Att ha med Pluto.

Pluto var ju med på vår semester. Att jag valde honom och inte Bobbo har flera förklaringar. Pluto har inte fått den tid och uppmärksamhet som han förtjänar. Han har varit hund nummer två och har fått hänga på när jag gjort Bobbo-aktiviteter. Sedan har jag tränat honom "lite på skoj". Han får alltid gå åt sidan för Bobbos skull och Bobbo tillåter inte honom komma nära mej så att vi kan bonda på riktigt, riktigt. De gånger vi har försökt har det slutat med slagsmål så jag tillåter heller inte båda hundarna hos mej samtidigt. Och eftersom Bobbo är hos mej som en klistrad papperslapp är det inte helt enkelt för Pluto att slå sej in. Jag har märkt att han reagerar i vissa lägen på ett sätt som jag inte uppskattar, och det beror helt på mej. Han litar inte helt på människor och när jag blir arg vågar han inte komma fram. Det är inte som förr, men den där stenhårda tilliten som Bobbo har till mej, den saknar Pluto. Bobbo vet att han inte åker på stryk. Han vet att jag gormar och låter arg men inget ont händer, förutom att jag tar tag i honom och läser lusen av honom. Det vet inte Pluto. Och även om vi tränar även på den biten, hur ska han bli säker om vi inte får full tid med positiva upplevelser? Jag ville att vi genom den här semestern skulle skapa närhet till varandra. En annan anledning är att Pluto är lätare att ha med än Bobbo. Bobbo tror nämligen att det är ett straff att gå i koppel ( vilket jag också använder när han inte sköter sej, så det är ju riktigt) Och att då ha Bobbo kopplad i flera dagar är mer en pina för honom än glädje. Pluto däremot är glad bara han får vara med. Dessutom är han oerhört enkel att ha med överallt. Och det blev det verkligen en demonstration under den här semestern!

Mitt bland alla människor under
Pippi förställningen, då vilar han.

När folk frågar vilken ras Pluto är tvekar jag alltid att säga att han är en amstaff. Jag håller stenhårt på de 25% rottweiler som det sägs att han är och säger till folk att han är en blandras. Under den senaste veckan bestämde jag mej för att han är ett utmärkt exempel för folk att se att amstaffens sk kamphunds mentalitet är att vara så cool som Pluto är. En gång under hela semestern fick jag en ogillande blick från någon. Om det berodde på att vi trängdes med massor av folk och hon var hundrädd eller för att han är en staffe, vet jag inte, men annars har alla reaktioner varit enormt positiva. I djurparken kom det fram en kvinna med sina två barn och frågade om hon fick klappa Pluto. Hon hade blivit attackerad av en amstaff/doggo argentino och var jätte rädd för just den typen av hund som Pluto är. Hennes högsta önskan var att komma över rädslan och Pluto var hennes första steg. Sedan lät hon barnen komma fram för att lära även dem att dessa hundar inte behöver vara farliga. Mitt i den värsta trängseln har han lagt sej ner för att sova och struntat i när barn klivit över honom eller runt honom. Han har lugnt och stilla låtit mer än 50 barn klappat honom 

När barnen gick i Riddarskola somnade Pluto på jackorna. Det var riktigt
tråkigt tyckte han, men var ändå med på noterna.

under dessa dagar och inte ens när en liten kille på drygt året överumplade honom medan han sov på slottet och föräldrarna förfärat bad om ursäkt lyfte Pluto knappt mer än på huvudet och suckade. Ett litet för stor intresse för djuren i parken visade han genom att spänna kroppen, men blir det för mycket för honom vänder han bort huvudet och väljer att inte konfronteras för att han känner att han inte vet hur han ska reagera. 


Första natten i tältet var han ganska orolig, vågade inte gå in när tältduken slog i vinden och hoppade upp så fort någon reste sej. Andra natten var han cool lugn och jag kunde lämna honom i tältet utan att han brydde sej. Lilla N har gått med honom mest under dessa dagar. Mest har hon hållt kopplet i handen och fått många förtjusta tillrop när den lilla, söta flickan gått med den stora, lydiga hunden. Andra hundar ha rmorrat och gjort utfall, han har inte bevärdigat dem med en blick.


 Ett riktigt bra träningspass fick vi till under dessa dagar. Mest har vi kramats, promenerat och lekt tillsammans. Oj som vi har lekt. Mest på stranden, han och jag. Vi har bondat och haft riktigt roligt tillsammans. Vi har varit nära, nära, kelat och skapat förtroende. Stora N och Pluto har kastat boll tillsammans, 
gjort av med lite energi och även Mittimellan N har visat ett visst intresse för Pluto. De har sovit tillsammans, hans tass i hennes hand, hans huvud på hennes lår, hon med armen runt hans kropp.


Att ha med Pluto har varit väldigt enkelt. Inte många minuter har vi varit ifrån varandra. Det var när vi duschade och när jag diskade. Annars var vi tillsammans hela tiden. Om målet med att han ska känna en större trygghet hos mej är nått vet jag inte än. Här hemma har Bobbo tagit sin självklara plats med huvudet i mitt knä och Pluto har lagt sej i sin säng. På promenaderna går Bobbo långt där framme och Pluto går nära mej. Men jag har blivit mer uppmärksam på att Pluto behöver mej. Han blir orolig om han inte ser mej. Bara han vet att jag är i närheten så är det okey. Men han vill ha mej där. Han är otroligt uppmärksam på mej. Läser av mina signaler hela tiden och väntar på att få 


kommandon och dirregeringar. Han är en sån underbar hund att ha att göra med, att träna med och ha som familjemedlem. Han är ett föredöme för sin ras.En ambassadör som inger lugn till sin omgivning. Alla som ser honom ger uppskattande kommentarer, kommer fram och vill hälsa, kommenterar honom i positiva ordalag och känner sej trygga med honom. Jag hoppas verkligen bråken mellan grababrna lugnar sej så att jag kan behålla Pluto här hemma. Då kommer han att få följa med på fler semestrar och fler äventyr. En lättare hund får man leta efter!