I pulkabacken

Kusinen Rut kom igår. Ni vet rottisen som vi brukar hundvakta. Människokusinen Rebecca är ner i Göteborg och tävlar i ungdoms SM i simning. I dag när vi vaknade var det strålande sol, massor av snö  och lagom kallt runt - 9 grader. Halsen bråkar fortfarande en del och orken är inte den bästa men man kan verkligen inte vara inne en dag som den här. Det går inte. Vi hittade knappt några pulkor men Lilla N var överförtjust när hennes lilla bäbispulka kom fram. Stora N fick ha sin svarta pulka som hållt i 4 år nu och Mittmellan N tog med en stjärtlapp.Så vi packade in tre hundar, tre barn och mej i bilen och sladdade in till Vilbergen för att åka pulka i Paprikabacken. 

Visst är jag en person som brukar dra med mej hela familjen på allt. Ungar, hundar...alla är välkomna, det mesta fixar jag. Men jag undrade faktiskt lite över hur det skulle gå. Rut är inte den mest pålitliga hunden. Hon kan inte vara lös för hon hoppar gärna på främmande hundar. Mina hundar är ju lite understimulerade och det brukar betyda att Pluto blir lite upphetsad när vi hittar på saker, Bobbo säger då ifrån och det uppstår lätt slagsmål. Är det något jag inte vill så är det ett hundslagsmål bland pulkaåkande barn.... speciellt inte med en hundras som Pluto. Därför är Paprikabacken suverän för det är inte så mycket folk där.... Att lämna hundarna hemma är inte ett alternativ. Att vara ute är ju just det som aktiverar hundarna. Sedan kom också en liten oro över Rut och Pluto som egentligen inte har mycket till päls. Jag undrade hur länge de skulle orka vara ute i kylan utan att frysa. Men vi åkte och jag tänkte att jag löser det.

Vi kom fram. Det var ca fem familjer i backen så jag kopplade alla hundarna. Med tre koppel, varav Rut i flexikoppel ( say no more) blev det lite lätt kaos när mina barn behövde hjälp med att spänna hjälmar, dra på vanten, rätta till pulkan. Där stod de fina familjerna med engagerade föräldrar och puttade sina ungar nerför backen, hjälpte dem att dra upp pulkorna igen. Själv stod jag med händerna fulla av koppel, tjocka vantar ( jag hatar vantar), bollar, leksaker och pulkasnören. En pappa ville hälsa på Rut, jag tvekade  men så gick Rut fram. Han hann klappa några tag så började hon morra. Nu pratar hon genom att morra, men det ger ju inte ett så bra intryck. Mittimellan N;s stjärtlapp fungerade inte att åka med i snön. Den stannade efter fem cm. Jag kände att jag gav upp. Jag kopplade loss mina hundar, beordrade Stora N att dela pulka med sin syster, han blev dösur, sedan gick jag bort 

Var är bollen????

lite längre bort och började kasta leksaker till mina hundar så de fick springa upp och ner i backen. Lilla N satt och skrek HJÄLP för att ingen fick putta hennes pulka nerför backen utom jag. Bobbo tappade bort bollen och Rut kastade sej i kopplet för att busbita Pluto i nacken, när han hade leksak. Han försvarar sina leksaker hett! Inget slagsmål, inget slagsmål bad jag och räknade till tio. Sedan frågade jag om vi skulle åka hem, nej svarade ungarna och löste alla konflikter själva. Jag stod i ena änden av backen och lekte med hundarna, mina barn fick sköta sej själva och alla andra familjer var så engagerade i sina barn.... hur man än vänder sej så han man svansen där bak. Aldrig räcker man till. Efter att ha letat efter bollen och flera familjer gett sej av hemåt så gick jag över till mina barn och började åka pulka med dem. Först frågade jag de stackare som var kvar om det var okey att Bobbo och Pluto var lösa. Det gick tack och lov bra. Skönt att bara ha en hund att hålla reda på. Jag är så tacksam över att mina hundar inte springer fram till vare sej människor eller hundar. Sedan började det roliga. Rut och jag åkte pulka. Eller jag satt i pulkan. Rut sprang bredvid mej i kopplet och Pluto och Bobbo sprang bakom medan jag tävlade med ungarna vem som kom först ner. Ungarna var superglada och hundarna blev som tokiga. I över en timme sprang vi upp i backen och åkte pulka ner i svindlande fatr. Testa att bli dragen av en yr rottis så ser ni hur fort det kan gå. Bobbo gav upp till slut och stannade uppe i backen men Pluto och Rut var som tossiga. Äntligen hittade vi ett sätt att få alla nöjda! 

Rut och jag åker pulka. Pluto inte sen att haka på!

 Barnen började bli frusna men de korthåriga hundarna hade klarat sej. Vi  letade lite till efter bollen och återvände sedan till bilen. Närmare två timmar var vi ute och det var riktigt underbart! Väl hemma blev det varm choklad och en film. 

Jag hade inte behövt oroa mej. Inget hundbråk, barnen och jag hade roligt, hundarna blev aktiverade, enda smolket i bägaren är den försvunna bollen. Men det går ju att köpa fler!