Har vi plats för Pluto?

Jag läste på Ingelas blogg idag. Det fick mej att fundera lite om det här med hund. Varför har man hund, för vems skull har man det osv. Hon ställer frågan om vi läsare tycker att man ska avliva eller rehabilitera en trasig hund. I första andetaget är ju frågan kanske lätt. Klart man rehabiliterar, gör om, anpassar, hundar är ju ens barn på ett sätt. Men sen kommer också andra aspekter in. Det är kostsamt, har man råd?  Jag vet att jag skulle göra mycket för att behålla Bobbo. Allt i min makt. Men jag vet också att om han inte vill mer skulle jag lyssna på det. En hund som har ont och inte tycker det är kul har kanske inte så bra liv. Hund som har ont men är glad har säkert ett underbart liv ändå. Jag tycker nog inte man ska spara på hundarna in i absurdum. Lider de och mår dåligt är det kanske bättre att de får somna in. Har de ont men är nöjda kan man gott behålla dem, tycker jag.

Så gör gör de aldrig längre.

Men det fick mej också att fundera kring Pluto. Jag älskar Pluto. Inte som Bobbo, men jag älskar honom. Annars hade jag inte behållt honom trots alla sorger. Men jag brottas också med tanken att det ska vara roligt att ha hund. Jag har hund för min skull. Det är ett egoistiskt val. Jag vill ha hund för att jag älskar sällskapet, träningen, gosandet, ja allt som har med hundar att göra. 
Ska sanningen fram vet jag inte om jag tycker att det är så roligt med Pluto alla gånger. Och jag brottas med om jag ska behålla honom eller inte. Slagsmålen mellan hundarna tär på mej. Och nu när jag inte riktigt vågar lita på honom med andra hundar blir det jobbigt på ett sätt som jag inte vill ha i mitt liv. Visst kan jag ha honom lös och han bryr sej inte om andra, jag kan träna och han är med mej och det är aldrig några problem. Men jag kan inte umgås med andra med hundar utan att ha 100% koll på Pluto. Det kan inte bli avslappnat med kompisars hundar, eftersom han reagerar på tikar och hanhundar. Inte som Bobbo som alltid svarar upp mot hanhundar, utan Pluto reagerar ibland. Och jag har ingen koll när. Det ligger bortom min kunskap. Och 
så ska jag ha det de närmaste tio åren? Vill jag det? Är det så jag vill ha hund? Det är inte så att jag valde Pluto för den ras han är. Han valde oss och grabbarna i familjen valde honom. Jag tyckte om hans energi, och det gör jag än, så därför svarade jag ja. Har jag tagit mej vatten över huvudet? Jag önskar jag hade kunskapen som Ingela besitter, eller Ceasar Millan. Då hade jag kanske löst situationen. Men jag har inte det. Och nu är jag arg på honom. Arg för att han är så osäker, arg för att han inte varnar, arg för att han inte funkar med andra hundar. Jag är arg på mej för att jag inte kunnat löst den här knuten tidigare, arg på situationen som lett fram till det här. Ilskan kommer gå över. Men frågan kvarstår; Är det så här jag vill ha hund?

Kanske är det egoistiskt av mej. Kanske borde jag göra allt i min makt för att fixa till det. Kanske borde jag sluta vara lat. Men jag vet i faan hur? Och var jag än vänder mej får jag inga svar. Ingen hjälper mej. Ingen kommer med handfasta råd; testa det här så kanske det löser sej! Nej svaret jag får av hundmänniskor är; Ha mer koll, det kommer bli värre, det finns ingen lösning, jag vet inte. Vet ni vad, jag vet inte heller. Jag har två hundar. De 
bråkar ibland. Jag har en hund jag just nu är osäker på för jag ser inte signalerna innan, vilket gör att jag är på helspänn. Jag till och med drömmer att de slåss. När grannens hundar låter kastar jag mej ut för att se om Pluto eller Bobbo är inblandade. Jag är aldrig lugn och harmonisk längre, alltid på tå; ha mer koll. Är det så jag vill ha det? Är det så jag vill ha hund? Om det gör mej egoistisk? Klart jag vill säga nej, jag vill inte vara ego. Men kanske jag är det? Inte en trevlig tanke eftersom det är en negativ, nedsättande kommentar.

Pluto kommer vara kvar här än så länge. Jag fortsätter göra planer för honom. Jag älskar hans på och av-knapp. Jag tycker det är roligt att träna med honom, jag älskar att ungarna kan göra vad som helst med honom och jag älskar att ligga och gosa med min knäppgök. Men om jag inte får ordning på känslorna, ordning på beteendet då kan jag inte lova att Pluto stannar här tills han pensioneras. Då tänker jag att det är bättre att han får komma till någon som inte har de kraven som jag har. Där han kan få vara en familjemedlem utan att stöta på massor av hundmöten hela tiden som inte stärker honom. Jag tror att jag ger honom ett ganska bra liv här hemma, men det finns de som kan göra ett bättre jobb. Hela familjen vill ha kvar Pluto här hos oss men det är inte lika självklart som att Bobbo alltid stannar här. Orättvist? Ja, men ärligt.