Onåbar drottning med ledsna ögon

Idag är jag irriterad på rektorn. Väldigt vagt svar på ett mejl jag skickade. Min reaktion fick mej att fundera kring mitt eget beteende. För jag undrar om han hade kunnat svara på ett sätt som tillfredsställde mej? När jag är hård mot någon blir jag nog oerhört hård och dömande. Vilket är ganska långt ifrån mitt naturliga sätt. Jag försöker alltid hålla mej väldigt öppen och alltid anta att alla gör sitt bästa och utgår från sina egna förmågor. Vem är jag att döma liksom? Även när jag inte alls är med på noterna försöker jag sikta om min radar och vara open minded. Men har du kommit i min skottglugg så finns ingen pardon. Jag har faktiskt inte minsta lilla förståelse. Jag känner igen järnridån som slammrar ner och tortyrredskapen som åker fram. Och jag får alltid lust att skratta högt och elakt när det händer. Jag känner mej allsmäktig, stark och onåbar. Samtidigt känner jag ett stygn av sorg, ledsamhet och ensamhet, för jag hamnar inte där utan anledning. Muckar du med min familj, muckar du med mej. Och har du muckat med min familj har du någonstans sårat mej och ur den smärtan kommer järnladyn fram. Jag förstår hur man förr i tiden kunde döma folk till döden utan att lyfta ett ögonbryn. Ibland känner jag mej som drottning Elisabeth på min tron när jag dömer Mary Stuart till döden samtidigt som jag vägrar träffa henne. Nu hade ju de två kusinerna egentligen aldrig råkat i luven på varandra på riktigt, men ni förstår metaforen. Förr i tiden smidde jag planer på hämnd. Och jösses vad jag har hämnats. Och jösses vad jag har sårat och skadat andra i den processen. Det jag märkte då var att hämnden inte var ljuv. Det smakade inte gott och det gjorde bara mer ont. Så jag slutade. Den långvariga hämnden när de får sitt ändå var så mycket skönare. För de har alltid fått sitt ändå. Och jag har kunnat utesluta dem ur mitt liv och fortsatt vara lycklig. Men nu är vi där igen. Jag är ouppnåligt högt uppe på mina hästar. Jag tittar ner och känner förakt. Lite drottninglikt sitter jag och känner att mina undersåtar behöver en slapp klapp på huvudet som uppmuntran för sina medelmåttiga ansträngningar till bot och bättring. Det duger inte. De får ingen klapp. De får mina iskalla blå ögon spända i deras nackar när jag förväntar mej bättre resultat. Jag vet inte om jag egentligen tycker om den här känslan. Klart det handlar om illusionen om att jag tar tillbaka makten. Men det gör jag ju inte. Jag förhåller mej bara till en väldigt snedvriden situation. Ingen vill känna sej dålig alltså gör man allt för att slå bort den känsla. Det här är nog mitt sätt. Men vet du vad, samtidigt kan jag inte känna förlåtelse i bröstet. I mina handlingar är jag som den goda medborgare och medmänniska jag är och jobbar på att det ska bli bra. Men i detta fall gör jag det bara för barnens skull. Hade det inte varit för dem och deras känslor tror jag inte jag hade varit lika civiliserad. Men jag hoppas den långvariga hämnden är ljuvare även denna gång. Tills dess måtte djävulen ta er!