Stora N;s hoppklass

Stora N fick också tävla en klass med Bobbo igår. Bilderna är från ett tidigare tillfälle eftersom jag inte hade nån kamera igår.Stora N har ju tävlat ett tag nu och har faktiskt startat i svåra banor tidigare. Nu känns det som han hade lite mer kött på benen och bättre självförtroende. Jag försöker hamra in i barnen att det viktigaste är att ha roligt, eftersom det är så oerhört lätt att diska sej i agility. Och jag tror de fattar vad jag försöker få fram.

Stora N ville själv köra hopp-loppet och då skulle han såklart få göra det! Tillsammans gick vi igenom banan. Vi diskuterade olika alternativ att ta, vilken sida han skulle vara på osv. Sedan fick han gå själv ett par gånger. När det väl var dags att köra var Bobbo oerhört uppmärksam. Trots att det blev några småmissar från Stora N:s håll så lyckades de som ekipage lösa alla hinder. Det flöt på och jag tror jag höll andan för jag kom på mej själv att kippa efter luft. Sedan, för en kort sekund, ser jag hur Stora N glömmer bort banan. Han vet att det ska vara en tunnel, blir osäker vilken tunnel eftersom det var två som låg relativt nära varandra. Han ställer sej ivägen för rätt tunnel så Bobbo tvekar men lyssnar på kommandot och sticker in i den andra tunnel. Disken var ett faktum. Men Stora N kämpar vidare. Han får igenom Bobbo i rätt tunnel och klarar av resten av banan utan besvär.


När vi rastade hundarna kunde han inte sluta babbla. Om och om igen jublade han över hur roligt det varit på banan. Han var så stolt över sej själv, vilket han sa säkert femtielva gånger. Då kände jag en stor inre lycka över att mina barn har just den där förmågan att vara stolt över sej själv. Jag klappade om Bobbo lite extra för att han är så barnvänlig och snäll. Och jag kramade om Stora N och berättade hur underbar han är.


Jag måste bara säga att jag tycker det är helt fantastiskt att få dela mitt intresse med barnen. Att vi som familj kan sticka iväg och göra roliga hund-grejer tillsammans och att det slutar med så mycket glädje, även om slutresultatet inte är det bästa. I går fick vi dela det med ännu en medlem i familj. Min kusin Neli var med och hejade på. Som vanligt fick hon vara med och hålla ordning på lite hundar och barn. Jag blir så himla glad när andra vill komma och vara med när vi ska försöka prestera. Och Neli gör sitt bästa att alltid glädja mej genom att vara med. Så en extra eloge till henne!