Så här har vi legat i veckan, jag Lilla N med hundarna brevid oss. |
Dagens promenix i stormen var skön och jobbig. Två km orkade jag ungefär. |
Jag testade att köra lite hundparkour. Och det gick ganska bra. Låga korta hinder, träna balans och samarbete, för upp skulle de, på samma ställen. Jobbig övning främst för Bobbo som undviker närkontakt med Pluto. Förutom när jag går med kompisar, undrar jag om jag någonsin bara "går" med hundarna utan att träna. Det har väl hänt några gånger de 11år jag varit hundägare denna omgång, men det är inte ofta. Jag beundrar folk som bara kan ha hund, jag själv ser inte syftet riktigt om man inte får träna och bygga relationer. Fast å andra sidan är jag lite så med barnen med. Vi leker sällan, vi umgås genom aktiviteter eller samtal. Jag undrar hur det var när jag var liten? Jag har faktiskt inget minne. Pappa och jag umgicks på havet och mamma och jag pratade mycket, men att vi gjorde saker tillsammans har jag inget minne av. Pappa har ingen som helst förståelse för mitt djurbehov och mamma söker närhet via djuren, för närhet med människor är ju lite bekymmersamt för henne. Att skaffa djur är ju en oerhört egoistisk handling, man gör det för sin egen skull. Och jag har dåligt samvete om jag inte tränar för att tävla. För då går jag ner på en lägre nivå och mina djur är värda mer. Allt eller inget, det är jag. Men jag spretar så mycket i mina åtaganden så att inget blir egentligen helgjort. Allt blir lite duttigt och inte fullsmäck. Ibland blir jag irriterad på att jag är så, men när jag försöker koncentrera energin på några få saker blir jag så hiskerligt uttråkad! Jag har börjat förstå att jag aldrig kommer att komma någonstans, att jag aldrig kommer prestera något stort, men kanske det är just det jag trivs bäst med i längden - att vara en medelmåtta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar