Blåbär

Hmpff... jag vet det har varit lite torka på bloggfronten. Men det är sommar och sol, besök och utflykter. Då har man inte alltid tid för allt... 

Vi skulle ju gå, inte plocka blåbär!

Annelie är glad i skogen!

Nikki och Douglas kom förra veckan och det blev några dagar med härligt besök. 
Tillsammans med Annelie och barnen gick vi ut i skogen på en liten promenad. Nu blev det inte så mycket till promenad, det blev istället stanna-hela-tiden-det finns-ju-blåbär!!! 

Mot Blåbärsskogen!

Dagen efter cyklade vi ut i skogen tillsammans med Victor ihop med bunkar och glatt humör. Pluto fick följa med. Han har gått in i 
rehabiliteringsveckan : ut-i-skogen-och-lyft-på-fötterna. Först hittade vi inte alls några roliga bär. Små, sura och tråkiga. Men längre in i skogen blev de stora och och söta. MUMS! Tillsammans fick vi ihop flera liter. Pluto låg mitt i 
blåbärsriset och tuggade på ömsom blåbär och ömsom pinnar, som vanligt helt nöjd över att få vara med familjen. Bobbo fick inte följa med, för han lockar Pluto att springa och utforska saker. När han är ensam så är han lugnare och då kunde han också vara lös i skogen. Det är ett fasligt övervägande vilken hund som ska med på vilken 

aktivitet nu för tiden. Sällan kan de vara med båda två, allt för att Plutos ben ska läka så bra som möjligt.

Ungarna tyckte det var skönt att komma ut i skogen och tävla om vem som plockade mest blåbär. Nikki var såklart favoriten som hjälpte dem att vinna över sin mamma( mej). Jag älskar att vara i skogen och jag tror att även Pluto uppskattade att komma hemifrån en stund. Till mellanmål blev det såklart blåbär med mjölk!

Rut har åkt hem

Rut har åkt hem igen. Vår Tutan. Nu har det gått några dagar utan Rut, och visst är det skönt att det är gamla rutiner igen. Men det går väldigt smidigt att ha tre hundar här hemma faktiskt! Vi ser framemot att ha henne igen, nästa gång!

Jag vägrar leka med barnen!

Leker, det får de göra med sina syskon o kompisar!

Jag är ingen lekande mamma. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det, att jag aldrig leker med mina barn. Ensamungen i mej vill bestämma alldeles för mycket, styra leken, för att det ska bli roligt. Så var det när jag var liten, så är det nu. Det var en kollega till mej som lite viskande erkände att hon hatade att leka med sina barn som fick mej att inse att, nej, jag leker aldrig med mina barn.

Vi tränar hund tillsammans

Vi cyklar tillsammans.

 Däremot spelar jag spel, målar, pysslar, utövar sporter, går på upplevelse promenader där jag lär ut fysik och biologi, jag bygger, tränar, lär dem träna hund, filosoferar och tar med dem ut på äventyr. Det gör jag. Men leker. Nej. Inget leka doktor, ta spruta i armen, eller leka häst där de rider och jag snällt går på alla fyra..... inte min grej. Däremot att träna cirkuskonster i 

Vi läser tillsammans

vattnet, ut och cykla och springa, spela schack eller basket, det är liksom mer min grej. Vi är olika som föräldrar. Mina barn får leka med varandra och sina vänner. Jag är mamma och ger dem erfarenheter, kärlek, uppfostran och kloka ord!

Familjeträning

Med risk för att bli tjatig.... men jag är liksom lite frälst.... fy fabian vad kul det är att cykla!!! I går skulle jag testa en ny väg ( för mej, inte för alla andra jag känner som tycks kunna allting... hmpff) De två stora har tjatat på att de ska få följa med. Jag gav vika... efter mycket om och men. Så vi cyklade och cyklade. Stora N har en cykel som inte alls lämpar sej för turer över en mil. Så han kämpade mest. Efter ca 6 km var han röd i ansiktet och gråtfärdig. Men han sa inte ett pip. Jag ringde Marcelo och frågade om han kunde hämta Stora N. Vi kan väl säga att det var lite fel läge ( han låg under min bil och svor eftersom kylaren släppt och låg på backen...) Stora N fick byta cykel med sin syster och vi 
fortsatte trampa. Efter ytligare ca tre kilometer ringde telefonen, Marcelo var på väg. Stora N var faktiskt lite piggare efter cykelbytet men var nog ändå rätt glad att få åka bil hem. Mittimellan N och jag fortsatte. Vi pratade, trampade, mötte ankungar, små söta lamm, hästar och trevliga människor. Vi kom ut så att vi cyklade längs Göta kanal och i över tre timmar orkade vi rulla på. När vi kom hem var vi rätt möra i kroppen båda två, men ansiktet lös lika lyckligt på min dotter som på mej själv.

Idag cyklade vi ut nästan alla, bara Pluto och Marcelo
stannande hemma och gjorde nytta. Här är vi startklara!

Hemma har jag en dotter som är grymt avundsjuk på våra cykeläventyr. Lilla N har precis lärt sej bemästra den blå cykeln utan stödhjul. I dag bestämde vi att ta en liten tur allihopa. Bobbo fick hänga med. Lilla N stannar i alla uppförsbackar. En hel vattenflaska dracks upp och Bobbo råkade springa åt fel håll så han kom lååångt bakom oss vid ett tillfälle. Men inte stressades han av det. Han pinnade på i en arbetstrav som inte kräver mycket energi. Vi stod och väntade vid en björk. Han passerade oss och fortsatte trava. Då var det vi som fick bråttom! På dagens cykeltur hade Stora N bytt upp sej till den stora röda cykeln, en 26 tummare. Helt plötsligt var det inte alls jobbigt att cykla för min modiga son. Att Bobbo fick följa med var för att turen inte skulle vara så lång. Lite drygt 5km, i makligt tempo med en hel del stopp. Att tvinga runt en snart 11 år gammal hund på cykletempo är djurplågeri. 

Bobbo 10½år, han är så hel och pigg.
Min otroliga, älskade livskamrat!

Men Bobbo tycks tycka det är roligt att få löpa tillsammans med oss. Han visade inga sympom efter förra gången, och det var en längre tur. Han blir heller inte stressad av att vi ligger långt framför honom i exempelvis nerförsbackar. Han kommer i det tempo som passar honom bäst, sedan passerar han oss och väntar om vi kommer för långt på efterkälken. Den hunden är helt otrolig!

Jag tycker det är hysteriskt underbart att cykla ihop med mina barn. Även om vi inte håller ett tempo som gör att musklerna ber om nåd, så är vi ute under en längre tid. Och för att jag ska bli svettig och trött cyklar jag på höga växlar, även i jobbiga backar, sedan väntar jag på barnen däruppe. Så musklerna får ordentlig träningsvärk, 

Igår cyklade jag och dottern i över 3 timmar!

även om flåset inte alltid kommer upp på jobbiga nivåer. När jag cyklar själv svär jag att jag aldrig mer ska cykla några kilometer innan jag kommit hem. Varje gång. Då är jag så trött att jag har svårt att prata, jag kan knappt gå men jag är sååå lycklig! Jag cyklar i hög fart, på hög växel och märker att jag inte har tid till återhämtning på samma sätt som när barnen är med. Mina lår är överdrivet känsliga för mjölksyra, backarna håller på att ta kål på mej! Att börja cykla är ett av det bästa jag gjort på bra länge. Jag mår bra av det. Min kropp byggs sakta upp igen, jag känner det, samtidigt som jag har ont överallt. Mest bra ont. Skulle behöva besöka en massör och en kiropraktor för att bli fit for fighet igen. De sista åren har jag börjat unna mej saker som är bra för mej. Det började med massagestolen, spikmattan, gå regelbundet till naprapat, ayurvedan, crosstrainern och nu cykeln. Min fina, fina cykel. 

Vänd på orden och tänk själv!

Jag ska ju inte vara så politisk på den här bloggen, 

men ibland är det svårt att låta bli.Ständigt och jämt översköljs jag med 

olika flyers på facebook med olika smygrastistiska inslag. 

Det värsta är att jag har så många vänner som delar dessa 

och trycker på "gilla"-knappen.Texterna i sej är ofta inte så

 farliga. Jag tror de flesta kan hålla med orden. 

Denna fick jag upp i dag 

( för femte gången på 15 dagar)

I sej är texten inte så farlig, vem håller inte med om att vi ska respektera varandra, sluta klaga osv...... Jag älskar orden; om du inte känner att du passar här så res. Jag har vänner med invandrarbakgrund och jag har vänner med svenskt ursprung. De som klagar mest är svenskar. Det är för taskigt att regeringen försämrat villkoren för de sjuka. Det här jävla samhället blir bara värr och värr, fler mord. Förr i tiden slogs man med knytnävarna, nu är det skjutvapen. Grannkärringen snodde min tvätt-tid, det är skandal. Män är jävla otrogna svin.  De där förbaskade A-lagarna skrämmer ju ungarna när de hänger i parkerna, osv osv. Det här är några kommentarer jag hört av svenska kompisar som alla handlar om andra svenskar. Ja - om du inte känner att du passar här, så res......? 
Mina invandrarvänner klagar också. Det handlar mest om: Det är så jävla kallt, det här landet är inte till för människor, det är till för björnar! Banken vägrade ta emot oss när de hörde att jag inte hade ett svenskt namn. Grannen vrålade jävla svartskalle när han höll på att backa in i barnvagnen.....
Nu är inte mina svenska vänner eller mina invandrarvänner repesentativa för hur det ser ut i hela landet. Det finns rötägg på båda sidor, och det finns bra personer på båda sidor. Men texter som den här är skapta för att få oss att lite tyst tänka;
-Ja, klart de ska anpassa sej. Och den där familjen jag såg med slöja igår..... kvinnoförtryck, usch så irriterande.
Jag tänker också så. Klart DE ska anpassa sej..... och när dessa texter läggs ut lite då och då( det finns många värre ska ni veta) så börjar man lägga märke till alla som inte "anpassat sej". Det man är medveten om ser man också mer om. Man tolkar in mer. Men jag undrar om man lägger märke till grannen som blev slagen av sin svenska kille igår. Eller om man kramar om den upproriska tonåringen som blev utsatt för en svensk pedofil i unga år? Byt ut ordet invandrare till pedofiler, eller missbrukare ( oj då kände du någon nu som du inte vill ska utvisas? Kanske en bror eller en vän?). Man kan byta ut ordet invandrare mot hustrumisshandlare eller djurplågare. Då börjar vi kanske titta efter skurkar, idioter, människor som inte respekterar vårt sätt att leva, vår flagga, vår tro oavsett om de råkar heta Andersson i efternamn eller Gonzalez.......


Vi kommer förmodlingen tyvärr aldrig att
få höra vår statsminister tillräckligt tydlig i
målet att säga: Det är vår nation, vårt land
och vi har vårt sätt att leva på. Vi ger gärna alla
möjlighet att njuta av det. Men om du som pedofil
klagar och bedrar å klagar över våra lagar, vår ed
vår tro eller vårt sätt att leva skulle jag starkt rekommendera
nyttja den andra rättigheten, den att lämna landet.
Om du inte känner att du passar här så res. Vi tvingade inte dej
att komma, du väljer själv vart du vill bo.


Eller kanske lite farligare. Lite mer tankeväckande, om man nu inte bara slår undan detta som nonsens.... 

Vi kommer förmodlingen tyvärr aldrig att
få höra vår statsminister tillräckligt tydlig i
målet att säga: Det är vår nation, vårt land
och vi har vårt sätt att leva på. Vi ger gärna alla
möjlighet att njuta av det. Men om du som jobbar svart eller skattefuskar
klagar och bedrar å klagar över våra lagar, vår ed
vår tro eller vårt sätt att leva skulle jag starkt rekommendera
nyttja den andra rättigheten, den att lämna landet.
Om du inte känner att du passar här så res. Vi tvingade inte dej
att komma, du väljer själv vart du vill bo.

Våra lagar är ju vår tro, vår ed. Vårt sätt att leva säger att man ska betala skatt och bidra till samhället........
Ett tankeexpriment som skulle kunna vara verklighet....

Tappa fokus

I flera dagar har jag känt av det. Sötsuget. Det liksom ligger och pirrar i mej. Inget jag gör kan riktigt mätta den där känslan av det jag vill ha. I kväll tog det överhand. Jag kunde inte stå emot. Eftersom mitt slit på cykeln inte ger resultat på vågen är det ju lätt att ge upp. Men jag har inte avstått från allt som heter godsaker sen påsk bara för att gå ner i vikt. Jag svettas inte sönder på crosstrainern, eller får mördande träningsvärk på cykeln bara för att gå ner i vikt. Min kropp är som den är. Idag känns det surt, men det är inte därför jag sliter. Jag gör det för att kroppen ska hålla sej friskare längre. Att jag ska få tillbaka styrkan och för att jag ska må bättre. Det är nåt i mej som har bestämt sej för att jag ska återta mitt liv. Jag har inte bett att få det här som jag har.Jag har inte bett om ... det här. Men det är det jag fått och jag måste leva med det. Jag måste hitta en harmoni mellan den jag önskar att vara och den jag faktiskt är. I dag var jag på väg att kasta allt det åt sidan. Vi har både godis, choklad och chips hemma.I dag var det chipspåsen som hägrade mest. Men just som jag stod och 
brottades med mej själv och mina lustar valde jag att ta fram tre knäckemackor istället. Det var inte lika gott. Men jag mår väldigt mycket bättre  än om jag satt i mej en halv påse chips! Visserligen är tre knäckisar för mycket. Jag är lite äckligt mätt. Men bättre än chips, och jag har inte tappat fotfästet ännu. Men ibland är målet svårt att se, när jag inte ens själv vet var slutmålet är.

Det är många runt mej som tappat många kilon. Jag är jätteglad för deras skull. På riktigt. Jag är inte ens avundssjuk. För de är så värda sin framgång. Men jag sörjer lite. Det borde vara enkel matematik. Intag/uttag. Men jag har aldrig varit bra på matte.... och visst känns det surt. Jag överviktig, och det spelar ingen roll vad jag gör. Jag testar allt. Och nu testar jag det här. Att inte bry mej om vikten, att bara hitta balans, för att de kanske i slutänden ska rätta till det som är fel i kroppen. Det är mitt mål. Bli starkare, piggare, må bättre och kanske, kanske hitta vägen till några kilos viktminskning på sikt. Men jag sörjer ändå, nu. Att mina resultat uteblir. Att jag inte kan det som alla runt mej kan. Det är lätt att tappa fokus, men idag gjorde jag det inte....

Hängdag

Jag har har en hängdag idag. Är trött och har ont lite överallt. Barnen började simskola. Sonen arg på mej eftersom han slarvade med bentagen. Som om det vore mitt fel? Mittimellan N bara gråter och blir upprörd mest hela tiden. Hon är fortfarande helt slut efter helgens äventyr med bästisen Wilma. Hundarna ger mej anklagande blickar. Men jag har läst. Jag har solat. Jag har slumrat och nu svär jag lite över att vi behöver äta. Har INGEN lust att laga mat.  Snart ska jag få hänga med bästisen Anna. Då piggar jag nog på mej igen. Kanske.... Har faktiskt inget dåligt samvete för att jag har en sån här dag. Trots sol. Trots sommarlov. 

Sjösättnig

I går var det samling vid pumpen! Mindre kaos när båten skulle sjösättas för första gången. 
Tre chilenare med noll båtvana, Timmy- den handlingskraftiga, jag med alla hundarna samt Stora N. Allt höll på att gå åt pipsvängen. Bilen var nära att åka i vattnet, motorn nära 
att krossas mot botten och en båt som vägrade lämna båtkärran. Tur i oturen var stranden full av familjen Ferm-granne. Så en riddare i nöden kom och assisterade. Till slut var hon i, vårt lilla plastpaket, för första gången sedan hon sjönk en vinter för tre år sedan. Men motorn fick vi inte igång, hur mycket vi 
än försökte. Idag ska det inhandlas ny bensindunk och slang, reparationerna 
fortsätter, men den här gången till sjöss. Kanske bäst att inhandla åror också.... 

Pluto rehabar

Ärret efter operationen

Intensiv gosse, jag har ökat på träning. Gå i vatten. Måste göra nåt. Han är galen. Klättrar på väggarna. Frågade rehab, de ökade promenadtiden med två minuter..... bah. Vad ska man göra? Förksöker lösa situationen, my way, our way. Fel? Rätt? Vet inte, men detta kommer på programmet om någon vecka. Fram och tillbaka, gå i vattenbrynet. Motstånd från vatten men absolut inte simma. Alla galna saker han gör med sin kropp kan inte vara bättre. Hoppas jag aldrig mer får skadad vovve!!!!

Ny träning, noll resultat

Jag har hittat ett nytt intresse. Ett intresse som faktiskt väcker ren skär lycka i mitt bröst. Jag trodde nog inte resultatet skulle bli så här, även om jag tänkt på det i ca ett års tid. Jag har börjat cykla. Inte cykla som i att ta mej någonstans utan cykla som i att skaffa muskler och förbränna fett. Åh jisses vad kul jag tycker att det är! 

Jag på hojen, ett intresse jag älskar!

Och faktiskt så har det blivit ett intresse som jag delar med barnen. De två stora har hängt på ett par gånger och vi har kul tillsammans där vi far fram i full fart på våra hojar. Jag har lovat att inte börja cykla med Bobbo, eftersom han är gammal, men en gång har han hängt på en runda med många backar och när sonen skulle med. Det betyder att det inte gick så fort. Och Bobbo tycktes njuta av farten och att snabbt och obehindrat få följa med. Han sprang lös  och verkade inte alls ha träningsvärk dagen efter. Nu längtar jag efter att få Pluto vid min sida. Men då kommer det går fortare och lite längre sträckor, efter lång uppbyggning såklart.

Häromdagen var jag ute och letade nya vägar. Det blev blandad skogskörning och vägkörning. Det var sen kväll och den värsta värmen hade lagt sej. Jag som alltid svettas så kyldes ner av den höga farten och den kalla vinden. Jag åkte lite fel, vände tillbaka,  kom ut på fel ställe, cyklade på, åkte förbi hus till släkt och vänner, trampade på lite hårdare, kände hur ryggmusklerna började värka, fick stiga av en stund i branta backen, svor på att aldrig cykla igen, cyklade igen, växlade många gånger. Kom hem och var helt, totalt slut. Grejen är den att jag inte känner hur trött jag är när jag sitter på cykeln. Det är först efteråt jag inser hur mycket kroppen har jobbat. Den träningsvärk jag hade dagen efter, den var fruktansvärd. Vedervärdig. Samtidigt underbar. Jag är så lycklig!  I går försökte jag träna bort värken genom kroppsarbete på tomten samt simning i sjön. I dag mådde jag lite bättre. Men det har varit en vilodag. I morgon ska jag på det igen.

Sedan april har jag inte ätit godis, inget fikabröd, inga sötsaker  men tillåtet glass. Jag har ätit nyttigare, mindre portioner och jag har rört mer och mer på mej successivt. Nu tränar jag på min crosstrainer eller cyklar upp till 1½ timme om dagen fyra till fem dagar i veckan, plus promenader med hundarna och vardagsmotionen. Resultat på vågen - inte ett gram skillnad. Samma, samma, samma, samma. Men lite glad blev jag när jag mätte mej. Jag har gått ner drygt 1% i fett och ökat muskelmassan med 1%, så någonting har hänt sista veckan. Men jag har hållit på sen april! Inte mycket till resultat när det gäller vikten. Men det som istället har hänt sedan jag började följa ayurvedan är att jag mår bättre. Kroppen är inte lika skör. Ryggen håller ( än så länge) Jag kan använda min kropp på ett sätt jag inte kunnat sedan jag fick diskbråck första gången för sex år sedan. Musklerna kan arbeta Jag är inte lika arg, inte lika irriterad. Jag hanterar motgångarna på ett bättre sätt, sovmönstret har ändrats, känner mej mer utvilad. Vinsterna som inte kan mätas på samma sätt som en viktminskning har ökat dramatiskt. Klart att jag önskar att vikten också kommer att minska med tiden. Men det är såhär jag märker att jag fortfarande är sjuk. Jag har tillstånd i min kropp som läkarna inte kan förklara eller bota. Det är sånt jag lever med varje dag, mitt normala. Det är en kamp jag för, som jag själv stundom glömmer bort att jag utkämpar, samtidigt som jag varje dag kalkylerar varje steg jag tar, varje grej jag gör - positivt - negativt. Vinst eller förlust? Varje dag. Där. Pockar. Mitt normala. Det jag inte skriver om så ofta. Det jag inte kan sätt ord på. Sen springer jag på. Låtsas inte om att jag är sjuk. Agerar som jag vore normal - andras normal. Då kommer Marcelo och klappar mej försynt på axeln, försöker hålla mej kvar till min verklighet. Han är min hjälte. Nu har jag hittat en ny passion i livet. Jag älskar att cykla och kommer göra det hela sommaren. Klart jag hoppas det kommer visa sej på vågen, men det här gör jag mest för att jag mår så bra av det, trots grym träningsvärk.

Ont i mitt hjärta.

Det gör ont i hjärtat. Jag ska inte säga annat. Det gör ont i hjärtat när jag läser alla bloggar och på facebook om hur bra träningarna går med alla hundar. En liten notering att dagens tricks snart är i antågande...... jag försöker blunda, klicka bort. Jag är bra på att se ljusglimtarna i min egen hundtillvaro. Men jag vill ju så mycket mer! Nya regler till freestyle...... kunde inte låta bli att gå in och läsa. Men det gör ont.

 Pluto börjar också bli så hemskt jobbig här hemma. Inte positivt jobbig. Igår började han slåss med Bobbo. Det såg fruktansvärt ut. Och Bobbo bara tjöt, utan att kunna göra någonting.  Det såg ut som om stackars Bobbo fick ta all hans frustration. Och han gav sej heller inte ens när jag gick in för att bryta. När han väl släppte trodde jag att det skulle vara ett blodbad här hemma. Men två små skrapsår var allt som blev av det grälet. Alltså kan inte Pluto ha tagit i så väldans mycket. Inte ens ett märke efter en hörntand fanns det. I dag var det dags igen. Han låg på altanen, jag och barnen var där och så kommer Bobbo från köket. Det bara small till. Han avgrundsmorrade, men Bobbo pep in bakom min stol och Pluto for iväg, ut på gräsmattan med svansen mellan benen. Allt var över på en halv sekund, så jag vet inte om Pluto blev skrämd av Bobbo och i rena förskräckelsen stötte, så som han gör, eller om hans passivitet börjar sätta sej på psyket. Men jag tycker inte att det är roligt. Elaka tankar maler runt i huvudet. Tankar jag inte vill tänka.

Jag vet inte om det är något jag ska lära mej på den här resan med Pluto. Kanske att det går att få två hanhundar som slåss att leva i harmoni? Kanske att .... jag vet inte. Just nu känns det bara som jag misslyckas hela tiden. Det jag har lärt mej är att hundarna reagerar på reaktioner. Rut och Pluto rök ihop. Båda skulle in i genom altandörren  och bumsade in i varandra. Rut är en tuff madam och reagerade med att hytta lite åt Pluto, som genast reagerade. Rut gav sej ganska snabbt. Inga skador, men inte är Rut lika tuff här hemma längre. Pluto reagerar med kraft. Sedan går han som en valp bakom Rut och gör som hon gör. Pluto slickar fortfarande Bobbo i mungipan, sänker hela kroppen, fäller öronen bakåt och kommer som en liten bäbis och slickar, samma sak på Rut. Men så händer nåt och PANG! Sekunden efter är det över. Allt är fridens mellan hundarna igen. Efter grälet med Bobbo åkte han dock in i sovrummet. 
När han kom ut tre timmar senare så ignorerade både Rut och Bobbo Pluto i nästan 10 timmar. Han var helt förtvivlad. Hela tiden sökte han deras sällskap, de låtsades inte se honom. Och det är första gången jag sett hundarna vara så. Oftast är allt som vanligt direkt efteråt. Men med den frustration och sorg jag har är det nästan ännu jobbigare att  läsa och höra om alla kurser och tävlingar. Alla planer och framtids drömmar. För min egen del ser det ut som om jag kommer att få ha en konvalecent de närmaste åren. Han är ju inte helt lätt att så att läka långsamt i rätt takt. Han studsar, hoppar, galopperar och är nästan som tokig här hemma. Mitt hjärta blöder varje gång han börjar halta eller när han inte kan sträcka på bakbenet ordentligt. Jag vill ju att han ska bli bra. Jag vill starta nästa år. Jag vill börja träna i höst. Grannen och jag har planerat att lägga blodspår. Jag vet ju inte hur man gör. Hon tävlar SM i bevakning och är hundansvarig för Missing People, det säger en del om hennes meriter.

Idag känns det lite tungt. Men när allt det här är över och jag startar i min första tävling efter operationen så hoppas jag kunna se tillbaka på den här sommaren som något hoppfullt. När Pluto väl får börja använda kroppen igen och frustrationen kan lägga sej lite hoppas jag det blir lugnare mellan killarna igen, så som det varit under våren, någon morrning när det blivit tokigt, men inget mer. Jag hoppas jag kan plocka med mej den här erfarenheten när jag arbetar som instruktör och i mina möten med andra hundar och deras ägare. Just nu ska jag bara försöka överleva det, hitta lösningar och försöka förstå vad det är Pluto ska lära mej.

Semesterdag

I dag, en semesterdag. Sol, läsa hundtidning, långpromenad i skogen med Rut, Bobbo och barnen. Pluto frustrerad. Sola en stund, bada i sjön. Vår underbara sjö. För en gång skull tog jag inte med någon hund. Pluto får inte simma än, även om han skulle behöva för sin egen sinnesfrid skull! Jag litar inte alls på Rut bland badande människor och hundar och jag ville för en gång skull bada riktigt mycket själv. Och som vi simmade. 
Fram och tillbaka från bryggan, jag, mina flickor och min stora, stora son. Lilla N vågade för första gången lita på att armpuffarna skulle hålla och vågade simma på djupt vatten utan att skrika. Hon var så stolt min älskade lilla gaphals. Det händer så mycket i hennes utveckling just nu. Ni skulle alla vara med och se. Det är en fantastisk resa hon bjuder oss på. Jag simmade, lät det svala vattnet bära min kropp. Låg länge på rygg och guppade. Min favoritsysselsättning, stirra upp i himlen, 
studera molnen, beskåda fåglarna på olika höjder högt där ovanför mej. Lilla jag. Guppande. I sjön. Vår sjö. 





Vi plockade smultron och blåbär,  och satte upp nätet till studsmattan - äntligen. Sedan började jag jobba lite på tomten. Kastade virke. Vattnade bärbuskar och den nya häcken vi satt. Sedan satte jag stolp. De få jag hade köpt, och sedan började jag dra staket. Äntligen har vi börjat få staket! Mycket jobb är kvar. Staketet kommer inte räcka. Stolparna gjorde det inte! Men nu har jag satt upp ca 25meter staket. Ser konstigt ut med staket på vår tomt. Vi har inte inhägnat. Vi har öppet och fritt. Men det ska bli skönt att inte andras hundar kommer in på vår tomt. Det ska bli skönt att kunna ha Bobbo ute på vintern utan att oroa sej för att han ska gå ut på vägen. Min dementa lilla son! En sommardag hemma. En latmansdag. Känns annorlunda. I morgon får vi göra lite nytta igen. Men är det sol, kanske vi tar en latdag i morgon med. Det är ju rätt skönt att njuta av sommaren!

Min Bobbo

Hur kan man göra annat än att bara avguda och älska den här hunden? Han är ta mej tusan en på miljonen!

Sakta men säkert

I min familj ( ni förstår inte hur underbart det är att skriva de orden) är vi inte jätteduktiga på att slutföra saker på en gång. Marcelo börjar gärna 15 projekt samtidigt och slutför dem efter ca 3 år. Och ja, jag har inte så mycket emot det. Efter snart 22 år tillsammans har jag lärt mej att leva med det. Jag är ju själv inte ett spår bättre. Mina projekt är oftast inte lika stora som hans, så det syns inte lika väl att jag är likadan. Här hemma har vi nu den icke-färdiga-trappen, icke-färdiga-övervåningen, icke-färdiga garaget, icke-färdiga-altanen, icke-färdiga staketet, icke-färdiga-häcken, icke-färdiga-gräsmattan, icke-färdiga-båten, icke-färdiga bilen, icke-färdiga tomten.... ja så där skulle jag 

Jag och min darling tillsammans

kunna hålla på att rabbla alla projekt som är påbörjade men inte avslutade här hemma. Det är inte förens folk, som hälsar på, kommenterar förvånande att något är förändrat som jag inser att jo, det händer rätt mycket här hemma periodvis ändå. Men nu i helgen har det sjutton-gubbar hänt en del. Vi har en stor tomt och det finns många ställen som ser förskräckliga ut. halva vår gräsmatta saknar matjord. Där har det inte gått att klippa gräsmattan för att det är så stenigt. Men förra året beslutade jag mej att strunta i det, för det såg fruktansvärt ut på baksidan. De värsta stenarna skyfflades bort och sedan dess har jag klippt och klippt även den delen av gräset. Jag hoppar och skuffar på min åkergräsklippare när jag är i den delen, men för varje gång har ogräset blivit mindre, stenarna färre och gräset jämnare. I år har massor av folk kommenterat vår fina gräsmatta.Och vandrar man inte på den ofärdiga biten och märker alla ojämnheter så ser det faktiskt ganska okey ut! Vi har en fin gräsmatta, konstaterar jag lite förvånande. På sidan av garaget har vi ett tältförråd som rasade ihop för tre år sedan, en väldigt snörikvinter. Massor av saker gick förlorat, foton, skivor, byggmaterial, kläder och annat. Att ta reda på eländet har varit fruktansvärt. Jag gick en sommar och drog i det jag kunde rädda som var viktigt. Jag kastade två kärror med saker, men det syntes inte att jag varit där ens en gång. Marcelo gick lite i våras och drog i byggmaterial och muttrade åt kaoset. I fredags gjorde vi gemensam sak av det hela och tömde tältet, kastade allt. 

Vedhögen från underjorden

Och det var inte så jobbig, så i rena euforin beställde vi en container till virket. Den kom igår. Tanken var att vi skulle samla styrkorna till nästa helg för att gemensamt ta bort allt som är brännbart på tomten. Men vi gick och drog lite i 

Raffa hjälper till. Vi har nyss börjat med vedhögen.
Kolla in hur full containern blev med bara ved lite
längre ner!

den stora vedhögen. Vedhögen från underjorden. Det går inte kalla det ved... Det var ett enormt träd vi fällde. Men vi fällde så många träd. Orken var slut så den högen fick ligga där under granen. Granen som dog. Den stora vedhögen ruttnade, möglade och blev ett samhälle för allehanda småkryp. I går skulle vi bara börja lite.... men lite blev mycket. Raffa och Micke kom och hjälpte till och helt plötsligt var vedhögen - borta. Och den döda granen fälldes - borta. Och virket från det bortforslade tältet - borta. Vi slet hela dagen, men som det var värt det! 

Grabbarna rullar stock

Jag och Marcelo kunde liksom inte riktigt tro att det var sant. Vi småskrattade hela kvällen av lycka. Nu gapar endast ett stort sår där i gräsmattan som vittnar om var stockarna har legat. På med lite gräsfrön och nästa år 

Döda granen fälls

kommer det vara fint där med. Det har varit ett hörn vi försökt att undvika att se, för vi har fått ångest när vi insett hur mycket det finns att göra, men hur lite lust och ork vi har. För att göra saken lite bättre har jag och ungarna börjat plantera en syrenhäck mot grannen-med-insyn. Det var mindre häck än vad vi trodde så vi måste åka och köpa mer i veckan, men vi har börjat! Vi har planterat jordgubbar, krusbärsbuske, röda vinbärs buske, mormors blåbär och båda fruktträden har fått frukt. Väldigt lite, men ändock, fem äpplen och sju körsbär! Sakta men säkert händer det ändå något här hemma. Det kan kännas som det är stiltje, och vi får en del vassa kommentarer ibland från vänner och bekanta. Men vi har inte flyttat till landet för 

Vedhögen från underjorden snart färdig lastad!

att tävla om det finaste huset, den prydligaste trädgården. Vi har flyttat till landet för att kunna bada, njuta av skogen, kunna öppna dörren gå ut och utnyttja vår trädgård som en lekyta, träningsyta och för att kunna vara hemma när vi gör en del jobb. Vi är inte rika. Hade vi haft pengarna hade det varit lättare att göra klart allt lite fortare. Men vi gör det i vår takt, när möjligheten dyker upp, när orken finns och andan faller på. Just nu går vi fortfarande och småskrattar av lycka över att vedhögen och brädhögen är - borta!

Foto: Stora N och jag