Herre över tiden

Jag tycker att tiden rinner iväg. Jag vaknar klockan sex på morgonen och oftast är jag inte klar med alla sysslor förens strax efter tio på kvällen. Och då har jag inte hunnit med allt jag borde ha hunnit. Alltid är det något jag släpar med till dagen efter, veckan efter, månader efter. Det som inte är viktigast just nu måste jag prioritera bort.Idag när jag var i stallet funderade jag kring allt detta som ska hinnas med. Själv stod jag i stallgången och sopade hästbajs, halm och hö. Saker som måste tas om hand om surrade runt i skallen tills jag blev helt yr. Jag fick fokusera på borsten,

Min fina, blöta Pepino. Vi tränade trix idag.
Både i stallgången och i boxen. Då finns inget annat.
Bara två arbetande själar i symbios.

stråna och den monotona rörelsen. Det var allt som fanns kvar, det enda jag kunde kontrollera just då. Det var en sån konstig känsla jag fick idag. Som om jag drunknade men att jag samtidigt bara var med i en roman som jag själv skrev. Det var inte verkligt. Inte livet, bara fiktion, men högst verkligt. Sopkvasten räddade kvar mej i någon form av nu. Märkligt....

Jag tycker det är skönt att skjuta upp saker. Jag njuter av att ta makten över min egen tid. Att agera på det som jag mår bra av. Jag vill ha balans. Då bestämmer jag vad jag ska satsa på att göra varje minut. Och när jag känner den där totala makten, jag gör vad jag vill och kan, det är då jag blir effektiv och snabb. Samtidigt vet jag att det jag inte hinner med kommer att rasa över mej som en hylla full med böcker. Ibland kan jag, på pinkiv låta bli att göra det som är mest viktigt, för att jag njuter av att få bestämma. Men bara ibland. Nog sjutton är det trevligare att sjunga ihop med sonens gitarrklinkande än att byta lampa på bilen. Marcelo sa i helgen att han blir galen på mitt mañana-sätt. Han undrade vem av oss som var latinamerikan egentligen. Jag tycker om när jag blir effektiv och snabb. Då njuter jag av att vara jag. Det är som om jag går ur min kropp och står och klappar och hejar medan jag slutför alla sysslor. Påhejningarna sporrar mej ännu mer och jag kommer in i en snabb, snabb cykel som jag vet inte kommer hålla, men den är underbar! Jag är inte inne i sån nu. Jag behöver vila mycket. Andas. Ladda. Läka. Men tiden tickar iväg och omgivningen vill ha mer av mej än jag kan ge just nu. Kanske uppfattas jag som förvirrad just nu? Då blottas mina tankar. Men det betyder inte att tanken är färdigtänkt eller att jag står för den. Så nu letar jag efter snabb och effektiv.

HALLÅÅÅÅ!!!!!

Jag skriker nästan så högt jag kan. Händerna formar en tratt från min mun så ljudet ska riktas åt rätt håll, men Bobbo rör inte en min. Han hör inte. Så kommer jag på... jag klappar mina händer. Genast lyfter han huvudet från fläcken han nosade på. Pigg, vaken, undrande vad jag vill.

Ibland när han sover tungt vid våra fötter på kvällen så reser jag mej, går ut i tvättstugan där hans mat står, öppnar locket, fyller måttet, går ut och låter foderkulorna smattra ner i i stålmatskålen. Inte en min rör han. Inte ett ljud hör han. Han sover gott. När  jag gick utbildning om hörselskadade barn fick jag lära mej att det första som försvinner när hörseln tryter är vissa frekvenser, som bokstaven SSsssss. Det har jag nytta av nu när Bobbo tappar mer och mer av sin hörsel. Han hör inte högfrekventa ljud. Så ibland får jag säga tre gånger "varsegod" i olika tonlägen innan han hör mej. Alltid är det på den lägsta han reagerar. Förutom en smygande dövhet är Bobbo ganska vaken av sej. Kortisonet han får var tredje dag gör underverk. Han har inga problem med varken bajseriet eller andningen. Får han vara så här lever han ett år till, utan tvekan. Men inne i mitt hjärta har jag svårt att se att han klarar hela sommaren. Trots hans pigghet. 

Bobbo söker över området efter Korren.
Ganska bra fart och idag hittade han den alla
9 sökslagen.

Idag körde vi lite sökövningar med favoritleksaken Korren. Vi använde även den till några singel-markeringar. Den har väldigt dålig doft, men Bobbo kämpar på och idag behövde han inte ge upp en enda gång, fast den föll djupt ner i snön. Han skuttade glatt runt med svansen viftande som en snabb helikopter. Jag älskar hans svans när han jobbar. Nu i veckan ska vi gå kurs. Kanske är det vår sista kurs tillsammans. Jag ska testa på någonting helt nytt, Något jag aldrig varken sett eller prövat. Vi gör det för att aktivera oss. Mest för att Bobbo vill vara mer till nytta. Han sa det, jag lyssnar. Vi får se vad han säger vid första tillfället. Ska bli kul att jobba ihop igen. Min kille och jag.

Som ett slag i magen

Allt går så bra. Allt har fart. Så plockar jag lite. Och där PANG. Där är den. Världen slutar snurra. Jag står still. Stirrar. Verkligheten kommer i kapp. Du finns inte mer. Ditt röda halsband på golvet. Ditt halsband vi hämtade dej i. Den med blommor på. Det var ett tag sedan du använde den. Ingela sa att du var macho och inte ville ha blommor på ditt halsband. Så vi bytte. Till det breda, svarta med silver på. Men där, som ett slag i magen, låg halsbandet 

Det röda med blommor på. Den vi hämtade dej i
byttes mot det breda, svarta med silver.
Nu ligger de båda i hallen. Framme så vi ser.

och påminde om hur mycket vi inte har dej. Halsbandet ingen mer kommer att bära. Jag är smärtsamt medveten om din frånvaro. Vill börja gråta. Men inga tårar kommer. Jag fingrar på halsbandet. Känner mjukheten. Drar fingrarna över blommorna, såsom jag en gång drog dem över din korta päls. Sluter ögonen. Låter saknaden välla över mej som en våg. Kan inte hejda. Jag lever i stunden. Kan inte förneka. Du fattas mej. Du fattas oss.

Mina många ansikten, en dag i mitt liv.

Mina många ansikten. Mina många sysslor.

Jag, min arbetsplats, mitt krypin.

 På jobbet, som lärare. Lyssnande, fostrande, skrattande, glad. Planerar, sammanställer, pratar med elever. Sitter vid datorn. Faktiskt rätt mycket. Stannar i korridoren, höjer rösten, skrattar igen. Ett samtal med kollegor ett mejl från en förälder. Måste skicka ett mejl, skriva på skolbloggen, leta på lektion.se efter inspiration. Oskar är är alltid inspiration. Tar en kopp té, för in närvaron, skickar fem mejl. letar material, kopierar. Kopierar igen. Kopierar massor. Alldeles för ofta. Boka in samtal med chefen, bokar in möte med elevhälsan, bokar in möte med kollega, bokar in möte med två elever. Det knackar på dörren, någon har slagit sej. Plåstrar om. Blåser lite. Masserar lite. Även stora barn behöver kärlek. Gör en anmälan till rektor om en händelse. Älskar mitt jobb. Älskar mina kollegor. Känns bra.

Åka hem. Handla på vägen. Mat är bra. Mat är gott. Hundmat, hönsmat, människomat. Lyssnar på radion. Tycker om P3. Ler rätt mycket. Hämta barn, åka hem. Ingen aktivitet idag. Överlycklig Bobbo. Klappar lite. Laga mat, pratar om dagen, spelar ett parti schack, medlar i bråk. Skrattar rätt mycket. Ta hand om diskmaskinen, duka, 

Fiolläxa, rita med Lilla N.

kramas med dottern, telefonen ringer, svara. Säga åt Bobbo att sluta slicka, dra fram skräp till återvinningen, lägga rena tvätten i torktumlaren, ladda en maskin till i tvättmaskinen. Äta mat. Prata. Skratta. Stanna upp. Andas. Åh så blir det skäll. Alltid vid matbordet. Kladd, lek... usch! Plocka undan, torka, lyssna på sonens nya sång. Borst håret på dottern. Ta tid på fiolläxan, förhöra matten, förhöra veckans ord. Säga hej då.

Packa hö. Nöjd. Lycklig.

Åka till stallet. Kallt, mörkt. Jag undrar vad jag pysslar med. Åker tråkiga vägen, snö i strålkastarna. Inget bra på radion. Stanna bilen, känna lyckan. Leta efter pannlampan. 

Zeus och Pepino äter
i mörkret.

Hämta grimskaft och grimma. Ta med en godis. Ut i hagen, ropa på den svarta. Kramas. Hans stora vackra huvud i min famn, i mina händer. Borsta, kratsa, prata, smeka. Känna genom benen, klia. Klia mycket, det är skönt. Hela läppen åker fram i välbehag. För halt för träning. För hårt i backen för träning. Telefonen ringer. Sonen vill att jag ska komma hem. Packa hö. Mycket hö till många hästar. Släcka, åka hem.

Gården mörk. Pannlampan tänds. Släppa ut Bobbo. Han far som en galning runt, runt. Hämta hönsen som sitter på altanen, bära in dem i hönshuset. Passar på att njuta lite. Pratar med varandra. Deras förvånansvärt lena pälsskrud, känner på den. En gång till. Försiktigt släppa ner dem inne i hönshuset. Städa bort allt bajs. Fylla på maten. Byta vatten. Skocka lite med de svarta. Ber en kort bön att ankorna är på väg in. Idag tur. Fylla på lite spån och halm. Ankorna går in. Alla fyra äter tillsammans. Två stora ankor, två små hönor. De pratar hela tiden. Jag ler. Jag är glad. Jag känner mej harmonisk. Nattar dem. Stänger dörren, låter värmelampan vara på. För säkerhetsskull. Stänger grinden. Busar med Bobbo. Tränar litegrann. 

Träna i mörker. Allt är för mörkt efter fyra.

Han halkar. Han är lika glad ändå. Snön lyser upp. Vår tid tillsammans. Han och jag. Vi två. Jag ler. Är glad. Han är otroligt pigg. Kör lite parkour. Bara lätt. Sedan in. Egentid, med alla barnen. Samtal i enskildhet. En kort stund. Känner mej stolt över de tre. En extra lång kram.Är glad. Tillfreds. Tittar in i rummet. Inte välstädat, ger TV-, Ipad- och spelförbud till dagen efter. En suck, men de vet. Nattar barnen. 

Baka nu?

Är sen inte klok. Börjar baka. Klockan närmare tolv på natten.  Bloggar, plockar,duschar. Avslutar med en kopp i sängen och en halvkass tv-serie på paddan. Ljuva sömn.

Bågskytte tränig

Pepino fick idag bekanta sej med båge och pilar. Han fick en ryttare på ryggen som sköt i skritt. Nu ska han tävla SM. Hur gick det till?

Idag var det bågskytteträning ute i stallet. Jag fick med mej sonen. Eftersom jag inte mådde bra så bestämde jag mej för att inte rida utan tänkte istället miljöträna Pepino. Medan de andra stod och sköt på tavlor borstade jag Pepino. Som vanligt var han skitigast av alla. Jag var helt slutkörd innan jag var klar. Orken låg inte direkt på topp. När de andra började skritta mot fältet fick Stora N skjuta pilar när jag stod i närheten med Pepino. Jag vande honom vid bågen  och tillslut ledde jag bort den svarta hästen till fältet för mer miljöträning. 

I ett hörn tränade jag att skjuta så han ska vänja sej  vid ljudet.

Jag vet att han inte är så lättskrämd. Men samtidigt har han snabba reflexer och reagerar på sånt han inte är riktigt bekväm med, ex rörelser långt borta, getterna och blåst. Ute på fältet stod jag brevid honom och sköt lite pilar. Han reagerade inte alls. Nalle tog honom efter ett tag och började skjuta pilar över ryggen på honom. Det reagerade han heller inte på. Hanna, en tjej som kommit från Mjölby, erbjöd sej att hoppa upp barbacka på honom och skjuta från ryggen. 

Nalle sköt över ryggen på P

Banan och fältet var alldeles för isiga för att vi skulle kunna trava eller galoppera så vi körde med ledare och i skritt på alla hästarna. Pepino regerade inte alls. Hanna red honom varv efter varv och sköt tre tavlor varje gång. Jag ledde honom i skritt. Han var så himla cool. Reagerade inte alls. Det är andra gången han är med där nere på fältet och vi har skjutit pilar runt och med honom vid sammanlagt tre tillfällen nu. Det var som han aldrig gjort något annat. Han var så nöjd så. Jag var galet stolt över honom. 

Hanna på >Pepino och jag leder. Det gäller att hinna byta pil mellan tavlorna!

Hade jag varit friskare hade jag ridit jag med. Nalle och Hanna började samtala och helt plötsligt hade de bestämt att Hanna ska rida i SM med honom i augusti. Så från att träna på att acceptera ljudet från bågen till att han ska rida SM gick på typ två timmar. Det är snabbt sprunget måste jag säga! Men visst ska det bli spännande att fortsätta hans träning och se hur det går om sju månader!

Stora N sköt från Zerras rygg.....

Sonen, som är livrädd för att rida vågade sej upp på både Carina och Zerra. Han sköt som en gud från hästryggen. Även här var det i skritt pga banan. Men jösses så galet stolt jag blev.

..och han sköt från Carinas rygg. Min modiga kille.

 Stora N själv fick blodad tand och ville bara prova mer och mer. Han som för bara ett par månader sprang av rädsla när en häst frustade. Bågskyttet tycker han är riktigt roligt så kanske är det en väg in till ridningen? Inte ens Marcelo kan väl tycka att det är töntigt med ridning när det gäller något så coolt som att skjuta båge från hästryggen i full galopp?

En bra dag i stallet idag med andra ord. Vi var fullt med folk, gemenskap, träning tillsammans. Dessutom så försvann rygg- och rumpvärken jag införskaffade mej under lördagens däckande i sängen. Sjuk är inte kul. Vila ger värk i kroppen. Orättvist. Men så är det. Idag rådde jag bot på den med. Hoppas nu bara att jag inte blir sjukare igen. Två veckor räcker tycker jag.

Bågskytteträning. Pepino barbacka i förgrunden med Hanna på ryggen. Carina, Salle och skäcken Zerra med sina ryttare.
Jag älskar när vi är många tillsammans.

En tisdag mitt i livet

Mittimellan N övar fiol framför spegeln.

Jag tycker att det är smått otroligt ibland vad man hinner med under en dag. Både igår och idag har varit fullspäckade med saker men ändå har det inte varit stressigt. Det tycker jag om. Barnen har fått tid med mej, det var läxläsning, vi lagade köttbullar och brunsås och vi samtalade sådär innerligt som jag älskar. Dessutom blev det en riktig musikafton. Mittimellan N ville att jag lyssnade och bedömde hennes fiolspelande. Övar gör hon i hallen framför spegeln varje dag. Hur man ska hålla stråken är tydligen ett av det viktigaste. Jag älskar att de gillar att spela instrument! Stora N satt sina minutrar med gitarren, men framförallt var det Lilla N, avundsjuk på att hennes syskon spelar, som krävde uppmärksamhet när hon letade rätt på den bortglömda flöjten. Hon spelar riktigt bra för att inte kunna, måste jag säga. Hon hittade faktiskt harmoniserande toner. Förutom jobb, hushåll och barn hann jag också städa ur hönshuset och byta mat och vatten. Vi gosade en stund innan jag nattade dem. Mitt älskade småfolk. 

Den vita Smulan och det två svarta Tipptopp och Kringlan
i det nystädade hönshuset.

De är så..... obeskrivbara. Jag tror alla som har höns och ankor förstår, men inte ens jag som djurälskare förstod hur väl man kan må av sina fjäderfän innan de flyttade in hos oss. 

Så åkte jag ut till stallet. Fodrade. Fyllde på hönäten.Våra hästar äter från slowfeed-nät. Fantastisk uppfinning. Jag tycker hästarna är mycket lugnare kring maten, De äter, tuggar och tar pauser. Innan var det mer att de kastade ut hälften av höet på marken, de kivades lite mer och framförallt åt de upp allt på en gång. Nu räcker det att ge dem två gånger om dagen och ändå finns det hö kvar och de står tålmodigt och väntar medan vi sätter fast näten i hölårarna. Nemas problemas liksom.

Pepino fick idag stå inne i shettisboxen. Men han fick plats där med. Tre hästar ska stå inne över natten av olika anledningar. Flicka, den nya travaren som kom till stallet vid jul, uppfyller alla de fördomar man kan ha om travare. Hon har jätte bekymmer att ta sej fram i den isiga, kuperade hagen. Hon vågar knappt lyfta på fötterna. Dessutom har hon tappat allt som finns i muskelväg och den nya ägaren, Emelie, jobbar just nu hårt på att få upp henne i hull och muskler. Då behöver hon spara på alla krafter hon har. Stappla omkring på isen i hagen är inte det optimala för nån av hästarna, men Flicka har det värre. Hoppas isen smälter bort till i morgon. Den är vedervärdig var man än är just nu! Eftersom hästarna redan stod inne när jag kom så fick Pepino ta den lilla boxen som fanns kvar i den här delen av stallet. Men det gick ju alldeles utmärkt det med. Han är ju så himla bra sådär! Alla kan borsta på honom och ta hand om honom. Till och med barnen hjälper ju till. Han försöker aldrig ta sej ur boxar eller krångla sej loss om han står uppbunden. Men utan tvekan vinner han priset som stallets skitgris. Inte ens Aaron är lika smutsig som Pepino, trots att jag filar mer på P:s utseende än vad de flesta andra får. Han hade insmetad hästbajs i manen idag! Hur lyckas man? Jag bara undrar?

Bobbo fick en runda på tomten. Här har vi ju både gräsmata, isgata, lite skog och berg. Vi jobbade en aning, men inte så mycket. Benen är inte riktigt så stabila som de brukade vara. Han tappar tassfästet och runt här i byn är det rena rama isgatan. Inte ens lite kul. Det går inte ens att fejka. Bobbo har fått ett köttigt sår på ena frambenet. På dagarna får han ha tratt, för han kan inte låta bli att slicka. Det är rosa och fräscht så jag hoppas den ska börja gå ner nu. Någonstans inom mej är jag orolig att det ska var nån sorts tumör eller så som han gnagt sönder. Han haltar inte och visar ingenting, men så är han ju en trofast vän som alltid anstränger sej och vill vara till lags.  Men det är klart att den gör ont. Hur ska jag kunna hitta ett liv igen när han inte längre finns hos mej? Det kryper närmare. Men samtidigt njuter jag faktiskt för varje dag han är med oss. Han kommer dock inte njuta lika mycket nån av de närmaste dagarna. Bad står på schemat - och det är nåt Bobbo ogillar!

Nu efter en lång arbetsdag, stall, höns, barn och hundar ska jag ta en varm dusch och sedan krypa ner i sängen och slötitta på någon halvbra serie tills jag somnar. Och även om jag inte längtar efter väckarklockans signal tidigt i morgonbitti så vaknar jag ändå med en längtan till arbetsplatsen jag älskar. Det om något måste väl vara lyckan här i livet; att ha livet fullt av bitar som får en att må bra!

Min äldsta flicka fyller år.

Nu har klockan slagit över midnatt så nu gäller det väl inte riktigt längre, idag är ju igår, men jag som inte gått och lagt mej än, för mej är det idag.

För ett år sedan fyllde min mellersta dotter 7år. Då önskade hon sej vänner i skolan. Det var det enda hon ville ha. Hon önskade det så hett att hon bad mej att inte köpa några födelsedagspresenter. Idag, ett år senare fyller hon 8år. 

Bästisen Pelle o Mittimellan N dansar till Wii

Det firade hon med att ta med bästa kompisen Pelle hem efter skolan. Hennes innersta önskan om att få vänner slog in. Idag har hon vänner som hon älskar att hänga med på skolan. Jag visste att det skulle ordna sej, hon är den mest älskvärda personen jag någonsin träffat, men det känns ändå skönt att titta i backspegeln och se vilken förändring det blivit. Just då var just ensamheten så stark, utanförskapet så påtagligt. Nu känns det som en evighet sedan. 

Jag tittar på min äldsta flicka och slås av hur stor hon blivit. Det är påtagligt hur långt håret blivit, hur kompetent hon blivit och vad hon skjutit i längden. Hon känns nästan som en mini-stor. Jag känner att jag måste krama ur varje droppe av den här tiden. Det går så fort. Snart kommer hon vara tonåring och inte intresserad av sin gamla morsa längre. Jag hinner inte riktigt med! Hon är en gåva i mitt liv. Och jag vill inte förlora en dag med henne. Hon lär mej 

Kokbok och förkläde-lyckan är gjord!

så mycket om tystnaden, om modet. Det är som om hennes själ är upphöjd och förstår saker som vi vanliga inte gör. Jag älskar henne så mycket att det är bultande i varje nerv i kroppen hela tiden.

Tänker fortfarande på hennes jubelskrik av lycka när hon öppnade paketet med kokboken och hur hon vild av glädje hoppade upp och ner av lycka när hon insåg att tygstycket hon vecklade ut var ett förkläde....... Helt underbart!

The vardag is back!

Första dagen tillbaka på jobbet efter julledighet. Första gången Bobbo fick vara själv på det här sättet på 4½år. Pluto höll honom inte sällskap idag.  Bobbo tycker inte om att bli lämnad. När vi kom hem hittade vi honom sovandes brevid hamstrarna... Älskade vovve! Dagen började med tidig morgon, ledsna och trötta barn som inte kunnat sova på natten och en massa snö. Full rulle på jobbet, en del jobbiga förklaringar och sedan hämta barn och ut till stallet.

Pepino är svart. Kvällshimlen var svart och jag kunde inte hitta hästen! Inte ens snön lyste upp tillräckligt! Men till slut så! Idag blev det bara en kortis. 

Jag vet inte hur jag står på den här bilden
men Pepino gör det jag förväntar mej, vrider på
nacken så han nästan når manken.

Vi tränade lite target och shapeträning inne i stallet. Han är helt med på noterna och han tycker det är kul. Uthålligheten är något 

Belöning i skål. Han älskar mat. Självklart jobbar vi lösa
i stallgången.

som vi måste träna lite mer på bara. Han är inte riktigt shape van 
så han letar inte beteenden utan han behöver en hel del hjälp. Nu tränar jag mest beteenden som är lätta, mest med huvudet. Han ska kröka nacken i någon form av bugning, kunna sätta mulen så nära manken som möjligt både till höger och vänster, ja lite sånt där småtrix som är en bra början.  Han tycks be om mer träning och verkar alltid så nyfiken på vad vi ska göra när jag kommer. Han är verkligen helt fantastisk, även i det lilla.

Tillsammans i köket, min dotter och jag.
 Vi har det rätt trevligt då faktiskt!

När vi kom hem från stallet var det matlagning. Lite egen tid med Mittimellan N när vi sida vid sida lagade mat tillsammans. Det börjar bli en vana. Hon och jag i köket tillsammans. Medan det puttrade på blev det lite handboll i vardagsrummet med sonen innan det var dags att äntligen få äta. mat har blivit ett viktigt kapitel i mitt liv. Jag är hungrig jämt! Nattning av barn, ringa de viktiga samtalen och nu ut en sväng med Bobbo. Lite mörkersök och lek i snön står på schemat innan hönsen ska nattas. Vardagen är tillbaka. Alla delarna ska hinnas med. Jag kände mej så nöjd över att få undan disken och se att huset faktiskt är i bra skick efter städningen häromdagen. Då känner jag mej lite lyckad. När jag hunnit med det mesta. Om ett par timmar ska vi upp igen. Fira dottern som fyller år med glass, paket och sång på morgonen innan vi tar en ny vardag och livet rullar på.

En dag kommer jag längta tillbaka.

Det är jag och böckerna nu. Den sista uppgiften som måste bli klar nu. För denna kurs. Sen har jag tre kurser till som saknar lite inlämningar. Men den här kursen vill jag bli klar med. Klara av. Lyckas med. Få mina poäng. Beta av. Känna att jag lyckats med. Jag har ju inte lyckats med mycket förra året. Men så skönt det skulle kännas om jag faktiskt rodde i hamn just den här! Så ikväll ska jag bli jobba med den. Känna mej nöjd, läsa igenom, göra klart imorgon och skicka. Jag skriver om språk och dialekter i det spanska språket. Spanien har ju tre språk och ett otal dialekter. Vad är skillnaden och hur påverkas utlänningar av det faktumet? Jo, det är en del, som ni förstår. Till mitt pluggande har jag min kopp te. Tog en bit 70%ig choklad. Känner mej tillfreds. Huset är städat. Bobbo ligger vid mina fötter. En dag, när jag inte behöver plugga någonsin mer i mitt liv, kommer jag tänka tillbaka på den här stunden, när böcjerna svämmade över mitt databord, mörkret, téet, Bobbos sällskap och koncentrationen, kampen att få till det, och jag kommer att sakna det. Nu känns det nästan lite avlägset, men jag vet att det kommer att ske. Nu dyker jag. Dyker ner i koncentrationen, ner i uppgifterna. Se ya!

Trött och annat.

Jag vet att jag nämnt det förut men jag är så otroligt trött. Och det har jag varit hela den här julledigheten. Idag finns det så mycket jag måste/borde/vill göra. Men energin finns inte där. Jag är helt slut. Det är dessutom så jobbigt att vara så här trött! Det liksom tar på krafterna att vara trött. Helt sinnesförvirrat! Och jag har tänkt hela dagen; snart ska jag gå en promenad med Bobbo, då blir jag piggare, eller, om en timme åker jag till stallet, då vet jag att jag blir piggare. Men så orkar jag knappt resa huvudet från kudden och jag kan inte sluta gäspa. Herre jösses, hur ska det bli när jag börjar jobba igen????

Vi har fått en ny häst till stallet Aaron. Välkommen tycks ju alla säga....eller? 

Pepino jagar iväg en bockande Aaron.

Igår var jag och hälsade på en vän. Första gången på över ett år jag åker hem till min kompis på ett planerat besök. 

Molly och Bobbo

Molly och Bobbo lekte inte direkt med varandra men det var ett kärt återseende i början. Sedan struntade de i varann. Jag och Jonna struntade inte i varandra och det var så skönt att få ett par timmar och ta igen allt som hänt sedan sist. Behöver tanka mera..... men hur ska det gå när jag är så trött????????? GÅ ÖVER NU!

En kort stund hos oss

Pluto, du fattas oss! Vi saknar dej så in i norden mycket. Lilla N ropar fortfarande på dej. Ibland hör jag hur barnen diskuterar vem som ska ta ut och träna dej....sedan blir det tyst, som om de kommer på att du aldrig mer kommer gå ut och leka med dem. Din säng i vardagsrummet är inflyttad till sovrummet. Bobbo lägger sej numera korta stunder i din Biabädd. Rut åt ur din matskål på nyårsafton. Sakta börjar vi hitta en vardag utan dej. Men jag blir lika förvånad varje promenad över att bara se en skugga. Din finns inte där. Jag söker dej, innan jag kommer på...... du finns ju inte här hos oss längre. 
Ibland gråter vi, ett tag grät vi jätte mycket. Hela luften har gått ur vårt hus. Det har blivit tystare, alla söker sin egen ensamhet, hanterar sin egen sorg. Men trots allt går det att hantera. Kanske för att du aldrig mer skulle få vara du om du fått fortsätta leva. Vi sörjde redan för länge sedan- alla förlorade möjligheter. Men din blotta närvaro gav oss glädje. 

Från att ha varit rädd för vatten- älskade du
att simma och bada i sjön!

Du var en härlig clown. En härlig kompis. Hela familjen älskade dej så mycket. En kort stund var du så intensivt nära oss, med oss. Nu en evighet ska du vara borta.Ibland ångrar vi oss. För alla gånger det inte blev rätt. Men vi ångrar aldrig allt det vackra. Du var vacker. Om vi bara vetat hur vi skulle ha agerat så dina ben inte gick sönder. Förlåt oss. Sov gott.

Rut och du kunde alltid busa. Ni lekte på samma våldsamma sätt och hade så himla kul ihop.

Min bästa gåva

Jag älskar att fota mina barn. Och även om de driver mej till vansinne ibland - när de vägrar klä på sej vinterkläder på vintern exempelvis, eller när de äter över hela köksgolvet eller inte kan låta bli att leka vilda lekar som är farliga eller innebär trasiga saker, på ställen där det inte lämpar sej - kan jag inte låta bli att förundras över att jag fått tre så fantastiska ungar. Helt ärligt stannar jag upp i
bland, tittar på dem och tänker att att föräldrar i världen är nog  lite avundssjuka på mej för att mina barn är allt det man önskar sej hos barn. Min roll som mamma är att guida dessa underbara varelser genom labyrinten till vuxenheten, förstärka alla deras positiva sidor och jämna ut deras mindre  och även ibland lite skadliga beteenden. I det ligger att älska dem gränslöst och låta dem veta det. När jag fotograferar mina barn försöker jag fånga deras personlighet men också relationen de har till omvärlden. Visst ställer jag upp dem, ganska ofta faktiskt, för annars skulle för många bilder vara suddiga, de rör ju som galningar på sej, men jag försöker göra det på ett sätt som är i synk med vem de är. Och jag tycker om att betrakta barnen genom bilder. Förra årets barnbilder ligger nu inlåsta på en kraschad hårddisk och jag kan inte visa dem här, men här är tre bilder på mina fina ungar, två från gårdagens skridskoåkning och en från förra hösten. Ingen av dem är arrangerade. Det är så här jag hittar dem. Kanske de inte kommer bli något stort och omvälvande, men jag vet att alla tre har kapaciteten. Och blir de inte stora i den stora världen, vet jag att de kommer göra skillnad för den omvärld som finns just runt dem. Vid första anblicken är det kanske inte extraordinära. Men de som känner mina barn vet att de är så fantastiskt kloka och har så mycket att berätta som förändrar. Tar man sej bara tiden och lyssnar förstår man att de är en välsignelse i livet. Annars kanske man kan missa att växa som person, för de tre får en att växa. Med det sagt vet jag att andra barn också har fördelar som mina barn inte har. Mina barn är sällan bäst på någonting.
 I jämförelse är de bättre medelmåttor jämfört med de specialister de omger sej av, cirkusartister, judokombatanter, fotbollskompisar, skridskoåkare osv. Men jämfört med andra barn är de bättre än de flesta. Även i skolarbetet går det bra. Mina barn är ganska bra på det mesta men framförallt är de omtänksamma och gör sitt bästa för att alla ska ha det bra. Tillsammans har vi haft ett tufft år bakom oss. Jag hatar alla som försöker förgifta deras själar och leda dem bort från spåret av deras destination. Att vuxna människor agerar på detta sätt och rättfärdigar det inför sej själva - det är horribelt. Men som föräldrar försöker jag och Marcelo ge barnen en mjuk landningsplats när de blivit skrämda av stormen och vi försöker vara trygghetens röst som guidar dem genom paniken. Mitt jobb som mamma är den viktigaste rollen jag har. Att jag får vara mamma till dessa tre är den största gåvan jag fått

Ömmande kropp- sen ska jag...

Jag behöver verkligen strecha. Det ska bli dagens stora uppgift. Streching. Jag vet inte om min kropp är som andras kroppar, jag hör aldrig att någon annan som ställer sej och strechar bara för att de dör om de inte gör det. Jag vaknar varje morgon med ryggvärk och rumpan är i hopdragen, axlarna helt kompakta och knappt uträtbara.

Ha ha, mina starka, vackra muskler.... under allt fett, gör ont
och behöver behandling. 

 Nu har jag dessutom tränat överkroppen en del, verkligen inte mycket, men en del och då blir det ännu tydligare. Igår körde jag
Wii Sports i 1½timme. Idag ska jag se om jag kan köra lite dans och när jag är så där lagom trött då ska jag strecha igenom hela kroppen. Det är ett helt företag att göra det. Mycket smärta och lite resultat men ändå så himla skönt. Jo, jag är tacksam för att jag har en fungerande kropp, skulle jag vara förlamad så skulle jag längta efter den här kroppen. Jag kan ju gå, rida, jobba, tänka osv. Men i hemlighet önskar jag mej en kropp som de flesta andras. En som svarar lite mer när man arbetar med den. Och kanske lite mindre ont/stel/öm. Men så är inte fallet och då får jag leva med den kropp jag har. Och idag står streching på programmet. Idag vägde jag mej på kul. Det var inte kul. Men ett litet, pytte minus iallafall. Det tar jag igen till frukost. dansa och strecha gör jag senare, efter stallet. Bobbo berättar just att han verkligen behöver få jobba lite. Ska bli kompis. En kortis innan stallet sedan lite mer efter lunch. Efter det har jag lovat skridskoåkning. Och just det, akut behov av att handla är vi idag, det får bli efter skridskorna, för jag har jag verkligen lovat ungarna. Allt för att behaga alla. Men sen SKA jag strecha......

Hygglig tillvaro för djuren

Och så där ja..... nu kom den nya hästen. Jag tycker personligen om att vi blir fler i stallet. Jag gillar tanken på den lite större hästflocken. De lär sej umgås med många olika individer och behandla varandra med respekt. Surbossen Pepino får står inne ett par timmar med nya Aaron och i morgon kommer de släppas ihop.

Surgubben Pepino längst bort och nya Aaron i förgrunden.

 Förhoppningsvis lär de känna varandra lite då. Nu är de 10 i flocken igen. Ibland kan jag tänka att hundarna också borde leva lite mer i riktig flock. Men om sanningen ska fram får man väldigt mycket mer tid över när man bara har en att fokusera på. OM vi skaffar hund igen, efter Bobbo vet i sjuttsingen om det ska vara en eller två. Det finns fördelar med allt. Om barnen får bestämma ska vi ha fem hundar. Men då får nog resten av familjen ta lite större ansvar. Jag är dock glad att jag har alla mina djur i min familj. Jag älskar dem alla, och är faktiskt stolt över att jag kan ge dem så naturligt (?) liv som möjligt. 
Småfolket ( höns och ankor) är lösa och fria precis så mycket de vill, Bobbo är lös så mycket han vill, fast nu föredrar han mest att ligga och vila mitt på golven här hemma, och Pepino har sin flock och hamstrarna får nya miljöer i olika burar och leksaker varje vecka, samt att de kommer ut och springer på golvet (utan boll) väldigt ofta. Ungarna anordnar hinderbanor och labyrinter till dem. Jag tror att våra djur har det hyggligt i allafall!

Kakan - en anka som gillar att bada

Idag badar  Kakan

Häromdagen värmde de sej i hönshuset.

För några dagar sedan hukade sej Kakan och Smulan under värmelampan inne i hönshuset. Då var det närmare -20grader ute. Nu ett par dagar senare är det nog bara Kakan som är nöjd över den 30gradiga förändring som skett. I 10+ grader njuter hon av att bada i den lilla plaskbaljan vid altanen. Tyvärr slutade hon skvätta och slå med vingarna när jag kom med mobilkameran, men bada det är hennes melodi det! Underbara djur!

Saktahetsrekord för 2015

På promenad med Bobbo. Nog nytt rekord 3km på drygt en timme tog det igår. Mycket stanna och träna blev det. Men visst har vi det mysigt. Men det märks mer och mer... det saknas en hund. Det är så tomt. Men vi försöker fokusera på att vara glada över den vi har. Världens bästa dessutom!

Första inlägget 2015

Årets sista selfie

Har precis vaknat, den här första morgonen på nya året. Jag har varit ute och väckt hönsen ( who am I kidding, de rymde ur hönshuset någon timme innan jag gick ut!), matat dem och bytt vatten. Det blåser mycket, är närmare sju grader varmt. Bobbo följde med mej som den ständiga följeslagare han är. Han kikade under granen efter grannkatten och tog sin vanliga partullrunda runt berget och garaget. Han var glad. Jag vaknade i morse efter att ha drömt att jag var dödligt sjuk och valt att jag skulle ta en dödlig cocktail när smärtorna skulle bli för stora. Jag drömde alltså att jag skulle dö. Händerna är helt bortdomnade och värker till armbågarna. Jag somnade i soffan efter att alla 

Lilla N och Nora spelar tennis på Wii, det var turnering
 under kvällen.

gäster lämnat oss. Så jag sov själv, utan min man, utan täcke, utan mina handledsskydd. Huset är i oordning efter nattens firande. Inte så farligt, men ändå något som måste fixas...senare. Vi hade det bra. Bobbo hörde inte smällarna så bra.  

Fotat från fönstret. Raketer hör till.
Men bara på nyårsafton!

Grannarna började skjuta alltför tidigt. Redan vid åtta hördes flera raketer. Vid började efter tolv. Efter kramarna.. Rut var inte helt nöjd men så länge hon fick vara med oss här inne medan grabbarna och barnen smällde raketer gick det bra. Ankorna välte ut vattnet. En raket stack iväg åt fel håll. Höll på att gå fel. När allt var klart tog jag med Bobbo ut. Han rullade sej i snön. Rullade av sej sin berördhet. Vi var de sista som smällde. Det är så bra i vår by. Nu är det över. Det brukar inte vara massa småskjutande i tid och otid. Har jag sagt att jag älskar att bo här?

Årets första selfie

 I morse vägde jag nästan ett kilo mer än i går. Tur att jag har en våg som mäter kroppsfett, muskler och vatten också. All viktuppgång beror på vatten. Jag ska börja följa min vikt igen har jag tänkt. Förra året låg fokus på att bli bättre i ryggen. Och vilken dramatisk förbättring det blivit sedan jag började rida igen! I år tänkte jag följa fett och muskelmassan. Nu har jag väldigt mycket för hög fettprocent i kroppen. I dag börjar jag med att lite mer slaviskt följa ayurvedan under året  igen. Jag vet att jag kommer fuska en del idag. Finns för mycket gott hemma efter gårdagens fest. Men jag kommer inte slå på mej själv när jag felar. Mitt bättre mående kommer att belöna mej tillräckligt ändå. Till frukost blir det ägg och frögröt. Mums. Framförallt ger det ett välbefinnande som håller sej hela dagen. Nu startar årets första dag. Jag har gjort mitt första inlägg. En ny början men också en fortsättning på det gamla. Nu kör vi!