Gott nytt....

Ett riktig GOTT NYTT ÅR önskar jag alla som läser bloggen.

GOTT NYTT ÅR till alla som känner någon som läser bloggen.

GOTT NYTT ÅR till alla som inte haft ett bra år i år.

GOTT NYTT ÅR till alla som förtjänar det.

GOTT NYTT ÅR till alla djur därute!

Tävlingsåret 2012

Nu är det slut med 2012. Jag startade Pluto i år. Det var intressant. På många sätt. Bobbo gjorde sin sista tävlingssäsong och jag kan inte vara nöjdare med hans avslut.


BOBBO:
Vi startade i freestyle klass 2 i maj, och det var dumt.Han hade något tjall med ena bakbenet och var inte alls fräsch. Så vi var några tiondelar från uppflytt till högsta klassen. Sedan fick han vila hela sommaren och vi gjorde ett sista försök i Linköping. Hans sista freestyle. Sporten han älskar 
så mycket. Det var känslosamt och efter klassen bröt jag ihop och tjöt som en liten gris. Vi gick in och hade riktigt roligt. Bara han och jag, som alltid. Vi vann på suveräna poäng och han var uppflyttad till klass 3. Det var strålande sol. Fina vänner som hejade på. Känslosamt och fantastiskt!

Veckan efter tävlade Bobbo sin sista tävling. Det var en agility och en hoppklass. Familjen var där. Tyvärr blev det slagsmål mellan hundarna. Det förstörde en hel del. Men tävlingsmässigt blev det succé. Bobbo tog pinne i både hopp och agilityklass och vi placerade oss tvåa och trea. Solen sken och det kändes ändå som en bra dag. Ett bra avslut på vår karriär. Kanske han kommer starta nån inofficiell agility med barnen nästa sommar. Vi får se. Men allt vi gör nu är bara att ha roligt, träna det vi känner för. Aktiverar oss med det vi tycker är kul och låta Bobbo njuta av pensionärslivet. Och det gör vi med att ha en freestyle uppvisning redan 5januari!


PLUTO:
Jag har gjort många försök att få Pluto godkänd i freestyle det här året. Det gick inte alls. Domarna har tyckt programmet var för lätt och när vi verkligen hade chansen gjorde jag bort mej och råkade göra så vi diskade oss. Pluto fick även testa på htm för första gången. Det gick bra, men eftersom han går i dubblaspår med bakbenen så kan vi inte få poäng så att det räcker. Det blir att träna vidare under nästa år. Han tycker det är toppenkul, jag ska bara komma på ett program som vi båda trivs med.

I lydnaden gick det bättre. Vi startade två gånger i klass ett, och andra gången fick vi till det.I Söderköping i maj så kom jag och träningskompisen Brita på delad plats, femma eller fyra tror jag det var. Jag blev jätteförvånad och samtidigt glad. Vi fick 169 poäng. I klass två startade jag också två gånger. Första gången i Linköping.På en vattensjuk plan skrapade vi ihop 169 poäng och kom på en tredjeplats. Jag var chockad. Trodde aldrig att det skulle gå vägen. Men vi fick kliva upp på prispallen och fick vår första pokal någonsin. Andra gången tävlade vi i Valdemarsvik. En klubb jag inte alls trivdes på. Men Pluto presterade i regnet och återigen skrapade vi ihop169 poäng! Jag var superlycklig när vi faktiskt fick ställa oss högst på prispallen den gången. Vinst!  Tre första pris, tre gånger 169poäng! Nu har vi målet att tävla i trean nästa år.

Pluto fick även debutera i agility. Först inofficiellt och sedan officiellt i september. Vi började med agilityloppet. Han drog på externbelöningen mitt i loppet och var svår att få tillbaka på rätt hinder så det blev en disk. I hopploppet blev det lite missförstånd men vi klarade oss runt banan med tio fel och det är jag faktiskt nöjd med. Under nästa år ska vi satsa lite mer på agility och då förväntar jag också att resultaten börjar komma.

Bobbos tävlingskarriär

Det börjar bli dags att summera. Året tar slut idag. Det här året var det sista tävlingsåret med Bobbo. Vad ska jag säga om min älskade hund? Han har alltid varit lojal, alltid gjort sitt bästa och hela tiden varit glad och positiv. Ända tills vi kom upp i elitklass i lydnad. Med en annan förare hade han varit med och tävlat i SM, ja till och med landslaget, det är jag fullständigt övertygad om. Med Bobbo har jag knåpat hemma själv. Jag tog honom så långt som min förmåga kunde. Jag var inte van vid hundvärlden, visste inte var jag skulle hitta kurser eller instruktörer som kunde hjälpa mej vidare. Så vi gick här hemma och pillade tillsammans på moment. För varje klass jag startat i har jag inte kunnat reglerna. Inte vetat vad som ska hända utan bara kört på och låtit tävlingarna varit läroplatsen. Många domare har kommit och skällt på mej för att jag inte varit mer förberedd, att en hund som Bobb hade kunnat prestera mer om jag varit bättre. 2010 tävlade jag Bobbo officiellt i agility för första gången. Då var han 8år. Många blev chockade över att jag debuterade officiellt så sent eftersom han är så bra och vi var duktiga på att tävla inofficiellt. Men jag födde tre barn på tre år. Jag var alltid ensam med dem, dessutom fick jag två diskbråck och tampades rätt ordentligt med mina andra sjukdomar. Hela tiden pluggade jag på universitetet, skötte hem och hus, hade agilitykurser och jag fick helt enkelt inte till det. När Lilla N föddes var det 1½år med att kämpa för hennes överlevnad samtidigt som Mittimellan N såg till att jag inte sov mer än max 1 timme i taget. Det var inte helt enkelt att få Bobbos tävlingsform att vara på topp. 2010 förstod jag hans budskap och vi lade ner lydnaden helt och testade 
på freestyle och heelwork to music. Där trivdes min älskade son mycket bättre! I år märkte jag att träningen inte var bra för Bobbo. Han blev halt, gick upp i stress och presterade inte alls bra. Träningarna blev mer än kamp än ett roligt inslag och därför beslutade jag att han skulle få bli pensionär. Och som vi avslutade året! Barnen har blivit större och jag har haft tid att träna som vi gjorde i början. Här har vi Bobbos tävlingskarriär i stora drag. Alla inoff agility är inte med, för de kommer jag inte ihåg. 




2003: Jaktbeskriven
2004: 8 tävlingar i lydnadsklass 1 och 2 samt bruksprov sök.   
           Bobbo blev även mentalbeskriven.
           resultat; 5 första pris i lydnad, lydnadsdiplom i 
                          klass 2,  samt 1 andra placering i bruksprov   
                           med uppflyttning 

2005; 2 tävlingar i lydnadsklass 3 
           resultat; 2 pris. Alltså inte godkända.

2006; 1 tävling i lydnadsklass 3
          resultat; ej godkänd

2007: 2 tävlingar i lydnadsklass 3
          resultat; 1första pris och uppflyttnig till elitklass.

2008- 2010: Några tävlingar i elitklass men icke godkänt  
                     resultat. En start i  inoff jaktprov där vi blev          
                    godkända. 1 start i inoff freestyle klass 1 med 
                    diplompoäng och blev tvåa.
                     2010 Klubbmästare i agility.

2011: 3 tävlingar i Freestyle, 3 tävlingar i Htm, och tio            
           starter i agility och hopp.
           resultat: FD1- freestlediplom, htm- diplom samt 1 
                          pinne i agility och 1 pinne i hopp. 

2012: 2 tävlingar i freestyle samt 1 agility och 1 hopp. 
           resultat; Klassvinst samt diplompoäng, uppflyttad 
                          till klass 3 i freestyle.
                        Pinne i agility med en andra placering
                        Pinne i hopp med en tredje placering

Summan är att Bobbo har tagit lydnadsdiplom klass 2, freestylediplom i klass 1, htm-diplom i klass 1
Han är uppflyttad till högsta klassen i lydnad, i den högsta klassen i freestyle samt uppflyttad i bruks.
Han har tagit pinnar i agility och hopp och stått på prispallen fler gånger än vad jag kan räkna. I år kom han 1: a, 2:a och 3;a i sina sista tävlingar.

Jag är oerhört stolt över våra prestationer under de omständigheter som varit. Jag var liksom en vanlig hundtjej, som hade hund som vilken Svensson som helst och som på helt egen hand tog oss dit vi hamnade.Men det bästa med Bobbo är såklart inte prestationerna. Det är Bobbos fantastiska personlighet.

Bobbo 10 år

GRATTIS BOBBO BUS!
I går fyllde Bobbo 10 år. Vi hade kalas här hemma med favorit mat och en heldag med familjen. Jag valde att låta Bobbo få göra det han tycker allra mest om. Att vara tillsammans med oss, och dagen till ära delvis utan Pluto. 

Här tränar vi markeringar

Vi stack iväg ner till sjön och körde apportering med dubbelmarkeringar. Sedan åkte ungarna pulka och Bobbo jagade dem långt ut på isen. Efter lite enkelmarkeringar tog vi en promenad tillsammans i det snöiga landskapet. Jag vann ju en orange dummy i julhazarden för ett tag sedan. Den använde vi idag. Och som Bobbo älskade den! Aldrig har han apporterat saker 
medan vi promenerar. Han har saken i munnen några minuter, sedan spottar han ut dem och går vidare. Den här släppte han inte! Han var som ett litet barn som nyss upptäckt en favoritleksak. Det var helt underbart att se! Lite pulka fick han åka och vi lekte en hel del tillsammans. När vi kom hem blev de skönsång, paketöppning, favoritmaten och en hel del mys. 


Den här dagen har jag fasat för i två år. Dagen då Bobbo fyller tio år. Medelivslängden på en tollare ligger runt tio år. Nu är han där. Allt från och med nu är bonustid. Men jag måste erkänna att när dagen nu väl är framme. Nu sitter jag här med tioåriga Bobbo, så är jag inte lika gastkramande rädd. Bobbo är pigg, alert, mår bra, lugnare, nöjdare än vad jag kunnat hoppas på. Bobbo är en gentleman ända ut i fingerspetsarna. Han är inte lika snabb på att plocka upp nya inlärningsmoment, han går lättare upp i stress när vi ska träna tricks, men han är fortfarande lika säker på allt det som vi tränat genom åren! Han är inte lika sugen på att leka med andra hundar längre. Däremot är han en ganska gubbsjuk herre numera som tycker att tikar ska användas på 
ett sätt, annars kan det vara. Så jag låter bli för många hundmöten för hans egen skull. Tio år med Bobbo. Vilken resa vi har gjort tillsammans. Han och jag. I alla lägen. Varje dag. Tillsammans. Jag har tillbringat mer tid med Bobbo än jag gjort med Marcelo. Han är mer än en hund för mej. Han är verkligen mitt barn. På riktigt. Jag älskar Bobbo på samma sätt som ungarna. Mina ögon tåras och hjärtat fylls av känslor när jag tittar på hans grånande nos, hans lite tröttare kropp och den glada svansen. Jag älskar dej Bobbo. Mer än någonsin. Och jag ser fram emot de kommande åren tillsammans då vi ska göra alla de saker som du älskar! Du och jag. Hela tiden!

Beskrivning av Tollaren från klubbens egna sida. Så på pricken lik Bobbo:

En tollare ska vara kompakt och kraftfull, utan att förlora sin smidighet och snabbhet. I arbete har den ett snabbt, rusande sätt och är en stark och skicklig simmare - en outtröttlig apportör, som inte tvekar när den uppmanas till arbete.

Tollaren är, som sagt, en mycket självständig, intelligent och ofta envis hund som kräver mycket av sin förare. Den som inte känner till tollarens karaktär och temperament kan bli förbryllad och till och med avskräckt i sina försök att träna en av dessa hundar. "Behandla en Tollare som en Labrador eller Chesapeake och du står där med en åsna" lär James B Spencer, en internationellt känd expert på retrievers, en gång ha sagt.

Tollaren är alltså ingen "latmanshund". Den som inte är beredd att ägna mycket tid åt sin hund, inte bara genom promenader, utan även i form av mental stimulans, bör se sig om efter en annan ras. Om du däremot är intresserad av att arbeta med din tollare och lägga ned stora delar av din tid åt hunden, kommer du att få en utomordentligt trevlig familjemedlem och kompis som länge kommer att förgylla din och din familjs tillvaro.

Tio år med Bobbo Bus

Jag har haft turen att få världens bästa Bobbo. Jag köpte honom för femmor som jag sparat i två år. Jag träffade honom första gången när han var 11 timmar gammal och bodde hos uppfödaren mer eller mindre ett par gånger i veckan. Bobbo följde med mej in i affären, nersmugglad i väskor. Han var med mej överallt och han äger mitt hjärta på samma sätt som mina biologiska barn gör. Här är några bilder från de senaste 10åren.

Jag är nybliven mamma till en ljus och knubbig tollare. Här visar jag upp honom för Marcelo första gången. Bobbo är fyra veckor.

Mamma Snöret valde mej. Och jag fick vänta. men tillslut kom valparna.
Bobbo är den ljusa, tjocka längst till höger

Bobbo som liten valp. Det var han och jag från början. I slutänden valde jag mellan två valpar. När jag viskande frågade den andra valpen om han var min, svarade han nej. Bobbo däremot svarade ja. Låter det flummigt? Tycker jag med, men jag valde att gå på det ändå. Sedan har det varit Bobbo och jag i alla lägen.

 

När Bobbo kom hem till oss var vi i stallet varje dag. Hästarna var inte
så intressanta, men kossorna var det bästa Bobbo visste! Varje dag, samma lek och
kossorna tog det med ro!

Som valp ställde jag ut honom några gånger. Rebbe var oxå med. Han vann lite
men har aldrig varit en stjärna. Officiellt har han aldrig blivit utställd.

Jakten har varit ett stort inslag i vårt liv. Helt plötsligt var frysen full med döda kråkor och duvor. Här tar han trut första gången, 4 månader gammal. Tyvärr blev han skottberörd som 1åring och vi har inte tävlat officellt. Men inoff har han blivit godkänd, trots skotten. Apporteringen håller vi fortfarande på med varje vecka. 

Med Bobbo är det alltid full fart. Han har haft så mycket energi hela livet och det har ställt höga krav på mej att aktivera honom mycket och ofta. Lydnad, jakt, sök, agillity och freestyle är de grenar vi tränat regelbundet och på tävlingsbanan har vi skördat framgångar och fått bakslag. Men Bobbo gör alltid sitt bästa, men är tydlig med vad han vill och inte vill. Han är min första egna hund från början. Han har varit min kompanjon, min partner och han tycker verkligen ALLT är roligt!

 Det här är Saga. Saga och Bobbo blev kompisar under en inspelning sommaren 2004. Saga är anledningen till att jag tillslut vågade säga ja till Pluto 6 år senare.

Bobbo i sitt rätta element när han gör det han är avlad för; att apportera!

Pluto kom in i vårt liv 2010. Varje dag går vi tillsammans. I ur och skur.
Den här synen är den mest vanliga för våra grannar. Jag och mina hundar, tillsammans, gående.

Här är järngänget. Vi som alltid tränat tillsammans. Bobbo och Ella, lika gamla och så lika på många sätt, samt Ella och Pluto. Även om vi inte träffas lika ofta just nu är det våra fyra jyckar  som IS THE THING!

 

Bobbo har vunnit mycket genom åren.
Roligt att han fick avsluta sitt tävlingsliv med superfina resultat
sommaren 2012.

Jag älskar verkligen min Bobbo. Puss på dej världens bästa. Jag gör allt för dej!

Bergsklättring i snöig skog

Idag är Bobbos sista dag som 9åring. Och det måste ju liksom firas lite det med. Jag var mycket piggare när jag vaknade i morse så en lite längre tur i skogen kändes som en bra idé. Ungarna jublade och kravlade upp och nerför bergen. Några korta sökslag i början av skogen fick bort den värsta överskotts energin. Sen vet jag inte vad som hände..... Bobbo försvann, grannens hundar kom farande, ungarna kastade sej hejdlöst ner från ett berg. Vi löste upp situationen ganska fort, men grannen varnade mej för att gå på berget. Just den väg vi skulle ta. Bobbo var som skogstokig efter mötet med de tre hanarna. Han for som en treåring fram och tillbaka i skogen. Pluto var inte alls lika förjust i att springa i den jobbiga snön. Den var liksom frusen på ytan och tung och djup under. Vi sjönk ner till ljumskarna i bland. Både våra människobenen och hundbenen fick ett rejält träningspass. Uppe på det högsta berget tänkte jag 

Lilla N försökte åka kana på magen
med huvudet först. Lite risky på
berget......

leka lite med hundarna medan ungarna hoppade slalom nerför och kröp uppåt. Pluto satt upp på berget och vägrade delta, vad jag än lockade med. Han satt där han satt och ville inte alls vara med. Bobbo däremot var helvild. Vem är yngst i skaran kan man ju fråga sej.... Efter ett tag fortsatte vi färden och nu var Bobbo med oss hela tiden. Pluto höll sej bakom Bobbo mest hela tiden, vilket är lite ovanligt. Tillsammans gick vi 

Jag busar på berget med Bobbo. Pluto
väntade där uppe o vill inte vara med.

där hela familjen, sjönk ner i snön, pulsade, svetatdes, flåsade, skrattade. Det kändes som vi var ute på ett äventyr i vildmarken. Flera gånger fick vi  stanna och vila. Speciellt Lilla N:s små ben blev trötta. Då passade vi på att göra snöskulpturer och gubbar. Påhittiga är de i allafall min älskade ungar! Det blev en riktig genomkörare för flåset och musklerna i rygg och lår. Genast mår ryggen bättre. Vi kom hem varma och hungriga. Stora N stekte pannkakor och jag kunde köra ett kort lydnasdspass med Pluto för första gången på tre veckor. Det kändes bra. Rutan strulade lite. Men det var mitt fel. Kanske är jag lite på gång nu ändå? Det har ju varit lite öken här ett tag när det gäller träning. Men så tänker jag; jag har inte så höga ambitioner, det får ta den tid det tar. Behöver jag lite paus så får jag helt enkelt sluta nojja över att alla andra aktiverar sina hundar så mycket. Hundarna kommer ut, de tränar apportering och olika sök nästan varje dag. Flera gånger i veckan får de träna lite trix och ha hjärnjumpa. Och de ser ut att att var rätt harmoniska. Faktum är att Pluto helt har bytt attityd sista tiden. det finns inga spänningar alls. Dock så blödde han från tassarna när vi kom hem från skogen. Han hade skurit sej på ovansidan, där klorna sitter fast liksom, på snön. Inget allvarligt, men kanske en förklaring varför han inte var så pigg att rusa runt som en galning i skogen idag.

Bobbo 9år och 364dagar

En ny kropp

Jag vet att det varit lite gnälligt här på bloggen ett tag och det kommer inte bli bättre nu. Det värsta med att ligga sjuk är att ryggen tar stryk. Jag blir total invalid. I går när jag gick och lade mej i sängen så hade jag en knöl stor som en liten boll på min vänstra sida av ryggen, idag när jag vaknade hade jag en nästan lika stor boll på höger sidan. Det är alltså musklerna som förvandlas och förhårdnar och svullnar och värker. I närmare en halvtimme försökte jag strecha, ligga på spikmatta, röra på mej så att jag skulle 
vara något annat än en värkande bomb.  Då i mitt stilla sinne önskade jag mej en ny kropp.

Varför önska sej?

Varför inte skapa?

Vad är det som gör att jag inte skulle kunna få en ny kropp?

Vad är det jag önskar mej mest av allt? Det jag önskar mej mest av allt egentligen? Förutom de saker jag har och att alla ska må bra och att svälten ska upphöra och krigen bytas mot fred och att pedofiler ska sluta ha vidriga böjelser osv. Vad är det jag önskar att just jag ska få mest av allt? Jo en bättre kropp. Varför ger jag mej inte en bättre kropp för då? Om jag nu så gärna vill ha det? Ja, varför?

Här kommer varför, jag har sedan jag var 13år tränat stenhårt upp till fem timmar om dagen, jag har gått på dieter som ska vara bra för mej, expreminterat med mej, allt för att förstå varför jag stadigt ökat i vikt. Jag har slagits med doktorer i två omgångar, först i sju år när jag hade så ont i magen att jag svimmade ett par gånger i månaden, De gjorde tusen undersökningar och frågade om jag behövde en psykolog. Först sju år senare upptäcktes det att jag hade glutenallergi. Sedan drabbades jag av oförklarig trötthet, låg temp, organen i kroppen gick ner på lågfart och läkarna frågade om jag behövde en psykolog. Tröttheten finns kvar till viss del och diagnoser som pco, struma, trombos och annat hittades under tiden. Mycket av tröttheten försvann när jag fick ett östrogenpåslag när jag oförklarligen blev gravid. Under hela tiden har jag kämpat, kämpat mot att bli smalare, orka fast jag inte orkar, stå emot smärtan fast kroppen säger ifrån. Efter graviditerna fick jag problem med ryggen och träningen har minskat drastiskt. Jag red tills jag var gravid i femte månaden med sista barnet. Jag tränade aerobics och yoga under första graviditeten fram till åttonde månaden. Men ryggen bråkar med mej. Tröttheten ligger som ett skynke över hela min existens. Och jag ser ingen ljusning.

Om jag nu verkligen, verkligen vill ha en ny kropp, och nu talar jag inte bara om viktminskning, jag talar om en kropp som håller för aktivitet och passivitet. En kropp som kan göra det jag vill göra. En kropp som inte gör ont hela tiden. Ja, då får jag väl helt rikta in mej på att skapa det. Så det ska bli mitt löfte till mej själv. Jag vet inte hur, jag vet inte på vilket sätt. Men jag lovar mej själv att göra allt jag kan för att strukturera om min kropp så att den håller bättre och blir starkare. Jag har levt med smärta, konstant 
varje dag sedan jag var 16år - det är 20år nu. Nog kan jag överleva lite smärta på vägen? Så om ett år  hoppas jag på en friskare och en starkare Åza här på bloggen.  Kanske, kanske också en något lättare Åza. 

En liten promenad

Jag försöker gå en sväng, och ja, det är Bobbo
 som rulla längst ner i bilden. Galna jycke!

Pluto försöker ta sej upp men kommer inte över staketet.

Ny dag har anlänt. Tredje dagen med magsjuka.Ett försök att gå en sväng med hundarna. Lilla varvet. Lyckades få lite problemlösning på promenaden. Bobbo löste det direkt, Pluto fick kämpa lite mer. Jag skickade dem över staketet ner mot sjön. Djup, tung snö och brant backe gör att hundarna inte kommer upp samma väg tillbaka. De måste hitta runt. Pluto försökte flera gånger, men misslyckades. 

Bobbo tittar på, men Pluto ramlar bara bakåt.

Tillslut fattade han att han var tvungen att springa runt. Det blir nog det mest avancerade idag. Promenader på mer än tio minuter skapar starkt illamående! Bobbo gick som vanligt i början av promenaden, men haltade lite när vi kom hem. Får trösta mej med att vilan är bra för skadade hundar! Tur att de kan vara ute själva på tomten och roa sej en stund. 

Jippi! Tillslut fattar han!

Onödigt vetande vid magsjuka:

¤ Honung är klart mycket skönare att kräkas än grönsaker, potatis och kött.

¤ Ska det spruta åt båda hållen samtidigt är det bra att ha en hink vid toaletten.

¤ Iskallt vatten värms upp på ett fåtal minuter i magsäcken. Drick kallt, kräks ljummet.

¤ Är ni en hel familj, skaffa fler toaletter!

¤ Lukten av kött kan utlösa kavalkad. Rensa kylskåpet!

¤ Rörliga bilder på ex TV, att läsa, bli vidrörd, för mycket ljud kan orsaka vidrigt illamående. Undvik med andra ord allt som kan förströ dej när du för en gångs skull ligger och gör ingenting!

¤ Att frysa och vara för varm samtidigt är ingen konst när man är magsjuk. Så täcke och öppet fönster kan vara en lösning.

¤ Att prata orsakar kräkningar.

¤ Sympatier på Facebook får dej att inte känna dej bortglömd.

Tack för all snälla ord och krya på dej kommentarer. Vi ska reda ut den här omgången med. Men just nu längtar jag bara efter att bli frisk. Och att alla i familjen också blir det. Ljuset i tunneln; har druckit två glas juice och har fått behålla det. Är pigg nog att kasta all mat i kylskåpet. Har lyckats gå en liten promenad med hundarna. Har inte kräkts på 8 timmar nu även om illamåendet böljar över mej hela tiden. Plus i kanten; jag är 4kg lättare nu än julafton, men det blir det väl ändring på när jag får i mej vätska igen.

Hundarnas jul

Julaftonsmorgon vankades med härlig förväntan, glada barn  och ystra hundar. Traditionen bjuder på sök-träning och nu är jag väldigt tacksam över att ha tre villiga figuranter här hemma. Så vi klädde på oss och gick ut i skogen. Jag kommer ihåg när Stora N föddes och Jonna alltid skämtade om att hon längtade efter att han blev lite större så han kunde bli en bra figurant. Och det har han blivit! Våra hundar tar alltid alla figuranter oavsett om det är barn eller vuxna. De kanske inte gör det snyggt men de är 100% säkra alla gånger. Och Stora N har sin del i det. Vi 
tränar inte sök lika ofta längre. Förut var det varannan vecka eller mer. På vårt egna lilla vis. Men senaste åren har det varit skralt med sök. Pluto har alltså inte varit del i vårt söktränande. Utan istället är det bara vi här i familjen som tränat honom. Och det blir ju inte riktigt samma sak. Men han börjar bli bättre! Julaftonsmorgon fick han testa på att söka utan att ha fått någon synretning. Dessutom fick han prova på att ta tre figgar i rad. Ett och två gick bra, den tredje fick jag hjälpa till lite med att gå ut en bit i skogen. Men så lycklig han var när han löste problemet. Bobbo blev ju mystiskt halt härom dagen så han fick ta det lite lugnt, men ca tio lättare sökslag fick han göra. Barnen är duktiga, men tjejerna vågar inte gå så långt ut och Bobbo behöver större utmaningar för att tycka att det är tillräckligt svårt. Den djupa snön tog också lite must ur musklerna på hundarna och det var tre glada barn och två trötta hundar som återvände hem. När mormor och morfar 
kom och lade klapparna under granen var tog det inte många minuter innan Bobbo letat rätt på en av sina julklappar - en grön boll - och tjuvöppnade den!!!! Morfar skrattade och undrade om Bobbo kunde läsa eftersom han valt sin egen julklapp. I vår familj får man inte tjuvöppna klappar! Förbaskade vovve. Och han är ändå äldst bland barnen! 

Pluto har aldrig riktigt fattat den här grejen med att öppna julklappar. Han tittar på paketen, tar dem i munnen och spottar ut de. Men i år var det annorlunda. Det syntes lång väg att han var med på noterna den här gången. Han väntade och väntade på att få öppna sina saker, och när det äntligen var hans tur  kastade han sej över paketen och slet upp den. Även om han inte fick loss allt papper innan han började leka med sitt däck så var det ändå en klar förbättring mot förra julen! Likadant blev det med de andra klapparna. Han öppnade dem till hälften innan han började leka med dem. Så urbotat lycklig han såg ut!

Förra året var det spänt mellan hundarna och jag hade faktiskt tänkt tanken att jag var tvungen att sära på dem när tomten kommit. Men det var hur lugnt som helst. Kanske var det för att de var så nöjda efter sökträningen? Skönt var det iallafall. Pluto deltog på ett sätt han inte gjort förut. Bobbo ligger alltid så självklart i mitten och hjälper alla att öppna sina presenter. Han är med, deltar, ger en puss i förbifarten och jag bara älskar den hunden. Mormor kommenterade dock att hon tyckte att han såg tröttare ut än vanligt, morfar klappade om Bobbo och snäste att Bobbo minsann var en pigg åldring på 70-80 människoår. Trots att han inte tycker om hundar tror jag att han älskar Bobbo. Ingen av dem fick följa med till den chilenska julen. Det har redan börjat smälla inne i stan och Bobbo blir så påverkad. Pluto fick stanna hemma för att hålla Bobbo sällskap. Vi skulle inte bli borta länge eftersom Marcelo skulle jobba på morgonen. Vi kom hem fortare än beräknat. Jag och Stora N blev magsjuka mitt under julklappsöppningen. Jag tror nog hundarna är nöjda med sin jul!

Julshopping

Marcelo fick en klapp i år med. Och pappa fick en och...... vet ni hur många personer vi köper till? 20 personer! 20 pers! Jag har julhandlat maten idag, jag har handlat klapparna. Summan av kardemumma är det över 100 klappar som ska slås in. Men jag glömde en klapp och jag glömde tejp. Och jag undrar om pappret räcker.... Det får bli en liten snabbis i morgon med. Då ska jag också fira lilljul med Åsa, städa, börja med maten, fika med Frida, träna hundarna och slå in alla klappar. Tur att jag tycker att julbestyr är roliga!

Jag blev rörd!

Igår var det avslutning på mitt jobb. Vi är ett gäng lärare på skolan och jag är långt ifrån den bästa. Jag är en okey lärare. Många tycker om mej, men inte alla. Men något hände igår som faktiskt värmde mitt hjärta oerhört mycket. Jag och tyska läraren har haft en översättningstävling där våra olika språk tävlat mot varandra. I går på avslutningen skulle vi redovisa vem som vunnit. När jag gick upp mot mikrofonen så utbröt ett jubel som kommer leva med mej hela lovet. Jag svämmade över av kärlek! Att arbeta med ungdomar i tonåren är helt makalöst. Man sliter sitt hår, man översvämmas av kärlek. Och reaktionen igår var helt fantastisk. Det stärker självförtroendet en aning. Och jag kommer faktiskt sakna eleverna en del på lovet. Men jag ska njuta av ledigheten också!

Vår insamling!

Min tyska kollega Steffi och jag drog igång en insamling till Action aid för att kunna köpa en get att skänka till kvinnor i fattiga familjer. Geten ges bort dräktig och en killing måste ges till en annan kvinna i närheten. Geten förändrar livet för många  fattiga familjer eftersom de ger mjölk, ull och eventuellt kött om de fortsätter avla. Vi är en ganska liten skola så vi satte målet att man skulle skänka 1krona, då skulle vi få ihop till en get om lärarna sköt till lite. När vi räknade ihop insamlingen igår hade vi fått in över 6ookr. Det betyder att vår skola nu skickar iväg 3getter. Många elever gav mycket mer än 1kr! Jag är super stolt över engagemanget. Vi vill visa att ett litet bidrag från var och en faktiskt gör skillnad för de utsatta här i världen! Globalisering som de så fint heter, och det är också en del av läroplanen. 

Vill du också ge gåvor mot fattigdom så klicka på bilden eller länken här ovanför så kommer du deras websida.