Minisemester

Jag och dottern var i Tallinn tidigare i år. Då besökte
vi denna badanläggning.

Det gick inte som vi tänkt oss. Egentligen skulle vi ha bokat för länge sedan. Men det bidde inte så. Jag och Lilla N ska på minisemester tillsammans. Jag och Mittimellan N åkte ju till Tallinn, jag och Stora N ska till London i oktober och jag och minsta dottern skulle till.... västkusten. Men det finns inga stugor att hyra! Visst är det med lite kort varsel. Men ändå! Jonna och Edith ska med. Att hitta roliga aktiviteter för två 30+are en 5åring och en 1åring.... det är inte helt lätt. Men jag tror jag hittat det ultimata semestrandet för oss. Men det gick inte att boka online, så nu inväntar jag svar på mejlet och hoppas att det finns plats för oss fyra. Gissa vad som kommer få hänga med???? Jo CYKLARNA!!!! Kan det bli en bättre vaccation? HA HA HA. Cykel, dotter, underbar vän och förträffliga Edith! Jag kommer skratta hela semestern! Om det nu finns plats för oss. Så håll tummarna!

Ingenting i dag

Åhh det är så tråkigt idag! Det regnar och det regnar inte lite! Ju längre jag sitter passiv här hemma destå mindre har jag lust att göra någonting. Först tänkte jag ta en regnig promenad med Bobbo, men då började det vräka ner, och så mycket regnälskare är jag inte. Pluto vill helst inte gå ut. Och hans rehabilitering suger. Han haltar. Är visserligen lugn men deprimerad, ensam, ledsen. Han försöker få Bobbo att älska honom. Bobbo i sin tur gör ALLT för undvika sin partner. Han litar inte på Pluto för fem öre. Så fort Pluto kommer så går han. När Pluto jagar efter och slickar i mungipan viker Bobbo åt ett annat håll. Vill Pluto ligga bredvid Bobbo, flyttar Bobbo på sej. När vi tar fram kopplet suckar Pluto mest och sänker huvudet. inga roliga skogspromenader här inte. Nej plan mark i fem minuter, sedan är det in igen. Dagens höjdpunkt.... vänta lite, det finns ingen dagens höjdpunkt, inte ens massagestunden eller träningsstunderna är riktigt roliga. Och jag som matte mår ju jättebra av att se sin hund så nere....inte. Bobbo däremot känns nöjd och belåten. Så det är ju skönt... Jag har ingen lust att glo på film. Istället sitter jag och budar på Tradera. Nu har jag kammat hem en kamera, nattkläder och ett klädespaket till Lilla N, tre klänning och fotbollsskor till Mittimellan N,ett stort klädpaket med byxor och tröjor till Stora N, ett träningslinne till mej och en wonder bra-tränings bh för 4kr. Det är nästan skamlöst billigt för en ny bh! Och så har jag ca 14 auktioner kvar.... varav fyra till är kameror. Vad ska jag med så många till? När jag inte traderar så glor jag på billiga hästar. Det finns massor av fina tottisar. Tänk nu hade jag kunnat stått och smörjt träns, lastat hö, mockat, flätat man, klickat häst, ja vad som helst där ute istallet. Mycket roligare än att sitta här. Och inga kompisar är hemma som jag kan våldgästa. Nej jag myser inte ens med ungarna. Jag gör absolut INGENTING. Och det är URTRÅKIGT!

Hästsugen

Jag är så grymt hästsugen så det är jobbigt att vara jag just nu. Varje dag går jag in och kollar annonser. Problemet är att jag egentligen varken har pengarna eller tiden för en häst. Men så kommer den där lilla rösten.... du går upp i lön nu.... du kommer jobba fler procent nu, det borde göra att lönekuvertet är ett antal tusenlappar större än förra året.... Gahhh. 

I huvudsak är jag ute efter ett kallblod. Jag är tung och behöver en viktbärande häst. Jag har ju alltid älskat skäckar så därför är Tinkern ett naturligt val för mej. Men utseendet är av mindre vikt än personligheten så jag kollar även på nordsvenskar av den lite lättare typen. Och det finns så många fina hästar. Egentligen borde det bästa vara att hitta en häst jag kan vara medryttare på. Då har jag ansvaret 2-3 dagar i veckan, jag får rida ut i skogen, mocka, borsta och andas häst bäst jag vill men det står inte och faller på mej. Men kolla in hästarna jag sett.... visst är de fina. Och visst vore det skönt att ha en egen som jag kan göra vad jag vill med....

          
Tinker sto                                                                       Nordsvensk valack


Tinker sto med föl och dräktig igen

                  
Nordsvenskt sto                                                                                  Tinker valacken Charlie

                      
Tinker valak                                                               Kurt - Nordsvensk valack



Bilderna är tagna från annonserna i hästnet. klicka på bilden så kommer du till indexsidan där jag sett annonserna.

Årets kärleksfest

Señor y señora Diaz

Precis nyss bokade jag hotellrummet. Alldeles nyss. Och för drygt en timme sedan blev det klart med betalning för maten. De 40 första personerna har tackat ja till inbjudan. Kläderna är klara. Lokal lika så. Det ska bli fest. Oh vilken fest. Om mindre än en månad blir jag señora Diaz. Om mindre än en månad gifter jag mej med mitt livs stora kärlek. Det känns helt otroligt. Avslappnat men underbart. Jag och Marcelo gifter oss på dagen 22 år efter att vi delat den första kyssen. Magiskt. 

Bubbelkul på hotellrummet ska vi ha,
en repris från vår Stockholmsnatt.

Vi planerar ett bröllop som ska vara avslappnat, roligt och kärleksfullt. Inga måsten, vi tar det med en klackspark. Samtidigt är det uppstrukturerat med catering, kläder, dans och aktiviteter. Vi önskar att vi kunde bjuda fler, många blir tyvärr ratade. Maten är dyr, dyr, dyr. Kanske är det några som blir sårade men vi har gjort de prioriteringar vi har beroende på vilka vi umgås med och vilka som står oss nära. Antalet inbjudna är närmare 100, så vi hoppas att de som inte kommit med förstår varför. Kanske är det inte 100 st som kommer. Det har varit med kort varsel, men vi vet ju inte hur många som svarar ja. Vi är hemskt nöjda med de personer vi bjudit. Lite ledsna för en del vi inte bjudit, men vi tänker ha kul på vår fest och fira vår kärlek på vår dag med människor som är glada för oss. 

Här viger vi oss, borgligt

Så nu vet ni. Nu är det avslöjat. Jag ska ingå äktenskap med den bästa mannen, som jag delar tre barn och två hundar med. Och alla är välkomna till vigseln!

Plutos Rehab

Lilla N promenerar sin kompis.

Pluto rehabtränar fortfarande. Men det går inte så jättebra. Vi borde ha kommit längre, men han blir halt när vi ökar belastningen. Barnen hjälper till med hans 7 minuters promenader. Både Lilla och Stora N tar en promenad om dagen. Hans skada har fått dem att engagera sej lite mer i sin hund. Lilla N ligger gärna och masserar försiktigt. Häromdagen hände något och Pluto blev riktigt halt. Jag hoppades att två dagars vila skulle få honom att börja gå på benet igen, men redan dagen efter förstod jag att det var dags att åka till 

Mys med Stora N

veterinären. Så jag bokade tid. Det var inte så goda nyheter, idag ligger han under kirurgkniven igen. Vi får se vad  han säger när han ringer. Ändå känns det som att det kommer gå bra. Veterinär Arne var vid gott mod och hade goda förhoppningar. Och då får jag också ha det. Nu väntar vi på samtalet att vi ska få hämta honom. Sen får vi reda på mer.

Trasig men fortfarande busig!

Blåbär

Hmpff... jag vet det har varit lite torka på bloggfronten. Men det är sommar och sol, besök och utflykter. Då har man inte alltid tid för allt... 

Vi skulle ju gå, inte plocka blåbär!

Annelie är glad i skogen!

Nikki och Douglas kom förra veckan och det blev några dagar med härligt besök. 
Tillsammans med Annelie och barnen gick vi ut i skogen på en liten promenad. Nu blev det inte så mycket till promenad, det blev istället stanna-hela-tiden-det finns-ju-blåbär!!! 

Mot Blåbärsskogen!

Dagen efter cyklade vi ut i skogen tillsammans med Victor ihop med bunkar och glatt humör. Pluto fick följa med. Han har gått in i 
rehabiliteringsveckan : ut-i-skogen-och-lyft-på-fötterna. Först hittade vi inte alls några roliga bär. Små, sura och tråkiga. Men längre in i skogen blev de stora och och söta. MUMS! Tillsammans fick vi ihop flera liter. Pluto låg mitt i 
blåbärsriset och tuggade på ömsom blåbär och ömsom pinnar, som vanligt helt nöjd över att få vara med familjen. Bobbo fick inte följa med, för han lockar Pluto att springa och utforska saker. När han är ensam så är han lugnare och då kunde han också vara lös i skogen. Det är ett fasligt övervägande vilken hund som ska med på vilken 

aktivitet nu för tiden. Sällan kan de vara med båda två, allt för att Plutos ben ska läka så bra som möjligt.

Ungarna tyckte det var skönt att komma ut i skogen och tävla om vem som plockade mest blåbär. Nikki var såklart favoriten som hjälpte dem att vinna över sin mamma( mej). Jag älskar att vara i skogen och jag tror att även Pluto uppskattade att komma hemifrån en stund. Till mellanmål blev det såklart blåbär med mjölk!

Rut har åkt hem

Rut har åkt hem igen. Vår Tutan. Nu har det gått några dagar utan Rut, och visst är det skönt att det är gamla rutiner igen. Men det går väldigt smidigt att ha tre hundar här hemma faktiskt! Vi ser framemot att ha henne igen, nästa gång!

Jag vägrar leka med barnen!

Leker, det får de göra med sina syskon o kompisar!

Jag är ingen lekande mamma. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det, att jag aldrig leker med mina barn. Ensamungen i mej vill bestämma alldeles för mycket, styra leken, för att det ska bli roligt. Så var det när jag var liten, så är det nu. Det var en kollega till mej som lite viskande erkände att hon hatade att leka med sina barn som fick mej att inse att, nej, jag leker aldrig med mina barn.

Vi tränar hund tillsammans

Vi cyklar tillsammans.

 Däremot spelar jag spel, målar, pysslar, utövar sporter, går på upplevelse promenader där jag lär ut fysik och biologi, jag bygger, tränar, lär dem träna hund, filosoferar och tar med dem ut på äventyr. Det gör jag. Men leker. Nej. Inget leka doktor, ta spruta i armen, eller leka häst där de rider och jag snällt går på alla fyra..... inte min grej. Däremot att träna cirkuskonster i 

Vi läser tillsammans

vattnet, ut och cykla och springa, spela schack eller basket, det är liksom mer min grej. Vi är olika som föräldrar. Mina barn får leka med varandra och sina vänner. Jag är mamma och ger dem erfarenheter, kärlek, uppfostran och kloka ord!

Familjeträning

Med risk för att bli tjatig.... men jag är liksom lite frälst.... fy fabian vad kul det är att cykla!!! I går skulle jag testa en ny väg ( för mej, inte för alla andra jag känner som tycks kunna allting... hmpff) De två stora har tjatat på att de ska få följa med. Jag gav vika... efter mycket om och men. Så vi cyklade och cyklade. Stora N har en cykel som inte alls lämpar sej för turer över en mil. Så han kämpade mest. Efter ca 6 km var han röd i ansiktet och gråtfärdig. Men han sa inte ett pip. Jag ringde Marcelo och frågade om han kunde hämta Stora N. Vi kan väl säga att det var lite fel läge ( han låg under min bil och svor eftersom kylaren släppt och låg på backen...) Stora N fick byta cykel med sin syster och vi 
fortsatte trampa. Efter ytligare ca tre kilometer ringde telefonen, Marcelo var på väg. Stora N var faktiskt lite piggare efter cykelbytet men var nog ändå rätt glad att få åka bil hem. Mittimellan N och jag fortsatte. Vi pratade, trampade, mötte ankungar, små söta lamm, hästar och trevliga människor. Vi kom ut så att vi cyklade längs Göta kanal och i över tre timmar orkade vi rulla på. När vi kom hem var vi rätt möra i kroppen båda två, men ansiktet lös lika lyckligt på min dotter som på mej själv.

Idag cyklade vi ut nästan alla, bara Pluto och Marcelo
stannande hemma och gjorde nytta. Här är vi startklara!

Hemma har jag en dotter som är grymt avundsjuk på våra cykeläventyr. Lilla N har precis lärt sej bemästra den blå cykeln utan stödhjul. I dag bestämde vi att ta en liten tur allihopa. Bobbo fick hänga med. Lilla N stannar i alla uppförsbackar. En hel vattenflaska dracks upp och Bobbo råkade springa åt fel håll så han kom lååångt bakom oss vid ett tillfälle. Men inte stressades han av det. Han pinnade på i en arbetstrav som inte kräver mycket energi. Vi stod och väntade vid en björk. Han passerade oss och fortsatte trava. Då var det vi som fick bråttom! På dagens cykeltur hade Stora N bytt upp sej till den stora röda cykeln, en 26 tummare. Helt plötsligt var det inte alls jobbigt att cykla för min modiga son. Att Bobbo fick följa med var för att turen inte skulle vara så lång. Lite drygt 5km, i makligt tempo med en hel del stopp. Att tvinga runt en snart 11 år gammal hund på cykletempo är djurplågeri. 

Bobbo 10½år, han är så hel och pigg.
Min otroliga, älskade livskamrat!

Men Bobbo tycks tycka det är roligt att få löpa tillsammans med oss. Han visade inga sympom efter förra gången, och det var en längre tur. Han blir heller inte stressad av att vi ligger långt framför honom i exempelvis nerförsbackar. Han kommer i det tempo som passar honom bäst, sedan passerar han oss och väntar om vi kommer för långt på efterkälken. Den hunden är helt otrolig!

Jag tycker det är hysteriskt underbart att cykla ihop med mina barn. Även om vi inte håller ett tempo som gör att musklerna ber om nåd, så är vi ute under en längre tid. Och för att jag ska bli svettig och trött cyklar jag på höga växlar, även i jobbiga backar, sedan väntar jag på barnen däruppe. Så musklerna får ordentlig träningsvärk, 

Igår cyklade jag och dottern i över 3 timmar!

även om flåset inte alltid kommer upp på jobbiga nivåer. När jag cyklar själv svär jag att jag aldrig mer ska cykla några kilometer innan jag kommit hem. Varje gång. Då är jag så trött att jag har svårt att prata, jag kan knappt gå men jag är sååå lycklig! Jag cyklar i hög fart, på hög växel och märker att jag inte har tid till återhämtning på samma sätt som när barnen är med. Mina lår är överdrivet känsliga för mjölksyra, backarna håller på att ta kål på mej! Att börja cykla är ett av det bästa jag gjort på bra länge. Jag mår bra av det. Min kropp byggs sakta upp igen, jag känner det, samtidigt som jag har ont överallt. Mest bra ont. Skulle behöva besöka en massör och en kiropraktor för att bli fit for fighet igen. De sista åren har jag börjat unna mej saker som är bra för mej. Det började med massagestolen, spikmattan, gå regelbundet till naprapat, ayurvedan, crosstrainern och nu cykeln. Min fina, fina cykel. 

Vänd på orden och tänk själv!

Jag ska ju inte vara så politisk på den här bloggen, 

men ibland är det svårt att låta bli.Ständigt och jämt översköljs jag med 

olika flyers på facebook med olika smygrastistiska inslag. 

Det värsta är att jag har så många vänner som delar dessa 

och trycker på "gilla"-knappen.Texterna i sej är ofta inte så

 farliga. Jag tror de flesta kan hålla med orden. 

Denna fick jag upp i dag 

( för femte gången på 15 dagar)

I sej är texten inte så farlig, vem håller inte med om att vi ska respektera varandra, sluta klaga osv...... Jag älskar orden; om du inte känner att du passar här så res. Jag har vänner med invandrarbakgrund och jag har vänner med svenskt ursprung. De som klagar mest är svenskar. Det är för taskigt att regeringen försämrat villkoren för de sjuka. Det här jävla samhället blir bara värr och värr, fler mord. Förr i tiden slogs man med knytnävarna, nu är det skjutvapen. Grannkärringen snodde min tvätt-tid, det är skandal. Män är jävla otrogna svin.  De där förbaskade A-lagarna skrämmer ju ungarna när de hänger i parkerna, osv osv. Det här är några kommentarer jag hört av svenska kompisar som alla handlar om andra svenskar. Ja - om du inte känner att du passar här, så res......? 
Mina invandrarvänner klagar också. Det handlar mest om: Det är så jävla kallt, det här landet är inte till för människor, det är till för björnar! Banken vägrade ta emot oss när de hörde att jag inte hade ett svenskt namn. Grannen vrålade jävla svartskalle när han höll på att backa in i barnvagnen.....
Nu är inte mina svenska vänner eller mina invandrarvänner repesentativa för hur det ser ut i hela landet. Det finns rötägg på båda sidor, och det finns bra personer på båda sidor. Men texter som den här är skapta för att få oss att lite tyst tänka;
-Ja, klart de ska anpassa sej. Och den där familjen jag såg med slöja igår..... kvinnoförtryck, usch så irriterande.
Jag tänker också så. Klart DE ska anpassa sej..... och när dessa texter läggs ut lite då och då( det finns många värre ska ni veta) så börjar man lägga märke till alla som inte "anpassat sej". Det man är medveten om ser man också mer om. Man tolkar in mer. Men jag undrar om man lägger märke till grannen som blev slagen av sin svenska kille igår. Eller om man kramar om den upproriska tonåringen som blev utsatt för en svensk pedofil i unga år? Byt ut ordet invandrare till pedofiler, eller missbrukare ( oj då kände du någon nu som du inte vill ska utvisas? Kanske en bror eller en vän?). Man kan byta ut ordet invandrare mot hustrumisshandlare eller djurplågare. Då börjar vi kanske titta efter skurkar, idioter, människor som inte respekterar vårt sätt att leva, vår flagga, vår tro oavsett om de råkar heta Andersson i efternamn eller Gonzalez.......


Vi kommer förmodlingen tyvärr aldrig att
få höra vår statsminister tillräckligt tydlig i
målet att säga: Det är vår nation, vårt land
och vi har vårt sätt att leva på. Vi ger gärna alla
möjlighet att njuta av det. Men om du som pedofil
klagar och bedrar å klagar över våra lagar, vår ed
vår tro eller vårt sätt att leva skulle jag starkt rekommendera
nyttja den andra rättigheten, den att lämna landet.
Om du inte känner att du passar här så res. Vi tvingade inte dej
att komma, du väljer själv vart du vill bo.


Eller kanske lite farligare. Lite mer tankeväckande, om man nu inte bara slår undan detta som nonsens.... 

Vi kommer förmodlingen tyvärr aldrig att
få höra vår statsminister tillräckligt tydlig i
målet att säga: Det är vår nation, vårt land
och vi har vårt sätt att leva på. Vi ger gärna alla
möjlighet att njuta av det. Men om du som jobbar svart eller skattefuskar
klagar och bedrar å klagar över våra lagar, vår ed
vår tro eller vårt sätt att leva skulle jag starkt rekommendera
nyttja den andra rättigheten, den att lämna landet.
Om du inte känner att du passar här så res. Vi tvingade inte dej
att komma, du väljer själv vart du vill bo.

Våra lagar är ju vår tro, vår ed. Vårt sätt att leva säger att man ska betala skatt och bidra till samhället........
Ett tankeexpriment som skulle kunna vara verklighet....

Tappa fokus

I flera dagar har jag känt av det. Sötsuget. Det liksom ligger och pirrar i mej. Inget jag gör kan riktigt mätta den där känslan av det jag vill ha. I kväll tog det överhand. Jag kunde inte stå emot. Eftersom mitt slit på cykeln inte ger resultat på vågen är det ju lätt att ge upp. Men jag har inte avstått från allt som heter godsaker sen påsk bara för att gå ner i vikt. Jag svettas inte sönder på crosstrainern, eller får mördande träningsvärk på cykeln bara för att gå ner i vikt. Min kropp är som den är. Idag känns det surt, men det är inte därför jag sliter. Jag gör det för att kroppen ska hålla sej friskare längre. Att jag ska få tillbaka styrkan och för att jag ska må bättre. Det är nåt i mej som har bestämt sej för att jag ska återta mitt liv. Jag har inte bett att få det här som jag har.Jag har inte bett om ... det här. Men det är det jag fått och jag måste leva med det. Jag måste hitta en harmoni mellan den jag önskar att vara och den jag faktiskt är. I dag var jag på väg att kasta allt det åt sidan. Vi har både godis, choklad och chips hemma.I dag var det chipspåsen som hägrade mest. Men just som jag stod och 
brottades med mej själv och mina lustar valde jag att ta fram tre knäckemackor istället. Det var inte lika gott. Men jag mår väldigt mycket bättre  än om jag satt i mej en halv påse chips! Visserligen är tre knäckisar för mycket. Jag är lite äckligt mätt. Men bättre än chips, och jag har inte tappat fotfästet ännu. Men ibland är målet svårt att se, när jag inte ens själv vet var slutmålet är.

Det är många runt mej som tappat många kilon. Jag är jätteglad för deras skull. På riktigt. Jag är inte ens avundssjuk. För de är så värda sin framgång. Men jag sörjer lite. Det borde vara enkel matematik. Intag/uttag. Men jag har aldrig varit bra på matte.... och visst känns det surt. Jag överviktig, och det spelar ingen roll vad jag gör. Jag testar allt. Och nu testar jag det här. Att inte bry mej om vikten, att bara hitta balans, för att de kanske i slutänden ska rätta till det som är fel i kroppen. Det är mitt mål. Bli starkare, piggare, må bättre och kanske, kanske hitta vägen till några kilos viktminskning på sikt. Men jag sörjer ändå, nu. Att mina resultat uteblir. Att jag inte kan det som alla runt mej kan. Det är lätt att tappa fokus, men idag gjorde jag det inte....

Hängdag

Jag har har en hängdag idag. Är trött och har ont lite överallt. Barnen började simskola. Sonen arg på mej eftersom han slarvade med bentagen. Som om det vore mitt fel? Mittimellan N bara gråter och blir upprörd mest hela tiden. Hon är fortfarande helt slut efter helgens äventyr med bästisen Wilma. Hundarna ger mej anklagande blickar. Men jag har läst. Jag har solat. Jag har slumrat och nu svär jag lite över att vi behöver äta. Har INGEN lust att laga mat.  Snart ska jag få hänga med bästisen Anna. Då piggar jag nog på mej igen. Kanske.... Har faktiskt inget dåligt samvete för att jag har en sån här dag. Trots sol. Trots sommarlov. 

Sjösättnig

I går var det samling vid pumpen! Mindre kaos när båten skulle sjösättas för första gången. 
Tre chilenare med noll båtvana, Timmy- den handlingskraftiga, jag med alla hundarna samt Stora N. Allt höll på att gå åt pipsvängen. Bilen var nära att åka i vattnet, motorn nära 
att krossas mot botten och en båt som vägrade lämna båtkärran. Tur i oturen var stranden full av familjen Ferm-granne. Så en riddare i nöden kom och assisterade. Till slut var hon i, vårt lilla plastpaket, för första gången sedan hon sjönk en vinter för tre år sedan. Men motorn fick vi inte igång, hur mycket vi 
än försökte. Idag ska det inhandlas ny bensindunk och slang, reparationerna 
fortsätter, men den här gången till sjöss. Kanske bäst att inhandla åror också.... 

Pluto rehabar

Ärret efter operationen

Intensiv gosse, jag har ökat på träning. Gå i vatten. Måste göra nåt. Han är galen. Klättrar på väggarna. Frågade rehab, de ökade promenadtiden med två minuter..... bah. Vad ska man göra? Förksöker lösa situationen, my way, our way. Fel? Rätt? Vet inte, men detta kommer på programmet om någon vecka. Fram och tillbaka, gå i vattenbrynet. Motstånd från vatten men absolut inte simma. Alla galna saker han gör med sin kropp kan inte vara bättre. Hoppas jag aldrig mer får skadad vovve!!!!

Ny träning, noll resultat

Jag har hittat ett nytt intresse. Ett intresse som faktiskt väcker ren skär lycka i mitt bröst. Jag trodde nog inte resultatet skulle bli så här, även om jag tänkt på det i ca ett års tid. Jag har börjat cykla. Inte cykla som i att ta mej någonstans utan cykla som i att skaffa muskler och förbränna fett. Åh jisses vad kul jag tycker att det är! 

Jag på hojen, ett intresse jag älskar!

Och faktiskt så har det blivit ett intresse som jag delar med barnen. De två stora har hängt på ett par gånger och vi har kul tillsammans där vi far fram i full fart på våra hojar. Jag har lovat att inte börja cykla med Bobbo, eftersom han är gammal, men en gång har han hängt på en runda med många backar och när sonen skulle med. Det betyder att det inte gick så fort. Och Bobbo tycktes njuta av farten och att snabbt och obehindrat få följa med. Han sprang lös  och verkade inte alls ha träningsvärk dagen efter. Nu längtar jag efter att få Pluto vid min sida. Men då kommer det går fortare och lite längre sträckor, efter lång uppbyggning såklart.

Häromdagen var jag ute och letade nya vägar. Det blev blandad skogskörning och vägkörning. Det var sen kväll och den värsta värmen hade lagt sej. Jag som alltid svettas så kyldes ner av den höga farten och den kalla vinden. Jag åkte lite fel, vände tillbaka,  kom ut på fel ställe, cyklade på, åkte förbi hus till släkt och vänner, trampade på lite hårdare, kände hur ryggmusklerna började värka, fick stiga av en stund i branta backen, svor på att aldrig cykla igen, cyklade igen, växlade många gånger. Kom hem och var helt, totalt slut. Grejen är den att jag inte känner hur trött jag är när jag sitter på cykeln. Det är först efteråt jag inser hur mycket kroppen har jobbat. Den träningsvärk jag hade dagen efter, den var fruktansvärd. Vedervärdig. Samtidigt underbar. Jag är så lycklig!  I går försökte jag träna bort värken genom kroppsarbete på tomten samt simning i sjön. I dag mådde jag lite bättre. Men det har varit en vilodag. I morgon ska jag på det igen.

Sedan april har jag inte ätit godis, inget fikabröd, inga sötsaker  men tillåtet glass. Jag har ätit nyttigare, mindre portioner och jag har rört mer och mer på mej successivt. Nu tränar jag på min crosstrainer eller cyklar upp till 1½ timme om dagen fyra till fem dagar i veckan, plus promenader med hundarna och vardagsmotionen. Resultat på vågen - inte ett gram skillnad. Samma, samma, samma, samma. Men lite glad blev jag när jag mätte mej. Jag har gått ner drygt 1% i fett och ökat muskelmassan med 1%, så någonting har hänt sista veckan. Men jag har hållit på sen april! Inte mycket till resultat när det gäller vikten. Men det som istället har hänt sedan jag började följa ayurvedan är att jag mår bättre. Kroppen är inte lika skör. Ryggen håller ( än så länge) Jag kan använda min kropp på ett sätt jag inte kunnat sedan jag fick diskbråck första gången för sex år sedan. Musklerna kan arbeta Jag är inte lika arg, inte lika irriterad. Jag hanterar motgångarna på ett bättre sätt, sovmönstret har ändrats, känner mej mer utvilad. Vinsterna som inte kan mätas på samma sätt som en viktminskning har ökat dramatiskt. Klart att jag önskar att vikten också kommer att minska med tiden. Men det är såhär jag märker att jag fortfarande är sjuk. Jag har tillstånd i min kropp som läkarna inte kan förklara eller bota. Det är sånt jag lever med varje dag, mitt normala. Det är en kamp jag för, som jag själv stundom glömmer bort att jag utkämpar, samtidigt som jag varje dag kalkylerar varje steg jag tar, varje grej jag gör - positivt - negativt. Vinst eller förlust? Varje dag. Där. Pockar. Mitt normala. Det jag inte skriver om så ofta. Det jag inte kan sätt ord på. Sen springer jag på. Låtsas inte om att jag är sjuk. Agerar som jag vore normal - andras normal. Då kommer Marcelo och klappar mej försynt på axeln, försöker hålla mej kvar till min verklighet. Han är min hjälte. Nu har jag hittat en ny passion i livet. Jag älskar att cykla och kommer göra det hela sommaren. Klart jag hoppas det kommer visa sej på vågen, men det här gör jag mest för att jag mår så bra av det, trots grym träningsvärk.

Ont i mitt hjärta.

Det gör ont i hjärtat. Jag ska inte säga annat. Det gör ont i hjärtat när jag läser alla bloggar och på facebook om hur bra träningarna går med alla hundar. En liten notering att dagens tricks snart är i antågande...... jag försöker blunda, klicka bort. Jag är bra på att se ljusglimtarna i min egen hundtillvaro. Men jag vill ju så mycket mer! Nya regler till freestyle...... kunde inte låta bli att gå in och läsa. Men det gör ont.

 Pluto börjar också bli så hemskt jobbig här hemma. Inte positivt jobbig. Igår började han slåss med Bobbo. Det såg fruktansvärt ut. Och Bobbo bara tjöt, utan att kunna göra någonting.  Det såg ut som om stackars Bobbo fick ta all hans frustration. Och han gav sej heller inte ens när jag gick in för att bryta. När han väl släppte trodde jag att det skulle vara ett blodbad här hemma. Men två små skrapsår var allt som blev av det grälet. Alltså kan inte Pluto ha tagit i så väldans mycket. Inte ens ett märke efter en hörntand fanns det. I dag var det dags igen. Han låg på altanen, jag och barnen var där och så kommer Bobbo från köket. Det bara small till. Han avgrundsmorrade, men Bobbo pep in bakom min stol och Pluto for iväg, ut på gräsmattan med svansen mellan benen. Allt var över på en halv sekund, så jag vet inte om Pluto blev skrämd av Bobbo och i rena förskräckelsen stötte, så som han gör, eller om hans passivitet börjar sätta sej på psyket. Men jag tycker inte att det är roligt. Elaka tankar maler runt i huvudet. Tankar jag inte vill tänka.

Jag vet inte om det är något jag ska lära mej på den här resan med Pluto. Kanske att det går att få två hanhundar som slåss att leva i harmoni? Kanske att .... jag vet inte. Just nu känns det bara som jag misslyckas hela tiden. Det jag har lärt mej är att hundarna reagerar på reaktioner. Rut och Pluto rök ihop. Båda skulle in i genom altandörren  och bumsade in i varandra. Rut är en tuff madam och reagerade med att hytta lite åt Pluto, som genast reagerade. Rut gav sej ganska snabbt. Inga skador, men inte är Rut lika tuff här hemma längre. Pluto reagerar med kraft. Sedan går han som en valp bakom Rut och gör som hon gör. Pluto slickar fortfarande Bobbo i mungipan, sänker hela kroppen, fäller öronen bakåt och kommer som en liten bäbis och slickar, samma sak på Rut. Men så händer nåt och PANG! Sekunden efter är det över. Allt är fridens mellan hundarna igen. Efter grälet med Bobbo åkte han dock in i sovrummet. 
När han kom ut tre timmar senare så ignorerade både Rut och Bobbo Pluto i nästan 10 timmar. Han var helt förtvivlad. Hela tiden sökte han deras sällskap, de låtsades inte se honom. Och det är första gången jag sett hundarna vara så. Oftast är allt som vanligt direkt efteråt. Men med den frustration och sorg jag har är det nästan ännu jobbigare att  läsa och höra om alla kurser och tävlingar. Alla planer och framtids drömmar. För min egen del ser det ut som om jag kommer att få ha en konvalecent de närmaste åren. Han är ju inte helt lätt att så att läka långsamt i rätt takt. Han studsar, hoppar, galopperar och är nästan som tokig här hemma. Mitt hjärta blöder varje gång han börjar halta eller när han inte kan sträcka på bakbenet ordentligt. Jag vill ju att han ska bli bra. Jag vill starta nästa år. Jag vill börja träna i höst. Grannen och jag har planerat att lägga blodspår. Jag vet ju inte hur man gör. Hon tävlar SM i bevakning och är hundansvarig för Missing People, det säger en del om hennes meriter.

Idag känns det lite tungt. Men när allt det här är över och jag startar i min första tävling efter operationen så hoppas jag kunna se tillbaka på den här sommaren som något hoppfullt. När Pluto väl får börja använda kroppen igen och frustrationen kan lägga sej lite hoppas jag det blir lugnare mellan killarna igen, så som det varit under våren, någon morrning när det blivit tokigt, men inget mer. Jag hoppas jag kan plocka med mej den här erfarenheten när jag arbetar som instruktör och i mina möten med andra hundar och deras ägare. Just nu ska jag bara försöka överleva det, hitta lösningar och försöka förstå vad det är Pluto ska lära mej.

Semesterdag

I dag, en semesterdag. Sol, läsa hundtidning, långpromenad i skogen med Rut, Bobbo och barnen. Pluto frustrerad. Sola en stund, bada i sjön. Vår underbara sjö. För en gång skull tog jag inte med någon hund. Pluto får inte simma än, även om han skulle behöva för sin egen sinnesfrid skull! Jag litar inte alls på Rut bland badande människor och hundar och jag ville för en gång skull bada riktigt mycket själv. Och som vi simmade. 
Fram och tillbaka från bryggan, jag, mina flickor och min stora, stora son. Lilla N vågade för första gången lita på att armpuffarna skulle hålla och vågade simma på djupt vatten utan att skrika. Hon var så stolt min älskade lilla gaphals. Det händer så mycket i hennes utveckling just nu. Ni skulle alla vara med och se. Det är en fantastisk resa hon bjuder oss på. Jag simmade, lät det svala vattnet bära min kropp. Låg länge på rygg och guppade. Min favoritsysselsättning, stirra upp i himlen, 
studera molnen, beskåda fåglarna på olika höjder högt där ovanför mej. Lilla jag. Guppande. I sjön. Vår sjö. 





Vi plockade smultron och blåbär,  och satte upp nätet till studsmattan - äntligen. Sedan började jag jobba lite på tomten. Kastade virke. Vattnade bärbuskar och den nya häcken vi satt. Sedan satte jag stolp. De få jag hade köpt, och sedan började jag dra staket. Äntligen har vi börjat få staket! Mycket jobb är kvar. Staketet kommer inte räcka. Stolparna gjorde det inte! Men nu har jag satt upp ca 25meter staket. Ser konstigt ut med staket på vår tomt. Vi har inte inhägnat. Vi har öppet och fritt. Men det ska bli skönt att inte andras hundar kommer in på vår tomt. Det ska bli skönt att kunna ha Bobbo ute på vintern utan att oroa sej för att han ska gå ut på vägen. Min dementa lilla son! En sommardag hemma. En latmansdag. Känns annorlunda. I morgon får vi göra lite nytta igen. Men är det sol, kanske vi tar en latdag i morgon med. Det är ju rätt skönt att njuta av sommaren!