Dags att summera sommaren?

Göta Kanal!

En tur på Göta kanal. Ett besök i Göteborg. Räddningsförsök av ekorreunge.

Ett heltgäng cyklade till Söderköping.
 Det var en riktigt trevlig kväll!

Cykelfärd till Söderköping med gamla fotbollsgänget, besök och pyssel på museum, många bad i sjön. 

Att gå på museum är kul!

Simskola, crawlskola, poolparty och många grillkvällar med goda vänner.Vila, lite hästeri, återhämtning, samvaro, lite plugg. Det börjar bli dags att summera sommaren. Semestern är inne på sina sista veckor. En del äventyr är fortfarande på G men mestadels är det över. 

Poolparty!

Lite bloggande har det blivit, men solen gassar och tiden framför datorn är kort. Nu ska jag göra lunch, sedan gå ner till sjön. Hoppas din sommar är lika skön som min!

Bloss, ekorreungen vi försökte rädda. Allt såg ut att gå vägen. Men tyvärr hittade vi
honom döende en morgon och han dog i våra armar.

Äntligen fick jag åka Paddan i Göteborg. Under broarna blev det trång.
Här fick vi ligga på båtdurken för att få plats!

Crawlskola för de två äldsta barnen.
 Mamma försöker hänga på

Bra människor och de man kastar bort.

Det finns människor som man förstår ganska direkt att det här är en person jag inte får släppa. Och det finns människor som är kvar i ens liv alldeles för länge. När Marcelo lämnade mej efter den där första natten förstod jag på en gång att det var ett misstag. Jag visste att han skulle kunna förändra mitt liv, vara betydelsefull. Det tog lite drygt två veckor att få honom tillbaka och sedan dess har han varit min. Han är fortfarande för viktig för att släppa. Jag har människor i min omgivning som sitter i en annorlunda sits. Bra människor som har partners som inte alls är bra för dem. Eller vänner de borde ha släppt taget om för länge sedan. De förändrar också liv men på ett negativt sätt. Marcelo uppfyller allt jag behöver. Jag vet att både han och jag får kritik för att vi inte lever efter det jämställda förhållande som är så politiskt korrekt just nu. I går kom han hem till ett dukat bord, maten färdig. När vi ätit flyttade han från en stol till en annan. Jag plockade undan och serverade honom en kall dricka i fåtöljen på altanen. Sedan satt vi där tillsammans och jag slogs av tanken att jag trivs med att få min man att känna sej välkommen hem. Jag tycker inte att det är fel att skämma bort den man älskar och visa i handling att den är viktig, efterlängtad och älskad. Det han gjorde för mej senare på kvällen ligger eoner långt mycket bättre än vad lite bortskämd stund efter jobbet någonsin kan göra. Men utifrån är det en del som reagerar. För nu ska man hjälpas åt hela tiden. För mej handlar det aldrig om att få ut en rättvis andel ur ett förhållande, varken från sin partner eller sina vänner. För mej handlar det om huruvida man är viktig eller inte. Om den andra uppskattar och sätter värde på den man är och det man gör. Är jag viktig är du mån om att göra mej glad. Är jag inte viktig är du mån om att se till att jag gör dej glad. 

Jag har aldrig riktigt förstått varför man behåller människor i ens liv som inte gör livet bättre. Jag förstår att man behöver en period att förstå, försöka förändra, analysera och fasa ut en person, och det kan ta lång tid. Men när man vet, då är det bara dåliga ursäkter som gör att man behåller den andra i sitt liv. Men varför vill man vara med en person som inte vill vara med dej? Vänner som suger, partners som kräver och familjemedlemmar som krossar - jag anser att man mår mycket bättre utan dem.

Jag har kompisar och vänner som jag fasat ut, jag har själv blivit utkastad, jag har lämnat relationer och jag har uteslutit familjemedlemmar - och själv blivit utesluten. Det är en del av livet. Det böljar fram och tillbaka. Men i slutänden  är man bara skyldig sej själv ( och sina barn) att skapa sitt eget liv. Skapa sin egen lycka. De som finns runt mej kan vara en del av den lycka eller olycka, relationsmässigt, som jag försätter mej själv i. Det är inte kul att bryta med någon, det gör ont. Men om det gör ont att vara med någon.... vad är skillnaden?

Marcelo var en person som jag tidigt, tidigt visste att jag skulle kunna gifta mej med och skaffa barn med. Jag trodde aldrig det skulle hända, vi var för unga. Men Marcelo och hans familj har stannat kvar och de förändrade mitt liv, de ger mej hela tiden all den kärlek och omsorg och stöttning jag behöver. Jag visste att ha var en människa jag ville ha i mitt liv och han kräver inget mer av mej än att jag ska ge honom kärlek, frid och en säker famn. Resten ger jag honom för att han är viktig för mej och för att jag vill göra honom glad. Den känslan stannar kvar så länge han visar att jag är viktig och försöker göra mej glad. Och så fortsätter vår cirkel, att visa den andra hur viktig den är och försöka göra den andra glad. Lyckan, den får vi skapa själva. Man kan aldrig göra en annan människa lycklig, man ska aldrig ha det ansvaret, men man kan vara en del av det som gör någon annan lycklig. Och du Marcelo är den viktigaste komponenten i min lycka!

Nu har jag ansökt

Det är en soppa - min utbildning. Allt har varit en enda soppa. Från att jag aldrig fick betyg till att vissa kurser ogiltigförklarades, och de är dem jag nu pluggar upp-igen! Sedan fick jag jobb, betyget trillade in, jag kunde ta ut min examen men strulet fortsatte. En liten, liten klausul i reglementet gjorde att jag inte kunde ansöka om lärarlegitimation. Jag undervisar för lite i mitt huvudämne och för mycket i mitt andra ämne. Nu har de äntligen ändrat den lilla kryssrutan och jag är fri att ansöka om min legitimation. Och det gjorde jag idag. Nu ska jag betala 1500kr för att de ska handlägga ärendet och jag förväntar mej en handläggningstid på 6-8månader. Vilket betyder att jag kanske kan få mitt lärarleg till sommaren. Men jag är behörig att ansöka, jag har ansökt och snart kommer det inte finnas några fler hinder för mej. Klarar jag pluggandet denna termin är jag dessutom helt, helt klar. Efter 10år på universitetet. Jag har gjort min ansökan. Precis nu. Jag är så glad. Bit för bit betar vi oss framåt. Hinder efter hinder tar vi oss över med stort tålamod och envishet. Åhh, snart får jag mitt leg och jag blir som alla andra!

Jag älskar att sitta med dem

Jag vet, det är inte superintressant att läsa om någons höns och ankor. Men jag kan inte låta bli att dela med mej av några få bilder och lite funderingar kring mitt nya fjäderfä-ägande.

Jag är så kär i de små liven! De ger mej ett stort leende på läpparna varje dag. Ankorna är fortfarande misstänksamma och tar inte mat från handen, men kycklingarna de känner sej odödliga och flyger, busar, hoppar upp på benen, äter från handen, de är helt enkelt en metafor på unga människor i 18-19-års åldern. Allt är möjligt, men mamma är väldigt bra att ha, speciellt om det händer något.
 Idag öppnade jag grinden för första gången, stora friheten hägrade. Ankorna låg så skönt i grästuva och vägrade flytta på sej, Tipptopp och Kringlan tog sej en ordentlig titt på utsidan av staketet, men inte för långt bort. Hundarna tittade intresserat på dem, men jag hoppas att de ska låta bli dem även när jag inte är närvarande. Tidsmässigt kräver de ca 30minuter om dagen. Jag plockar lite bajs i gården, städar huset varannan dag, fyller på vatten och mat, nattar dem, och väldigt mycket tid går åt att bara sitta med dem. Jag älskar att sitta med dem. Med sina små pickande huvuden, alla sina olika läten, sina busrusningar, Smulans djärvhet i att prova nya saker, Kakans härmande av allt Smulan gör. Och så den mäktigaste, drottningen över alla, Marabou. hon styr med järnhård hand, varnar vid faror och plockar åt sej alla godbitarna först. Hon säger till när vi får ta hennes ägg och hon basar över alla tvåbeningar både inne i huset och ute på gården. 
Jag ser framemot att gå in varje morgon och väcka dem, höra deras små kluckande till svar när jag säger godmorgon, se dem komma rusande mot mej när jag kommer i grinden på dagen och fnissa åt deras ovillighet att gå in på kvällen. De som inte förstår hur mycket glädje djuren kan ge, missar så mycket här i livet. Visst är det en del jobb, men det är ju jobbet som också är kul. Jag älskar mina ny djur. För de är mina. Barnen hjälper till lite, men det är jag som sköter dem, studerar dem och älskar dem. Hur kund jag tveka att skaffa dem? Visst är de underbart söta!

Sätta diagnos på sej själv

Ibland är det inte bra att ligga och och surfa runt under natten. Eller det kanske är det. Eller inte. Jag vet inte. För varje år som går så känner jag i varje cell hur hela kroppen försämras. De stora sakerna blir bättre. Smärtan är under kontroll när det gäller rygg och fötter, men inte helt bra. Men jag menar att något försämras på en annan nivå. Det är något som är fel på mej, och ingen tar mej på allvar. Så har det varit hela mitt liv. Ingen i läkarvården tar mej på allvar. De viftar bort mej som en irriterande fluga och jag känner mej så liten, så liten. 
Alltid bestämmer jag mej för att klara det själv till slut. För det är mitt liv och jag måste ju leva livet. Det är ingen annan som lider av att jag lider, det är jag. Så jag slår bort mina symptom, kämpar och
tappar orken. I går när jag surfade runt lite, mest för att ha kul, så hamnade jag på en sida där berättelserna är så snarlika mina egna. Stor trötthet, ont i leder, fötter och tappar andan väldigt fort. Huvudvärk, svårt att sortera information och en aning glömsk. Irritation, viktökning och till och med, och det här har jag ALDRIG stött på förut, ständiga menstruationer. Jag har mens hela tiden. Uppehåll någon dag och mens igen. Alla hade samma sjukdom som jag har diagnostiserats med, men som läkarna nu vägrar medicinera för att mina prover har blivit så bra, struman. Struma där man behöver en kombinations medicin, inte bara Levaxin som jag har fått ätit förut. Struma som min naprapat tjatat om att är upphovet till mina rubbningar i nacken som ger ryggproblemen. Struma som ger mej trötthet och irritation och kanske är struman även det som gör att när jag pluggar så fastnar inget. Min glömskhet, den är vidrig, jag glömmer allt och tappar tråden.  Historierna jag läste inatt....Alla delade de mitt liv, mina symptom och min förtvivlan. Och det gör mej så arg. Varför ska människor behöva lida när det finns svar? När det finns förklaringar, bara att läkarna är restriktiva och ignoranta. Det är så mycket som hade kunnat vara så mycket bättre. Provsvaren visar inte min sjukdom för att det ligger på cellnivå. Det går inte att mäta. Igår satte jag en diagnos på mej själv. Kanske är den rätt, kanske är den fel. Men nu vill jag hitta en läkare som är villig att ta mej på allvar, som lyssnar och är intresserad. På riktigt. Jag har vänt mej bort från Landstingets vårdcentral och idag ringt till en privat på orten där jag bor. Om två timmar ringer de upp och just nu ligger mitt hopp och all min sårbarhet blottlägger framför dem. Mitt blödande hjärta och all min rädsla för att bli huggen ligger i mina utsträckta händer som jag försiktig ger fram till dem. Ingen förstår hur jag kämpar varje dag. Hur mycket jag tyst lider, hur mycket jag vill skrika ut all frustration och smärta. hur mycket jag skulle vilja ge upp, ge upp. Inte ens mina närmaste orkar lyssna, orkar förstå, orkar engagera sej. Inte ens jag orkar. Mina dolda sjukdomar tar död på mej, de tar knäcken på mej och de förändrar min personlighet.

Handlar om attityd

Jag tror det handlar om hur man kastar sej in i saker och ting. Jag är så sabla trött på att behöva återhämta mej. Jag har vilat hela semestern.  Så nu har jag fått nog. Häromdagen slog det mej att det handlar inte om VAD man gör utan HUR man gör det. Men... 

 Nu har jag gjort bort mej grundligt, tror jag. Jag ska nämligen plugga nästan 100% i höst och jobba 100%. Jag har funderat hur jag ska få den ekvationen att gå ihop. Men jag har beslutat mej för att det handlar om attityd. All in! Klart jag fixar det! Valåret tar slut i september så då kan jag bocka av alla extra åtaganden redan i början av hösten, sen är det hård träning, bra mat, planering och positiv attityd som gäller. Jag satsar på ett kort, missar jag har jag en back-up plan och kör som tusan. Inget är förlorat, inget är misslyckande. Allt jag klarar är en vinst och allt jag inte klarar är ett steg på vägen. Nu är det blod svett och glädje som gäller. Nya utmaningar, jag älskar ju utmaningar! Men jag har blivit bekväm, lat och rädd. Väldigt rädd. Jag är rädd för att få ont. Är trött på smärta och det begränsar mej. Nu har jag vilat, jag har återhämtat, nu är det dags att öka farten. Tre veckor kvar av semestern, nya handledsskydd, idag ska jag cykla runt grannbyn. Får väl ta smärtstillande om det skulle bli för jävligt. Lilla N ska med, likaså Pluto, så farten kommer inte bli jättehög, men att bromsa är det som är värst.... Bra kondis är förutsättningen för att kunna sitta still och koncentrera sej. Jag lovar högtidligt mej själv att inte bli stressad på jobbet utan ta en sak i taget, beta av bit för bit och ha en superklar planering. Redan idag ska jag börja ta itu med pluggandet. Idag börjar den nya hösten, med de nya tagen, med en fokuserad Åza som gett sej f-n på att klara det!

Barnens stall

Geisha

Geisha har kommit tillbaka. Hon är skadad, men hon är tillbaka. Det är nästan så jag inte känner igen henne nu när all vinterpäls har försvunnit ifrån henne. Men she´s back! Vi åker till stallet lite mer nu. Men när Geisha varit borta har det blivit mer fokus på barnen och deras hästeri, alltså har det blivit mer fokus på Carina och Bella. Ungarna rider bättre och bättre. De har inte hittat rida-lätt rytmen än, men de kan sitta i traven, de styr och de kan starta ochstoppa hästarna. 

Mittimellan N på lite större Carin o Lilla N på Bella

Men det är klart att de kräver en hel del från mej medan de rider. Häromdagen fick jag springa en hel del när vi var ute och red på fältet. En häst i varje hand. Och tjocka mamma sprang. Härlig syn!


Men andras hästar i all ära, jag längtar efter en egen. Vad skillnaden är att ha en egen  och låna någon annans är just att jag får bestämma. Det är upp till mej. Jag gör vad jag vill. Ingen annan kan komma och säga att bu eller bä. Vill jag träna galopp i intervaller så gör jag det, vill jag skritta runt i två timmar så gör jag det. Vill jag bara stå och kramas så gör jag det. Jag behöver rida flera dagar i veckan, det är det som är min träning, min räddning för ryggen. Alltså behöver jag en häst jag kan använda när jag vill, på det sätt som passar mej. Och jag tror jag har hittat den hästen. Jag tror jag bestämde mej idag. 

Sommar betyder bad

Sommar betyder bad. Jag som är så stor badar inte gärna bland andra människor. Men hemma i vår sjö är vi oftast ensamma. Det betyder att både jag och hundarna får långa tider i vattnet. Gärna tillsammans. 
Ungarna lär sej simma i vågorna men mest njuter vi bara. Bara njuter. Och njuter. Vattentemperaturen är behagligt kall i den heta värmen. Känslan när jag dyker ner under vattenytan, hör det dämpade ljudet under vatten- jag vet inte, det liksom väcker en njutningskänsla som nästan är övermänsklig. Det tilltalar urtidsdjuret i mej. Jag kan ligga och flyta hur länge som helst. Ligga och titta upp på den klarblå himlen, se en fågel sväva förbi, krocka med en trollslända, ett moln i ögonvrån. Jag behöver den här tiden till återhämtning. Jag behöver det stressfria, ingen press. Jag är expert på att ta det lugnt. Men jag behöver mer och mer och mer. Mer sol, mer bad, mer sommar, mer vila. 
Hela jag hungrar efter det som är just nu. Timmarna på dygnet är för få. Jag vill vila mer. När jag inte är i vattnet så sitter jag mest och tittar. Tittar på allt. Tyst. Jag gillar tystnad. Umgås inte med någon. Jo med barnen och Marcelo när han väl är hemma. Men annars är det tyst i telefonen, ingen att fika med, det är jag, djuren, vattnet, barnen, tystnaden. Det är helt underbart. Inte för att jag inte vill vara med andra människor, för titt som tätt kommer någon förbi här hemma och vill titta på ankorna eller leka med barnen eller bara hälsa på. Och det är jätte mysigt. Men jag vill inte ha pressen att behöva åka iväg och vara social. Jag vill bara vara.... hemma.  Det kommer inte bli en sommar som går till världshistorien, men det blir en sommar som jag behöver. En månad kvar av ledighet, en åter till jobb.

De är hemma nu!

Snacka om att sommaren har kommit med besked! Hela juni har det varit regn och kallt, en nu, nu är det så varmt att det knappast går att göra någonting. Det har hänt en del 

Vita Smulan och spräckliga Kakan i sitt nya hem.

här hemma i bygget. Ankorna har kommit hem. Kakan och Smulan. Vi hoppas på att de är honor. De låter, äter insikter, sniglar och är helt bedårande. Vi håller på för fullt att göra dem handtama. En liten bit i taget. Vi vill ju gosa med dem! Hönan Marabou och hennes kycklingar Kringlan och Tipptopp har också kommit hem. Varje dag får vi ett litet ljusbrunt ägg av hönan, hon brukar värpa runt två tiden på eftermiddagen. Hennes fjädrar är så mjuka och hon är nästan skönare att klappa på än hundarna. Kycklingarna är lite mer rädda av sej men de äter ur handen och ibland ställer de sej i handen. 

Kycklingen Tipptopp

Jag älskar verkligen våra nytillkomna husdjur. Det gör Pluto med, men inte på samma sätt som jag. Han skulle gärna vilja sätta tänderna i en av dem. Än så länge går de i ankgården, både för att de ska veta var hem är och för att socialisera dem med hundarna. Både vi i familjen och grannarna sitter långa stunder inne i ankgården, utanför ankgården eller på altan och tittar på ankgården..... Jag har märkt att i den hetta som översköljer oss nu så är den skönaste platsen just där vi har placerat Familjen Fjäderfä. 
Kusin T varnade mej för att hönsen kunde börja hacka på ankorna så första nätterna delade jag på dem inne i hönshuset men det fungerar så bra att det inte längre behövs. Att man kan bli så lycklig för några fåglar. Men det är helt underbart. På riktigt helt underbart!

Familjen Fjäderfä

Min bästa vän är sjuk!

Det var ett slag i ansiktet när han sa det. Jag kunde liksom inte riktigt tro att det var sant. Kan han fel ändå? Även om jag blivit lite förberedd på att han skulle säga det så hade jag lyckats övertala mej själv att det inte fanns en möjlighet. Men nu är det ett faktum. På bara två veckor har min fullt friska hund blivit allvarligt sjuk


Jag har sett hur en rödaktig knöl växt ur rumpan på Bobbo. Det ser liksom ut som en del av tarmen poppat ut. På bara några dagar växte den till sej och jag bestämde mej för att ringa veterinären. Samtidigt så har Bobbo börjat andas konstigt när han sover. Man skulle ju kunna kalla det snarkningar, men det låter... väldigt annorlunda. Det började en natt när han sov för ungefär två veckor sedan. Svagt, knappt tydbart. Det eskalerade på bara någon vecka. Jag insåg att detta inte var normalt för min Bobbo, samtidigt som jag tänkte att han börjar bli gammal och har kanske någon svullnad i halsen. Jag vet inte vad jag hade förväntat mej att få för svar av veterinären. Men hjärtfel var inte det jag trott! Någonstans där började hjärnan rusa, kalkyleringar, beräkningar forsade i huvudet så knölen i rumpan.... jag hängde faktiskt inte med vad det var för något. Men veterinären trodde inte att den skulle försvinna. Däremot blödde den vid tryck och den är infekterad, så jag fick penicillin. Bobbo kan leva med den, men jag får återkomma om han får besvär. Men hjärtfelet var fortfarande det som var den stora grejen i mitt huvud. 



Jag har funderat många gånger på HUR Bobbo kommer att dö. Den dagen kommer ju närmare och närmare. Förut var det något jag tänkte på väldigt ofta, nu tänker jag på det ibland. Just nu känns det som han kommer finnas både ett och två eller varför inte tre år till..... Han blir 12år i vinter, sannolikheten är väl inte så stor att han blir 15år, men jag har hört talas om tollare som blivit 14. De flesta jag känner har dock blivit runt 11½, precis som Bobo är nu. Jag har bett att Bobbo inte ska behöva få cancer. Jag vill inte att han ska dö i cancer. Jag är rädd för cancer. Så när jag åkte hem från farbror doktorn med min vitnosade följeslagare bak i bilen bestämde jag mej för att hjärtfel är bättre. Jag hoppas han får en snabb men vilsam död den dagen det kommer. Kanske simma lite i sjön sedan lägga sej i solen på altanen och få somna in. Jag kommer inte må bra hur det än sker men hjärtfel känns, i min fantasi, som väldigt mycket bättre än plågsamma cancerknölar.

Bobbos hjärtfel är av mildare slaget. Kamrarna har blivit slappa och hjärtat är antagligen lite förstorat. Han har inte börjat samla på sej vatten, vilket betyder att han inte lider så mycket av det än. Jag har fått restriktioner i hans motionerande. Som veterinären sa - Du behöver kanske inte cykla 5½km med honom, det räcker med 3km. Jag kan tycka att han inte behöver cykla mer. Men han får följa med på promenader och han är fortfarande pigg och ibland mer spänstig än 4-åriga Pluto. Han leker med valpar och ber om att få arbeta. Klart han får arbeta! Bobbo är utan tvekan min bästa vän och den som jag håller närmast hjärtat. Han är inte utbytbar och även om hans snabbt uppkomna dövhet driver mej till vansinne på promenaderna är han värd det allra bästa. I så många år har han gett mej allt och han är värd att få allt nu. Jag förväntar mej att få lång tid till med honom. Samtidigt inser jag att han börjar bli riktigt gammal, krämporna kommer, men kroppen håller och han är en glad hund som mår rätt bra. Ett litet hjärfel kan inte stoppa oss. Så nu tar jag mina fina farbror och går en timme här hemma i vår fina omgivning.

Nya husdjur på ingång

Någon av dessa godingar kommer att flytta hem till oss i veckan. Jag har alltid gillat ankor och nu ska jag äntligen köpa två stycken. Tanken är att de ska hjälpa till att hålla rent från mördarsniglar som svämmar över här hemma, men också att de ska få vara våra sällskapsdjur som vi kanske kan köra lite klickertäning på och som kan gå runt på tomten och kvacka lite hemtrevligt. 
Jag säger bara det, läs inläggen från förr, där jag önskar mer närhet till naturen. Att jämka ett äktenskap där två viljor inte alls är kompatibla är inte lätt. Men jag har en man som vill mitt bästa så vi kompromissar och jag blir lycklig så jag gör honom lycklig.....

Vill inte dö från dem

Ibland kan jag översvämmas av rädsla. I kväll var en sån stund. Jag får svårt att andas och en iskyla kramar mitt hjärta till nästan stillastående. Vad händer med mina barn om jag dör? Jag vet att det skulle förändra deras liv för alltid. Min kärlek till dem är så fanatiskt, fantastiskt, underbart stor. Den får mej att tappa andan. Mina ungar betyder så gränslöst mycket, jag kan inte ens själv inse hur viktiga de är för mej. Hur kan man sätta ord på sin föräldrarkärlek? Alla tre, lika värdefulla, lika unika. Jag vill ibland skrika ut till världen att se mina ungar, ta emot dem och inse att de är de mest fantastiska varelserna i världen! Jag uppskattar varje dag jag får vara med dem och det är väldigt sällan jag vill vara utan dem. Visst vill jag ha tid att göra saker som jag vill göra. Det passar sej inte alltid att ha med sej barnen, men det händer nästan aldrig att jag önskar tid utan dem. Jag vill vara med mina barn. Vem skulle jag vara utan dem? Vi är så synkade, så väloljade. Jag har så svårt att förstå när jag får kommentarer från andra som antyder att jag skulle tycka det vore jobbigt att vara förälder. Aldrig, aldrig någonsin har jag tyckt att det varit jobbig att vara mamma. Det finns stunder jag tycker är jobbiga, som när barnen blivit utsatta av sina kamrater, eller varit sjuka, men att bli förälder är det absolut bästa jag som hänt i mitt liv. De utvecklar mej, de ger mej så mycket livslust, glädje och skratt. Jag känner mej inte ensam längre. Jag känner mej viktig. Och jag är viktig i deras liv. Därför vill jag återgärda alla känslor de ger mej. Jag vill aldrig svika dem, aldrig förråda dem och jag vill aldrig lämna dem. Jag vill inte dö från dem. Det är viktigt för mej. Att jag finns där som stöd och kärlek så länge de behöver mej. Tillsammans bygger vi våra liv. Sommarlovet är en välsignelse för då får vi vara med varandra hela tiden, utan stress, alla timmar, hela tiden. Återhämtning tillsammans. Min stolthet, mitt liv, min stora, stora kärlek, mina tre fantastiska barn.

AR- uppvisning

Ameli drog med mej och Mittimellan N på en uppvisning i Akademisk Ridkonst. När jag lärde mej häst var det sunt bondförnuft som gällde och en del psykologi. Att som 12 åring få chansen att bli hästskötare till två stycken fullblodsaraber som dessutom var de hingstar var extremt lärosamt. Vad jag lärde mej under åren med araber var att vinn respekt men var smart. En arabhäst överlistar dej nämligen om du inte tänker tre steg före, våld kommer man ingenstans med. Så jag lärde mej att få hästen att följa mej utan grimskaft, jag marktränade hästarna timvis dag efter dag. När jag red var det i naturlig form, i varierat tempo.  

Med min kusin Neli blev jag introducerad i westernridningens värld. Även om jag aldrig provade på det själv på allvar var jag med i några clinics och i många, många diskussioner. Sedan dess har jag velat prova westernridningen, men aldrig haft en häst att göra det med. Istället hamnade jag i travhästvärlden och i travträning. Sedan kom uppehållet. Jag red något år på ridskolan, sedan uppehåll, sedan lite skogsmulleridning något år och så uppehåll igen, tills nu. Men nu har allt fått ett namn. 
AR, NH, frihetsdressyr och allt vad det nu heter. Och när jag försöker reda i alla namn tycker jag det låter som - vanligt bondförnuft. Men hel koll har jag inte så när Ameli frågade om jag ville haka på så gjorde jag det med glädje.

Vi kom fram, Pluto var med oss och ömsom regn och ömsom sol fick vi se tio stycken olika hästar genomföra ett antal olika uppvisningar i olika svårighetsgrad. Annorlunda sadel, långsammare tempo och ingen tävling, det var väl vad jag kunde se som skiljde Akademisk Ridkonst med vanlig dressyr. I allafall dressyr på min nivå. 
Det jag blev mest upphetsad över var deras markarbete. Det är nåt jag skulle vilja utveckla mycket mer. Testa och se om jag kan få resultat. NH-arbetet blev jag lite mer nyfiken på, det kändes som det var det jag pysslat med, men att det finns helt andra nivåer än jag någonsin kommit till- och det blir jag ju nyfiken på! Frihetsdressyren kändes som ett freestylepass med Pluto. Inte helt ovant med andra ord. Det finns så mycket jag inte provat på och så mycket jag kan testa! Nu är det bara en häst att göra allt detta med som jag saknar. Hon finns där ute, det är jag säker på. 

Tillåtelse att förverkliga en dröm

Oj vad jag har sovit idag. Mer än jag törs erkänna. Men jag har gjort en sak till och det är tankarna kring det som detta inlägg kommer handla om. Jag har mejlat på en häst.



Jag har tagit en första kontakt på en häst jag är intresserad av. Faktiskt en av de första hästarna jag var intresserad av när jag började leta häst för ett halvår sedan. Jag är livrädd och uppspelt på samma gång. Jag har alltid velat ha häst. Jag har haft häst i olika konstellationer sen jag var 9 år, men aldrig en som jag köpt och som varit min riktigt. Min dröm sen barnsben. Och nu är jag på väg att förverkliga den drömmen. Men det svåra är just att det har varit en dröm så länge. Jag letar nu inte efter en häst. Jag letar efter drömhästen. Finns den? Jag letar efter en vacker häst med rätta egenskaperna. Jag hittar vackra hästar men med fel egenskaper, jag hittar mindre fina hästar med rätt egenskaper och jag vet att utseendet inte spelar någon roll i den vanliga skötseln, men jag letar efter drömhästen. Så fel av mej. Jag har inte ens varit medveten om det förens jag skickade mejlet idag. Något annat som slog mej var reflektionen om jag verkligen har tid för häst. Idag är en dag som jag sovit mej igenom. Vissa dagar har jag inte haft tid att andas. Hur blir det med häst? Jag vet ju vilket jobb det är! Hur kan jag ens vilja ge mej in på det? Är jag helt tokig? En sak till att ta hand om! 
Marcelo har flera gånger sagt att jag verkar mycket gladare när jag varit i stallet. Och jag hoppas och tror att jag omprioriterar min tid när en totto står och väntar på mej i hagen. För i slutänden, efter allt jagande är det just häst och hund som jag velat ha hela mitt liv. Varför ska jag fortsätta förvägra mej det när jag har möjligheten?  Jag närmar mej 40. Det är ju nu jag ska tillåta mej själv. Men för att klara av det måste jag ha hjälp. Hästen jag mejlade om verkar vara perfekt i alla hänseenden förutom en. Och det felet är kanske för stort för att jag ska kunna ta honom. Men på min favoritlista finns flera hästar som jag kan ringa om, flera hästar jag kan åka och provrida. Jag har inte bråttom, men jag ger mej själv tillåtelse att förverkliga en dröm.

Första sommarlovsdagen

Idag börjar mitt sommarlov. Nu har jag äntligen semester! På ett plan har livet verkligen gått min väg det senaste året. På jobb fronten har det varit kanon, pluggmässigt har det varit katastrof. Familjemässigt har det varit kärleksfullt och harmoniskt men utanför-skiten, som kommer fast man inte vill, har varit vedervärdig. Min hjärna tog semester för några veckor sedan vilket har gjort att jag vandrat omkring som en förvirrad gumma och känt att jag inte fattat någonting. Som jag har längtat till denna dag, denna första sommarlovsdagen. Som jag har planerat att sova! Och nu är jag här. Första dagen på den stora återhämtningen. Jag sov länge i morse och nu har vi ätit frukost och gjort oss i ordning, nu är jag uttråkad! Nu vill jag att det ska hända något! Det regnar ute så cykeltur får vänta, vi har precis ätit så obligatoriska glassfesten i stan är inte lockande just nu, vad ska vi göra då? Jag kände direkt att nu måste jag börja göra en plan för sommaren, saker vi vill göra och kan göra, sen får vi ta dagen som den kommer. För är det något jag INTE vill idag, så är det alla måste-sakerna. Uppsatsen jag lämnat in men hade en del språkliga fel måste rättas, jag behöver verkligen städa, klippa gräsmattan, storhandla, men vem vill göra det första dagen? Inte jag iallafall. Så istället sitter jag stelt och passivt och undrar när jag kan börja göra alla roliga sakerna.....

Stjärnsmällarna

Lägg till bildtext

Jag är så trött. Jag behöver sova så mycket mera. Allt jag överhuvudtaget kan skjuta upp, det skjuter jag upp. Jag skapar min egna sfär runt mej. Snart får jag återhämta mej, snart får jag ligga och läsa en tidning, ta sovmorgon, ladda batterierna. Tre arbetsdagar kvar, sen sommarlov. Jag har lovat att jag ska läsa en bok i sommar. Men framförallt behöver jag återhämtning. Vila, sova. Helt galet skulle jag vilja kalla det senaste året. Jag har knappt sett mina vänner sen vi gifte oss i augusti. Pressen på mej har varit enorm. Marcelo säger att den kommer från mej, det kanske han har rätt i. pappa gnäller att jag blir för uppslukad i det jag gör. Har han ens rätt att yttra sej? Han som varit frånvarande i allt som har med familj att göra och är totalt uppslukad av arbete? Kanske det är hans fel att jag är som jag är???? Jag håller inte med, jag är inte för uppslukad. Jag bara försöker fullfölja de åtaganden som jag tagit på mej..... som mamma, lärare, fru, människa och politiker. Men visst behöver jag hitta en bättre tidsstruktur, så jag hinner med utan att bli pressad. Därför funderar jag på att schemalägga allt pluggande och då också alla barnens aktiviteter och mitt eget tränande. Min kondis har blivit för jäklig sista månaderna. Allt stillasittande pluggande har inte alls varit bra för muskelmassa, kondis och välbefinnande. Nu kommer det bli mer träning i höst. Sommaren ska jag bara återhämta mej. Det finns stunder där jag blir rädd för karusellen jag sitter i. Samtidigt är det just här jag vill vara. För det var verkligt länge sedan jag var så tillfreds med livet som jag varit de sista åren. Ödet har kastat katastrofer över oss, men vi har knipit ihop ögonen i stormarna och fortsatt framåt. Vi har rett ut alla, en efter en och den senaste stjärnsmällen är äntligen över. Den har påverkat oss alla men samtidigt har vi fått kvitto på att vi gör rätt. Kanske är det den som knockat mej så mycket det här året? Kanske är det den som påverkat mej och mina tankar och känslor så till den milda grad att jag är helt utmattad? För den har varit närvarande varje dag, varje minut ända sedan januari.
 Handen, all smärta och bakslaget har också spelat stor roll för allmäntillståndet. Plutos skada har varit en ren punktering för mej. Så egentligen är det nog inte mina åtaganden som gjort mej så trött som jag är. Utan det är allting sammantaget. 

Två av dessa kommer snart hem till oss!

Kommer ni ihåg hur jag för ett tags sedan ville få mer balans med mer djur i min värld? Nu håller jag på att skapa den världen för mej, kycklingar är på väg hem till mej, ankorna väntar på att få klara sej utan mamma så två kan komma hit, jag letar häst men hittar inte den jag vill ha, men den kommer. Hästarna finns dock i mitt liv och hamstrarna har faktiskt varit ett lyft. Jag försöker fylla livet med glädje, så det dåliga inte riktigt får plats. Och nu har vi gemensamt puttat ut en dålig sak i vårt liv. Jag bara hoppas att det inte kommer en ny stjärnsmäll på ett par år....

Del i ett sammanhang- så himla skönt!

Jag sitter med lättsvedda axlar efter en heldag på fotbollscup med sonen. Hela familjen förutom Bobbo var med. Vilket härligt gäng vi är, vi fotbollsföräldrar och alla våra barn. Jag älskar att tillhöra den här gemenskapen och den dag den är över kommer jag sakna det. Jag tycker om att tillhöra gemenskapen, vara del i ett gäng, socialisera med andra trevliga människor och aktivera oss samtidigt. Nu rör vi ju kanske inte så mycket på oss, men vi tjoar och vrålar från sidlinjen, vankar fram och tillbaka och hejar med aldrig outsinnad entusiasm. Även om det borde vara en självklarhet slås jag även hur lätt det är att ha med oss våra barn på såna här evenemang. De sköter sej exemplariskt, busar, men skötsamma. Även Pluto är helt fantastisk. 

Med skadad fot satt sonen tillslut mitt i vår hejarklack.
Vårt sammanhang.

Stora N skadade sej och både jag och Marcelo sprang över till andra sidan plan och lämnade Pluto liggandes på sin filt mitt bland barn, bara någon meter från sidlinjen där de andra fortsatte spela fotboll. Han lyfte inte ens på öronen. Jag tycker om att se hur väluppfostrade både våra barn och hundar är. Då känns det som att vi gör något rätt  iallafall. Jag träffade gamla arbetskamrater och det slog mej hur många fina människor det finns här i världen! Ibland glömmer man bort det, speciellt nu när det är så många grymheter som sker i världen. Men runt oss finns det människor som faktiskt gör sitt bästa. Sonen var stundtals magisk på plan idag. Trots sin grova fysik och sina många kilon orkade han springa alla fyra matcherna, fram och tillbaka. Han offrade sej för laget, kämpade och gav aldrig upp. I dag var jag stolt över honom på riktigt. Idag spelade han så bra som han är. Och när jag sa det till honom, några timmar senare i soffan log han. När jag sa att jag var ännu stoltare över vilken fin människa han är, strålade han. Prestationer kommer och går, men oavsett om han presterar eller inte ska han och alla andra veta att det viktigaste är att de är bra människor. Att de är uppskattade för vem de är inte vad de gör. Men som Stora N sa, det är ganska skönt att göra en bra prestation också, och då få höra det.

Inskickad till slut.

Nu är det gjort. Nu får det bära eller brista. Uppsatsen är inskickad. Två sidor för kort, men jag kan inte göra det bättre just nu. I´m fed up! Färdig, listo, no más! Nu hoppas jag att hon kan titta på det och bedöma att det är bra nog för ett G. Jag har för sjuttsingen slitit mitt hår! Nu är allting gjort i kurserna. Nu ligger det i bedömarnas händer. Jag har gjort vad jag kunnat. Det är väl ungefär det jag kan begära av mej själv. Men jag känner ingen glädje, ingen lättnad, bara ett gnagande tvivel. Usch. Nu hoppas jag på svar snabbt så våndan kan gå över. Två veckor får jag nog räkna med. Men ena tentan har ju tagit evigheter att få svar på. Kanske ska jag mejla honom och fråga hur det går.....? Jösses vad jag längtar efter att pluggandet ska ta slut nu.

Första riktiga oppet

Idag tog jag mitt första dopp. Efter att ha svettats runt på jobbet i strålande sol dryga milen med eleverna luktade jag mumma och kroppen var lagom kladdig och varm. Jag skrev under alla betygskataloger, drog ut omdömen och tiggde efter mer SO i höst innan jag satte mej i en outhärdlig varm bil. Där beslutade jag mej, idag skulle jag bada! När jag äntligen kom hem bytte jag om, tog med mej barn och hundar och gick ner till min älskade sjö. Att få hoppa i det kalla vattnet är som en reningsprocess, jag kan inte förklara vad som händer. Det är som att bli döpt. Man går i som en person och kommer upp som en annan. Det viktiga i ritualen är att hela kroppen ska komma i, låren, magen, axlarna, ansiktet, hjässan. Först simmar jag på mage och sedan på rygg. En stund måste jag stå i vattnet och överösas av känslan. Friskhet! Det är så underbart skönt. Sedan en stund på stranden där jag blickar ut över vattnet, hör barnen samtala och känner hur själen kommer till ro. Det är obetalbart att ha den här fördelen. 

Politik.

Förra helgen var jag på min första partikongress. Jag sitter i kommunfullmäktige i min stad och börjar ta mer och mer aktiva steg in i politiken, men ännu känner jag mej ganska ny och grön. Kongressen var ett spektakel som styrkte mej i min övertygelse att jag 
1 valt rätt parti
2 att politik är just så kul som jag tänkt mej
3 att det går att förändra

Lill-Marie och jag i kongressalen.

Vi var faktiskt tre noviser från min kommun som åkte ner till Göteborg och blev inlåsta på Svenska mässan i tre dagar för att prata lösningar och framtidstro. Allt slutade med en pridefestival i Göteborgsinnerstad.

Att bli politiker var ett val som jag länge gick och grunnade på. Dels pga mitt yrke men också för att jag var lite partipolitiskt tvivlande. Jag har alltid röstat på mitt parti men i i början tyckte jag inte om "hela paketet" men med åren har paketet blivit mer innehållsrikt och mer nyskapande och nyanserat. För fyra år sedan hade beslutet mognat och nu är jag med och jag har något att säga till om. Än är jag en liten blyg viol, men jag börjar ta för mej, börjar ha en större kraft och vet vad jag vill säga. Jag får inte betalt, jag gör det på min fritid och från att ha varit en person med åsikter måste  jag nu försvara en hel uppsjö av beslut och åsikter som mitt parti har. Oftast mot personer utan parti som bara behöver stå för sina egna åsikter. Det är inte alltid lätt, jag har inte alla svar och ibland blir jag lite sårad över kommentarer och förakt jag får.

Mona Sahlin var en av talarna på seminarium om
emigreringspolitik.

 Men samtidigt är jag stolt över att jag försöker göra något. Jag försöker vara med att påverka. Jag sitter inte bara och tycker något i en fråga, jag engagerar mej och gör mitt bästa för att skapa en lite bättre plats för oss och nästkommande generation. Ibland får jag tårar i ögonen av stolthet över vilket förtroende jag och mina partikamrater har fått från alla väljare. Jag ser att jag är eran ödmjuka tjänare med en tydlig agenda. Och kongressen var ett fantastiskt steg att göra ett ännu bättre jobb!

Vy från hotellet över Liseberg.

Lycka

Vi har det allt bra!

I hagen, vid stallet med hästarna och med barnen!

I lugnet på altanen

Tillsammans nere vid sjön

Barnens påhitt ihop som en familj.
Har jag inte världens bästa man!

Gladiatorer

Härom veckan fylldes stan med människor som ville springa i The Superior Race Med det så intog gladiatorerna staden. Jag och tjejerna tog oss ner och hejade på Andreas, barnens kusin. Pluto fick följa med och det var verkligen en folkfest därute på fältet. Jag fick göra bekantskap med gladiatorn Torro som både var riktigt ögongodis och trevlig. Han klappade en stund på Pluto och lekte lite med tjejerna. På TV ser han väl bra ut, men i verkligheten var han en riktig hottie! Inte helt fel! Tänk den dagen när jag också blir en hottie! ( I wish!) 
Andreas tog sej runt banan men var märkbart trött efteråt. Tjejerna var helt lyriska efteråt, dels att få heja på sin kusin och se honom geggig, men också för att de fick medaljen han vann i racet. Flera kända ansikten sprang förbi, klasskamrater, arbetskollegor och gamla kompisar. Själv var jag högst nöjd med att stå ledigt i solen och bara betrakta spektaklet!

Hästlös med häst

Det har blivit otroligt lite häst senaste veckorna. Plugg och ond hand har gjort det nästan omöjligt för mej att göra något vettigt. Under dessa veckor så har Geisha försvunnit från stallet. Hon har fortsatt kasta av folk och hon går nu på rehab som sällskapshäst på en gården i närheten. Helt plötsligt blev jag utan häst. Det har gjort 
att jag ännu mer börjat leta efter en egen. Men visst åker vi ut fortfarande. Barnen får rida och jag passar på att socialisera med fölen. Så småningom ska jag kanske rida på Salle eller nån av de andra, men det är många som vill rida dem, så motion saknar de inte. Jag hoppas att jag kan börja rida på ridskolan snart igen. Ska dit på lördag när det är lite tävlingar för att hälsa på gruppen så får vi se. En bättr motionsform och mer kärlek än vad stallet kan erbjuda är svårt att få!

Bad nere i sjön

Det har knappt blivit så varmt att det går att bada i sjön, men tillräckligt varmt tycker både hundar och barn som kastar sej i med ohejdad förtjusning. Jag har sagt det förr och säger det igen, jag bor verkligen i ett litet paradis!

Kvällssvammel

Så var sista tentan skriven. Jag är så trött! Fortfarande har jag en  uppsats som ska bli klar. Målet är att kunna skicka in den under nästa vecka. Men eftersom jag inte gjort annat än att skjuta upp allt annat i livet så försöker jag ta igen det nu. Läxläsning med ungarna, träning med hundarna, middag tillsammans på altanen, jag som skjutsar till sista träningen innan genrepet, sitta en stund i soffan.... Så mycket jag inte gjort sista veckorna., som är dags nu. Nu kommer kvällarna var fulla av föreställningar med cirkusen, men jag SKA verkligen till stallet. Det bara är så. Så småningom ska jag också ringa en vän eller två.

När jag gick ur tentalokalen igår kväll vid halv nio började jag skratta. Och jag har nog inte riktigt slutat än. Vilken lättnad det var! Vilken börda det är som släppt. Jag tror inte jag blir godkänd, för även om jag skrev mycket skrev jag nog inte rätt saker. Mitt minne sviker mej. Hjärna och kropp är uttröttade, men jag gjorde mitt bästa. Mer kan jag inte kräva av mej. Just nu är jag inte bättre än så här. Det duger. Lyckan vore ju komplett om jag verkligen klarade tentorna och blev godkänd på uppsatsen. Klar, färdig med delmål ett. Men än är det för tidigt.

 Jag har så mycket att blogga ikapp, det ska bli kul när jag får tid att göra det. Nu känns det som livet kan börja igen. Kvällarna kommer inte vara överbokade längre. Judon tar slut. Cirkusen är fullfräs två veckor till sen är det över. Då är det bara fotbollen kvar, och jobbet och politiken. Som jag ska sova! Snart är det sommarlov ochjag får sju veckors, eller var det sex veckor? ledigt på raken. GÖTT. Tre veckor simskola och en vecka cirkusskola sen var det två veckor kvar...... Inte tänka på det nu. Nu är det harmoni och mjukhet som ska dominera. Puss på er! 

Plugg natt

Nu är jag inne på den tänkta sista natten med plugg för den här terminen. Men om jag får tro det själv så kuggar jag i morgon - idag, och får skriva om. Så då är ju inte skiten över än. Men jag ska göra mitt yttersta för att slippa. Dessutom fick jag ju skäll och måste göra om delar av uppsatsen, så det arbetet påbörjas nästa helg.... Pluggandet tar inte slut fast jag räknat med det. En tenta på dator gjord. Högerhanden är för jävlig och jag kan inte göra nåt med en, än mindre skriva,  jag fick göra tentan på dator så jag kunde knappa in svaren på tangenterna. Skysst. Nästa tenta på dator i morgon alltså, eller idag, klockan har passerat midnatt och det är bara att konstatera att jag inte hunnit med allt. Men nu orkar inte hjärnan mer och jag behöver vara utvilad med en heldags jobb och en lång kvällstenta framför mej. Drömmen är att jag klarat båda, får godkänt på uppsatsen och kan börja nästa steg i höst. Har jag förresten sagt att jag fått sparken från mitt ena jobb?

Plugg, mat, sömn, motion

En hel helg har gått. Jag kan inte direkt påstå att jag lever i en pluggbubbla, för hela existensen går ut på att hitta balansen mellan när jag faktiskt lär mej nåt och när allt geggar ihop till en sörja. Men pluggat har jag gjort. Allt jag har gjort harfaktiskt handlat om att se till att min inlärning ska vara så optimal som möjligt i min sönder sargade hjärna. Promenaderna med hundarna har varit väl uträknade, mat, sömn likaså. Jag har legat och gråtit i Marcelos famn när pressen varit för stor, så att jag kunnat gå vidare och fortsätta plugga. Städningen har uteblivit men två maskiner tvätt har jag lyckats med. Thats it. Inget mer har hänt. Plugg, mat, sömn, motion, bryt ihop, plugg, mat, sömn, kärlek, plugg, motion, mat, sömn, tvätt, plugg. Egentligen är det inte hela världen om jag misslyckas, för det är ok att misslyckas. Men jag känner att jag orkar inte plugga och jobba i denna hets så länge till och jag har minst ett år till. Misslyckas jag så har jag två år till. Jag vill bli klar så att det är över. Därför känner jag pressen. När hjärnan heller inte vill samarbeta, utan glömmer allt efter tre timmar så blir det ju inte enklare. Och jag vet att det är tecken på stress och utmattning, därför vill jag förkorta plågandet. Och nej att inte göra klart skolan är inte ett alternativ. Nu är klockan tio på kvällen och mat-och sovklockan meddelar att det är dags att sova. I morgon jobb, hämta barn, plugg, motion, mat, plugg, sova. Så är det nån som undrar vad jag gör så kan ni nu gissa....

Smågrus

Jag har smågrus på jobbet just nu. Det gnager i mej vad som kommer att hända nästa termin. En chef har inga svar och den andra sitter och väntar och jag sitter på mitten och vet varken bu eller bä. Plugget går sisådär. Jag kämpar på men det är för kort tid att räta ut frågetecknen och jag har bekymmer att lösa knutarna. Men jag sover bättre. Handen värker som bekant så fanatiskt mycket så jag vet inte om det är hälsosamt. Har svårt att koncentrera mej på något annat just nu. Det är liksom inte dåligt, men det är heller inte riktig bra just nu. Det är lagom. Jag är inte lagom. Har inte varit i stallet på evigheter och Bobbo börjar visa tydliga tecken på åldrande. Jag känner mej inte nöjd. Det är inte optimalt i livet ....... Pust

Ont

Helvetes jävlar vad ont det gör! Första dagen utan gips och jag är på väg att krypa ur skinnet. Det värker upp till armbågen. Jag blir galen!

Tentapluggstid

Nu säger jag so long till alla för ett tag. Många kommer inte märka någon skillnad, det var så länge sedan ni hörde nåt från mej ändå. Tre veckor går jag in i bubblan. In i hetsen, in i tentaplugg. Flera stora tentor efter varandra. Slag i slag kommer de och jag ska försöka fixa dem alla. De senaste dagarna har jag sovit och sovit för jag memorerar inte det jag läser. Sömnbristen har tagit kål på mej. Men nu ska jag göra ett ryck. Försöka rädda mej, göra mitt bästa. Puss på er, ses igen mina vänner. Bloggen kommer säkerligen uppdateras så här kan ni träffa mej i cybern.

Hamstermys

Zelda dog efter en vecka, men Melody och Leida finns kvar. Och de två små hamstrarna är så otroligt snälla och trevliga. Varje natt sitter jag en stund inne vid buren och studerar,  gosar och kelar med dem. De är så mysiga och kvicka. Jag vet att ungarna älskar sina hamstrar men jag är nog lika glad som de är för de små krabaterna.

Nygipsad

-Vilken kul form din hand har, sa läkaren när de klippte bort gipset och snabbt satte på ett nytt.
Jo svullen och missfärgad var den. Men på tisdag åker gipset och jag får en skena istället. Jippi!

Min son

Morgon firande med paket o glass

Jag älskar mina barn. Det gör nog de flesta föräldrar. Jag har varit mamma i lite drygt nio år. I veckan fyllde min största nio. Nio år. Min son har karraktärsdrag som jag inte alls gillar. Hans beteende är inte alls vad jag skulle önska i alla lägen. Han har sidor som jag inte alls förstår mej på. Men det är ju det som är lite häftigt med barn, de lever sina liv, de är inte en förlängning på mitt liv. Deras upplevelser och känslor är något de sitter med 24 timmar om dygnet. De gör sina egna val och har sina egna tillkortakommanden. När Stora N föddes så såg jag har min lilla perfekta son skulle växa upp och bli allt det där som jag och Marcelo aldrig blev. Den snygga, populära, duktig i allting och otroligt väluppfostrad och artig. För han var ju så perfekt där han låg i min famn för nio år sedan. Men det blev inte riktigt så. Han är varken bäst eller populärast. Visst ser han bra ut, men supersnygg är nog inte superlativet man skulle använda om honom. Jag är helt övertygad om att det finn söner därute som är väldigt mycket bättre än min son MEN......

Min son kämpar för allt här i livet. Han ger inte upp. Han misströstar inte ens när det tar flera år för honom att uppnå resultat. I judon åker han på stryk i matcherna, han får ont, han gråter, men ger inte upp. Han vill igen. Han tränar, försöker bli bättre och försöker kontrollera känslorna. I fotbollen har han alltid varit långsammast och tyngst. Alla har sprungit ifrån honom på rasterna, men varje dag trixar han med sin boll, han springer på träningarna, springer hemma och berömmer sej själv för varje framsteg. För något år sedan var han så glad över att han inte längre låg 40 meter efter kompisarna när de sprang. Häromdagen hade han nästsnabbaste tiden i klassen. Han ger aldrig upp. Han gråter ofta, biter ihop och försöker igen. I ett år har han försökt komma in på musikskolan för att lära sej spela gitarr. Men det har inte funnits plats. Kväll efter kväll sitter han med gitarren i knät och klinkar, pappa försöker lära honom, det tar emot, det gör ont, Stora N försöker hålla tårarna inne, men han ger inte upp. Efter ett par dagar kommer han strålande som en sol och visar att han äntligen lärt sej. Min son är väl medveten om att hans kompisar inte väljer honom i första hand. Han har kompisar, är nästan aldrig ensam, men det är inte ofta telefonen ringer här hemma. Han har accepterat det och lider inte längre av det. -Det är okey, mamma, säger han. För han blir alltid vald, alltid frågad efter och vill han vara med säger de nästan alltid ja. Men han blir också påhoppad, slagen, kallad ful och får öknamn. Ändå fortsätter han gå emellan när kompisar blir illabehandlade. Härom veckan skulle en av hans kompisar bli slagen av en annan och Stora N gick emellan och fick en cykel kastad på sej. Ändå stod han lugnt kvar och sa att han inte tänkte flytta på sej. Den andra grabben slutade och en tacksam mamma smsade mej på kvällen, då hade Stora N redan glömt händelsen och inte alls berättat om det för mej. Jag är så grymt stolt över min son.

Han är för känslig för sitt eget bästa, hans humör är helt otroligt ibland och man förstår inte alls varför han blir så upprörd. Han förstår inte hur stark han är så när han blir uppspelt kan han göra illa sina nära. Men min son är världens finaste människa. Han har gott förtroende för sin egen förmåga. Han är otroligt snäll och hjälpsam. Han är artig och någerlunda väluppfostrad och han kämpar varje dag med de sidor han själv vill förändra. Förutom det är han väldigt klok utan att vara lillgammal. Han ställer sej alltid på de svagas sida och jag kunde inte önska mej ett bättre barn. Jag gör mitt bästa för att guida honom genom livet, men min mirakelbäbis har framförallt förändrat mej och gjort mitt liv flera miljoner gånger bättre. Jag är så tacksam att jag kommer få ha honom i mitt liv föresten av mitt liv!