Julhazard

För nästan ett år sedan tog jag mod till mej och ringde Ingela. Jag hade fastnat. Fastnat i mina egna tankebanor, i mitt eget trassliga nät och jag kom inte vidare. För många år sedan tävlade jag och Ingela mot varandra. Hon med Nike, jag med Bobbo. Jag visste att hon var bra, men inte hur bra. Lotta, en av agilitykompisarna på klubben sa åt mej flera gånger att Ingela kunde hjälpa mej. Och för ungefär 11 månader sedan så ringde jag. Tveksam. Tveksam över att få till tiden, tveksam om jag kunde leverera.  
Ingela tog emot mej med öppna armar, satte in mej i grupp med människor jag inte hade något gemensamt med, som jag kände mej totalt annorlunda mot. Jag blev så liten, så sårbar, så förpassad till ingenting. Jag kände mej så väldans värdelös jämfört med de andra. Där gick jag med en hund som efter ett år inte kunde gå fot, som hoppade så fort någon gjorde en hastig rörelse och som tyckte det var otäckt att komma för nära när man var i rörelse. Bra förare jag är va? Alla andra hade hundar som behövde finslipa sina rörelser. De kunde 

Ingela och Carro!

ALLT. Förarna var säkra, skojade var avslappnade. Jag var stor, klumpig, osäker och väldigt stilla. Men så är inte jag. Min personlighet tar plats, är självsäker och syns. Så en dag, kommer inte ihåg vilken, bestämde jag mej för att vara mej själv lite mer. Och plötsligt så fick jag träningskompisar. Jag fick hundvänner. Jag blev en i gänget. Pluto och jag tävlade. Vi fixade inte första tävlingen men sedan fick vi första pris i första klassen, vi fick första pris i andra klassen och vi återupprepade det igen en gång till. Istället för att ha en hund som hoppar så fort man rör sej har jag fått en hund som med framgångarna blir säkrare, mer trygg och tillsammans lär vi oss att finslipa våra rörelser. Ingela har en särskild energi. En människa som inte inte sätter sej innanför ramarna och följer alla regler. Hon stångas, bråkar, utmanar, hon hörs hon syns och hon är sårbar. Ingelas energi, hennes aura, berör och får människor att lyckas. Hon får människor att känna sej inkluderade och hon tycks drivas av en enorm vilja att ge, på sitt egna sätt, obegränsat till oss som är redo att ta emot.

Christina är en i gruppen som är som en urkraft. Hon är lugn, lågmäld så accepterande. Hon väntar ut, gör allt med samma lugn och harmoni som sedan är som ett vindkraftverk av styrka. Skulle jag bli kär i en kvinna skulle jag bli kär i Christina. Hennes fina sätt och enorma vänlighet har lagt sej som ett plåster på sår jag inte visste hade. Det räcker med ett leende från henne så infinner sej hennes lugn även i min kropp och alla tvivel ersätts med frågan ; varför skulle inte jag fixa det? Ja, varför skulle jag inte?

Bibbi är också en kvinna som har en sån självklar attityd. Man är så självklar. Alla är välkomna. Bibbi får mej att känna mej som en av byggstenarna i vår grupp. Att jag också behövs. Jag älskar hennes syn på tillvaron. Man tar det som det kommer och man strävar framåt. Framåt och uppåt. Och det känns så självklart att man kommer fram när man har Bibbi vid sin sida. Varför skulle man inte? Bibbi har en enorm värme och humor som sprider sej i gruppen. De veckor hon var borta för utbildning var lite gråare, lite tristare och jag saknade hennes värme och humor. Att döpa en hund till Ragge säger allt. Det är kärlek det!

Brita är också så fantastisk att ha i gruppen. Med sin energi skapar hon fart och fläkt. Hon ifrågasätter, böjer, bänder och levererar. Hela tiden levererar hon. Kan hon kan jag, tänker jag hela tiden. Och med sitt sätt får hon mej att se möjligheten. Hon tycks alltid ta det förgivet att det kommer gå. Förr eller senare. På det bara. En gång till. Ge aldrig upp. Och jag kommer inte ge upp Brita. Du får mej att le och tro på det mesta. Underbara Brita.

Julhazard i mitt kök

Maria är lugnet själv i gruppen. Med stojande barn, ylande hundar runt sej så står hon så stadigt som en lugn och trygg plats man kan landa på. Maria visar hur mycket man kan lyckas med om man bara vill. Hon visar hur mycket jag gått miste om, vad jag inte kunnat göra om jag hade haft hennes driv. Men jag lär mej, mycket med Maria som förebild. Det finns en del personer som jag kan titta på och tänka; tänk om jag vore mer som henne, Maria är en av dem. Tänk om jag vore mer som Maria. Så mycket enklare mitt liv skulle vara då. Men jag är nöjd att kunna ha henne som förbild i min träningsgrupp. Flera Marior till världen säger jag!

Sedan har vi Carro. Jag har prisat henne så mycket att det nästan går till överdrift. Men vad mer kan man göra med en människa som är så befriande som hon är? Hon har allt det som jag innerst inne drömmer om att vara. Hon är driftig, snygg, dominant, hon är rolig , har ett fantastiskt driv framåt som kan drar lokomotiv flera mil. Hon får jorden att snurra runt henne och hon får saker att hända. Är det något jag tror på så är det Carros förmåga att nå till stjärnorna. Vill hon dit, kommer hon dit. Jag är helt säker på att hon kan nå hur långt som helst med sina hundar. Jag bara hoppas att hon hon kan bli lite snällare mot sej själv och se vilken fantastisk människa hon är.

Min vinst!

I söndags, efter att vi kommit hem från julfesten på Grand så möttes vi alla upp hemma hos mej för att äta lite mat och spela julhazard. Första gången för mej, men jisses vad roligt det var. Vi hade köpt saker för max 100kr var, slagit in dem och sedan slog vi tärning och slet julklappar ur varandras händer. Lilla N blev förtjust i en gosedjus hund, men Bibbi och Christina visade ingen pardon, när de vann slet de hunden ur hennes händer och det uppstod vilt slagsmål om några lådor med hundgodis. Maria och jag bråkade länge om ett par tomtar, men där gick jag bet. Allt fokus var på att vinna hem klapparna man helst ville ha. Jag gick tillslut hem med en stor vinstskörd och var väldigt nöjd. Vildast av alla var Christina som annars är så lugn. Det var riktigt roligt och jag tycker vi gör om det där väldigt snart igen. En enorm tacksamhet finns i mitt bröst för att få tillhöra detta gäng. Och jag ska komma över mina skyddsmurar som håller för bomber. Jag ska hitta förtroendet när det gäller min kapacitet och jag ska bli en kraft att räkna med. Jag ska bli den jag är. Visa mina fina sidor och inte bara denna jobbiga osäkerhet. Tack till alla er!

Foto av Carro under en mörk träningskväll i höstas.