Skogspromenad.

Min fina, underbara, älskade och super vackra Bobbo!

Jag älskar dofterna. De dunkla vägarna. Stigen. Bergen. Jag älskar att se Bobbo flyta fram över stock och sten, som den skogsvarelse han är. Hör en fågel. Smakar ett blåbär. Njuter när det bara är hundarna och jag. Ingen som pladdrar. Tyst. Älskar tystnad. Älskar luften. Avslappnande. Jag 
älskar den ordlösa kommunikationen vi har, mina fyrbenta söner och jag. Jo Pluto har blivit min på nästan samma sätt som Bobbo. Jag tvekar ibland fortfarande om hans vara eller icke-vara i vår familj. Speciellt efter att grabbarna rykt ihop eller när det är spänt mellan dem. Jag vill ju i slutänden göra det som är bäst för dem. Men så här i skogen där de springer sida vid sida eller 
efter varandra på stigen så glömmer jag bort spänningarna. Här är det bara skönt. Här tankar jag. Här njuter de att få löpa fritt, hoppa över nerfallna träd. Jag kan se ruset i deras ögon när det far fram fria i skogen, i naturen där vi hör hemma!