Träningsmörker

Vi har varit ute i mörkret och tränat igen. Hade ingen som helst lust. Det är mörkt, jag är trött och timmen är sen. Men det är bara några dagar kvar till tävling och Pluto och jag är inte ens lite, lite redo att tävla. Samtidigt var det skönt att få lite kylig luft. Jag piggnade till. Pluto var inte lika trött idag, men han är verkligen inte säker på rörelserna. Men, men, tänker jag. Vi har hela nästa år på oss att få till ett program. Jag är faktiskt inte nöjd, men jag vet inte vad vi ska göra istället. Nåt jag får ta tag i under nästa år på allvar. Under vintern nu, ska jag satsa på att lära in en massa nya trix så att vår variation blir bättre. Nu är vi där vi är och i kväll var det slipning på det vi har. Som uppvärmning körde vi positionsarbete. Fot, sidan och mellan. Äntligen fick jag till lite bättre fot. Han tyckte faktiskt att det var riktigt kul när vi gick i slowmotion och när jag springer fram med hoppsa steg. Men det bästa i kväll var när jag släckte strålkastarna och tog ut Bobbo. Vi 

sparkade boll i stjärnljuset. Miljarder små klara punkter lyste på den kolsvarta himlen. Frihet. Det är den känslan jag har när vi bara roar oss. Han och jag. Bara vi. Sedan 
fick han göra några sökslag i mörkret. Vi klättrade lite på stegen i byggställningen vi har rest mot en gavel och sedan släppte jag ut hundarna tillsammans på tomten. En timme i höstmörkret med hundarna när jag egentligen inte hade lust. Den här timmen kan jag leva på resten av veckan. Det är så skönt!

Jag vet bilderna är suddiga men det var mörkt, kamerans batterier höll på att dö och slutar tiden blev aslång.... jag är inte stilla på handen och när jag försökte ta med blixt slog kameran ihop och skrek efter batterier....

Döds skräck över Bobbo

Bobbo är mitt hjärta. Han har en plats hos mej som är totalt ohotad. Jag kan inte skilja kärleken åt när det gäller mina barn, jag älskar dem på olika sätt men lika intensivt. Kärleken till Bobbo är precis lika intensiv och han är min första son. Bobbo är  min bäbis som håller på att bli gammal och jag har jätte, jätte svårt för den förändringen. Jag är panikslagen, för att vara ärlig. Han har ju varit pensionerad sedan i somras och det märks att hans kropp mår mycket bättre av det. Han är fräschare, gladare. 
Samtidigt är det mycket som har förändrats under det senaste halvåret. Han är lite oroligare, lite mer berörd än han varit förut. Ibland kommer han infarande i huset med öronen strukna bakåt som om han hade hört en smäll. Och kanske han hört nåt skott i skogen, det är ju jakt, men det har inte bekommit honom förut eftersom det är så långt bort. Det sitter också i längre, på promenader, men inte när vi tränar. Det gör att Bobbo har fått stanna hemma väldigt många gånger när vi hittar på saker på andra ställen än i vårt hem. Och det är han inte riktigt nöjd med. Han har ju alltid varit en hund som fått varit med överallt. Men idag mår han bara dåligt eftersom det smäller vart vi än går! Sista tiden har han också blivit väldigt mycket mer sniffig än förut. Det märks att dofter blir viktigare och viktigare. Han älskar när vi åker in till stan och går. Det är så många dofter var vi än går och han vill analysera alla han hinner och ändå röra sej framåt. I går när vi var ute 80 minuter inne i stan var hans lycka total. Tills det smällde precis innan vi kom till bilen. 

Jag är så glad att Bobbo trots allt mår så bra som han gör. Jag vill ha med honom några år till innan det är dags att säga adjö. Ungarna älskar att göra konster med honom och jag älskar när han kommer och lägger huvudet i mitt knä. Även om mycket fokus är på Pluto, så finns Bobbo här. Han är kungen och hans välbefinnande går först. Det märks att han trivs när han har familjen runt sej. Nu ligger han utslagen på vardagsrumsgolvet. Det skrämmer mej lite när han ligger så still. Jag ser framför mej när han kommer ligga så, men utan att den oranga bröstkorgen häver sej upp och ner i andetag. Jag kommer inte överleva den dagen. Bobbo är 
bara 9 år och 11 månader. Han är inte last gammal. Men tollarna beräknas leva i 10 år. De flesta jag har känt blev runt 11år. Jag försöker kasta bort rädslan för hans död. Försöker att inte tänka på det. Det kan vara många år kvar. Det finns tollare som blivit 14år! Då har jag 4 år till! Men skräcken inför döden är så stor att jag inte kan slå ifrån mej det ordentligt. Bobbo är för viktig för mej. Kan inte tänka tanken att inte ha honom här som en skugga runt mina ben, sovandes bredvid mej, närmare än Marcelo ligger. Bobbo finns där jag är. Tillsammans har vi rest land och rike runt, vi har utvecklats tillsammans, han gör mej till en bättre människa. Jag kan bli arg när de människor  jag träffar nu inte lär känna Bobbo, bara för att det är sånt fokus på Pluto. Jag blir arg på att inte Bobbo är nummer ett i allas liv, för hur kan man inte älska honom mest? När barnen 
vuxit upp kommer Bobbo finnas där som ett svagt minne från när de var små. De kommer istället ha ett närmare förhållande till Pluto.  Det gör mej jätte arg. Bobbo är deras brossa, han får inte glömas bort!  Jag vet, det låter helt galet. För i mina virriga tankar finns nån typ av logik kvar. Jag förstår att tankarna är galna, men det bottnar i en känsla av att vår tid nu är utmätt. Vi har inte allt framför oss. Det mesta ligger istället i minnenas bank. Jag är så tacksam att jag har Jonna som jag kan dela min bestörtning med. Hennes Ella är två månader yngre än Bobbo, och hon är lika bestört hon att Ellas tid är på fel sida sträcket. Tillsammans med hundarna har vi levt de senaste tio åren och varandra.


Bobbos ansikte är lite gråare. Musklerna är inte lika elastiska och stora som förr. Andedräkten luktar lite sämre. Men än är det fart på hans mjuka kropp. Han är i fint skick, apporterar och söker som aldrig förr. Han är nöjd fortare. Kräver inga långpromenader, som förr då vi var ute 3-5 timmar på en promenad. Men han vill fortfarande ha mej, min tid, min uppmärksamhet och en o annan godis av barnen. Min fina, fina Bobbo Bus. 

Microträning

Alla hundbloggar lägger nu för tiden upp små träningsklipp. Och jag vill inte vara sämre. I dag har verkligen gått i träningens tecken. Vi har tränar freestyle i en timme, och försökte köra vårt program till musik för första gången sedan förra tävlingen. Det gick käpprätt åt HELVETE. Men utan musik gick det bättre. Sedan prövade vi två nya positioner till Htm. De gick okey, för att var andra gånger vi provar. Däremot så hade han svårt att gå i fot. Han plogade som bara den. Men, men. Kanske är han lite trött idag? Han ligger helt utslagen på golvet. Men så fick jag en idé och var tvungen att prova den. Sen körde jag lite bakdelsträning. Tänkte först fota men så filmade jag en liten snutt istället. Han är trött för energinivån är ju inte så hög. Men kul är det att inte bara filma färdiga moment utan också vägen dit. När vi började idag kunde han inte snurra runt alls på pallen. Skulle jag hålla i så snurrar han nog själv om ett par dagar.

Kan ju tyckas tråkigt att Bobbo inte får försöka. Men jag har testat med honom. Han går bara upp i stress när han inte förstår. Han har ju blivit pensionerad av en anledning......jag tror ju att han börjar bli lite senil. Allt nytt är jättesvårt, allt gammalt är väldans enkelt. Jag får visa film på honom en annan gång!

Fantastiska hundtrix

Ungarna skrattade så de kiknade när de såg det här klippet. Jag å andra sidan fick en hel del att tänka på. Mycket av det har vi påbörjat, men inte avslutat. Kanske sånt jag ska pilla med under vintervilan? Försök ni med!

Vad säger ni? Vilket trick ska vi börja med?

Hämta tidningen?         Rulla?                 Vinka?                

Backa långt bakåt?     Fånga frisbee?       Korsa tassar?               Göra kullebytta?         Hoppa hopprep?    Åka skate?  

                        Gå med tassar på fötter?

Slalom baklänges mellan förarens ben?       Självständigt kryp?    

Gå in i bur?    Rulla boll?    Städa?            Blåsa bubblor i vatten?

Annorlunda utseende

Gjort om bloggdesignen lite. Har lärt mej att det blir lättare att kommentera när jag ibland byter design.

Tävlingsledare!

I dag ska jag börja göra först provet i tävlingsledar-utbildningen för freestyle. Fick ett ryck härom natten. Sedan vågade jag lite modigt skicka efter proven och idag är det dags! Planen är såklart att kunna hålla lite tävlingar på klubben. Nu väntar jag på att barnen ska somna så ska jag sitta i mörkret med en kopp te och svara på alla frågor. Spännande!

Söndags fys

Lördagen var full av stillasittande när jag glodde på judo.

Söndagen fylldes istället med träning, eftersom kroppen skrek, verkligen skrek åt mej att den inte pallade mer.

Jag började mer en powerwalk som blev en promenad efter ett tag i 75minuter.

Sedan löpning i skogen, lite kortare intervaller men ändock 2,5km

Efter maten, oj vad kroppen skrek efter mat, så körde jag dance-wii i 35minuter.

När jag vilat en stund blev det freestyleträning med Pluto ute på gräsmatan med bygglampor som strålkastare i närmare 1 timme.

I dag har jag härlig träningsvärk!

Ett inslag i debatten

På facebook så startade Elin en härlig diskussion om dagis kontra förskola. Och i den debatten kom det en hel del frisk synpunkter som slutade med att städare inte heter städare utan att varje person har ett namn. Man kan säga vad man vill om debatten, jag älskar att vrida och vända på argument. För er som inte alls förstår vad jag pratar om så kommer en kort förklaring: 

Dagis = barnpassning av barn för att föräldrar ska kunna jobba. Avskaffades för över tio år sedan.
Förskola = en läroplats för småbarn med en läroplan och där arbetet ska vara att medvetet låta barn på sitt sätt upptäcka ämnen som svenska, gymnastik, engelska, NO och matte, samt att lära sej turtagning och andra sociala regler under tiden som föräldrarna arbetar.
Öppen förskola = En plats där förälder och barn går tillsammans för att umgås, sjunga med mera och träffa andra med barn i samma ålder.
Förskoleklass = alla barn som fyller 6 år får börja i något som liknar den vanliga skolan där man har raster, någon typ av lektioner osv, men det ser väldigt olika ut på olika skolor. Verksamheten bedrivs på skolan ej på förskolan.

Jag själv säger dagis när jag pratar om förskolan som en plats som tryggt tar hand om mina barn när jag arbetar. Men jag pratar om FÖRSLKOLAN om jag pratar om förskolan som en institution. Oavsett vad man väljer att kalla förskolan så ska man veta att människor ibland tar illa upp, oftast förskolepedagoger, och det måste respekteras. Själv tror jag inte statusen ligger i namnet och personligen struntar jag i om mina elever kallar mej, fröken, Åza, pedagogen eller magister ( det är den titeln jag har). Inte förens lönen ökar och man inser att det dyrbaraste vi har, lämnar vi till människor som gått lång utbildning, och värdesätter att dessa människor gör ett jätte jobb  så kan vi prata om att få upp statusen till det som det en gång var. Barnen går ändå i förskola/skola  i närmare 16år -  2-4år i förskola, 1 år på förskolaklass, 9 år i skola, 3 år på gymnasiet. Att få ut 15 000 i månaden, betala 1200 i studielån och arbeta så många timmar man gör är inte riktigt försvarbart. Många lärare pratar om att de skulle tjäna mer på att börja jobba på ICA, och att de slipper jobba hemma då........ Men jag tror inte lönen blir högre för att man ändrar ett gulligt ord som dagis till ett kallt namn som förskola ( vi säger ju inte ens förskoleklass, många säger 6-års).

Skulle du, liksom jag tillhöra de som säger dagis, och har personal som tar illa upp, bit i hop, säg dagis hemma och förskola när ni pratar med den personalen. För att såra någon är ju onödigt..... även om jag inte kan låta bli och fundera på om de är lika duktiga på att alltid säga hygientekniker, skortstensfejare, sjukskötare osv.....

Scharlakansfeber

Lilla N har fullt med kliande utslag på kroppen och ont i halsen. Men hon mår bättre. Hon har klarat den här sjukdomen ganska bra tycker jag. Nätterna har varit värst men med lite alvedon har hon klarat dagarna. Nu jagar jag och Marcelo varandra mellan våra jobb för att lyckas hålla henne hemma medan vi ska försöka klara våra jobb. 
Livets pyssel innebär att Lilla N får mer av oss båda, vilken jackpot!

Ryggen är helt knottrig,men det börjar ge med sej nu.

Pokaljakt

Vill bara säga att mina fina barn tagit hem sina första judo pokaler. Är numera en skitstolt judo-morsa. Nu jagar vi 300-poängspokalen!

Mitt i natten inlägg

Bara Lilla N och jag i sängen. Marcelo snarkar hårt i soffan. Vill inte få inom honom i sängen när han låter sådär. Några minuters sömn vill jag gärna få. Dottern sjuk. Skriker, snurrar, slemmar, kliar har låg feber men sover. Vaknar, gråter, skriker, slemmar och somnar om. Jag tycker så synd om henne. Samtidigt kan jag inta låta bli att faktiskt sända en tanke uppåt, jag är så tacksam att hon har en barnsjukdom. Jag är så glad att hon är "normalt" sjuk. Alternativet till det är så hemskt. Vi kunde ha förlorat henne under det första året. Hon skulle också kunnat vara lika sjuk i de "dåliga" sjukdomarna som hon var under sina första 12 månader i livet. Vad är väl lite scharlakansfeber då?

Sjuk liten pigg tjej

Det känns inte helt kul att lite på halvskämt skoja att Lilla N har scharlakansfeber och sedan få bekräftat att scharlakansfeber går på dagis...... På sjukvårdsupplysningen trodde de dock inte på den diagnosen. Hennes utslag är på fel ställen. Hon har ingen vit rand runt läpparna. Egentligen är hon inte jätte dålig. Bara hon får en alvedon så är hon rätt okey. Huvudvärken är värst och lite feber då och då, men hon orkar leka. I morgon ska de två stora tävla i judo, Marcelo jobbar och jag har ingen barnvakt till Lilla N. Vi får hoppas hon mår bättre när vi vaknar. Hon tog sin sista alvedon vid fem i dag på eftermiddagen och har klarat sej sen dess. 

Mardrömsscenariot: Halsfluss och scharlakansfeber som går runt alla tre barnen, jag missar jobbet i flera veckor och alla barn är ledsna och mår dåligt. 

En kommentar till förra inlägget

Innan jag har fyra, fem stycken som går bananas över mitt förra inlägg så handlar inte det inlägget om vilken förträfflig mamma jag är och att någon annan är sämre. Det handlar om att jag verkligen uppskattar mina små stunder med mina barn, och jag är säker på att alla andra föräldrar också har sina stunder med barnen som de uppskattar oerhört mycket. Min utgångspunkt är alltid att man gör så gott man kan och ska vara stolt över det som blir bra. Det som blir sämre lär man sej ifrån och försöker ändra på. Och inlägget handlar om att jag är så glad att vi får till våra intima stunder och att jag verkligen känner att vi har en bra dialog med varandra, jag och mina barn. Mina fina, fina ungar.

Mina fina, fina ungar

Här på bloggen är det mycket tal om mina fyrbentingar. Speciellt Pluto, som är den det händer mest runtom nu när Bobbo hatar pensionärslivet i fulla drag. Jag skriver inte så ofta om mina barn och det gör jag inte av flera anledningar. Men det är barnen som är prio ett i mitt liv. Det är deras vardag som hela vår familj cirkulerar omkring. Jag har tre oerhört smarta och självständiga ungar som finner sej i det mesta så länge det inte krävs att de ska sitta stilla och vara tysta. Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är barnen och hela min dag kretsar kring deras och resten av familjens välbefinnande. Jag vet att vi har många aktiviteter, det är fotboll två dagar i veckan, snart tre, det är kör, judo och cirkus, och snart drar bandyn igång igen. Det gör att vi kommer hem rätt sent på 
kvällarna, maten ska lagas, läxor läsas, talträning, duschning och allt annat som vardagen kräver. Varje dag försöker jag få en liten stund med varje barn helt för mej själv. Det är deras tid när de har min fullständiga uppmärksamhet och när just den är superspeciell. Jag har aldrig trott på fullständig likhet, barn är olika och har olika behov. Lilla N älskar när vi ligger hud mot hud i min säng med våra fingrar flätade i varandra och pratar om livet, kittlas och skrattar. Stora N trivs utmärkt när vi reser tillsammans. Att åka och handla på lördagskvällar bara han och jag, det är hans absoluta höjdpunkt eller när vi tävlar hund och bara han får följa med. Men han älskar även när han ligger i sängen, det är dags för att säga godnatt men vi är panna mot panna och pratar om livets stora och små ting. 
Jag vet faktiskt inte vad Mittimellan N:s favorit är. Bara hon får vara med mej så är hon lycklig. Det spelar ingen roll om vi läser tillsammans, spelar spel, sitter i soffan och tittar på TV eller ligger och pratar. Som hon säger själv; jag älskar ALLT med dej mamma. Men jag tror att hon älskar att skratt tillsammans med mej. Och hon och jag skrattar mycket tillsammans. Varje barn kanske inte får enorma mängder tid med enkom mej varje dag. Ibland bara tio minuter ibland en timme. Men vi stjäl stunder för att sedan vara tillsammans alla vi. Mina barn får oerhört mycket tid och uppmärksamhet från mej. De blir lyssnade på och vi resonerar tillsammans för att hitta lösningar som passar alla. Och det är en av de saker som jag är oerhört stolt över när det gäller mina barn, de respekterar egen-tid. 
I bland ligger jag och Marcelo och kramas i sängen. Får de vara med i tre minuter kan vi sen säga att vi vill ha den här stunden för oss själva, då lämnar de oss utan sura miner. När jag tränar hund på måndagarna är de alltsom oftast med. De leker och roar sej mestadels på egen hand. Och jag får faktiskt ro att träna, trots att det är kallt, trots att det är mörkt. För de vet att det är Plutos egen-tid. Såklart råkar de i luven på varandra och vid vissa tillfällen  går de in för att testa gränserna. Då kan jag vara väldigt hård, för jag vet att de ger lugn och ro till oss alla i längden. Men just denna egenskap uppskattar jag så oerhört mycket. De är så säkra på att de får sin tid. Att jag ser dem lika mycket, att alla får den tid de behöver med mej när jag bara är klar. Min förmåga att leva här och just nu gör att jag är koncentrerad på det som händer och det som ska göras. Det betyder att jag ofta är väldigt sen, att det blir mycket stress men också en säkerhet för mina barn att de alltid är sedda och lyssnade på.

Om jag skulle räkna upp alla fina sidor hos mina barn skulle inlägget bli 100mil långt. Jag vill egentligen bara säga att jag njuter och uppskattar varje gång vi spelar ett spel, varje gång de läser en bok för mej eller varje gång de vill ligga och viska hemligheter i mitt öra. Tillfredsställelsen jag känner jag ser att de är nöjda och lugna i att vi har vår tid tillsammans, oavsett vad som än händer, det är så berikande, jag blir hög på den känslan. Jag sa under utvecklingssamtalet med mina två yngsta att jag tycker att personalen ska känna sej hedrade över att få ta del av mina barns liv. De borde buga och tacka för varje stund de får umgås med mina två fantastiska tjejer, visst var det lite på halvskämt, men det ligger ett uns sanning i det. Jag vet att jag fem dagar i veckan tittar upp mot de högre makterna och tackar för varje medveten, vaken stund jag får tillbringa i deras sällskap. De gör mej hel. De är en värdemätare i mitt liv och inget annat har gjort mej så lycklig som mina barn.

Ett dygn i känslostorm

Efter nästan ett dygn i tystnad så kryper jag långsamt ur mitt skal. Jag är så ledsen, så arg! Jag känner mej förrådd. Sviken, förbannad men mest av allt så himla ledsen. Det har varit många timmar med alla negativa känslor virvlande som i en torktumlare. Vi har varit en familj i kris. Jag har gråtit, barnen har gråtit och Marcelo är den som har kämpat, han som sett ljusningen, han som gjutit hopp. Samtidigt har förväntningarna från dem varit en boja runt halsen. Det ligger på mej. Men jag vet inte hur! Jag är inte tillräckligt kompetent, inte tillräckligt duktig. Hela familjens ögon har varit riktade mot mej. Jag hade redan bestämt mej, ordnat alla detaljer. Beslutet var så gastkramande, så hemskt. Massor av fina sms ramlade in från underbara människor som jag har haft turen att lära känna det senaste året. Men där satt jag på jobbet, tog på mej lärarrollen, skojade med eleverna, försökte lösa situationer, bedriva en pedagogisk undervisning, trösta tonårstjejer med dåligt självförtroende, hålla möte och planeringar med kollegor. Varje gång jag närmade mej telefonen eller datorn fick jag kämpa med katastrofen, kämpa mot känslorna. Det funkar inte! Jag borde ha svarat, borde ha hört av mej, men jag fixade det inte. När arbetsdagen var över och jag hämtade sonen så räckte det med att han såg mej så kom tårarna. Han frågade nervöst om han fick följa med på min hundkurs, jag sa att vi inte skulle dit. Då blev han askgrå i ansiktet. Tjejerna babblade i baksätet. Han och jag delade det hemska. Delade det mörka. Jag visste att det redan var försent. Allt var egentligen fixat.

Mina svärföräldrar har berättat hur de uppfostrade sina barn. Vilka värderingar och sätt som de tyckt vara viktigt. Eftersom jag inte haft något hem där uppfostran existerade har jag fått lära mej av andra, och mina svärföräldrar har varit en viktig del. Så i deras anda samlade vi till familjemöte. Alla fick gör sin röst hörd.  Då kom känslorna över tjejerna med. Med näbbar och klor, med förnuft och med eftertänksamhet diskuterade vi fram och tillbaka. Barn har så mycket smart att säga om man bara tar tiden att lyssna på dem! Vi kom till ett dödläge. Allas blickar var riktade mot mej. Alla förväntningar på mej. Hjälp vad ska jag göra? Tillslut ställde jag frågan rakt ut, vad gör vi nu? Efter  ett par sekunders tystnad så var sonens förslag; Vi röstar. Och det gjorde vi. Som familj. Där allas röster fick höras. Jag blev nerröstad. Barnen vann. Marcelo med.

Nu sitter vi här i beslutet, känslorna börjar sjunka undan. Sms:en fortsatte rulla in. Jag är gripen och så oerhört tacksam för alla snälla ord och den värme jag har fått under de senaste dygnen. Jag har lärt känna människor med så mycket gott i sej och så lite fördömande. Jag är så van att få kämpa för allt som är jag att jag blir stum, och förvirrad när människor bara är fina. Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga. Tack är för litet. Samtidigt blir jag oerhört blyg. Osäker. Så responsen från mej är inte den jag egentligen vill visa. Jag kan bara säga att den tysta Åza är den som från varje por i kroppen känner tacksamhet och förundran, mer än hon som låter och bullrar. Så tack för era fina meddelanden, tack för era snälla ord och jag är oerhört lättad över att det gått så bra som det gick för den fina, snälla svart/vita.

Nu är vi kvar. Vi är här. Nu lever vi vidare.

Arbetsmorgon.

Klockan ringer. Orkar inte, snozar. Klockan ringer igen. De tär mörkt ute, bara fem minuter till. En spark i magen, försöker vrida dottern så hon inte ligger på tvären i sängen. Misslyckas. Orkar inte. Klockan ringer. Okey börjar vakna, men snozar igen. Det är verkligen mörkt ute. Klockan ringer, beräknar att jag kan sova tio minuter till, hinner ändå. Klockan ringer, nej nu är det dags att vakna, öppnar ögonen, de ramlar ihop igen. Försöker på nytt. Klockjäveln ringer igen. Sluta tjata, jag vet! Ännu en spark, men den här gången på kinden. Jag vänder mej om. Pluto sträcker på sej. Nej dags at hoppa i duschen. En ny arbetsvecka har börjat!

Freestyle

Ida har kvalat med Viggo och är reserv med Monster

Just nu är det så himla roligt att läsa på facebook och i bloggar att många av mina hundkompisar faktiskt kvalat till SM i freestyle. Sandra, Ida, Maggan, Erika, och på bra kvalplatser Nathalie och Ayax, bäst i år! Alla dessa tjejer är så underbara på olika sätt. 

Erika har kvalat både till freestyle och htm

En av de största slitvargarna är Erika som tävlar och tävlar sina mopsar, andras hundar samt min favvohund en enorm grand daniois som alltid hittar på hyss! Såklart har Maggans Trubbel, tollare, en speciel plats i mitt hjärta. Vilket ekipage de är! De tävlar SM i freestyle och lydnad. De är även med i landslaget i freestyle, är dessutom suveräna i jakt. Maggan har alltid en sån positiv attityd till hundträning, ser bara möjligheter och är alltid så sprudlande när hon delar med sej av sina kunskaper. Hon har haft ett halvtufft år och jag hoppas verkligen det kommer gå bra för dem! Ida har blommat som förare och som människa! Vilken förbild hon har blivit! Jag är stolt över att ha henne och Maggan som hjälpare till mina egna program! Att kvala med en liten chiuaua är inte lätt, så det säger en del om Idas   påhitt med program, och det är alltid kul att se vad de hittar på. dessutom är hon på reservplats med monster. Har ni inte sett deras program när de är och handlar så har ni missat nåt! Sandra är också en förare som förvandlar allt till guld. Utställningar,lydnad, freestyle, htm, vad hon än tar sej an gör hon det med bravur. Sandra är en klart en som jag hejar på med alla tummar och tår. Hon spelade en stor roll i att Pluto hamnade här hos oss och jag tycker att det verkligen är synd att hon inte får jobbat kvar på Hundcentret. Men jag 

Nathalie och Ayax, outstanding!

tror att ödet vill putta henne till en plats som är bättre för henne och hennes möjligheter. SM är ju en bra plats att vara på! Nathalie är på reservplats och det är en fantastisk prestaion med tanke på att hon tävlade i klass två under halva sommaren. Medan alla andra kvalat i ett år har Nathalie och Ayax bara kvalat under senare delen av året. Parallellt med freestyle så har de dessutom startat agility och och gjort det med pinnar i nästan varje start. Helt otroligt. Båda är unga så jag säger att detta är ett landslagsekipage inom inte alltför avlägsen framtid!

Madonna är oxå reserv!

Jag ska verkligen försöka åka ner till Göteborg och kolla på finalen. Vem jag ska heja mest på det vet jag inte. Jag är bara så himla stolt över dem allihopa! Bland de hundmänniskor jag umgås med finns det inget som heter avundsamhet. Alla stöttar varandra så otroligt mycket, peppar varandra, hjälper varandra. Det här gäller i agilityn, i freestyle och i lydnaden. Jag är så lyckligt lottad att få finnas i periferin i dessa sällskap. 


Pluto och jag har inte fått tummen ur vagnen för att börja träna freestyle programmet jag ska tävla med om två veckor. Det är samma program, med lite förändringar, som till förra tävlingen. Och det hann vi ju träna två gånger innan vi tävlade...... så rutinen finns inte alls. Dessutom ska jag lyckas komponera ett program i htm tills dess. Men jag litar på att Ingela drillat oss tillräckligt i lydnaden att jag ska få ihop ett program som funkar i klass 1. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det vore otroligt roligt att få uppflyttningspoäng, men jag tror att vi kommer ligga några tiondelar ifrån. Tillskillnad från lydnaden satsar jag på att ta diplom i freestyle. Så även om det här blir årets sista tävling så kommer jag att fortsätta med klass 2 nästa år ( vågar inte riktigt möta alla duktiga ekipage i 3:an än, huga!). I morgon börjar hårdträningen inför vår sista chans det här året. Vårt sista framträdande innan vintervilan. Till hjälp för motivationen ska jag tänka på alla fina hundkompisar som lyckats så bra i år.

Nattligt skrivande

Marcelo undrade om jag hade vänt på dygnet när han vaknade vid fem i morse och hittade mej skrivandes vid datorn. Min bäbis vill komma ut. Jag måste skriva. Jag har så mycket att berätta, vill komma vidare, komma till själva poängen. Även om det känns som om texten flyter på så blir jag förvånad över att sidoantalet inte är mer. Jag har hunnit med mina tio planerade sidor. Är uppe på 15 sidor på tre skrivtillfällen. Men det känns som jag skrivit så mycket mer. Jag längtar efter att få testa min berättelse på andra människor. Jag vill att de ska läsa för att jag ska få feedback. Jag hamnar så lätt i mitt eget berättande så att jag inte riktigt kan läsa det som faktiskt står. Men än så länge har jag skrivit för lite. Berättelsen har inte satt fart ännu. Jag är så sprudlande glad för det här!

Bloggar

Okey jag har läst alla bloggar jag brukar läsa. Många är inte uppdaterade. Suck! Favoriter är Rocktassar, Tomik och Koiruliini. Grannens blogg är härligt befriande, sedan är det klart att jag tittar in på Bellas egna blogg och gluttar in på träningskompisarnas bloggar. Men nu... vad ska jag läsa nu??? JAG ÄR UTTRÅKAD!!!!! Ge mej en spännande, rolig blogg jag kan läsa och hänföras av!

Kissnödigt

Sagt av Lilla N på promenad med hundarna.

-Mamma är det långt till nordpolen?

-Ja det är jättelångt dit.

- Är det JÄTTE långt?

-Ja.

-Måste man kissa då? Om man ska åka till Nordpolen?

-Ja det måste man.

- Man kan inte hålla sej? .......Mamma, min kompis säger att...att...... Om man ska flyga till nordpolen..... min kompis säger att man inte behöver hålla sej om man flyger flygplan,  måste man det? Finns det toaletter på flygplan?

-Ja det finns toaletter på flygplan.

-Så då kan man kissa om man åker till nordpolen!

Jag skriver igen!

Jag har börjat skriva igen. Det var länge sedan något skönlitterärt kom ur mina fingrar. När jag var yngre skrev jag jämt. Jag har pärmar fyllda med halvklara noveller, färdiga små kortberättelser och storslagna bok idéer. Men så tog berättandet slut. Karaktärerna försvann, de ville inte längre berätta om sina liv för mej. Istället blev mina papper fyllda av rapporter, skoluppsatser, akademiska analyser och till slut en magisteruppsats. Mycket kan man säga om det, men så särskilt kittlande för fantasin är det inte att brottas med vetenskapliga begrepp och analysmetoder. Men så har jag gjort några försök under åren att attackera en berättelse som aldrig blev klar. Men det blev inte heller bra. Men nu i veckan kom hon tillbaka under ett nytt namn, samma historia och hon vill få den i tryck. Jag berättar hennes historia nu. Det är inte helt smärtfritt. Lite får jag kämpa, för jag vill vara sann mot den forna idéen. Men samtidigt hänförs jag av att kunna skriva igen och är villig att låta berättelsen ta mej dit vi hamnar. Den här gången vill jag inte att historien ska dö. Mitt mål är att skriva 10 sidor i veckan de närmaste 10 veckorna. Sedan får vi se var vi är. Det är en lång väg att vandra och vi ska igenom ganska många passager Emma och jag. För det är det namnet hon gett sej själv den här gången. Kanske kommer det att ändras. Jag gillade när hon var en Sandra. Om vi förhandlar kanske hon kan heta det igen, min huvudkaraktär. Att skriva var mitt livsexir när jag var yngre. Men det är så många sidor jag tappat hos mej själv, skrivandet, fotograferandet, naturmänniskan i mej.... Jag vet inte om jag vill ha tillbaka alla delarna. Jag är rätt nöjd över att delar hos mej har tappats bort på vägen. För att överleva gäller det att ha kort minne..... iallafall om man levt som jag har. Jag kan inte påstå att jag kommit in nåt flow än. Men när historien hittar ut flödar den på. Jag måste bara få till meningarna i början. Kommer inte det sitter jag och stirrar på skärmen. Just nu är vi lite osams om vilken hundras som kusinen Lina ska ha. Hunden har inte nån större roll i dramat, men den är en viktig länk i historien. Eftersom vi inte kommer överens har jag än så länge vägrat skriva hur den ser ut. Emma hämnades genom att ge Lina två hundar. Så nu är det lilla problemet dubbelt. Från början var det en bearderocollie, och jag har gått med på att ändra hundras. Men det ska vara en större hund, Emma vill ha en liten hund. En vit hund, propsar hon på... vi får se vad det blir tillslut. Jag är bara lycklig att Emma/ Sandra är tillbaka. Även om hennes resa är lång och smärtsam känner jag en tillfredsställelse att få skriva ner hennes berättelse. På två dagar har jag fått 8 sidor gjorda. En övergång är inte smidig så den måste skrivas om, men det som händer kan berättas så det får jag jobba lite på. Men jag skriver! Jag lever!

Migrän medicin -löpning

Hela dagen har jag legat med migrän-liknande huvudvärk med illamående och osocialt beteende. Jätte kul för ungarna.....inte. Men de har roat sej med varandra så här den första dagen på lovet. När mörkret välde över vår byggd fick vi rycket och åkte in till elljusspåret och sprang 2.5km. För att tjejerna ska orka springer vi i intervaller. ( Nu skyller jag på dem men jag tror faktiskt inte jag heller skulle orka springa hela sträckan utan att gå en bit), Bobbo fick följa med oss ut i skogen. Jag vet inte riktigt vilka tider man ska ha för att vara bra men vi tog 2,5;an på 21 minuter. Det är ungefär den tiden vi brukar hålla oss till när Lilla N är med och jag kan faktiskt inte låta bli att förundras över att hon orkar så mycket. Hon är ju trots allt bara 4 år. Både jag och Stora N blev helt höga på upplevelsen.... eller jag menar nu inte att jag tycker att löpning är kul, för det kan jag ju aldrig erkänna. Jag hatar att springa. Men att få en liten endorfinkick, det var inte helt fy skam. Dessutom kunde jag återigen konstatera att jag trots 40kg övervikt faktiskt kunde ta mej runt spåret utan att dö på kuppen. HA!

Lärare

Just nu debatteras lärarnas roll flitigt i media och på kafferasterna. Många förstår inte hur lärarnas situation ser ut idag. Å ena sidan pratas det om superlärare, å andra sidan pratas det om att ge högre lön till de lärare som ger höga betyg (ursäkta skulle det inte ge inflation i betygssystemet IGEN - det finns ju en anledning till att vi bytte system och det var att för många gav för höga betyg!) Många pratar om att vi lärare har så många lov och att det inte är tillräckligt lugnt på lektionerna.

Vill bara ha med några ord i debatten....

I den kommun jag jobbar får vardagsläraren ut ca 16 000 i månaden på en heltidstjänst. På det är det studieskulder som ska betalas. många pluggar och jobbar samtidigt för att bredda sin ämneskompetens, och det får vi inte betalt för. De allra flesta jag känner har över 6 års universitetsstudier i ryggen. Då är 16000 i plånboken inte mycket. De flesta som arbetar heltid arbetar in loven eftersom arbetsveckan är 45timmar betald tid. Den obetalda tiden varje vecka pendlar beroende på var i terminen man är, men räkna med ca 2 timmar per vecka. På loven, som vi har jobbat in, är det många som sitter och försöker jobba i kapp 2-3dagar på ex höstlovet. Men VAD gör vi då?

Planera upp lektioner, jag kan ha upp till tre planeringar per elevgrupp. All undervisning ska individanpassas. Det ska tas fram olika material, göra läxförhör, prov och dessutom ska allt rättas. Mellan prov och läxförhör ska olika delar att tränas. Att göra ett nationellt prov utan ha tränat det brukar inte ge så bra resultat.

Administrativa uppgifter; varje elev ska ses och dokumenteras. När det är dags för omdömme har en del lärare över 400 omdömmen att skriva. På vår skola har vi räknat ut att det tar ca 20 minuter med varje omdömme. Under omdömmes tiden är det många lärare som känner ren skär ångest för samtidigt ska man hinna med att planera och följa upp sina lektioner. Utöver detta ska pedagogiska kartläggningar och åtgärdsprogram att skrivas och följas upp till de elever som behöver det. Och det brukar vara en del. Sen har vi ju alla utvecklingssamtal för de ca 16-17 elever som man brukar ha på en heltidstjänst. Varje samtal varar ca 45 minuter till drygt 1 timme..... inte svårt att räkna ut hur många timmar det tar.

Hålla lektioner; den roligaste biten. Här jobbar vi med den faktiska inlärningen. Alla de bitar som står i våra läroplaner ska fås med på lektionen, varje elev ska ses, alla behov tillgodoses. Här är den svåra biten också, att skapa arbetsro, trygghet, inspiration och lust samtidigt som det sms:as, föräldrar ringer mitt i lektionerna, hormonstinna och trötta ungdomar som har bra och dåliga dagar är mer eller mindre koncentrerade. För mej är det just detta som jag älskar. Jag älskar det! Jag älskar att möta eleverna just som de är just denna dag och försöka hitta lite passion och lust just denna dag. För deras leenden och deras aha-upplevelser när de inser att de kan och förstår det är det jag lever på.

Sociala; mycket tid går att reda ut vad den och den sa till den och den som sa till nån annan att den första inte...... de flesta vet väl vilka intriger det kan bli mellan olika kamratgrupper. De finns alltid de som känner sej utanför, rent av mobbade, det måste det redas i. Det finns elever som inte fungerar med vissa lärare, som mentor har du till uppgift att motivera, reda ut och vara en röst för dina elever. Det sociala tar flera timmar varje vecka. Jag ser den här tiden som en av de viktigaste i vårt jobb. Det är här vi skapar förtroende och tillit till skolan, lärare och vuxenvärlden.

Fortbildning; Nånstans mellan allt det andra ska vi läsa in oss på de nya läroplanerna, nya betygssystemet, tolka och lära oss mer vad Skolverket faktiskt menar. På ytan är det ganska enkelt, under ytan kommer detta ta flera år.....

Varje del av våra arbetsuppgifter är inte så farliga, vi hinner det. Men när det samtidigt inte får kallas in vikarier när kollegor är sjuka, utan du måste hoppa in på andras lektioner för att täcka behovet, så försvinner planeringstid. När det inte finns böcker som räcker till alla elever eller att varje rolig sak du vill hitta på som involverar något utöver ordinarie kostnad, möts med att pengarna är slut, eller när sega strukturer på skolan gör det svårt att ändra saker som vi är ålagda att rätta till, då tar energin ganska snabbt slut. När man som ensam lärare känner att man inte räcker till i klassrummet till till de där åtta som behöver en person som sitter bredvid dem för att få något gjort, och du inte kan få stöd och stöttning av kollegor för att alla är lika upptagna i sina klassrum och skolan inte har pengar att strukturera upp en hjälp då är det svårt att uppfylla allt det som är vår uppgift. 

Att vara lärare är fantastiskt roligt. Allt vi vill är att få möjligheten att faktiskt genomföra vårt jobb. Istället för att kalla in superlärare kanske superadministratörer skulle tas in som kan få politiker att skjuta till de pengar och ordna upp de strukturer som behövs för att varje engagerad lärare kan genomföra allt det där braiga vi har inom oss. Det är inte för inte många flyr läraryrket eller går i väggen inom fem år från avslutad utbildning....

Vad är egentligen djurplågeri?

 Jag blev attackerad av en byracka.  Jag gjorde ingenting, förutom att jag stod stilla och tittade på en kompis. Hunden nådde inte hela vägen fram till mej i sitt utfall, matte höll i kopplet. Med blottade tänder fortsatte han morra och visa tänderna och gjorde några ryck till i kopplet för att komma fram. Jag vet inte om den hade bitit om den nåt hela vägen. Antagligen hotade han bara. Mattes reaktion var att klappa sin hund och säga "bra" efter att hon 
sagt lite urskuldrande till mej att han bara "vaktade" henne. Ehh ursäkta???? När jag började gå framåt och var i rörelse blev hunden lugn igen, när jag stannade, började den att morra. Och matte fortsatte klema med hunden, klappa och säga "bra".... Detta är samma matte som bara några veckor tidigare dissat en granne för "djurplågeri" när hon arbetade med sina hund. Hennes lite större hund skällde och kastade sej framåt mot oss när jag gick förbi med mina hundar.Grannen bad att hon skulle få gå förbi oss flera gånger med sin hund men även att vi skulle passera dem så att hon fick chansen att träna bort lite av sin hunds utfall. Klart att jag och hundarna ställde upp! Hon slog inte sin hund. Hon använda inget fysiskt våld eller gap och skrik. Hon ställde sej emellan, tog tag i hundens skägg och tittade den djupt i ögonen och läste paragrafer: dvs sa med låg röst att hunden skulle låta bli. 
Och hunden blev lite låg, tittade på oss, tittade på matte och slappnade av. Vid nästa tillfälle blev den stel, tittade på matte, fick en godis och ignorerade oss.  Matten till den första hunden, den som senare gjorde utfall mot mej, passerade oss och såg när grannen jobbade med sin hund och uttryckte att djurplågeri inte var tillåtet i vårt land.  Vart kom det ifrån? Visserligen, grannens hund tjöt till när matte tog tag i den. Men mer av förvåning än smärta. Att den första matten ser det som mer djurplågeri än att låta sin egen hane springa halvstrypt dagarna i ända för att den inte kan gå i koppel och göra utfall mot djur och människor, det skulle vara okey, är ju märkligt tycker jag! Ibland undrar man..... Min grannes hund verkar alla gånger må bättre än hennes osäkra jycke! Skulle hennes hund,vid något tillfälle bita mej kan jag lova att jag försvarar mej! Skulle den bita nåt av mina barn..... Då tar jag tag i hunden och och då blir det inte bara paragrafläsning kan jag lova!

Tilläggas bör att två av mina barn har blivit bitna av osäkra hundar. Det har aldrig varit när barnen har umgåtts med hundarna utan när barnen lekt vilda lekar med varandra. Hundarna har varit lösa och i ren osäkerhet  sprungit fram och bitit/nypt till ungarna. Mattarna till dessa hundar har såklart blivit förskräckta och sedan har vi arbetat igenom rädslan. Jag vet att det kan bli fel i samvaron djur/människa, men även djur/djur. Jag har själv en hund som inte tycker om att bli utmanad av andra hanhundar och jag har en hund som är super osäker med andra hundar. Men båda kan jag ha lösa bland andra, för de räknar med att jag löser situationen. De går inte fram till andra och de gör inga utfall.  Det som gör mej arg är att bli kallad djurmisshandlare för att jag söker balans. Medan den hundägaren vars hund som nästan bet mej ser mitt och min grannes sätt att vara mot hundar som djurplågeri och att hon ser sej själv som djuren vän och låter sin hund vara neurotisk utan att ens försöka rätta till det. Istället späder hon på hundens rädsla..... Undra vad som är djurplågeri egentligen????

OBS: Hundarna på bilderna har INGET att göra med texten!

Tankar just nu

Sugen på knäcke.

Funderar på att dra upp en stor bild av mej i helfigur och sätta på lämpliga ställen, som kylskåpet, i bilen, på plånboken, då kanske jag kan ta tag i träningen lite mer????

En bild på Bobbo bara för att han är så underbar och är bra på att njuta av livet!

Undrar om vägg faan är borta nu. Den jag har varit nära att springa in i det sista året.

Undrar hur mycket tid det tar att bli tävlingsledare i freestyle.

Är så himla nöjd med Plutos fria följ i dag på träningen.

Klockan är för mycket, jag borde sova.

Jag vill oxå ha råd att resa så mycket!

Får inte glömma att hämta passet i morgonbitti.

Skulle vara kul att att samla härliga tollarmänniskor på en trevlig samvaro här hemma, Maggan, Elin, Marie... eller kanske bara trevliga hundmänniskor som jag så sällan träffar, då kan ju även Ida, Sandra och Nathalie delta.

Jag kan inte sluta fascineras av Anna som har ett fantastiskt utseende och är så härlig som människa. Hon ser ut och är som jag drömmer om att vara.

Definitivt har jag bjudit in måndagsträningsgruppen hit på mat och samkväm. Alla vet bara inte om det ännu.....

Åhh, vad irriterande ljudet av slickande hundar är..... PLUTO SLUTA NU!

Nej, nu tar jag en knäcke.....

Så här vill jag jobba!

I dag jobbar jag hemifrån. Rent teoretiskt har ju vi lärare höstlov. Rent praktiskt jobbar vi mycket på loven för att hinna med. Och något jag kände i hela kroppen när jag kom hem med hundarna efter att lämnat barnen på dagis och frita, utan att ha stressat, var att det här har jag saknat! Jag bryggde en kopp te, satte mej med datorn och började jobba lite innan jag tog en paus och nu bloggar. Jag har verkligen saknat det här. Är det nåt jag ska sträva efter så är det att jobba lite på skolan och sedan hitta någon sysselsättning där jag kan jobba hemifrån. Kanske två dagar i veckan. Det vore helt fantastiskt! Då får jag det bästa av två världar. För jag vill inte vara utan varken det ena eller det andra. Jag känner en helt annan harmoni idag än jag gjort på väldigt länge! Hundarna ligger bredvid mej. Vi ska ta en promenad i skogen under lunchen. Jag fick äta frukost med mina barn..... det här är fantastiskt! Istället för att jobba mot någonting kanske jag ska sträva efter att jobba med någonting. Flyta med strömmen liksom. Inte simma mot den. Nu har jag en klarare målbild i mitt huvud, vad det är jag drömmer om. Ofta i vardagen tittar jag på mitt liv, ser vad jag har, ser vad jag inte vill missa och känner att det går mot min natur. Jag får inte ihop det. Blir inte harmonisk. Nu inser jag faktiskt ett och annat med mej själv. Blir jag en bättre människa blir också min familj bättre, så det ligger ett stort ansvar på mej som mamma, matte, sambo, vän. Förändringar börjar inom en själv. Jag kan inte ändra på andra, bara på mej. Och nu fick jag en uppenbarelse, om ett alternativ jag inte ens funderat över förut. Vi får se om jag når dit. Frågan är bara hur och vad jag ska göra!

En skogspromenad

 

Vilken fantastisk helg vi har haft! Det har varit underbart väder och det har gjort att det roligaste under helgen har varit skogspromenaderna. I går tog jag med barnen ut i vår skog som ömsom är helt förtrollande och ömsom rena rama rissnåren. Jag hade varit på dåligt humör innan men det rann av mej när jag fick min dos av natur. För första gången skickade jag Pluto på ett människosök, utan att han fått en synretning innan. Jag beordrade Mittimellan N att gömma sej medan vi strosade på stigen. 

Bobbo söker mellan träden.

Hundarna var långt framme så de upptäckte ingenting. När hon var gömd kallade jag in hundarna och gick upp en bit in i skogen innan jag skickade Pluto med ett "ta dom" som är mitt kommando. Först stack han iväg och började leta, men när han inte hittade något stannade han till flera gånger och sökte vägledning. Jag var tyst och lät honom jobba. Turligt nog gav han inte upp och tillslut hittade han henne! Som sagt, han börjar förstå vad han är ämnad till att göra egentligen..... använda näsan. Bobbo  tyckte livet var fruktansvärt orättvist när han inte fick söka istället för Pluto, men så är livet när man är två hundar i familjen. Bobbo hade innan fått söka rätt på Lilla N som gömt sej på samma sätt.


 Barnen är så sällan med i skogen och när jag väl får ut dem så gäller det att låta dem leka på sina villkor och inte bara vara figuranter, apportkastare och annat för hundarnas skull. Förutom det lilla avbräcket blev skogspromenaden just bara en promenad. Vi var ute i drygt en timme, klättrade uppför berg, hoppade mellan tuvor i träsket, traskade på fina stigar, brottades med riset, klättrade över stockar och i barnens värld gömde vi oss för lejon, slogs mot monster och letade efter soldater. Spännande skog vi har!

Förhållande

Marcelo, back in the early days.

Jag har tillbringat fler år med Marcelo än jag levt utan honom. Jag har varit med honom fler år än jag har varit med min mor, fler år än jag varit med min far. Vem jag är utan honom det vet jag inte. Vill heller inte veta. Men vi har inte ett förhållande där allt är röda rosor och kyssar hela tiden. Visst har jag suttit på hemnet och kollat  vad det finns för alternativt boende då och då.  Visst har jag snuddat vid tanken att få ha delad vårdnad om barnen och ha möjlighet att få flirta med en annan man, bara för att få se hur det är. Visst har jag satt mej ner och på riktigt ifrågasatt om det verkligen är det här jag vill ha? Är det det? Vi har gått från ett stormande sexliv med sex upp till sju gånger om dagen till ett sexliv som handlar om att orka hålla ögonen uppe de tre fyra gånger vi fått tillfälle att vara intima med varandra per månad. En gång var vi två atletiska ungdomar som hittade på hyss, reste, festade, sov och levde varje minut. Det förändrades med olyckor, sjukdomar och en stor 

Marcelo med gitarren till höger, när han spelade i band, ca 1998.

portion otur. Vi har tragglat oss igenom slagsmål, droger, förlamningar, tuffa sjukhusvistelser, läkarundersökningar, distansförhållanden, lögner och bråk. Att vara i ett förhållanden som varar länge handlar inte om att vara stormande kär hela tiden. Det handlar inte om passion som hottar upp varje dag. I allafall inte för oss. Men däremot måste kärleken vara närvarande varje dag.Vi måste ha respekten för varandra som individer, behålla våra hemligheter för oss själva, tillåta att han är han och jag är jag. Och i det minnas att vörda varandra och ta hand om ljuset som vi delar.

 Det här är inget vi pratar om. Han är inte den typen. Faktum är att vi aldrig diskuterat det. Det är så självklart. Men jag vet vad jag behöver. Och det uttrycker jag till honom. Antingen verbalt eller kroppsligen. Och eftersom han älskar mej vill han ge mej det jag behöver, på samma sätt som jag vill ge honom det han behöver. Jag tror att för att få ett förhållande att fungera länge så gäller det att ha dåligt minne. Jag har sårat honom, gjort honom galen, troligen har han också funderat på om han verkligen vill det här. Men så glömmer vi de sårande orden. Vi lägger åt sidan de idiotiska grälen och hänger inte upp oss på de stunder som det stormar runt oss, för varför ska de definiera det vi har? För av de 168 timmarna som en vecka har kanske vi är trötta på varandra tre timmar. Har vi otur råkar vi gräla två timmar. Det betyder att vi har mysigt, gosar, umgås och visar kärlek under minst 60 timmar varje vecka, om man drar bort arbetstid, sovtid , egentid och lite annat.  Varför skulle fyra, fem timmar definiera och sätta grövre spår än de bra 60 timmarna? Jag tycker vi har ett suveränt förhållande där jag känner mej sedd och r respekterad. Mitt hjärta slår några slag snabbare när han är på intåg och vi skrattar jättemycket tillsammans. Men det betyder inte att vårt förhållande är det bästa i världen, där vi går omkring på rosa moln i 20 år. De personligheter som vi är gör inte det med någon. Jag är stolt över att kunna 

säga att jag haft ett bra och lyckligt förhållande i drygt 21 år med samma man. Det kräver en del jobb men kärlek ska inte vara jobbigt. Det ska vara vackert och skönt. Kärlek gör inte ont, kärlek värmer, lyfter och gör en varm. Våra barn är inte kittet i vårt förhållande. Vi är det.

Marcelo jag älskar dej, men ibland gör du fel. Och jag är kvinna alltså lyssnar du på mej. Enkel logik. Älskar dej för att du vet det!

Dagen då Pluto fattade vad en hund gör.

I dag skulle sonen på kalas hos ena av sina kompisar lite längre bort i byn. Jag tänkte att det kunde bli en bra morgonpromenad för hundarna och räknade med att vara borta ca 40 minuter. I stället fick jag en helt fantastisk, nästan religiös upplevelse med mina djur och kom inte hem förens två timmar senare. Hela promenaden var lyckad. En katt korsade vägen, Bobbo blev helt till sej men visste inte om han skulle komma till mej eller springa efter katten så det slutade med att han stod och hoppade mitt i vägen. Belöning blev såklart en köttbulle!Vi träffade lite trevliga grannar på vägen som prisade det nya dagiset. Lilla N kanske får sin vilja igenom och får börja till hösten? Sedan gick vi in i skogen....

Luften var härlig kall, snön låg kvar i halva skogen, solen lyste och det var så friskt och jag behövde verkligen lite egentid i dagsljus med hundarna! Bobbo var på hugget och for fram som det skogsväsen han är. Men Pluto är inte lång efter, måste jag säga. Hans forna klumpighet har börjat formera sej in i en kropp som numera kan bedöma avstånd, räkna ut vägar och väga valen innan han dundrar in i snår och stock. Som Bobbo blir han aldrig, för Bobbo är en fröjd att se. Han är verkligen i sitt rätta element i skogen. Men hundarna försvann en bit bort på stigen så jag passade på att gömma mej. Det tog inte lång stund innan hundarna startade sökandet. Bobbo först och Pluto hack i häl. Precis som i början när Pluto kom för lite drygt två år sedan. Det här upprepades några gånger. Jag smög in på andra stigar, tog täckning i snår och i naturliga kojor. De hittade mej varje gång men några gånger fick de jobba lite. Så fick Bobbo rycket och drog en stigbortåt. Pluto hack i häl. Jag fortsatte gå den väg vi skulle ta. Efter ett kort tag kom Bobbo bort till mej, men Pluto var inte efter. Jag platsade Bobbo på avstånd och gömde mej bakom en stam. Pluto kom i full kareta och letade efter oss. Men eftersom Bobbo inte rörde sej och jag var tyst blev inte uppdraget helt lätt för honom. Under långa stunder hade jag ingen aning om var han var. Efter galen-springande första minutrarna började han systematiskt att leta igenom området. Hela tiden återkom han till punkten där han senast sett mej, ca 150 meter bort från där jag stod. Det tog riktigt lång tid innan han hittade mej. Men jag var så stolt över hur han jobbade. Han täckte gott och väl ett område på 200 x 200 meter. Han fick inte panik. Jag tror han tog ett stort steg irätt riktning i dag till att vara riktig hund på riktigt. Inte en cirkushund, eller lydnadsmaskin. Inte en hoppjerka eller lekkamrat. I dag tror jag han förstod på riktigt att han är hund och vad hundar är ämnade till att göra, arbeta med nosen. Innan har nosarbetet varit en arbetsuppgift, ett moment, en kul grej man koppla på ibland för att få göra nåt roligt. 

Där stod jag ute i skogen med snö på skorna, solen i nacken och med frisk luft i mina lungor och tittade djupt in i min hunds ögon. Han flämtade och var trött men adrenalinstinn. I nästan en minut tittade vi varandra i ögonen och jag såg att något var förändrat. Han kände att han var förändrad men samtidigt var han förvånad. Det var en sån helig stund därute. 

Jag vet att alla hundmänniskor upplever de här stunderna med sina djur. Och för mej är det mer heligt och fantastiskt än att vinna en tävling. Därute är vi jämlikar, djur, människa, utan krav på att vara något annat. Precis så som naturen en gång menade att vi skulle vara. Det är där jag är som lyckligast!