En kort stund hos oss

Pluto, du fattas oss! Vi saknar dej så in i norden mycket. Lilla N ropar fortfarande på dej. Ibland hör jag hur barnen diskuterar vem som ska ta ut och träna dej....sedan blir det tyst, som om de kommer på att du aldrig mer kommer gå ut och leka med dem. Din säng i vardagsrummet är inflyttad till sovrummet. Bobbo lägger sej numera korta stunder i din Biabädd. Rut åt ur din matskål på nyårsafton. Sakta börjar vi hitta en vardag utan dej. Men jag blir lika förvånad varje promenad över att bara se en skugga. Din finns inte där. Jag söker dej, innan jag kommer på...... du finns ju inte här hos oss längre. 
Ibland gråter vi, ett tag grät vi jätte mycket. Hela luften har gått ur vårt hus. Det har blivit tystare, alla söker sin egen ensamhet, hanterar sin egen sorg. Men trots allt går det att hantera. Kanske för att du aldrig mer skulle få vara du om du fått fortsätta leva. Vi sörjde redan för länge sedan- alla förlorade möjligheter. Men din blotta närvaro gav oss glädje. 

Från att ha varit rädd för vatten- älskade du
att simma och bada i sjön!

Du var en härlig clown. En härlig kompis. Hela familjen älskade dej så mycket. En kort stund var du så intensivt nära oss, med oss. Nu en evighet ska du vara borta.Ibland ångrar vi oss. För alla gånger det inte blev rätt. Men vi ångrar aldrig allt det vackra. Du var vacker. Om vi bara vetat hur vi skulle ha agerat så dina ben inte gick sönder. Förlåt oss. Sov gott.

Rut och du kunde alltid busa. Ni lekte på samma våldsamma sätt och hade så himla kul ihop.