Sakta men säkert

I min familj ( ni förstår inte hur underbart det är att skriva de orden) är vi inte jätteduktiga på att slutföra saker på en gång. Marcelo börjar gärna 15 projekt samtidigt och slutför dem efter ca 3 år. Och ja, jag har inte så mycket emot det. Efter snart 22 år tillsammans har jag lärt mej att leva med det. Jag är ju själv inte ett spår bättre. Mina projekt är oftast inte lika stora som hans, så det syns inte lika väl att jag är likadan. Här hemma har vi nu den icke-färdiga-trappen, icke-färdiga-övervåningen, icke-färdiga garaget, icke-färdiga-altanen, icke-färdiga staketet, icke-färdiga-häcken, icke-färdiga-gräsmattan, icke-färdiga-båten, icke-färdiga bilen, icke-färdiga tomten.... ja så där skulle jag 

Jag och min darling tillsammans

kunna hålla på att rabbla alla projekt som är påbörjade men inte avslutade här hemma. Det är inte förens folk, som hälsar på, kommenterar förvånande att något är förändrat som jag inser att jo, det händer rätt mycket här hemma periodvis ändå. Men nu i helgen har det sjutton-gubbar hänt en del. Vi har en stor tomt och det finns många ställen som ser förskräckliga ut. halva vår gräsmatta saknar matjord. Där har det inte gått att klippa gräsmattan för att det är så stenigt. Men förra året beslutade jag mej att strunta i det, för det såg fruktansvärt ut på baksidan. De värsta stenarna skyfflades bort och sedan dess har jag klippt och klippt även den delen av gräset. Jag hoppar och skuffar på min åkergräsklippare när jag är i den delen, men för varje gång har ogräset blivit mindre, stenarna färre och gräset jämnare. I år har massor av folk kommenterat vår fina gräsmatta.Och vandrar man inte på den ofärdiga biten och märker alla ojämnheter så ser det faktiskt ganska okey ut! Vi har en fin gräsmatta, konstaterar jag lite förvånande. På sidan av garaget har vi ett tältförråd som rasade ihop för tre år sedan, en väldigt snörikvinter. Massor av saker gick förlorat, foton, skivor, byggmaterial, kläder och annat. Att ta reda på eländet har varit fruktansvärt. Jag gick en sommar och drog i det jag kunde rädda som var viktigt. Jag kastade två kärror med saker, men det syntes inte att jag varit där ens en gång. Marcelo gick lite i våras och drog i byggmaterial och muttrade åt kaoset. I fredags gjorde vi gemensam sak av det hela och tömde tältet, kastade allt. 

Vedhögen från underjorden

Och det var inte så jobbig, så i rena euforin beställde vi en container till virket. Den kom igår. Tanken var att vi skulle samla styrkorna till nästa helg för att gemensamt ta bort allt som är brännbart på tomten. Men vi gick och drog lite i 

Raffa hjälper till. Vi har nyss börjat med vedhögen.
Kolla in hur full containern blev med bara ved lite
längre ner!

den stora vedhögen. Vedhögen från underjorden. Det går inte kalla det ved... Det var ett enormt träd vi fällde. Men vi fällde så många träd. Orken var slut så den högen fick ligga där under granen. Granen som dog. Den stora vedhögen ruttnade, möglade och blev ett samhälle för allehanda småkryp. I går skulle vi bara börja lite.... men lite blev mycket. Raffa och Micke kom och hjälpte till och helt plötsligt var vedhögen - borta. Och den döda granen fälldes - borta. Och virket från det bortforslade tältet - borta. Vi slet hela dagen, men som det var värt det! 

Grabbarna rullar stock

Jag och Marcelo kunde liksom inte riktigt tro att det var sant. Vi småskrattade hela kvällen av lycka. Nu gapar endast ett stort sår där i gräsmattan som vittnar om var stockarna har legat. På med lite gräsfrön och nästa år 

Döda granen fälls

kommer det vara fint där med. Det har varit ett hörn vi försökt att undvika att se, för vi har fått ångest när vi insett hur mycket det finns att göra, men hur lite lust och ork vi har. För att göra saken lite bättre har jag och ungarna börjat plantera en syrenhäck mot grannen-med-insyn. Det var mindre häck än vad vi trodde så vi måste åka och köpa mer i veckan, men vi har börjat! Vi har planterat jordgubbar, krusbärsbuske, röda vinbärs buske, mormors blåbär och båda fruktträden har fått frukt. Väldigt lite, men ändock, fem äpplen och sju körsbär! Sakta men säkert händer det ändå något här hemma. Det kan kännas som det är stiltje, och vi får en del vassa kommentarer ibland från vänner och bekanta. Men vi har inte flyttat till landet för 

Vedhögen från underjorden snart färdig lastad!

att tävla om det finaste huset, den prydligaste trädgården. Vi har flyttat till landet för att kunna bada, njuta av skogen, kunna öppna dörren gå ut och utnyttja vår trädgård som en lekyta, träningsyta och för att kunna vara hemma när vi gör en del jobb. Vi är inte rika. Hade vi haft pengarna hade det varit lättare att göra klart allt lite fortare. Men vi gör det i vår takt, när möjligheten dyker upp, när orken finns och andan faller på. Just nu går vi fortfarande och småskrattar av lycka över att vedhögen och brädhögen är - borta!

Foto: Stora N och jag