Det kan 
ibland vara tre till fyra stycken samtidigt. Men jag fortsatte undersöka benet och hittade ett pytte, pytte litet punktsår på sidan av benet. Förts funderade jag såklart om hundarna hade bråkat. Kanske hade Pluto fått ett tag runt Bobbos ben????? Men då hade det varit större skador. Blod. Märken på Pluto. Nu - ingenting. Eftersom jag inte får röra benet ordentligt kan jag inte undersöka det lila, lilla såret ordentligt. I stället letade jag rätt på penicillin och smärtlindrande tabletter. han fick sin dos. Men de har inte påverkat honom något nämnvärt. Han haltar grovt, rör sej så lite som möjligt, kanske blev han lite piggare. Jag hoppas att det är en klar förbättring i morgon.  Min fina Bobbo! Han har ingen feber och tassen och benet känns inte varma. Så visst kan jag avvakta till i morgon.

Mina teorier är,,,,,
I går hade jag en känsla av att åt hade hänt på tomten när hundarna var ute på kvällen. Pluto brukar skälla strax efter att han kommit ut, signalen på att han vill in. Men 20 minuter senare var han fortfarande tyst därute. Och när jag väl ropade in hundarna kom de fort. Men de var lite för uppspelta. Lite för glada, som om de varit med om något roligt.... Kanske har Bobbo blivit biten av ett litet djur? En råtta? En igelkott? En katt? Punktsåret är inte Plutos! Sedan har Bobbo slickat på det såret han har på framsidan och de har öppnats och blivit det typiska sår han får av sitt slickande. Nåja huvudsaken är att han blir helt frisk snabbt. Väldigt snabbt. Typ i natt!

Guddotter häng och en Bastian

En agilitystjärna?

Välkommen till vår gemenskap Bastian! Det nya tillskottet i vår stora familj. Han fick ett nytt hem hos min bästa vän Frida och hennes familj igår. Jag 
fick äran att hänga ihop med honom idag. En liten sotsvart blandras mellan llhasa apso och dvärg pudel. Samma energi som Pluto. Lugn, men mer trygg. Han bits inte och han är nyfiken och samtidigt har han nåt där så jag tror att han kan bli rolig att träna.

Min fina guddotter och jag hängde ihop ett tag.

Samtidigt som jag var där så passade jag på att hänga lite med min bedårande guddotter Alma. Dagen till ära tog hon sitt första halvsteg själv idag, dvs hon flyttade ena foten framåt innan hon tog tag i soffkanten. Vilken pärla hon är! Och glad. Och charmig, och förtrollande!