Ett inlägg om mej!

Jag vill så gärna skriva ett inlägg. Och jag har börjat det här inlägget ungefär fem gånger med olika teman. Dels om mina bästa vänner, jag så många och underbara. Dels om mitt jobb, oj vad de var arga idag på mej när jag lät eleverna busa lite. Dels om hundarna som nu ska få börja öva på nästa trick och Pluto ska få börja träna vittring, men jag får liksom inte till det. Tankarna kommer inte ner i händerna och allt blir bara huller om buller. Kanske skulle jag skriva om mej istället? Vem är jag, så här 36år efter min födelse?

Jag

Jag är lite för burdus.

Jag är lite för gåpåig.

Jag är lite för rättfram

och enligt vissa lite för ärlig.

Man kan också skriva om det till att

Jag är inte blyg.

Jag är nyfiken och intresserad av andra på riktigt.

Jag säger vad jag tycker.

Jag ljuger inte för dej.

Jag är överviktig och trött på det. Jag är kär och lycklig över det. Jag har ganska mycket energi och jag gör aldrig saker för att vara elak, även om det blir fel ibland. Jag tror jag är en bra vän som ställer upp när det behövs men jag älskar mej själv så jag låter mej inte utnyttjas. Jag älskar djur och drömmer fortfarande om att kunna jobba med djur på en proffissonell nivå, varför inte en getostfarm?Och jag drömmer om att nåndag få ge ut en bok som jag har skrivit. Jag är en person som kan vara oerhört social och försöker ofta göra det enkelt för folk runt mej men jag är också en ensamvarg som söker tystnad, ensamhet och kan bli folkskygg. Jag är dålig på att avsluta saker och strular gärna till enkla saker. Vilket irriterar mej oerhört. Jag är en visionär med stora drömmar och med havet i blodet. 

Jag är ett maskrosbarn som vuxit upp och jag är stolt över att mina ärr inte är öppna sår. Jag är stolt över att jag mot så många odds har ett fungerande liv där jag inte lever i en dokusåpa med nya skandaler hela tiden. Jag är stolt över min förmåga att älska hett och starkt och inte skämmas över det. Det gör ont när band klipps men samtidigt är jag stolt över att jag inte kastar bort människor som betyder något. Det får göra ont när människor jag bryr mej om väljer andra vägar. Jag får vara svag och älskande. Att vara svag är ingen svaghet. Det är mänskligt.

Jag har ett hett temperament och en vass tunga som jag inte alltid förstår. När jag blir arg blir jag bestämd men försöker vara saklig. Gör någon fel kan jag lätt förlåta men jag brukar inte våld på mej själv och släpper igenom vad som helst. Vill du ha mej får du visa det. Jag är värd det!

Jag är en mamma ut i varje fingerspets. Min viktigaste roll, min härligaste identitet. Jag är lärare och pedagog. Älskar att lära ut. Älskar närhet och goda samtal. Beröra ämnen som betyder nåt på riktigt. Kallprat i all ära, men riktiga samtal är passion. Jag är skorpion i mitt stjärntecken. Allt är berg och dalar. Väldigt lite mittimellan. Jag passar inte alla. Kommer inte bli ihåg kommen som "världens snällaste". Jag är en medelmåtta på det mesta. Jag låter andra lysa men har en längtan efter att själv också få göra det. Jag har ett liv som jag är nöjd med. En histora som ger styrka men också svaghet. Jag är jag och jag är på väg att bli lite bättre!

Julhazard

För nästan ett år sedan tog jag mod till mej och ringde Ingela. Jag hade fastnat. Fastnat i mina egna tankebanor, i mitt eget trassliga nät och jag kom inte vidare. För många år sedan tävlade jag och Ingela mot varandra. Hon med Nike, jag med Bobbo. Jag visste att hon var bra, men inte hur bra. Lotta, en av agilitykompisarna på klubben sa åt mej flera gånger att Ingela kunde hjälpa mej. Och för ungefär 11 månader sedan så ringde jag. Tveksam. Tveksam över att få till tiden, tveksam om jag kunde leverera.  
Ingela tog emot mej med öppna armar, satte in mej i grupp med människor jag inte hade något gemensamt med, som jag kände mej totalt annorlunda mot. Jag blev så liten, så sårbar, så förpassad till ingenting. Jag kände mej så väldans värdelös jämfört med de andra. Där gick jag med en hund som efter ett år inte kunde gå fot, som hoppade så fort någon gjorde en hastig rörelse och som tyckte det var otäckt att komma för nära när man var i rörelse. Bra förare jag är va? Alla andra hade hundar som behövde finslipa sina rörelser. De kunde 

Ingela och Carro!

ALLT. Förarna var säkra, skojade var avslappnade. Jag var stor, klumpig, osäker och väldigt stilla. Men så är inte jag. Min personlighet tar plats, är självsäker och syns. Så en dag, kommer inte ihåg vilken, bestämde jag mej för att vara mej själv lite mer. Och plötsligt så fick jag träningskompisar. Jag fick hundvänner. Jag blev en i gänget. Pluto och jag tävlade. Vi fixade inte första tävlingen men sedan fick vi första pris i första klassen, vi fick första pris i andra klassen och vi återupprepade det igen en gång till. Istället för att ha en hund som hoppar så fort man rör sej har jag fått en hund som med framgångarna blir säkrare, mer trygg och tillsammans lär vi oss att finslipa våra rörelser. Ingela har en särskild energi. En människa som inte inte sätter sej innanför ramarna och följer alla regler. Hon stångas, bråkar, utmanar, hon hörs hon syns och hon är sårbar. Ingelas energi, hennes aura, berör och får människor att lyckas. Hon får människor att känna sej inkluderade och hon tycks drivas av en enorm vilja att ge, på sitt egna sätt, obegränsat till oss som är redo att ta emot.

Christina är en i gruppen som är som en urkraft. Hon är lugn, lågmäld så accepterande. Hon väntar ut, gör allt med samma lugn och harmoni som sedan är som ett vindkraftverk av styrka. Skulle jag bli kär i en kvinna skulle jag bli kär i Christina. Hennes fina sätt och enorma vänlighet har lagt sej som ett plåster på sår jag inte visste hade. Det räcker med ett leende från henne så infinner sej hennes lugn även i min kropp och alla tvivel ersätts med frågan ; varför skulle inte jag fixa det? Ja, varför skulle jag inte?

Bibbi är också en kvinna som har en sån självklar attityd. Man är så självklar. Alla är välkomna. Bibbi får mej att känna mej som en av byggstenarna i vår grupp. Att jag också behövs. Jag älskar hennes syn på tillvaron. Man tar det som det kommer och man strävar framåt. Framåt och uppåt. Och det känns så självklart att man kommer fram när man har Bibbi vid sin sida. Varför skulle man inte? Bibbi har en enorm värme och humor som sprider sej i gruppen. De veckor hon var borta för utbildning var lite gråare, lite tristare och jag saknade hennes värme och humor. Att döpa en hund till Ragge säger allt. Det är kärlek det!

Brita är också så fantastisk att ha i gruppen. Med sin energi skapar hon fart och fläkt. Hon ifrågasätter, böjer, bänder och levererar. Hela tiden levererar hon. Kan hon kan jag, tänker jag hela tiden. Och med sitt sätt får hon mej att se möjligheten. Hon tycks alltid ta det förgivet att det kommer gå. Förr eller senare. På det bara. En gång till. Ge aldrig upp. Och jag kommer inte ge upp Brita. Du får mej att le och tro på det mesta. Underbara Brita.

Julhazard i mitt kök

Maria är lugnet själv i gruppen. Med stojande barn, ylande hundar runt sej så står hon så stadigt som en lugn och trygg plats man kan landa på. Maria visar hur mycket man kan lyckas med om man bara vill. Hon visar hur mycket jag gått miste om, vad jag inte kunnat göra om jag hade haft hennes driv. Men jag lär mej, mycket med Maria som förebild. Det finns en del personer som jag kan titta på och tänka; tänk om jag vore mer som henne, Maria är en av dem. Tänk om jag vore mer som Maria. Så mycket enklare mitt liv skulle vara då. Men jag är nöjd att kunna ha henne som förbild i min träningsgrupp. Flera Marior till världen säger jag!

Sedan har vi Carro. Jag har prisat henne så mycket att det nästan går till överdrift. Men vad mer kan man göra med en människa som är så befriande som hon är? Hon har allt det som jag innerst inne drömmer om att vara. Hon är driftig, snygg, dominant, hon är rolig , har ett fantastiskt driv framåt som kan drar lokomotiv flera mil. Hon får jorden att snurra runt henne och hon får saker att hända. Är det något jag tror på så är det Carros förmåga att nå till stjärnorna. Vill hon dit, kommer hon dit. Jag är helt säker på att hon kan nå hur långt som helst med sina hundar. Jag bara hoppas att hon hon kan bli lite snällare mot sej själv och se vilken fantastisk människa hon är.

Min vinst!

I söndags, efter att vi kommit hem från julfesten på Grand så möttes vi alla upp hemma hos mej för att äta lite mat och spela julhazard. Första gången för mej, men jisses vad roligt det var. Vi hade köpt saker för max 100kr var, slagit in dem och sedan slog vi tärning och slet julklappar ur varandras händer. Lilla N blev förtjust i en gosedjus hund, men Bibbi och Christina visade ingen pardon, när de vann slet de hunden ur hennes händer och det uppstod vilt slagsmål om några lådor med hundgodis. Maria och jag bråkade länge om ett par tomtar, men där gick jag bet. Allt fokus var på att vinna hem klapparna man helst ville ha. Jag gick tillslut hem med en stor vinstskörd och var väldigt nöjd. Vildast av alla var Christina som annars är så lugn. Det var riktigt roligt och jag tycker vi gör om det där väldigt snart igen. En enorm tacksamhet finns i mitt bröst för att få tillhöra detta gäng. Och jag ska komma över mina skyddsmurar som håller för bomber. Jag ska hitta förtroendet när det gäller min kapacitet och jag ska bli en kraft att räkna med. Jag ska bli den jag är. Visa mina fina sidor och inte bara denna jobbiga osäkerhet. Tack till alla er!

Foto av Carro under en mörk träningskväll i höstas.

Mina barn

Fy sjuttsingen vad jag älskar mina barn!!!!

Det finns verkligen INGENTING negativt med att vara mamma!

No julskinka thanks

Inte på vårt julbord i allafall!

Julbord 2012

 Elite Grand Hotel. Julbord, julshow och  gratis dricka. Hotellnatt, frukostbuffé. Tack snälla Totta och Lillen som verkligen vet hur man ska behandla sina anställda och deras respektive. Marcelos jobb bjussar på 

lite mer än vad mitt jobb gör. Där är allt inställt eftersom kommunens ekonomi är i botten. Eftersom vi fick ligga över så passade även jag på att dricka lite alkohol och slå klackarna i taket. Backstagefest med de som genomfört showen och en enormt trevlig efterfest i Patte och Mias svit gjorde kvällen fulländad. Marcelo och jag badade i badkar ihop för första gången på 11år..... oj är det så länge sedan? Det blev lite tequila och mycket kärlek. En fest att minnas!

Mor och son på samma julfest. Petra och Andreas. Vår
fina familj!

       

Vår vy från hotellfönstret.

Det bidde ingen Lucia

Det blev inget luciafirande för oss i år. Mittimellan N började kräkas på morgonen. I efterhand tror vi det beror på huvudvärken hon haft i fem dagar, men på luciamorgonen vågade vi inte chansa. Istället blev de hemma och jag och Marcelo tog delad tur till jobbet. Visst känns det lite snopet, hade gärna varit med min mellersta dotters sista dagislussande, men det är ju inte hela världen! ( även om Lilla N totalt bröt samman för att hon inte fick vara tärna.) Och egentligen vad är det för tradition? En italiensk kvinna som blev bränd på bål för att en man blev kär i henne och efter hennes död blev hon ett helgon..... varför firar vi inte heliga Birgitta vi här upp i norden? Det är ju mer..... våra marker? För inte firar vi Lucia för att uppmärksamma kvinnovåldet... Nej varje år sätter vi lite eld i håret på våra döttrar och säger att de kommer med hopp. Och dumstrutar på våra söner... Konstig tradition det där.

I år har ju även luciatåget blivit omskrivet på sociala medier när en förskola förbjudit pepparkakor för att inte vara rasistiskt. En av mina elever undrade om det inte var rasism om något!
- De är mörka och det är tydligen fult eftersom de inte får vara där! Det är väl rasistiskt om något. Snacka om att vara oönskad! 
Viss poäng hade han ju.Mer omstritt är det som tycks så heligt; att fira skolavslutningar i kyrkan. Nu är det julavslutningen som som alla vurmar om. Jag som jobbar i skolan har inget emot att gå till kyrkan och fira. Men jag har inget emot att fira i aulan, på skolgården eller i jumpasalen heller. Jag undrar vad föräldrarna skulle säga om vi tvingade ungarna till kyrkan en gång i månaden för att lyssna  på hur prästen proklamerar Guds ord. Skulle det vara lika okey? Vi är ju trots allt ett kristet land..... Varför är det okey 2 gånger om året? Av tradition har vi firat i kyrkan eftersom det varit den största samlingsplats vi haft förr i tiden. Så är det inte längre. Enligt mej är det helt i sin ordning att fira avslutningen där det passar. Men lite kul är det med alla som undrar var våra svenska traditioner ska ta vägen nu när den "farliga" islam tycks ta över...... I mitt stilla betraktande undrar jag hur ofta dessa föräldrar tar sina barn på högmässa, familjegudstjänster eller andra religiösa aktiviteter? De som vrålar som mest; hur ofta går ni i kyrkan för att värna om våra "svenska traditioner"? Skolverket har sagt att religion inte får proklameras på eleverna i kyrkan. Det betyder att prästen inte får mässa på om Gud, välsigna församlingen, be fader vår osv. Men vi får fira traditioner, vilket betyder att vi får sjunga vår Stilla Natt, berätta om Jesus födelse och sätta judiska Davidsstjärnan i våra fönster. Inget konstigt med det. Varför bli så uppretad? Det jag läst  handlar alltså om att vi  värnar om våra svenska traditioner som innehåller firandet av minnet av mordet på en ung italiensk ung flicka,  födelsen av en judisk pojke nere i Betlehem, orden av en gud som valt det judiska folket och som gärna straffar alla andra. Så svenskt......

Med det sagt så ska jag återvända till arbetet med julspelet vi ska sätta upp på min arbetsplats med tysktalande Maria och Josef, spansktalande herdar och vise män, en svensk berättare, en amerikansk tomte, psalmer som Stilla Natt på tre språk proklamerandet av rätten till att fira våra svenska traditioner ( jag är ju trots allt språkfröken).

Som ett PS kan jag tillägga att inga jag känner, svenskar eller invandrare, har någonsin oroat sej för rasism tanken i samband med våra högtider, det är mest i media vi har läst om det.

Straff: kall promenad

Jag hann väl knappt avsluta det förra inlägget förens de jävlarna rök ihop. Eller, de gjorde det idag. Bakom min rygg så jag såg inte alls vad som hände. Men shit vad arg jag blev! Jag tappade alla hämningar tror jag. Hade jag trott att det funkat hade jag nog besinnigslöst klått upp hundarna. Men såklart gjorde jag inte det. Men jag blev tillräckligt arg för att Pluto skulle kissa på sej. Och nu går han med svansen mellan benen. Bobbo är oerhört försiktig och frågar om allting. Bobbo vet att jag inte slår, han är undergiven och säker på mej. Min kille. Pluto är just nu i limbo och har ingen aning om vad som kan trigga igång mej. Det räcker med att jag hastigt rör mej så kryper han ihop. Och det är ju just detta som varit min balansgång. Att han ska bygga upp ett förtroende för mej, men också respektera mina gränser när jag blir arg. I dag sket jag i allt vad förtroende heter. VISA LITE JÄVLA RESPEKT FÖR FAAN! Våga inte inte bråka när jag är med! Bobbo med blottade tänder redo att kasta sej över Pluto stannade när han hörde mitt morrande avgrundsljud när jag lyckats sära på dem. Han lade sej ner och bråket var över. Den största skadan var massor av saliv i Bobbos päls. Pluto höll jag i halsbandet. Han kände min ilska. Och jag kan bli arg!

För att bryta det här tassandet och den livrädda energin som genomsyrade hela huset tog jag mina barn och hundar in till stan för att köpa medicin till dem blivit sjuk under natten samt att gå en promenad. Ceasar Millan säger att promenader stärker flocken. Vi behövde stärkas. Och då slår det mej igen hur underbara hundarna är! De gick som vanligt lösa. Det var verkligen så fruktansvärt kallt. Döttrarna frös, sonen kastade sej i varenda snöhög och skrek av lycka. Så fort det kom en person kommer hundarna upp bredvid min vänstra sida och går tätt bredvid varandra och mej. Bobbo närmast, Pluto ytterst. De väntar på mitt kommando innan de lämnar min sida och springer gemensamt fram några meter. De tittar nyfiket på hararna som skuttar iväg och total ignorerar hundarna som är lite längre bort. Tjejerna började gråta efter ca en halvtimme. Pluto fick köldkramp i tassen. Jag fortsatte gå. Kan de slåss, kan de gå! Vid ett tillfälle var den skottade gångvägen väldigt smal och jag och mitt entourage tar ju lite plats. Två gråtande flickor vid mina händer och två hundar på sidan och en son som sicksackande springer och njuter av snön..... Vi såg på avstånd en kvinna komma med nån typ av aussi eller blandras. Jag orkade verkligen inte ha stenkoll på hundarna, som det kan krävas när man möts nos mot nos med en annan och ska samsas på så smal väg. Så jag kommenderade upp mina i snön och sa åt dem att stanna. När kvinnan fick syn på oss så avvek hon och gick långt ut på gräsmattan, dvs långt ut i den djupa snön och stannade. Jag sa åt mina 
hundar att komma och vi fortsatte på vägen. Då hörde jag ett ljud som lät som ett monster. Det var den andra hunden som gjorde det mesta i sin makt att dra sin matte mot oss samtidigt som han morrade, vrålade och lät. Pluto vände bort huvudet och passerade. Bobbo tittade undrade på hunden men var mer intresserad av harspåret i snön. Då kände jag stolthet igen över mina hundar. De är så lätta att ha. De är så puckade! Som stela isbitar stapplade mina döttrar in i duschen när vi kom hem, Stora N började städa lite och hundarna gick och lade sej. Ilskan har lagt sej lite, spåret i Pluto lär jag väl märka de närmaste dagarna. Förhoppningsvis gjorde det så pass stort intryck att han tänker sej för nästa gång han vill försvara eller svara upp. Vad det var som utlöste bråket har jag inte en aning om. Jag vet heller inte vem som började. Jag vet bara att Pluto är den som kan avdramatisera allt. Synd bara att han inte vet det..... Bobbo, han kommer att vara ännu artigare, han kommer inte tagga på lätta bjudningar från Pluto och han kommer fortsätta vara lika glad som vanligt.

Har vi plats för Pluto?

Jag läste på Ingelas blogg idag. Det fick mej att fundera lite om det här med hund. Varför har man hund, för vems skull har man det osv. Hon ställer frågan om vi läsare tycker att man ska avliva eller rehabilitera en trasig hund. I första andetaget är ju frågan kanske lätt. Klart man rehabiliterar, gör om, anpassar, hundar är ju ens barn på ett sätt. Men sen kommer också andra aspekter in. Det är kostsamt, har man råd?  Jag vet att jag skulle göra mycket för att behålla Bobbo. Allt i min makt. Men jag vet också att om han inte vill mer skulle jag lyssna på det. En hund som har ont och inte tycker det är kul har kanske inte så bra liv. Hund som har ont men är glad har säkert ett underbart liv ändå. Jag tycker nog inte man ska spara på hundarna in i absurdum. Lider de och mår dåligt är det kanske bättre att de får somna in. Har de ont men är nöjda kan man gott behålla dem, tycker jag.

Så gör gör de aldrig längre.

Men det fick mej också att fundera kring Pluto. Jag älskar Pluto. Inte som Bobbo, men jag älskar honom. Annars hade jag inte behållt honom trots alla sorger. Men jag brottas också med tanken att det ska vara roligt att ha hund. Jag har hund för min skull. Det är ett egoistiskt val. Jag vill ha hund för att jag älskar sällskapet, träningen, gosandet, ja allt som har med hundar att göra. 
Ska sanningen fram vet jag inte om jag tycker att det är så roligt med Pluto alla gånger. Och jag brottas med om jag ska behålla honom eller inte. Slagsmålen mellan hundarna tär på mej. Och nu när jag inte riktigt vågar lita på honom med andra hundar blir det jobbigt på ett sätt som jag inte vill ha i mitt liv. Visst kan jag ha honom lös och han bryr sej inte om andra, jag kan träna och han är med mej och det är aldrig några problem. Men jag kan inte umgås med andra med hundar utan att ha 100% koll på Pluto. Det kan inte bli avslappnat med kompisars hundar, eftersom han reagerar på tikar och hanhundar. Inte som Bobbo som alltid svarar upp mot hanhundar, utan Pluto reagerar ibland. Och jag har ingen koll när. Det ligger bortom min kunskap. Och 
så ska jag ha det de närmaste tio åren? Vill jag det? Är det så jag vill ha hund? Det är inte så att jag valde Pluto för den ras han är. Han valde oss och grabbarna i familjen valde honom. Jag tyckte om hans energi, och det gör jag än, så därför svarade jag ja. Har jag tagit mej vatten över huvudet? Jag önskar jag hade kunskapen som Ingela besitter, eller Ceasar Millan. Då hade jag kanske löst situationen. Men jag har inte det. Och nu är jag arg på honom. Arg för att han är så osäker, arg för att han inte varnar, arg för att han inte funkar med andra hundar. Jag är arg på mej för att jag inte kunnat löst den här knuten tidigare, arg på situationen som lett fram till det här. Ilskan kommer gå över. Men frågan kvarstår; Är det så här jag vill ha hund?

Kanske är det egoistiskt av mej. Kanske borde jag göra allt i min makt för att fixa till det. Kanske borde jag sluta vara lat. Men jag vet i faan hur? Och var jag än vänder mej får jag inga svar. Ingen hjälper mej. Ingen kommer med handfasta råd; testa det här så kanske det löser sej! Nej svaret jag får av hundmänniskor är; Ha mer koll, det kommer bli värre, det finns ingen lösning, jag vet inte. Vet ni vad, jag vet inte heller. Jag har två hundar. De 
bråkar ibland. Jag har en hund jag just nu är osäker på för jag ser inte signalerna innan, vilket gör att jag är på helspänn. Jag till och med drömmer att de slåss. När grannens hundar låter kastar jag mej ut för att se om Pluto eller Bobbo är inblandade. Jag är aldrig lugn och harmonisk längre, alltid på tå; ha mer koll. Är det så jag vill ha det? Är det så jag vill ha hund? Om det gör mej egoistisk? Klart jag vill säga nej, jag vill inte vara ego. Men kanske jag är det? Inte en trevlig tanke eftersom det är en negativ, nedsättande kommentar.

Pluto kommer vara kvar här än så länge. Jag fortsätter göra planer för honom. Jag älskar hans på och av-knapp. Jag tycker det är roligt att träna med honom, jag älskar att ungarna kan göra vad som helst med honom och jag älskar att ligga och gosa med min knäppgök. Men om jag inte får ordning på känslorna, ordning på beteendet då kan jag inte lova att Pluto stannar här tills han pensioneras. Då tänker jag att det är bättre att han får komma till någon som inte har de kraven som jag har. Där han kan få vara en familjemedlem utan att stöta på massor av hundmöten hela tiden som inte stärker honom. Jag tror att jag ger honom ett ganska bra liv här hemma, men det finns de som kan göra ett bättre jobb. Hela familjen vill ha kvar Pluto här hos oss men det är inte lika självklart som att Bobbo alltid stannar här. Orättvist? Ja, men ärligt.

Andra hundträningar

Snart i ett SM nära dej!

Japp där har vi det, anledningen till att jag inte har hundar som tävlar SM, NM, VM eller blir champions; varje hundblogg man går in på är så hurtiga i sin Jag är så nöjd med träningen i dag. Visst var det kallt men..... Åh äntligen agilityträning, det går så bra just nu...... Jag har kommit på ett helt nytt suveränt program och när vi tränade det omöjliga tricket fattade hunden direkt...... vi tränar stadga i lydnaden nu. Min hund rör inte ens på morrhårren i sitt i grupp......

Så kan jag ju inte säga att nivån här hemma är. Idag tränade jag burkträning. No more. Thats it. Hundarna fick stå på en liten fotpall med framtassarna och snurra runt med bakdelen. Avancerat va? Inga freestylekonster här inte... Inte ens vittringsapportering, vilket borde vara en suverän inomhus grej nu när vi har metervis med snö och det är -19grader kallt. Nej, jag rättar prov, beställer julklappar, lagar mat, kramar barnen och kör just 

Enligt mej ett av Sveriges bästa freestyle
ekipage. Helt otroliga att titta på!

burkträning. Lite trött undrar jag hur man ens tränar in att de inte rör morrhåren. ( Okey alla ni som trott att jag är duktig på hund, nu kommer sanningen fram, jag är inte så himla bra!) Jag blir lite matt när jag inser hur fantastiska alla är och hur otroligt liten jag är. Jag är liksom nöjd om Pluto fixar lydnadsklass 3 i sommar, om han lyckas ta nån pinne i agility eller hoppklass innan nyår nästa år och jag kommer känna lättnad om vi fixar freestyleklass 2 under den kommande säsongen. Japp, det är mina förhoppningar. Inga elitklasser eller andra höga klasser i sikte så långt ögat kan nå. Istället undrar jag om jag kan dra på en fjällsemester med Lilla N och Bobbo i vår. Vandra i bergen - det låter så .....härligt liksom. Sedan hoppas jag att universitetet i Linköping accepterar mej som student - igen, och gör ett bra jobb så att jag kan fixa jobb och plugg samtidigt. Förhoppningarna är ju inte grandiosa, jag är lite för trött. Bara det kommer ta av mina krafter så att jag blir matt och inte orkar vara så blåhurtig som alla andra härliga hundägare. Ibland önskar jag i hemlighet att jag hade deras motor, deras drivkraft, deras engagemang. Ibland låtsas jag att jag har det. Men om sanningen ska fram så har jag inte samma kraft kvar sen jag fick tre barn och eftersom de är det bästa som hänt mej har jag hellre sänkt ambitionen, även om jag som sagt ibland önskar jag fick till allting.

Nästa lydnadsstjärna? Troligen...

Jag kommer aldrig tävla i SM, NM, VM eller så, men jag försöker vara en bra matte. Jag försöker vara en engagerad matte som ger mina hundar ett meningsfullt liv. Det som gör mej matt är när jag inte lever upp till de kraven. Jag vill ha harmoni i flocken och hundar som lever avslappnat, och det har jag inte riktigt. Då känner jag mej misslyckad. Då är jag misslyckad. Men jag gör mitt bästa och jag hoppas på att den här erfarebheten ska gör mej mer ödmjuk, mer kunnig och mer hundsmart. Under tiden planerar jag att åka och heja på mina fantastiska hundpolare som tävlar SM och VM. Nu när jag följer deras hundträningsdagböcker där träningen funkar så bra och allt är så bra. Jag gläds åt dem och hurrar deras framgångar. Det är en ära att få vara i perferin och att få lalla runt i det lägre klasserna, utan högre ambitioner och få känna stolthet över att jag faktiskt känner dessa fina människor.

Döden knackar på

Jag har ett problematiskt förhållande till döden. Ja det kanske ni förstår när ni läste inlägget för några dagar sedan. Det är inte själva "att vara död" som jag tycker är jobbigt. Utan det är att vara efterlevande de som dör. Den där nakna smärtan i orden aldrig mer.... Jag kan inte hantera sorg. Det liksom bubblar var ur mej, jag kräks svart smärta. Den här fanatiska skräcken jag har är jobbig att hantera i vardagen så därför vill jag inte att den ska drabba mina barn. Jag vill liksom att de ska ha ett mer naturligt förhållningssätt till döden.
Jag har även en mer pragmatisk syn på döden. Som ta Pluto som exempelvis. Hade vi inte tagit honom så hade han antagligen avlivats. Det hade varit jätte synd. Han är en bra hund på många sätt och jag är glad att han är vår. Men OM han hade dött hade det inte varit synd om honom. Jag tycker inte det. Det var mer synd om honom när han var inlåst helt själv utan mat och vatten och höll på att svälta ihjäl. Faktiskt så tycker jag inte att man ska rädda varje individ till vilket pris som helst. Det gäller människor och det gäller djur. I bland är döden en befrielse. Och den smärtan är inte lika svår att komma över, för mej.

Nu har vi döden som knackar på i vår familj. Läkarna var sena att upptäcka cancern och nu är det försent. Hur ska jag förbereda barnen på den kommande tiden där vuxna gråter runt dem och där en älskad familjemedlem snart inte kommer finnas hos oss mer? Jag har berättat för dem hur läget är. Men de kan inte ta in det. De blir oroliga när vuxna gråter och de uttrycker sin oro, men precis som barn glömmer de snabbt i lekens rusning. Så blir de lika förvånade nästa gång man benämner det. Jag försöker att inte hemlighålla det som sker. Jag försöker hålla en ganska nykter och klar bild över vad som ska komma. Just för att jag inte vill att de ska få samma skräck för döden som jag har. Men hur kan man få ett naturligt förhållningssätt till döden? Det är en del av livets gång och man måste hantera det. Många gånger upplever jag att det är så hyschit när det kommer till döden. Det är liksom fult, som att rapa eller fisa inför kungen. Varför är det så?

När barnen var små släpade jag fram dem till varje dött djur vi stötte på under promenaderna, nuförtiden hoppar jag över döda maskar och myror, jag vill visa dem döden. Vill visa att det är ett kretslopp, inget att vara rädd för. Lite typ, man får vara ledsen och gråta. Man får sakna men inte uppslukas av döden och sorgen. Ha, vem försöker jag lura? Antagligen mej själv. Min son mins när Marcelos mormor Alica dog. Han var ungefär 1½år när han klättrade upp i sängen där hennes döda kropp låg, pussade henne på pannan och sa - Död för första gången i livet. Han minns det trots att han var så liten och han minns det som en ljus stund. Däremot minns han inte begravningen, inte sorgen, inte sjukdomen. 

Nu vill jag att vi ska hylla livet. Det liv som finns kvar. Jag vill att vi ska göra alla saker som inte hunnits med. Men cancer gör ont och det är inte så hyllningsvärt alla dagar. Jag vill att hon ska få en bra tid de sista dagarna i hennes liv. Jag vill tända leendet i hennes smärtfyllda ögon och jag vill att mina barn ska minnas den här tiden som ljus och få starka minnen av en familjemedlem som snart kommer suddas ur. För vi ska ju minnas henne. Vi ska berätta om henne. Och när vi dör så är det mina barn som ska fortsätta minnas och föra hennes namn vidare. Men hur gör man? För smärtan när någon dör och försvinner för alltid är ju så fruktansvärd. Hur hanterar man det?

Dagens trick nr 9

Så nu har jag skickat in mitt bidrag till Dagen trick.

Vet inte om de blir riktigt godkända då jag tar ett steg in och hjälper Bobbo när han ska stänga. Jag vet att har jag sagt det några gånger till er att han blir som tokig och går upp i stress när vi tränar. Det är en stor avvägningen när vi håller på. Kanske han är på väg att bli senil, kanske inte. Vissa saker funkar och vissa inte alls. Men han är mitt hjärta och min stora kärlek så han får vara med och ha roligt så länge han vill. Men jag lägger upp ett klipp där ni kan se hur han ibland blir. Vurpan han gör är inte bra för hans kropp. Han fick jätteont och blev låg och ville inte alls jobba vidare på närmare en timme. Stackars gammel killen!

Sedan har vi då klippen som jag skickade in som dagens trick. Vi har tränat vid fem tillfällen och det märks att momenten inte riktigt sitter, meneftersom det börjar närma sej deadline fick jag filma det vi har. Och ska jag vara riktigt ärlig är jag stolt över hur bra jag faktiskt kunde träna hundarna i den här utmaningen. Någonstans på vägen tappade jag bort mej och det dåliga självförtroendet kom och knackade på ryggen. Men så såg Stora N vad hundarna gjorde och blev mäkta imponerad och upprepade - Waow. Helt otroligt flera gånger. Då slog det mej att ja, det är faktiskt bra. En bra början. Jag tänker vara stolt över mina grabbar.

Sedan har jag försökt att träna Rut lite granna. Gick lite sisådär. Det märks att hon inte är van att tänka ett steg vidare själv. Hon stod mest fixerad vid godiset och helt paralyserad. Med många hjälper fick jag henne att putta på skåpsdörren, men hon fattade inte själv vad hon gjorde och blev mer stel i väntan på belöning. Vi får helt enkelt börja med ett enklare trick....

Ok vi gör dagens trick...

Nu har jag gjort det.... erkänt att jag ska försöka ge mej på Dagens Trick. Det är en tjej som driver bloggen freestylehundar som lägger ut ett trick och så har man några veckor på sej att träna. Jag var på direkt och ville vara med. Men så blev vi sjuka och det blev inte mycket träning. I  morgon tror jag sista dagen är för att skicka in sitt bidrag, så jag testade idag att lära hundarna det slutliga momentet. Nu är det bara länkningen som ska komma till. Tricket är att lära hundarna öppna ett skåp i köket, hämta en sak som skulle kunna höra hemma i skåpet, lämna över det och sedan stänga skåpsdörren. Både Bobbo och Pluto kan öppna, hämta och stänga dörren. Bobbo gör dessutom en snygg överlämning medan Pluto släpper på golvet. De öppnar skafferiet och hämtar en O´boy burk. Men de klarar inte av att göra alla momenten i följd. Så det blir lite hårdträning i morgon med flera lite kortare pass. Hitintills har vi tränat fyra gånger á 8 minuter ungefär. Håll tummarna att det blir bra!!!

I pulkabacken

Kusinen Rut kom igår. Ni vet rottisen som vi brukar hundvakta. Människokusinen Rebecca är ner i Göteborg och tävlar i ungdoms SM i simning. I dag när vi vaknade var det strålande sol, massor av snö  och lagom kallt runt - 9 grader. Halsen bråkar fortfarande en del och orken är inte den bästa men man kan verkligen inte vara inne en dag som den här. Det går inte. Vi hittade knappt några pulkor men Lilla N var överförtjust när hennes lilla bäbispulka kom fram. Stora N fick ha sin svarta pulka som hållt i 4 år nu och Mittmellan N tog med en stjärtlapp.Så vi packade in tre hundar, tre barn och mej i bilen och sladdade in till Vilbergen för att åka pulka i Paprikabacken. 

Visst är jag en person som brukar dra med mej hela familjen på allt. Ungar, hundar...alla är välkomna, det mesta fixar jag. Men jag undrade faktiskt lite över hur det skulle gå. Rut är inte den mest pålitliga hunden. Hon kan inte vara lös för hon hoppar gärna på främmande hundar. Mina hundar är ju lite understimulerade och det brukar betyda att Pluto blir lite upphetsad när vi hittar på saker, Bobbo säger då ifrån och det uppstår lätt slagsmål. Är det något jag inte vill så är det ett hundslagsmål bland pulkaåkande barn.... speciellt inte med en hundras som Pluto. Därför är Paprikabacken suverän för det är inte så mycket folk där.... Att lämna hundarna hemma är inte ett alternativ. Att vara ute är ju just det som aktiverar hundarna. Sedan kom också en liten oro över Rut och Pluto som egentligen inte har mycket till päls. Jag undrade hur länge de skulle orka vara ute i kylan utan att frysa. Men vi åkte och jag tänkte att jag löser det.

Vi kom fram. Det var ca fem familjer i backen så jag kopplade alla hundarna. Med tre koppel, varav Rut i flexikoppel ( say no more) blev det lite lätt kaos när mina barn behövde hjälp med att spänna hjälmar, dra på vanten, rätta till pulkan. Där stod de fina familjerna med engagerade föräldrar och puttade sina ungar nerför backen, hjälpte dem att dra upp pulkorna igen. Själv stod jag med händerna fulla av koppel, tjocka vantar ( jag hatar vantar), bollar, leksaker och pulkasnören. En pappa ville hälsa på Rut, jag tvekade  men så gick Rut fram. Han hann klappa några tag så började hon morra. Nu pratar hon genom att morra, men det ger ju inte ett så bra intryck. Mittimellan N;s stjärtlapp fungerade inte att åka med i snön. Den stannade efter fem cm. Jag kände att jag gav upp. Jag kopplade loss mina hundar, beordrade Stora N att dela pulka med sin syster, han blev dösur, sedan gick jag bort 

Var är bollen????

lite längre bort och började kasta leksaker till mina hundar så de fick springa upp och ner i backen. Lilla N satt och skrek HJÄLP för att ingen fick putta hennes pulka nerför backen utom jag. Bobbo tappade bort bollen och Rut kastade sej i kopplet för att busbita Pluto i nacken, när han hade leksak. Han försvarar sina leksaker hett! Inget slagsmål, inget slagsmål bad jag och räknade till tio. Sedan frågade jag om vi skulle åka hem, nej svarade ungarna och löste alla konflikter själva. Jag stod i ena änden av backen och lekte med hundarna, mina barn fick sköta sej själva och alla andra familjer var så engagerade i sina barn.... hur man än vänder sej så han man svansen där bak. Aldrig räcker man till. Efter att ha letat efter bollen och flera familjer gett sej av hemåt så gick jag över till mina barn och började åka pulka med dem. Först frågade jag de stackare som var kvar om det var okey att Bobbo och Pluto var lösa. Det gick tack och lov bra. Skönt att bara ha en hund att hålla reda på. Jag är så tacksam över att mina hundar inte springer fram till vare sej människor eller hundar. Sedan började det roliga. Rut och jag åkte pulka. Eller jag satt i pulkan. Rut sprang bredvid mej i kopplet och Pluto och Bobbo sprang bakom medan jag tävlade med ungarna vem som kom först ner. Ungarna var superglada och hundarna blev som tokiga. I över en timme sprang vi upp i backen och åkte pulka ner i svindlande fatr. Testa att bli dragen av en yr rottis så ser ni hur fort det kan gå. Bobbo gav upp till slut och stannade uppe i backen men Pluto och Rut var som tossiga. Äntligen hittade vi ett sätt att få alla nöjda! 

Rut och jag åker pulka. Pluto inte sen att haka på!

 Barnen började bli frusna men de korthåriga hundarna hade klarat sej. Vi  letade lite till efter bollen och återvände sedan till bilen. Närmare två timmar var vi ute och det var riktigt underbart! Väl hemma blev det varm choklad och en film. 

Jag hade inte behövt oroa mej. Inget hundbråk, barnen och jag hade roligt, hundarna blev aktiverade, enda smolket i bägaren är den försvunna bollen. Men det går ju att köpa fler!

Ensamstående

Som i ett slag är hela vårt liv förändrat. Vi sitter i ett hus vi inte har råd med på en marknad som gör det svår sålt och jag får skulder upp över öronen. Kronofogden bankar på dörren. Jag letar förtvivlat efter en lägenhet där jag barnen och hundarna får plats. Allt rycks upp, skola, dagis, trygghet. Helt plötsligt är jag själv. Ensam med att fatta alla beslut. Ensamförälder. Försöka förklara för ledsna barn att pappa inte kommer  hem. Jag ska lägga mej i en stor säng och vänta på att telefonen inte ringer. Jag kommer höra grannar, ha svårt att få pengarna att räcka till månadens slut. Hela livet förändrat på en tiondels sekund. Men det är inte det värsta. Det värsta är ensamheten.  Att den person jag delat mer än halva mitt liv med, den person som är den största delen av mitt hjärta, inte längre finns här för mej. Ingen som kan stilla min oro, lugna min stress och berätta för mej att jag faktiskt klarar det. Mörkret är så fruktansvärt. Det svarta äter upp min själ. Jag har ingenstans att vända mej. Ingen utväg, ingen andra chans. Allt är ett helveteshål som jag inte har förmågan att lösgöra mej från. Uppe på det - en livsstils förvandling. Så många saker att hantera. Ensamstående. Ensam. Så jävla ensam. Hur är det möjligt? Det kan inte vara möjligt!

Så ringer äntligen telefonen. Han är där. Han finns. Han existerar. Han är ingen blodig massa utan bultande hjärta. Jag är inte ensam. Jag kommer ha nån som snarkar i min säng i natt. Telefonen kommer fortsätta ringa. Vi kan bo kvar i huset. Mina barn har kvar sin pappa och jag är inte fast i nåt hål. Under två timmar var han borta. Mina absoluta värsta fasa för döden satte griller i huvudet på mej. Jag ringde hans bror, hans kusin.... ingen visste var han var. Han svarade inte i telefonen. Råkat komma åt nån knapp. Min största skräck är att han ska försvinna från mej. Jag vet inte hur jag skulle överleva. Jag tror hjärtat skulle brista. Jag skulle gå sönder. Och jag vet att jag överlever det mesta, men jag vet inte om jag kan leva om jag förlorar honom. Jag kan inte i ord beskriva den kärlek jag känner för Marcelo. Jag kan inte inte ens snudda i att berätta hur viktig han är i mitt liv. Han ÄR  mitt liv. Lika självklar som att andas, en rörelse jag inte tänker på i vardagen, något jag tar förgivet, att andas, på samma sätt ska han bara vara där. Han är där och det är först när jag inte får luft som det verkligen går upp för mej hur viktig luften är. Jag tar inte Marcelo förgiven. Men han ska vara här hos mej! Varje år utvärderar vi vårt förhållande, pratar om vi ska fortsätta eller lägga ner. 21 år har vi varit ett kärlekspar. Ett par av kärlek. Mer kärlek än vänskap. Och vi fortsätter att älska. Aldrig har vi tagit beslutet att lägga ner. Det känns som en omöjlighet. Så därför är min skräck att det ska hända honom något så gigantiskt stor att jag inte kan överblicka den. Kan inte komma runt känslan, kan inte hantera den. Visst blir vi trötta på varandra ibland. Men då umgås vi inte lika tätt på ett par veckor. Sedan är vi tillbaka. Behöver varandras närhet, varandras lukt, varandras hud mot min hud. I kväll hann jag inte bli orolig på riktigt. Bara orolig. Och genast poppar skräcken upp. Men i dag hälsade han inte på oss. Återigen blir jag tacksam över att vi fortfarande har varandra. Inget som jag vet kommer vara en verklighet för alltid. Kanske blir vi gamla tillsammans, kanske inte. Men i kväll kommer vi ligga hud mot hud och lukta på varandra i huset som vi har råd med tillsammans.

Vi kom ut på promenad!!!

Pluto väntar vid hållplatsen
på att skolbussen och Stora N
ska komma

Tjoohooo, idag kom jag ut ordentligt. Insnöad men var tvungen att möta sonen vid bussen. Två vurpor senare var jag framme och kunde aktivera hundarna med att hoppa över snöhögar i väntan på skolbussen. Hundarna glömde bort att de inte kan busa med varandra och lekte ystert en stund innan de stannade och stirrade förvånat på varandra och vek av åt varsitt håll. Jag kan inte påstå att snön vräker ner, men det märks inte att det blivit plogat, så kan man ju säga. Bussen åkte inte i diket idag så sonen kom fram i ett stycke några minuter försenat och vi kunde vända hemåt. 
Eva valde att rasta sina jyckar samtidigt och ett väldigt oturligt möte var på väg att ske. Jag hade iallafall koppel med mej så när hennes stora Otto kom i full galopp mot oss så kund jag gripa tag i halsbanden på mina hundar. Jag blev riktigt nervös, visste inte riktigt hur jag skulle rida ut situationen så jag skrek NEEEJ till Otto. Mina hundar lade sej ner, Otto stannade upp. Sedan skickade jag fram Stora N att mota bort den stora svarta besten så jag kunde få fram kopplen och koppla mina. Otto tyckte Stora N var jätte läskig och och försökte finta sonen, men den gick han inte på så till slut återvände han till sin matte. Det var först efteråt jag funderade på hur vettigt det är att skicka fram en sjuåring mot en stor svart hund som räcker barnet upp till hakan när hunden fått för sej att rusa fram till främmande hundar...... ja ja, det är tur att mina barn är hundvana..... Jag pratade en kortis med Eva innan vi fortsatte hemåt. Sammanlagt var vi ute 1½timme. Det betyder att hundarna vilat 22 timmar det här dygnet (vi var ute en halvtimme under morgonen och förmiddagen också) Japp - full poäng för bra hundägarskap...... inte. Men skönt att ryggen höll. Skönt 
att jag orkade och skönt att hundarna fick röra sej några kilometer idag. Om jag orkar och hinner blir det fortsatt klickerträning i kväll. Det gick så himla bra igår så jag blir sporrad att fortsätta! Speciellt Bobbo var enormt duktig!

Tycker inte om

Just nu tycker jag inte om:

Människor som bantar och går ner i vikt.
Människor som  glatt tränar sina hundar.
Människor som "trollar" fram fantastisk rätter till vardags.
Människor som fysiskt tränar den egna kroppen i avancerade klasser.
Äh vad faan, jag gillar inte människor som tränar....
Människor som alltid tycks kunna hålla hela sitt hus städat.
Människor som hurtig drar ut sina barn på äventyr i snön.
Människor som inte är sugna på godis.


Detta beror helt och hållet på min egen gröna avundssjuka, brist på ork och totala brist på storhet. En annan vecka kan ni också få finnas till. Tills dess tänker jag inte tycka om er. Jag tänker vältra i självömkan, vara en liten människa och fundera på livets absoluta orättvisor. Så det så!

En snöig morgon

Som det har snöat i natt!!!! Jag älskar snö så det gör ingenting, men bor man på landet, som vi gör, med höga backar vart man än tittar så är vi oerhört beroende av snöröjning. Marcelo skulle åka till jobbet nu vid 5.30 och då såg vi inte ett spår av nån plogbil. Han fastnade såklart... Det betyder att jag vaknade av att telefonen ringer, jag får rusa upp med min krokiga rygg och bubbliga mage, drog på mej ett par jympa byxor och konstaterar att jag ser inte ut. Snön ligger i drivor i fönstren!!!! Sån tur var så satt han inte så farligt fast. Jag kunde hjälpa honom sista metrarna från tomtgränsens och ut på vägen. Med god fart lyckades han ta sej uppför backen och försvan runt krönet. Då släppte jag ut hundarna...... Bobbos ben försvann helt i snön. Det har kommit så mycket snö att han fick hoppa som en kanin. Jag skämtar inte. Han hade snö en bit upp på magen! Nu hoppas jag verkligen att plogbilen hinner åtminstone ett varv runt oss innan det är dags att skjutsa sonen till skolan. Han somnade med mantrat att han var tvungen att vakna tidigt så att han skulle hinna i tid till skolan för att få åka på bio med klassen. Jag kommer inte uppför backen med den snömängd som är nu. Halvägs, sen kommer jag fastna. Har gjort det förr...... Min erfarenhet är också att vår väg är den som de plogar sist i området..... Nåja, om ett par timmar får vi se. Tills dess ska jag slå bort snön från fönstren och se hur grannarna klaras sej i den djupa snön och branta backen..... 

Dåligt samvete för hundarna.

Det är inget roligt nu. Magen är i totalt olag och både jag och Marcelo får springa på toan hela tiden. Han skyller på medicinen, men jag vet inte, jag har ju tagit min sista dos... Inte vill jag vara långt från toalett iallafall... Just nu längtar jag efter att få ta det lite easy. Samtidigt som när jag får en fem minuter över har jag konstant dåligt samvete för hundarna, som inte kommer ut speciellt mycket just nu. Det är ju lite svårt när jag inte kan röra mej längre sträckor med min sneda rygg. Det är stunder som den här som jag funderar på om jag verkligen ska ha hund överhuvudtaget. Alla tycks alltid ha så himla mycket motivation och ork och lust att ALLTID aktivera sina hundar flera timmar om dagen. Jag har inte det. Under nästan tre veckor har jag låtit ungarna sköta den största biten. Jag har kört lite föremålssök och lite apportering på tomten, en o annan promenad lite kortare sträckor har jag mäktat med. Jag är med andra ord en riktigt usel hundägare just nu. Och det tär på det dåliga samvetet. Jag borde....... jag borde...... jag borde......... BLÄÄÄÄÄ!!! Vad jag önskar att jag var frisk och pigg och kunde vara som vanligt. 

Advents tankar

Snön gnistrar utanför huset. Det är första advent. Vi håller på att färdigställer huset inför den kommande julhögtiden. Svenska, engelska och spanska julsånger ljuder i vår öppna planlösning. I går fick jag min födelsedagspresent från pappa. Det var pengar. Jag handlade direkt, en fåtölj och ett databord. Ända sedan vattenskadan har min dator stått på en kista i sovrummet och det har varit nästintill omöjligt att använde den. Nu köpte jag ett nytt databord och satte upp datorn i hallen under trappen i väntan på att arbetsrummet ska bli klart. Vår fåtölj gick sönder i samband med renoveringen och vi har saknat en extra sittplats när det kommer folk. Nu köpte jag en lite fåtölj. Att så små saker kan göra en så glad. För jag är verkligen glad att grejerna är på plats! Livet blir liksom lite enklare. Och som jag saknat min dator!!!! Nu kan jag kanske skriva igen?

Vi har dragit igenom en del av städningen. Men än återstår en del. Ryggen bråkar och jag har tagit värktabletter. Inga starka. Det är ju ett genombrott, för det är vad jag har gått på den senaste veckan, starka tabletter för att kunna resa mej. Idag tog jag treo. Det går framåt. I fredags när jag stapplade mej genom korridorerna på skolan kom tre av mina elever, tre coola grabbar, fram och gav mej en kram och önskade mej trevlig helg. Om det berodde på min plågade rygg eller inte vet jag inte men det kändes helt underbart! Jag tar det som en komplimang. Det värmer så gott i hjärtetrakten. Vilket fantastiskt jobb jag har! Idag så hjälper barnen mej med sysslorna. Stora N har varit ute med Bobbo på promenad. Tjejerna städar lite. Jag städar lite. Tjejerna plockar fram julsakerna och tillsammans så hjälps vi åt att göra vårt gemensamma hem till en fin bostad. Jag älskar hur vi hjälps åt i vår familj. Tillsammans är vi starka.

Den här julen kommer vi vara tillsammans alla. Kanske för sista gången. Cancern har gjort besök i familjen och som det ser ut kommer vi inte reda ut det tillsammans. Och visst är vi ledsna. Visst är det tråkigt. Men de flesta av oss har tagit ställning och bestämt oss för att den utmätta tiden bara ska vara rolig, trevlig och positiv. Vi får bara hoppas att smärtorna kan hållas under kontroll så vi kan ha det så bra som vi önskar. De som bara ser sorg försöker vi uppmuntra, gjuta styrka i. Gråta kan vi göra sen. Vi är ju här, nu. Och det är bara i nu vi kan leva.

Glad advent på er. Ta hand om er och oavsett om man tror på julen som en religiös upplevelse eller inte så tycker jag att det är en perfekt stund i livet att reflektera över allt bra man har och sträva efter att samla de bra sakerna och städa ut de dåliga. Kram på er.

Jag kan för tillfället inte lägga ut bilder på bloggen. Ska se hur jag ska lösa det. Tydligen har jag lagt ut den kvot jag har.....

Efter sprutan

Alldeles nyss såg jag dokumentären " Efter sprutan" som handlar om biverkningarna efter vaccinationen mot svininfluensan. Jag kommer håg när jag själv tvekade om mina barn skulle få ta sprutan. Först var jag tvungen att ta ställning för egen del innan jag frågade Marcelo vad han ville. Egentligen var vi båda överens men det var inte ett lätt beslut. När det gällde oss själva var det enkelt. Jag är så spruträdd så tre sprutor var inte ett alternativ och Marcelo ville absolut inte vaccineras. Men vi hade två barn i riskgrupper och att fatta ett beslut var att välja mellan pest eller kolera. Jag letade fakta på alla möjliga ställen och hittade rapporter från 70-talet där ett liknande vaccin gett temporär förlamning några månader. Sedan insåg jag att de snabbade på testresultaten för att få ut vaccinet på marknaden och då var beslutet lättare att motivera. Ungarna fick inte ta vaccinet. Men jag ställde verkligen det ena hemskaste mot det andra. Kommer jag ångra mej om ett av barnen dör i svininfluensan mot kommer jag ångra mej om barnen får men för resten av livet av vaccinet? När det kom ut att jag valt bort vaccinet fick jag många föräldrar mot mej, till och med dödshot. Vådren var på oss. Några trodde att jag i mitt val pekade finger mot dem som gjort andra val, men hela tiden höll jag andan och hoppades att ingen i min närhet skulle bli drabbad. Jag bad om att mitt beslut inte skulle vara felaktigt. Min fullständiga övertygelse är att alla föräldrar gjorde det som de trodde på var bäst för dem och deras barn. Jag hoppas att de flesta sökte information och letade fakta och baserade sitt beslut på den information de hade. I vår familj valde vi just detta beslut, den här gången. Vi har tackat nej till delar av vaccinationsprogramet för barnen förut. Vi har tagit vaccinationer som andra inte har, för att vi tror det är bra för ungarna, så i just vår familj är det en pågående diskussion om vilka sprutor alla ska ha. Men bara för därför var jag fortfarande oerhört osäker på om vårt beslut den här gången var det rätta.

Idag vet jag att det var rätt beslut för oss. Jag är oerhört glad över att vi valde bort sprutorna, oavsett om vi skulle ha fått konsekvenser av dem eller inte. Redan när jag började höra att fler dött av vaccinationen än av influensan började jag ana att allt inte var så fint som det först hade framställts. Nu vet jag inte om den uppgiften stämmer men det var vad jag läste. Sedan kom rapporterna om narkolepsi och idag vet man att det är en biverkning av svininfluensa vaccinet. Jag är glad över vårt beslut men jag lider med alla dem som blivit drabbade. Det finns några sjukdomar som jag har ren och skär skräck för och det är bland annat narkolepsi, schizofreni, autism, ms, cystisk fibros, manodeprissivitet. När jag såg dokumentären om unga Emelie som fått nakolepsi så blev jag ännu mer rädd för sjukdomen. Vilket öde! Vilket liv hon och många andra har framför sej! Jag tittar på mina barn som sover tungt i sina sängar och känner tacksamhet för att vi den här gången tog rätt beslut för dem. Måtte vi göra det nästa gång också!



Vad jag kunde förstå så är resultatet av vaccineringen:

• Runt ett trettiotal liv räddades av vaccinet i Sverige.
• Ca 30 dog - några var så svårt sjuka i andra sjukdomar att de hade avlidit av en vanlig förkylning också. Andra tycktes vara helt friska.
• Närmare 300 har drabbats av narkolepsi, men jag tror att det är i hela världen. Som jag fattade det så var det ett hundratal i Sverige som fått sjukdomen. Flera nya fall rapporteras in varje månad.