Familjeträning

Med risk för att bli tjatig.... men jag är liksom lite frälst.... fy fabian vad kul det är att cykla!!! I går skulle jag testa en ny väg ( för mej, inte för alla andra jag känner som tycks kunna allting... hmpff) De två stora har tjatat på att de ska få följa med. Jag gav vika... efter mycket om och men. Så vi cyklade och cyklade. Stora N har en cykel som inte alls lämpar sej för turer över en mil. Så han kämpade mest. Efter ca 6 km var han röd i ansiktet och gråtfärdig. Men han sa inte ett pip. Jag ringde Marcelo och frågade om han kunde hämta Stora N. Vi kan väl säga att det var lite fel läge ( han låg under min bil och svor eftersom kylaren släppt och låg på backen...) Stora N fick byta cykel med sin syster och vi 
fortsatte trampa. Efter ytligare ca tre kilometer ringde telefonen, Marcelo var på väg. Stora N var faktiskt lite piggare efter cykelbytet men var nog ändå rätt glad att få åka bil hem. Mittimellan N och jag fortsatte. Vi pratade, trampade, mötte ankungar, små söta lamm, hästar och trevliga människor. Vi kom ut så att vi cyklade längs Göta kanal och i över tre timmar orkade vi rulla på. När vi kom hem var vi rätt möra i kroppen båda två, men ansiktet lös lika lyckligt på min dotter som på mej själv.

Idag cyklade vi ut nästan alla, bara Pluto och Marcelo
stannande hemma och gjorde nytta. Här är vi startklara!

Hemma har jag en dotter som är grymt avundsjuk på våra cykeläventyr. Lilla N har precis lärt sej bemästra den blå cykeln utan stödhjul. I dag bestämde vi att ta en liten tur allihopa. Bobbo fick hänga med. Lilla N stannar i alla uppförsbackar. En hel vattenflaska dracks upp och Bobbo råkade springa åt fel håll så han kom lååångt bakom oss vid ett tillfälle. Men inte stressades han av det. Han pinnade på i en arbetstrav som inte kräver mycket energi. Vi stod och väntade vid en björk. Han passerade oss och fortsatte trava. Då var det vi som fick bråttom! På dagens cykeltur hade Stora N bytt upp sej till den stora röda cykeln, en 26 tummare. Helt plötsligt var det inte alls jobbigt att cykla för min modiga son. Att Bobbo fick följa med var för att turen inte skulle vara så lång. Lite drygt 5km, i makligt tempo med en hel del stopp. Att tvinga runt en snart 11 år gammal hund på cykletempo är djurplågeri. 

Bobbo 10½år, han är så hel och pigg.
Min otroliga, älskade livskamrat!

Men Bobbo tycks tycka det är roligt att få löpa tillsammans med oss. Han visade inga sympom efter förra gången, och det var en längre tur. Han blir heller inte stressad av att vi ligger långt framför honom i exempelvis nerförsbackar. Han kommer i det tempo som passar honom bäst, sedan passerar han oss och väntar om vi kommer för långt på efterkälken. Den hunden är helt otrolig!

Jag tycker det är hysteriskt underbart att cykla ihop med mina barn. Även om vi inte håller ett tempo som gör att musklerna ber om nåd, så är vi ute under en längre tid. Och för att jag ska bli svettig och trött cyklar jag på höga växlar, även i jobbiga backar, sedan väntar jag på barnen däruppe. Så musklerna får ordentlig träningsvärk, 

Igår cyklade jag och dottern i över 3 timmar!

även om flåset inte alltid kommer upp på jobbiga nivåer. När jag cyklar själv svär jag att jag aldrig mer ska cykla några kilometer innan jag kommit hem. Varje gång. Då är jag så trött att jag har svårt att prata, jag kan knappt gå men jag är sååå lycklig! Jag cyklar i hög fart, på hög växel och märker att jag inte har tid till återhämtning på samma sätt som när barnen är med. Mina lår är överdrivet känsliga för mjölksyra, backarna håller på att ta kål på mej! Att börja cykla är ett av det bästa jag gjort på bra länge. Jag mår bra av det. Min kropp byggs sakta upp igen, jag känner det, samtidigt som jag har ont överallt. Mest bra ont. Skulle behöva besöka en massör och en kiropraktor för att bli fit for fighet igen. De sista åren har jag börjat unna mej saker som är bra för mej. Det började med massagestolen, spikmattan, gå regelbundet till naprapat, ayurvedan, crosstrainern och nu cykeln. Min fina, fina cykel.